Christian Beijar, Axel Jonsson, Henry Lindström och Obunden samling stödde mig i riksdagsvalet. Hur skall jag med bara en röst i lagtingsvalet kunna stödja dem på ett rättvist sätt?

oktober 10th, 2011Veckobrev

Vecka 40

Eftersom jag var sent ute med att boka flyg till Helsingfors den här veckan bar det sig inte bättre än att jag måste fara redan på måndag eftermiddag och inte som vanligt på tisdag morgon. Hur jag än ringde och kollade så var tisdagsflyget ohjälpligt fullt, helt fullt. Det borde man inte klaga över. Air Åland borde få leva vidare, vi behöver vårt flygbolag. Alla öar har satsat på egna flygbolag, vi skall inte klaga, men Air Åland borde inte sluta med te eller kaffe på morgonen….

I riksdagen finns det utskottsmöten, plenimöten, gruppmöten, men också fiskedagar, och det var just vad man kunde uppleva i riksdagen den här veckan. Förutom att äta finsk sushi, och delta i en tävling om vem som snabbast kunde filea fisk (och av omtanke om min riksdagsgrupps heder tänker jag inte avslöja vår placering) så kunde man beundra fiskerådgivaren Marcus Wikströms från Hangö, konstfulla, och vetenskapligt framtagna skall tilläggas, målade krokar. Krokar av olika storlek, ja, men också krokar av olika kulör. Krokarna är målade för att användas vid pilkfiske och skall ha just den kulören som just den dagen i just det vattnet gör att fisken nappar. Ett hundratal olika små, små konstfullt målade krokar i regnbågens alla färger. Om de skall ha den ena eller andra kulören upptill eller nertill beror på vattendjupet, grumligheten etc. etc. och med fel krok kan man gå hem genast. Vad det finns mycket man inte vet.

Berättelserna var så fascinerande att jag nog hade stått där än om det inte hade varit för att jag måste träffa riksdagen säkerhetschef som av rikskriminalen fått till uppgift att till mig personligen överlämna kopiorna av de förhör som gjorts med mig med anledning av att jag varit i den franska staden Bayonne på inbjudan av ett i Frankrike lagligt parti och hållit föredrag om Ålands självstyrelse. Eftersom jag också druckit kaffe med basker i riksdagen med baskiska lobbyister som varit i Helsingfors fick jag frågan om det inte finns regler för vem man får bjuda in till riksdagen. Jag svarade då att i det fall jag uttryckligen bjudit någon till riksdagen så har det handlat om åländska grupper, närmast skolklasser och pensionärsgrupper. Men att jag haft åländska skolklasser och skolgrupper i riksdagen är nu hemligstämplat och jag utsätter mig troligen för stora risker när jag avslöjar denna hemlighet. Få se hur det skall gå.

Självfallet skall man inte skämta med att folk sätts i fängelse, tio år eller så för sina åsikters skull. Ett viktigt steg har därför varit att de politiska partier som vill se ett självständigt Baskien tar avstånd från våldet och terrorismen. Vi har också självständighetsivrare på Åland, men i Finland sätts de inte i fängelse.
Från den ena minoriteten styrde jag stegen till den andra. I Helsingfors fanns den här veckan en parlamentsledamot från Tibets exilparlament i Indien, Tenzin Dhardon Sharling som medverkade i seminariet ”Minority and Indigenous Peoples’ Rights” och besökte även mig i riksdagen. Hon fick stor plats i en intervju i Hufvudstadsbladet 6.10. Tibetanerna eftersträvar inte självständighet utan självstyrelse, eller det som kallas ”the Middle-Way Strategy”. Att denna strategi inte lett någon vart på 16 år är helt klart grund för stor frustration och särskilt bland unga. Det går inte längre att bygga murar mellan länder. Det går inte att stoppa de virtuella kontakterna. Bloggar stoppas alla dagar av dem som inte vill medverka till öppenhet, men lika många om inte fler nya tillkommer. Vi skall bara hoppas att det inte leder till våld, utan till något motsvarande the Arab-spring.

Det var inte många utskottsmöten den här veckan eftersom vi förutsätts sitta och läsa in oss på budgeten. Det är den mest arbetsintensiva och frustrerande perioden för de flesta riksdagsledamöter utom den åländska. Att Åland har självstyrelse gör att det sällan finns stora anslag i riksbudgeten som är avgörande för landskapet och som riksdagen kan säga ja eller nej till. De frågorna regleras på annat sätt. Visserligen kan det vissa år finnas anslag som är mycket viktiga för Åland, eller så finns de inte med. Budgetförslaget för år 2012 innehåller dock inga sådana avgörande poster.

Det största och viktigaste anslaget just nu är naturligtvis elkabeln som skall fungera som reservkabel. Den fattades det beslut om den här veckan och det skall i sanningens namn sägas att det fanns inte bara en utan flera kollegor som inte kände till proceduren. Som inte insett vad Ålandsdelegationen är för ett organ, att de kan ålägga staten att betala, utan som undrade om det inte var beroende av vad ministeriet sade inför presidentföredragningen, och om inte riksdagen kunde stoppa det etc. Nej, så är inte systemet tänkt att fungera. Just för att Ålandsdelegationen kan ålägga staten att betala så skall de arbeta så minutiöst som de gjort, och just för att beslutet skall gå direkt vidare till presidenten så finns det en i åländska ärenden särskild föredragande som föredrar ärendet för presidenten, och just för att presidenten då skall ta sitt ansvar fick presidenten en särskild roll i Genève 1921. Och i fall det ändå skulle gå snett någonstans? Jo, just därför så fick Åland rätt att klaga till permanenta domstolen i Haag. Eftersom alla hittills tagit sitt ansvar har systemet fungerat trots att möjligheten inte längre finns, den garantin har ålänningarna varit tvungna att tillskapa sig med andra medel.

Till veckans sammanträden hörde också ett längre möte med riksdagens talman och särskilt ville jag fästa hans uppmärksamhet på det demokratiunderskott det faktiskt är att det inte finns någon simultantolkning i Finlands riksdag, att ålänningar inte kan gå in i sitt hemlands parlament och förstå vad som sägs och att det nyligen för första gången i historien hölls ett plenum utan ens konsekutiv tolkning. Jag känner att det är min skyldighet att peka på dessa problem och försämringar och att det är min skyldighet att tala svenska och visa att språket faktiskt behövs och inte bara är något som uppfattas som tvång utan egentligt verkligt behov eftersom ingen talar det, ett låtsasspråk.

Riksdagsgrupperna gör i början av valperioden ett antal besök hos olika viktiga institutioner, och hit hörde den här veckan Svenska riksdagsgruppens besök på Statistikcentralen. Sedan 1983 har jag varit med om olika diskussioner kring statistik insamlad på Åland och statistik insamlad i riket. Skall Ålands statistik alls få synas, eller alls få finnas? Skall den ingå i riksstatistiken eller redovisas särskilt? Skall den få synas i nordisk statistik? Skall den visas på samma sätt som Grönlands och Färöarnas? Skall den få synas i europeisk statistik? Min kamp för dess existens började på det nordiska planet 1983, fick sin höjdpunkt i och med att Åland accepterades på samma sätt som Färöarna och Grönland i FN:s statistik eftersom det var det som i sin tur lade grunden till AX koden. Jag kan än idag minnas var jag satt eller stod när de olika beskeden i de här frågorna kom. Historiska händelser, men kampen fortsätter. Nu gäller det namn som Ahvenanmaa och Maarianhamina, heter det så eller heter det Åland och Mariehamn. En grundregel i alla minoritetssammanhang är att en minoritet har rätt till sina egna ortsnamn, en majoritet har inte rätt att påtvinga en minoritet ortsnamn de inte vill kännas vid. Allt vanligare blir dock ortsnamnet Marienhamn, där ett finsk genitiv n lagts in. I flygsammanhang är det nästan bara Air Åland som inte använder detta genitiv n. Det blir spännande att sa om Flybee flyger med eller utan finskt genitivändelse på Mariehamn.

Hur som helst landskapsregeringen har nu gått in för att på sikt ta över hela statistiken. Det har också meddelats statistikcentralen. På kort sikt skall man tillsammans med ÅSUB arbeta fram förbättringsförslag, och en tjänsteman från Statistikcentralen kommer till Åland i januari för fortsatta överenskommelser, men på sikt är alltså tanken att landskapet skall ta över hela behörigheten. Det var därför glädjande att höra av chefen för statistikcentralen att hon också var av den åsikten att ett övertagande skulle vara den allra bästa lösningen.

Lagtingets hemställningsmotions till riksdagen skulle upp till behandling på torsdag, men någon timme före plenum fick jag besked om att den skulle avföras från dagordningen. Det hade blivit ett formfel. Motionen skulle inte som lagtinget föreslog förkastas vid plenum utan helt enkelt inte tas upp till behandling. Nu måste vi vänta på nytt betänkande, men eftersom det inte blir någon egentlig behandling i plenum så blir det inte heller någon diskussion och mitt tal kastades i papperskorgen och fick ersättas av en krönika i lokaltidningarna istället.

Dessutom konstituerade sig den här veckan riksdagens vängrupper för Taiwan, Afghanistan och Estland. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet gjorde ett besök hos EK – Finlands näringsliv, och där kunde man ta del av en intressant debatt kring varför det finns så många strejker i Finland, olagliga strejker till råga på allt. Beror det på att folkkynnet, mentaliteten är så olika hos svenskar och finnar. Nej, jag tror faktiskt inte det. Snarare att sanktionerna är så olika.

Det här fick mig osökt att tänka på hur det var på Balkan med användandet av säkerhetsbälte under kriget och nu. Hur många gånger har jag inte haft den diskussionen med taxichaufförerna på väg från flygplatsen in till centrala Belgrad. ”Säkerhetsbälte behövs inte här” var en vanlig kommentar. Chaufförerna tog det närmast som en förolämpning om man satte på sig säkerhetsbälte. Folkkynnet på Balkan är annorlunda, man kommer aldrig att acceptera något tvång om att använda säkerhetsbälte. Människor här har en annan mentalitet än i övriga Europa, det är omöjligt att få dem att använda säkerhetsbälte, de är frihetstörstande. Men så en dag när jag landade i Belgrad och satt mig in i taxin sade chauffören ”sätt på säkerhetsbältet” precis som bandinspelningarna i en ”yellow-cab” i New York. Vad hade hänt? Jo, det hade lagstiftats och chauffören fick böter om inte passageraren hade säkerhetsbälte. Så mycket för mentalitet och folkkynne.

I Mariehamns city fanns alla politiska grupper på plats för att ragga väljare. Själv borde jag väl rösta på Christian Beijar, Axel Jonsson, Henry Lindström och Obunden samling som alla stödde mig i riksdagsvalet, men det blir inte lätt när jag bara har en röst.