Vecka 16

Ja, man kan lätt tro att den här veckan har gått i sus och i dus, allt i firandets tecken och visserligen blev det skumvin (som det heter i Hfors) på vårt första gruppmöte på torsdagen, och visserligen dök Ålands radio upp tidigt på måndag morgon för att göra en intervju med den nyvalda riksdagsledamoten, förstärkt med sin ersättare ifall hon faller av pinnen under de kommande fyra åren, men hon tänker nog försöka hålla sig fast så länge det bara är möjligt. Med så många röster måste man bara göra sitt yttersta för att hänga kvar. Jag vet att det viktiga är att bli invald, men nog känns det speciellt att ha fått så många röster, och den här gången inte för något man hoppades eller trodde att jag skulle göra, utan nu på basen av vad man vet att jag gjort. Glädjen delade jag med de andra på vinnarlistan och vi åt en segrarlunch på Indigo innan allvaret började.

Skriverierna under valkampanjen har gett en bild av att det inte skulle finnas någon förståelse bland kollegorna i riksdagen för att Åland skulle behöva ha en särskild plats i grundlagsutskottet, trots att min uppfattning är den motsatta. Det fanns med andra ord ingen tid att förspilla. Bara måndagen fick vara en ograverad dag hemma på Åland. Sedan hade både tisdagen och torsdagen uppbokats för Helsingfors. Självfallet gick telefonen varm till Närpes tidigt, men det gällde att också ta kontakt med andra tänkbara regeringspartier och dit hörde Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Sannfinländarna. De senare hörde naturligtvis till de gladaste när jag mötte dem i vår gemensamma korridor. De behöver många rum nu och frågan är om de vill ha mig kvar ibland sig; intensiva dagar i Helsingfors med andra ord.

Många ambitiösa och hårt arbetande kollegor fick jag se städa ur sina arbetsrum när jag kom tisdag morgon. Då hölls också det stora seminariet på Kansallisteatteri och hädanefter skall den dagen firas som Ahtisaari-dagen.
På vägen dit gick det inte att låta bli att gå rakt igenom hopen av glada socialdemokratiska kollegor som firade med väljarna. Där var Maarit, Mikael, Erkki, Eero, Jutta och fler därtill som alla delade ut rosor till förbipasserande. Seminariet var naturligtvis en upplevelse i sig. Goda inlägg, alla var där, förutom president Ahtisaari, även president Halonen och utrikesminister Alexander Stubb, men sist men inte minst Secretary General Kofi Annan. En gång president av Finland alltid president och en gång FN:s SG alltid SG. Det kändes konstigt att lyssna till honom där på scenen, avlägset, om peacekeeping, samma person som jag mötte i Knin 1993, samma person som jag mötte dagligen i möten, i korridoren när han var min chef i Zagreb, och samma person vars plågade ansikte när hans gode vän och min närmaste chef Sergio Vieira de Mello hade sprängts i Bagdad. President Ahtisaari gratulerade mig till valframgången och försökte se till att jag fick träffa ”min” SG, men intervjuarna måste få sitt och flyget till Mariehamn väntade inte. Med posten kom dock under veckan filmen om Sergio Vieira de Mellos liv och död från någon vänlig själ på the International Peace Institute i New York och än en gång kunde jag leva mig igenom den 19 augusti 2003 när Sergio låg döende i Bagdad, SG var hos Presidenten i Nådendal och jag befann mig på en osannolik älgsafari i Östersund.

Nog om det, här och nu blev det ytterligare en segrartillställning med blommor och gratulationer till Henry Lindström och mig vid Centerstämman i Bastö då vi också fick oss till livs spislig lekamen från Bolstaholm och andlig lekamen från Sunds ungdomsförening, med några scener ur pjäsen ”En fru för mycket”.

Jag måste säga att jag saknar operabesöken i Helsingfors, men passionsmusiken i Jomala kyrka på Långfredagen var en upplevelse och även kören i Mariehamns kyrka under påskaftonens midnattsmässa gav musikupplevelser man inte vill vara utan. Av olika orsaker har det under de senaste åren blivit mycket ortodoxt för oss under påsken, icke så det här året, men i brist på det tog vi fram den träform vi köpte i Moskva för två år sedan och lagade en pasha som fick inristat både ortodoxt kors och andra symboler som hör till. Enligt det recept jag gjorde min allra första pasha skulle man använda osaltat smör, vilket på den tiden fanns att få i välsorterade affärer i Uppsala, men var finner man idag osaltat smör att använda till pashan?

Veckans brev blev alltså mer om efterrätter, påskkyrkor, musik och firande av valsegrar än åt att oja sig över Sannfinländarnas framfart i det finska valet. Jag har medvetet låtit bli att fälla kränkande omdömen om dem. Varken Expressen eller Turun Sanomat har funnit mina intervjusvar värda att publicera, och det är jag nöjd med. Min uppfattning om sannfinländarna är att i de fall de uttalar sig förklenande om Åland, så beror det på att de saknar den historiska bakgrunden och inte känner till fakta, men att detta går att undanröja genom att upplysa dem. Jag har alltså inga förutfattade meningar om vårt kommande samarbete, utan tänker så snart som möjligt bjuda in dem till Ålandskontoret för mer information.

Vecka 15

Hugos i Hammarland, Eckerö post- och tullhus, Saltviks kommunkansli och Rönngårdens äldreboende i Jomala; därmed vara alla kommuner besökta, men inget av detta noterades i tidningarna. Istället talade man där om osynlighet, för lite ballonger och korv; men det var väl ändå inte det vi skulle väljas in på. Ganska så mycket karnevalsstämning var det dock över Sjökvarteret under lördagens Tjärmarknad.
Vidare blev det tre valluncher i stan, en radiodebatt och en TV debatt, den första direktsända någonsin i TV 24:s historia. Genom lottning och slump kom det att bli Axel och jag som mötte motståndarna Johan och Tony båda gångerna.

Mitt i allt detta for jag till Helsingfors för att vara med om den sista avslutande högtidliga ceremonin på riksdagen med inte bara presidenten och talmannen utan också många, många som man kanske aldrig mer skulle se. För vissa var det helt klart en avskedstillställning som för Jacke Söderman och Esko-Juhani Tennilä, andra hade ingen aning om att de var där för sista gången som riksdagsledamöter. Den överraskningen kom några dagar senare, som till exempel för min bänkkamrat under fyra år Arja Karhuvaara. Det var tråkigt. Kvällen avslutades med pjäsen Täällä Pohjantähden alla 2011 baserad på Väinö Linnas berömda romansvit.

Väl tillbaka i Mariehamn blev det ett möte med OSCE:s inte valövervakningsteam, men väl election assessment team. De hade skrivit en rapport om valsystemet i Finland för OSCE, och som medlem i Finlands delegation till OSCE parlamentariska församling hade jag fått den för kännedom och kunnat konstatera att där fanns ingen eller felaktig information om Åland. Jag hade därför försökt korrigera detta. Om detta hade något samband med besöket eller inte vet jag inte, men det var hur som helst lite ovant att ha dem på hemmaplan efter att ha sett dem ute i så helt andra förhållanden, men verkligt bra att de kom och att inte Åland längre är en vit fläck på OSCE:s valkarta.

Två bolagsstämmor hann jag också med: Ålandsbanken och Rundberg medan Vikinglinjens inte gick att passa in i tidtabellen. Istället fick det bli EFAs 30 års möte som hölls på Åland. Synd bara att det inte gick att sitta med hela tiden och lyssna, det skulle varit värdefullt. Samtidigt som det pågick, hölls nämligen också ett seminarium om möjligheterna att lagstifta om Åland som GMO-fritt område. Hur skulle man hinna med allt. Särskilt intressant blev det när jag lämnade GMO-seminariet ett litet tag för att vara med om det högtidliga öppnandet av EFAs möte och när jag kom tillbaka uppmanades jag att kommentera det föredrag på GMO-seminariet jag således inte hört. Det verkade ha gått ganska bra av omdömena att döma, undrar om jag håller på att bli politiker…..

Testningen av skypeuppkopplingen på Indigo till YLE på valvakan, om jag skulle vinna alltså, gick bra och intressant var det att höra på föredraget om J.O. Wallin, orientalisten från Sund. Var han muslim eller inte? Ingen vet.

Konsert med Mariehamns ungdomsorkester kvällen före.

Valdagen, kyrkoherdeinstallation i Jomala kyrka och den mest fantastiska musikupplevelse, men sedan fanns det inget mer att göra än att vänta, men det höll! TAAAAAAAAAAAAAAACCCCCCCCCCCKKKKKKKKKKK!!!!

Idag har riksdagen högtidligen samlats för sista gången i nuvarande sammansättning och republikens president har förklarat riksdagen avslutad för denna gång.
Särskilt glädjande för Ålands ledamot Elisabeth Nauclér var att ytterligare ett skriftligt spörsmål på denna sista dag resulterade i ett positivt minstersvar.

Trafikminister Vehviläinen lämnade nämligen sitt svar på riksdagsledamot Elisabeth Nauclérs spörsmål om språket i flygledningen i Ålands luftrum.
I sitt spörsmål föreslog Nauclér att man i åländskt luftrum av säkerhetsskäl skulle använda endast engelska inom flygtrafiken.

Ministern säger i sitt svar att väderlekstjänsten på alla flygfält i Finland ges enbart på engelska. Hon säger också att det är möjligt redan nu att införa flygledningstjänster enbart på engelska i Ålands luftrum. Detta förutsätter bara att Finavia som erbjuder tjänsterna anser det befogat för att säkerställa flygsäkerheten och tar initiativ till detta.

- Jag har fått många påpekanden om flygspråket i åländskt luftrum av både åländska piloter och piloter från andra länder som rört sig i åländskt luftrum, det gäller både privatflygare och anställda vid flygbolag, Air Ålands piloter till exempel behärskar inte finska, säger Elisabeth Nauclér. Alla har de påpekat att det känns osäkert att röra sig i luftrummet, när man inte förstår all kommunikation mellan flygledningen och andra flygplan. Jag hoppas nu att Finavia tar sitt ansvar och går in för detta.

Valturnén gick vidare och början blev bra. Lanthandeln i Geta är just sådan som alla lanthandlare borde vara. Så otroligt vänlig betjäning och bemötande att man häpnar. Som tur är så har det iakttagits av personer som haft vett att se till att Getaboden fått diplom och utmärkelser som ett bevis på den tacksamhet kunderna känner. Hoppas nu bara att getaborna förstår vikten av att ha en sådan tillgång och handlar där. En sak som inte var lika glädjande var att flera sade sig inte ha för avsikt att rösta. För min generation är det nästan en synd att inte rösta. Många av de besökande hade fel medborgarskap för att få rösta och till dem vill man bara säga skaffa så många medborgarskap som möjligt. Om dubbelmedborgarskap tillåts så varför inte samla på sig medborgarskap. De är inte tunga att bära och ger möjlighet att engagera sig både österut och västerut som är så typiskt för Åland – mellanlandet. I Getaturen ingick också ett besök hos engagerade på äldreboendet. Direktsänd valintervju i radion före valmötet för Lemland och Lumparland i Lemlands bibliotek.

Veckan innehöll också en Helsingforsresa med bl.a. ett krishanteringsseminarium med utrikesminister Carl Bildt och President Ahtisaari på Svenska ambassaden Det ingick som en fortsättning på högtidlighållandet av Minnesåret eller Rikssprängningen, alltså inte Allianssprängningen den här gången, som det också kallas. Vi lyssnade på de båda herrarnas visa ord om krishantering, om upprättande av självständiga stater som Namibia och Kosovo, men också självstyrande områden som Aceh, och om områden som måste komma ifråga för någon form av konflikthantering som t.ex. Transnestrien, Nagorno Karabach och Kashmir, alla välkända för den som sysslat med Ålandslösningen i ett internationellt perspektiv. På en direkt fråga från mig om viljan att använda Sveriges och Finlands gemensamma konfliktlösning Ålands självstyrelse i större utsträckning än vad som nu sker, främst på grund av att kunskapen om alla de olika förfinade mekanismerna är relativt begränsad, svarade båda herrarna att de många gånger hänvisat till Ålandsfrågans lösning och den rådande självstyrelseordningen. Mycket av diskussionen kom dock att handla om de nordiska insatserna i Libyen och varför de båda länderna valt olika lösningar. Bland de engagerade debattdeltagarna fanns bl.a. Pekka Haavisto, Elisabeth Rehn och förre stockholmsambassadören Alec Aalto.

Ålands redarförening har slagits ihop med Finlands redarförening till Rederierna i Finland och förbi är redarbalerna på Nauticals tid, men en god middag i trevliga vänners lag är nog mer tidsenlig. Det blev några samtal till finansministeriets tjänstemän för att jag skulle vara uppdaterad om hur det går med den s.k. tonnagebeskattningen och notifieringen till EU. Den frågan borde ha lösts före riksdagsvalet, men processen i Bryssel blev mer utdragen och vi måste ta nya tag när vi återkommer, för det gör vi om väljarna så vill. Dagens insats av Pohjanmaa på Adenviken på hemresan väckte uppmärksamhet. Sista dagen för Pohjanmaa och sista möjligheten för en insats av det slag som Alexander Stubb utlovat att eventuellt kunde komma ifråga som svar på mitt skriftliga spörsmål. Det var en händelse som såg ut som en tanke.

Till veckans få tråkiga upplevelser hörde däremot mina två föregångares insändare där de kritiserade just mina skriftliga spörsmål som för dem det berört betytt mycket, och ett sätt för dagens riksdagsledamöter att agera i enskilda frågor som annars inte har någon möjlighet att hamna på regeringens bord inom rimlig tid. Påhoppet krävde ett svar, men ack så mycket förspilld energi som kunnat användas till annat.

Svar till insändaren

”Varning för rsksfylld spörsmålspolitik”

Mina båda företrädare påstår i en gemensam insändare att ”riksdagsledamöter som har fungerande nätverk behöver inte använda sig av skriftliga spörsmål – man använder direkta kanaler till regeringen, ministerierna och ämbetsverken”. Skulle så vara fallet så kan man av den statistik som sammanställts vid Svenska riksdagsgruppens kansli inför det stundande valet dra slutsatsen att sämst nätverk av gruppens medlemmar har Mikaela Nylander med hela 19 skriftliga spörsmål, näst sämst Christina Gestrin och Mats Nylund med 15, tätt följda av undertecknad med 14 spörsmål, Anna-Maja Henriksson har hela nio, Ulla-Maj Wideroos och Thomas Blomqvist har båda ställt sex spörsmål. Sist, eller kanske först enligt herrarnas synsätt, kommer Håkan Nordman med tre spörsmål, men noteras kan att till och med Astrid Thors hann ställa en fråga i mars 2007 innan hon blev minister och hon kan knappast anses ha haft ett dåligt nätverk.

Nej, jag har aldrig hört någon påstå att Nylander, Gestrin, Nylund, eller Henriksson skulle haft dåliga kanaler till regeringen. Vi sitter alla i samma riksdagsgrupp, en riksdagsgrupp som är representerad i regeringen. Det betraktas idag som ett tecken på att man är aktiv och tar upp frågor som annars inte har högsta prioritet på regeringens bord, men som för den enskilde medborgaren eller företaget kan betyda mycket. Många av oss har på det här sättet kunnat lösa sådana frågor. Vissa av initiativen nämns inte i lokaltidningarna medan andra får stora rubriker, men det är inte på vårt ansvar.

Som sagt var valfebern stiger…

Elisabeth Nauclér
Riksdagsledamot/Riksdagskandidat

Anledningen till Helsingforsresan var att jag fått möjlighet att hålla ett seminarium om CEDAW-konventionen i riksdagen. Särskilt glada var riksdagskandidaten Emina Arnautovic och jag över att ha lyckats få dit Föglösommarålänningen professor Niklas Bruun som sitter i FN- kommittén som övervakar konventionen. .

En dag ägnades åt Vårdö och Sund, en annan åt producentförbundets vårmöte på Ålands landsbygdscentrum och möte med de handlande vid Max Siréns livsverk Sparhallen. Jag passade på att köpa Ray Söderholms bok Sparhallen – en framtidssaga, även om jag vanligtvis köper mina böcker i bokhandeln. I bokhandeln finns för övrigt flera nya intressanta böcker om åländska företag, företagare och företagsanda.

Det har inte blivit någon opera på ett tag, men det har väl uppvägts av musikupplevelserna i landskapet. Dit hörde fredagskvällen. Den finländske jazzmusikern Antti Sarpila gästade Indigo på fredagskvällen. Det var releasefest för åländska gruppen Whatclubs liveskiva där Sarpila medverkar. Medlemmarna i Whatclub är Richard Palmer, Jochum Juslin och Kjell Dahl. Stället var fyllt till brädden av åländska jazzdiggare i alla åldrar. Veckans andra musikupplevelse var en konsert i Finströms kyrka med Åbolands svenska kyrkosångare.

Och så kom det sorgliga slutet. Sorgligt därför att det är något av det bästa jag vet, att få sätta sig på en landskapsfärja en vinterdag och sakta arbeta sig fram genom isen i strålande sol, och just så var det den här sista dagen vi ägnade skärgården. Det var Kumlinge som stod i tur. Det var en bråd dag för många av de äldre skulle flytta från Annagården på Kumlinge till Enklinge.

Vi åt en god lunch på Kastören, mötte väljare och lade sedan våra broschyrer Vi he(i)jar på Beijar och Elisabeth Nauclér – för Åland i landskapets tjänst i brevlådorna.

Vad innebär FN:s kvinnokonvention för jämställdhetsarbetet i Finland? Detta var rubriken för Svenska riksdagsgruppens och Kvinnoförbundets debatt igår på riksdagens infocentrum som riksdagsledamot Elisabeth Nauclér arrangerade, medverkade gjorde vice ordförande för Svenska kvinnoförbundet Emina Arnautovic och professor Niklas Bruun, medlem av CEDAW-kommittén.
Nauclér inledde med en snabb översyn av hur man arbetar med konventionen och redogjorde sedan för mötet i New York, då Finlands rapport och den så kallade skuggrapporten (som uppgörs av medborgarrörelser) behandlades.
Emina Arnautovic, flyktingkvinna från Bosnien numera bosatt i Närpes och kandidat i riksdagsvalet, berättade utgående från sin bakgrund i krigets Bosnien om sin syn på jämställdhetsarbetet i Finland, både vad gäller kvinnor födda i Finland och invandrarkvinnor, och engagemanget för kvinnokonventionen. Bruun redogjorde för Finlands första stapplande steg på jämställdhetslagstiftningsområdet, han deltog från första början, som civiltjänstgörare på Social- och hälsovårdsministeriet.
Det var en synnerligen engagerad och kunnig panel, diskussionen var informativ och livlig, det var synd att inte ännu flera hade tagit sig tid att delta. Trots att Finland är ett jämställt land på många sätt, finns ännu mycket kvar att göra, vilket FN:s regelbundna granskning av Finlands åtgärder visar, bland annat har man noterat den sorgliga statistiken över kvinnor som offer för våld i hemmet. Vid mötet i New York tog man i Finlands rapportering upp Åland som ett gott exempel, där många män engagerats i kampen mot kvinnovåldet.

Konventionen är relevant och levande, den är en global succé, 186 länder har redan ratificerat den. Professor Bruun förvånade sig ändå över att så få från de nordiska länderna använder sig av möjligheten att få ärenden prövade i enlighet med de möjligheter Cedaw-protokollet erbjuder. Konventionen är ett otroligt bra verktyg, men för att verktyget skall fungera bör konventionen få mera synlighet Finland, och för det behövs finansiering och engagemang hos politiker, tjänstemän och medborgarorganisationer. I lagstiftningsarbetet borde man alltid jobba med kvinnodiskrimineringsglasögonen på!

CEDAW – konventionen ur grundlagsutskottet synvinkel

Anförande vid debatt om FNs kvinnokonvention på riksdgen 6.4.2011

Riksdagen har valt att alltid låta sig representeras av en medlem av grundlagsutskottet
i den delegation som far till New York för att där gå igenom den rapport där Finland är föremål för granskning .
I fortsättningen kommer dessa möten att hållas i Genève, då det här området är att hänföra till the High Com. on Human Rights ansvarsområde. Den senaste gången handlade det om den femte och sjätte rapporten.

Kvinnodiskrimineringskommittén ställer frågor och den finska regeringen skall svara, men riksdagen har sedan en lång tid tillbaka valt att vara representerad. Det i sig är ett tecken på att det finns ett aktivt engagemang i dessa frågor. Jag utsågs av GrU att representera riksdagen i årets möte och jag valde inför mötet att så långt möjligt delta i de förberedande möten som hölls inför resan, för att på så sätt vara så förberedd som möjligt.

Väl på plats i New York fortsatte förberedelsearbetet och det slipades på formuleringarna. Själv trodde jag att min roll skulle vara mer i bakgrunden, som någon form av observatör som övervakade att förvaltningen skötte sig väl. Så visade sig dock inte bli fallet. Det väckte stor uppmärksamhet att Finlands riksdag låtit sig representeras i delegationen. Nästan alla talare berörde det faktum att riksdagen hade en så synlig och central roll i arbetet med CEDAW. Att det avspeglar det verkliga arbetet med dessa frågor i grundlagsutskottet är jag inte helt säker på.

Det är sällan jag fått så mycket positiv respons bara på grund av min blotta närvaro. Det var en trevlig upplevelse och det är en trevlig uppgift att representera Finland i de här sammanhangen. Finland var det första landet i världen där kvinnor hade som det heter ”fulla politiska rättigheter”. Det fanns 19 kvinnor i den första riksdagen, och på den tiden fanns det varken kvotering eller positiv diskriminering. Riksdagen har idag 79 kvinnliga riksdagsledamöter eller 39,5 % kvinnliga ledamöter och Finland är det första landet med kvinnlig majoritet i regeringen etc. etc. Det kvinnliga nätverk som finns i Finlands riksdag och som arbetar över partigränserna och engagerar sig i kvinnofrågor nämndes särskilt. Det är unikt i ett internationellt perspektiv och då särskilt att det funnits så länge. Det är lätt att vara stolt över dessa slående fakta. En av kommittémedlemmarna gjorde i det här sammanhanget dock en kommentar om delegationens sammansättning. Den bestod enbart av kvinnor, men leddes dock av en manlig ordförande.

Det är lätt att vara stolt och bli fartblind, att enbart lyfta fram alla vackra siffror, många kvinnliga ambassadörer representerar Finland etc. och glömma det som inte är bra. Självfallet är inte tanken att man skall dölja negativa faktum, utan att man skall lyfta fram dem, diskutera och få till stånd ett åsiktsutbyte som kan leda till en utveckling på området. Kvinnodiskrimineringskonferensen har stor erfarenhet av dessa frågor. De kan ge råd och synpunkter på basen av sin stora erfarenhet, sin kunskap och den möjlighet till jämförelse som deras verksamhet innebär. Vi skall ta till vara dessa möjligheter och bli mer självkritiska. Vi skall granska oss själva och analysera deras påpekanden.

För att man inte skall glömma bort detta faktum, utan påminnas om den kritik som finns gör olika medborgarorganisationer (NGOs) s.k. skuggrapporter där man lyfter fram vad man anser att myndigheterna inte har berättar, och där man framförallt kritiserar det som sägs i ländernas rapporter.

Bland den kritik som framfördes i Finlands skuggrapport kan nämnas att det i Finland inte finns några resurser för att rätta icke könsneutral lagstiftning, det råder brist på förståelse för olika forskningsresultat som framtagits, det råder brist på resurser, myndigheterna missförstår medvetet, det saknas resurser för minoriteter som Romer, Samer och handikappade. Skuggrapportörerna var allmänt kritiska till den nuvarande regeringen.

Om man jämför med vad som sades om andra länder så var den kritiken betydligt mer konkret. Det kunde handla om abortlagstiftning, trafficking etc. Det att kritiken mot Finland var så allmän är indirekt en form av beröm. Av de mer konkreta påpekandena kan dock nämnas att man ansåg att sexuella trakasserier i skolorna är ett stort problem och att det satsas alldeles för lite på den mentala hälsan i skolorna. Fortfarande har Finland lagstiftning som är diskriminerande på grund av sexuell läggning, eftersom det finns skillnader i reglerna för adoption av barn.

Synligheten

Mycket kritik framfördes mot den svaga synlighet CEDAW konventionen har i Finland. Det hänvisas sällan eller aldrig till CEDAW i propositioner med förslag till nya lagar och det hänvisas inte till den i själva lagtexten. Inte heller hänvisas det till CEDAW konventionen i domslut i Finland. Man konstaterade att vi hänvisar till internationella bestämmelser, men då på EU-planet. Visserligen lider vi av EU-fori, men det beror inte enbart på det, utan på det faktum att Finland har en annan lagstiftningsteknik än många andra länder, nämligen att man inleder med att ändrar den egna lagstiftningen. Vi går alltså igenom all vår lagstiftning och ser till att de uppfyller de krav som kan ställas för att vi skall kunna ratificera konventionen. Det innebär att det sedan finns ytterligare behov av att lyfta fram konventionen. Så långt kan man säga att kritiken byggde på en missuppfattning, men inte helt.

Kommitténs medlemmar ansåg inte att de europeiska bestämmelserna till alla delar uppfyllde de krav som CEDAW ställer. Det här kommer kanske professor Bruun in närmare på. Det kunde kanske vara på sin plats att i några sammanhang säga att den eller den bestämmelsen överensstämmer med CEDAW bara för att på det sättet påminna om CEDAW.

Ytterligare kritik som framfördes var att CEDAW – konventionens text finns på utrikesministeriets hemsida, men inte på t.ex. justitieministeriets, och framför allt så finns den bara på finska och engelska. Svenska är som bekant ett av de två nationalspråken i Finland, men kritiken var nog inte bara mot att den svenska versionen saknas, utan att den inte finns på minoriteternas språk.

(the committee is concerned at the overall lack of awarness of the Convention)

Detta föranledde flera frågor riktade direkt till mig om hur jag ansåg att man kunde förbättra arbetet med dessa frågor inom riksdagen, vilka konkreta åtgärder kunde vidtas och vad hade jag för planer på initiativ. Ett led i arbetet är också detta seminarium, men mer behövs för att medvetandegöra riksdagen om de problem som fortfarande finns,både vad gäller lagstiftningen och konkreta åtgärder.

I slutdokumentet finns också en särskild punkt som berör riksdagen och jag citerar den 11 februari 2009

37. Det primära ansvaret för att konventionens förpliktelser fullföljs av konventionsstaten fullt ut ligger hos regeringen och regeringen är också särskilt förpliktad att rapportera om genomförandet. Kommittén vill ändå betona att konventionen binder statliga organ och uppmanar konventionsstaten att vid behov och i enlighet med nationella procedurer uppmuntra riksdagen till åtgärder för att fullgöra dessa slutsatser och för regeringens därav följande konventionsenliga rapporteringsprocess.

Vi får alltså anledning, både regeringen och riksdagen, att återkomma till dessa frågor med jämna mellanrum.

Våld i hemmet

Jag talade om missförstånd, och hit hör nog ett annat område som kommittén ägnade stor uppmärksamhet åt och det gäller ”våld mot kvinnor”. Varför har inte Finland en särskild lag om våld mot kvinnor? Jo, därför att dessa bestämmelser ingår i strafflagen. Jag tror att någon annan kommer att tala om detta mer i detalj senare. Men frågeställningen var alltså hur kan ett land som Finland inte ha någon lag som förbjuder våld mot kvinnor? De besvärande fakta som finns på detta område i Finland lyftes fram och självfallet är det så att det delvis handlar om synlighet. Jag vill inte här föreslå att Finland skall få en särskild ny lag om våld mot kvinnor, men man kan av den uppmärksamhet som detta faktum fick i New York dra vissa slutsatser. CEDAW är inte tillräckligt synlig, bekämpningen av kvinnovåld är inte tillräckligt synlig, och ett av de förslag som kom fram var att Finland, med sina besvärande siffror på detta område, skulle tillsätta en särskild kommitté för bekämpning av våld under statsministerns ledning. Nu vet jag att det finns många som anser att frågor är så viktiga att den högsta ledningen borde ta ansvaret för dem, men det är rent praktiskt omöjligt att räcka till för uppdragen, men frågan är om inte det är något vår jämställdhetsminister borde fundera på. Siffrorna är verkligen allt för besvärande.

Vad som skall finnas i olika lagar var föremål för diskussion inte bara på det här området utan också om jämställdhetsfrågor mellan könen skall återfinnas i samma lagar som handlar om andra former för diskriminering.

Flera påpekanden gällde att den finska rapporten uppdelade kvinnor i många olika grupper, som invandrarkvinnor, minoritetskvinnor, kvinnor som tillhör ursprungsbefolkningen (i vårt fall samerna), handikappade kvinnor etc. Det är ett faktum att minoritetsfrågor och förhandlingar med minoriteter lämnar kvinnorna utanför och att de i värsta fall inte heller i praktiken fångas upp av det skydd som omfattar andra kvinnor med stöd av andra lagar som syftar till att motverka könsdiskriminering.

Åland har egen lagstiftning på området och också egen verksamhet, som jag fick möjlighet att redogöra för och som för övrigt också de övriga medlemmarna i delegationen ansåg det fanns skäl att lyfta fram som exempel på framgångsmetoder.

Hur skulle man få riksdagen mer engagerad?

Med stöd av 12 § 2 mom. lagen om riksdagens justitieombudsman redogjorde justitieombudsmannen i en särskild berättelse till riksdagen för sina iakttagelser rörande problem med skötseln av myndighetsuppgifter i samband med skyddande av barn mot familjevåld. I berättelsen utvärderades myndigheternas förmåga att uppfylla sina förpliktelser. Omfattande utskottsbehandling. Ett medel är fler sådana berättelser.

Elisabeth Nauclér
4 april 20011

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér ställde för en månad sedan ett skriftligt spörsmål (SS 1338/2010 rd) beträffande den försämrade säkerhetssituationen för fartyg som rörs sig i Adenviken och på Indiska oceanen. Det finns nu ungefär 37 kapade fartyg och 800 sjömän som gisslan och våldet har trappats upp ytterligare, piraterna har utökat sitt område och ökat frekvensen av attackerna, även privata turisbåtar kapas och en del avrättas av de somaliska sjörövarna.

Detta är inte bara en tragedi för de drabbade sjömännen och deras familjer, det påverkar också världsekonomin, man har räknat att sjöröveriet kostar världsekonomin 7-12 miljarder USD per år. Att omdirigera fartygen för att undvika området skulle orsaka stora skador för världshandeln.

Enligt FNs havsrättskonvention har handelsfartyg rätt till oskadlig genomfart överallt på världshaven. EU har genom den så kallade Atalanta operationen 18 örlogsfartyg som patrullerar i området för att garantera säkerheten, men det räcker inte enligt Nauclér. International Chamber of Shipping har uppmanat regeringarna att ta itu med problemet och flera rederier har anställt beväpnade vakter ombord för att skydda sina fartyg och besättningar.

Nauclér frågar därför ansvarig minister hur Finland ser på säkerhetsproblemen och vilka initiativ regeringen tänker väcka inom EU och FN för att man skall ge fartyg oskadlig genomfart i området? Har regeringen tillräcklig beredskap att hantera eventuella kapningar av fartyg under finsk och åländsk flagg , hur förhåller regeringen sig till beväpnade vakter ombord och anser regeringe att Atalanta-operationen är tillräcklig?

Utrikesminister Alexander Stubb har nu givit ett utförligt svar, vilket välkomnas av Nauclér. Stubb säger att själva närvaron av Atalanta-fartygen har en avskräckande effekt och Finland stöder den utveckling som EU tagit initiativ som planeras av Atalantas operationshögkvarter och som kan leda till att mandaten ändras. Finland deltar även i FNs internationell grupp mot sjöröveri.

Stubb säger vidare som svar på den direkta frågan om skydd av finländska och åländska fartyg: ”Om ett finländskt eller åländskt fartyg eller besättningen på ett sådant fartyg blir föremål för en kapning har regeringen beredskap att vidta åtgärder inom de gränser som vår lag och internationell rätt drar upp” samt ”Förutsatt att insatsresurserna tillåter det kan ett finländskt fartyg skyddas på grundval av en begäran hos operationshögkvarteret och genom ett beslut av operationschefen, exempelvis om man anser att fartyget riskerar att utsättas för ett piratdåd”.

Nauclér är tillfreds med svaret att Atalanta faktiskt kan användas till att skydda åländska och finländska fartyg, och hoppas att Atalanta-projektet skyndsamt utvecklas och får sitt nya mandat. Hon saknar däremot ett svar på frågan om skyddet av de privata segelbåtarna och deras besättningar som kapats, tagits till fånga och vissa fall även dödats.

Elisabeth Nauclér ger gärna närmare information och kommentarer, tfn 050 512 1984.

Vecka 13

Sofflagning står det i min kalender på veckans första dag, närmare bestämt kl. 14.00, och så kan det gå i de bästa familjer när det liggs för mycket på soffan, den spricker och måsta lagas. Soffan är en gammal kär vän, närmare bestämt en gammal skinnsoffa som följt mig från barndomen. Den kom i min familjs ägo från familjen Blakstad på Sälboda bruk i västra Värmland till en jaktstuga (Alagola, antagligen en förvrängning av Alakylä) i de djupa finnskogarna i Värmland, och sedan till Åland via tapetserarfirman Volmar Alm i Uppsala. Där ömsade den skinn innan den intog sin nya plats, men nu var det alltså dags på nytt och det p.g.a. soffliggning. Och vart vill jag komma med den här historien? Jo, soffliggare är ett otyg. Se till att ingen ligger på någon soffa den 17 april. Då skall alla upp och rösta.

Åländsk samling hade bjudit in motståndarlaget till debatt i Stadsbiblioteket, dirigenter var chefredaktörerna Nina Fellman och Niklas Lampi. Debattledarna vill gärna att vi skall vara (o)eniga på listorna och mycket handlar om det. Vår lista kallas Regnbågslistan och tanken är nog att det skall ha lite negativ klang, en antydan om att det är många olika politiska färger på en och samma lista, men för mig är det tvärtom. Det för tanken till Regnbågsnationen Sydafrika, en ny demokrati skapad av Nelson Mandela, där alla får plats, och så är det med vår lista också. Åland har bara en representant i Finlands riksdag och den personen bör kunna företräda alla oavsett politisk hemvist. Det skall förhoppningsvis råda endräkt precis som i det av Gunnar Jansson ledda självstyrelsereformarbetet.

Den enda åländske riksdagsledamoten skall kunna driva åländska självstyrelsepolitiska ärenden framåt, då vore det dumt att ta bestämd ställning för eller emot personer som man vet att realpolitiken gör att man ändå kan tvingas acceptera. Det gäller i verkligheten att kunna påverka, samarbeta och medverka till så bra beslut som möjligt. Men att på förhand binda sig vid att man är för eller emot en person, eller för eller emot t.ex. en skattesänkning, utan att veta vad som i stället skall höjas, är inte bara dumt, det är rent av omöjligt. Inte ens den politiska världen är svart eller vit.

Tisdagen ägnades helt åt frivilligarbete hos Fixtjänst det har jag redan rapporterat om. Meningen var att jag skulle göra nytta för mig där, men så lite nytta jag gjorde och så stor nytta de gjorde, som delade med sig av sin värld! Jag hoppas bara jag kan återgälda det någon dag.

En dag i Helsingfors, som innehöll det vid det här laget nästan vanliga hörandet av statsminister Kiviniemi i stora utskottet med hela journalistkåren väntande utanför. Ett ovanligare slut fick dagen på KOM teatteri och den hejdlöst roliga pjäsen Vadelmavenepakolainen av Miika Nousiainen ”Hillitön komedia suomalaisesta miehestä joka haluaa vapaaehtoisesti tulla ruotsalaiseksi.”

”Virtanen on suomalainen mies, jolla on ongelma. Hän on syntynyt väärään kansalaisuuteen. Hän tuntee olevansa ruotsalainen sielu suomalaisessa ruumiissa”. Jag känner inte igen mig själv, men för ovanligheten något så snällt mot Sverige att man blir nästan rörd, regisserad som den var av ålänningen Arn-Henrik Blomqvist. Och inte nog med det, man får också veta senaste börsuppgången på Löfbergs lilas och Karlstads krafts aktier. Tveka inte, bege er omedelbart till Högbergsgatan och se den.

Så var det slut på det lätta livet, vi övergick till valturnén. Torsdag var båda listorna på Finlands ambassad i Stockholm och debatterade under YLE:s Bengt Östlings sakkunniga regi. Fredag gick turnén vidare till Godby där vi talade med väljare utanför Mattsons köpcentrum. Lördag och söndag kom så de länge efterlängtade skärgårdsresorna. Brändö på lördag, Sottunga och Föglö på lördag. Söndagseftermiddagen spelade åtminstone Utte och Axel väldigt samstämmigt, efter en mycket lyckad och initierad diskussion om arbetet i riksdagen.

Lördagen ägnades åt ett besök till Brändö, där vi bland annat gjorde en visit till äldreboendet Solkulla, och den lokala restaurangen Trixies. Intresserade brändöbor mötte senare upp på hotellet, Gullvivan, för att diskutera viktiga frågor för den blivande riksdagsledamoten. Ett ständigt aktuellt ämne som dök upp var skattegränsproblematiken, och hur man kan förenkla den i framtiden.
På söndag eftermiddag gjorde vi en utflykt till Sottunga och träffade intresserade och pratglada ortsbor som ställde frågor om det svenska språkets ställning i Finland, den nya ramlagsförslaget, vindkraftsstödet och den finska regeringens inställning till Ålandsfrågorna.

En längre diskussion fördes kring hur ansvaret för Ålandsfrågorna bör vara organiserat på ministernivå, och vi kunde i samförstånd konstatera att statsministern bör återfå det övergripande koordineringsansvaret.
På söndag kväll hade vi sedan möjligheten att ta del av föglöbornas åsikter och funderingar på Degerby Café. Stämningen var gemytligt och de frågeställningar som dök upp var bland annat skärgårdskommunernas kommande utmaningar och hur man bäst hanterar Sannfinländarna.

För Åländsk samling är det fortsättningsvis viktigt och centralt att besöka varje kommun, för att ge samtliga ålänningar en chans att komma till tals och berätta om vilka frågor som ligger dem nära hjärtat. Åland har trots allt bara en riksdagsledamot, och ser därför ett värde i att ha en god kontakt och relation med kommuninvånarna över hela Åland. Under den kommande veckan fortsätter därför kommunbesöken enligt tidigare utsatt planering.
Åländsk Samling