Vecka 4

Veckan började i Nordbaskien det som många ännu kallar Frankrike. Nu var uppdraget i Baskien för tillfället slutfört och likaså var den lediga helgen hos goda vänner över så nu bar det av hemmåt. Väckning 03.25, bil till Pau kl.04.00, flyg från Pau till Paris 06.30, sedan var det bara att ta flyget från Paris till Gardemoen och bussen från Gardemoen till Rød och bussen från Rød till Kongsvinger och bussen från Kongsvinger till Charlottenberg, skotta fram bilen och köra den till Häljeboda.

Allt fungerade perfekt, i minsta detalj och det gör det ofta när man är i sällskap med någon som gjort resan flera gånger förr och känner till alla detaljer. Så var det för min del den här gången, jag gjorde resan till Pau och vidare till Paris och Oslo tillsammans med Eguzki Iparagirre. Finska centralkriminalpolisen har alltid intresserat sig för mina resor till Baskien och för att de inte skall behöva lägga ned mer tid på att ta reda på vem jag åkte med och inte heller ställa till med några långa plågsamma förhör med mig så vill jag gärna här skriva ut hans namn, han heter Eguzki Iparagirre. Det är alltså helt onödigt att återigen kalla mig till centralkriminalen i Vanda för att återigen visa mig en bild av honom och fråga vad han heter, hans namn är Eguzki Iparagirre!

Och vem är han då? Jo, det kan man få veta mer om ifall man läser Jonas Sjöstedts kriminalroman Spanska brev där han förekommer som en av romanfigurerna. Tipset var tänkt både för den som gärna läser kriminalromaner, för den som är intresserad av spansk politik, men framför allt för CKP som på det här sättet sparar tid och resurser som kan läggas på viktigare saker.

Tro det eller inte, men allt fungerade perfekt, bortsett från en liten detalj; det kom inget vatten ur kökskranen, inte ur duschen, och inte i toaletten i huset i Häljeboda. Tur att det fanns så mycket snö ute som jag kunde smälta och fylla toaletten med. Det är charmigt med primitiva stugor, men diskmaskiner går inte på snö utan på vatten.

Med vistelsen i Häljeboda i januari för exakt ett år sedan i allt för klart minne, tio dagar utan vatten, gav jag den här gången upp efter mindre än ett dygn och drog österut. Österut innebar att vännerna i Uppsala återigen fick en övernattningsgäst och jag fick en dusch. Vägen till Åland gick via en av de yttersta utposterna i det svenska riket Borgen i Grisslehamn.

Jag gjorde vägen från San Sebastian till Grisslehamn, andra släktingar har gjort vägen från Grisslehamn till San Sebastian.

Gränsbevakningen

Och så hemma den 22 januari, bara 26 år sedan den dag det begav sig.

Gränsbevakningens ledning förstärkt med juridiskt sakkunniga kom på sitt årliga besök till Åland. Det är alltid diskussioner om vilken är sjöbevakningens roll på Åland. Nu har Ålands landskapsregering satt sina synpunkter till pappers i det nya dokumentet som kallas Policy för Ålands demilitarisering och neutralisering. Har sjöbevakningen blivit en mer militär organisation under årens lopp? Ja, om det tvista de lärde. Sjöbevakarna anser att så inte är fallet, samma ordning har gällt sedan 1930-talet. Det finns inget mer militärt över dagens sjöbevakning fortsatte de att säga, men den här gången var de verkligen ute på hal is när de skulle argumentera.

Den viktigaste frågan var naturligtvis den proposition som utarbetats med förslag till lagar om änring av gränsbevakningslagen och av vissa lagar som har samband med den och som riksdagen inom kort skall behandla. Har landskapsregeringens synpunkter beaktats och vad kommer Självstyrelsepolitiska nämnden att anse om propositionens utformning? Och det viktigaste; när kommer den länge efterfrågade utredningen att tillsättas. Om denna utredning kan ni läsa om i vårt pressmeddelande och på riksdagens hemsida i min avvikande mening i grundlagsutskottet och mitt tal i plenum i anslutning till det.

Här hemma

Här hemma på Åland diskuterar man vad egentligen PAF-pengarna kan användas till. Enligt min mening har de som debatterar i alldeles för liten utsträckning analyserat vad som egentligen menas med allmännyttiga ändamål. Det handlar om ett avtal mellan spelbolaget och spelaren, medlen skall gå till allmännyttiga ändamål. Om inte blir spelaren lurad. Och det är visserligen så att spelaren blir i majoriteten av fallen lurad eller förlorar – det är bolaget som vinner. Spelaren kanske rent av vill bli lurad. Men det viktiga är enligt min mening inte hur långt man kan tänja på lagens paragraf för att uppnå sina syften, utan hur spelaren har uppfattat att syftet med de intjänade medlen är. Det är vad det handlar om ifall vi skall kunna försvara spelandet.

AX

När jag i maj 1999 blev kanslichef hade landskapsstyrelsen efter många års idogt arbete och en omfattande skriftväxling fått besked om att landskapet Åland nu tilldelats en landskod och den var AHV, just det AHV, som i Ahvenanmaa.

Därmed började ett arbete som skulle ta många år, och många, många, långa kvällstimmar. Det var bara att börja om från början. Det gällde att få folket i Genève, i Berlin, i New York, i Los Angeles, och så naturligtvis Helsingfors att förstå. Det handlade hela tiden om att använda exakt de rätta argumenten, att kunna alla de juridiska fällor som fanns och som kunde göra att allt gått om intet. Det viktigaste var att aldrig tala om att Åland var självstyrt, autonomt och därför skulle ha en egen toppdomän. Det var ett argument som gubbarna, ja, jag kan inte minnas att det var annat än gubbar, skydde som pesten, då anade man politik och det fick det inte handla om. Det skulle vara argument som innebar att det fanns ett praktiskt behov av koden. Det var IPU, ISO, ICANN och många fler som skulle kontaktas. Råd skulle införskaffas från alla världens hörn.

Det fanns en strategi för hur AX också skulle kunna användas som landsbeteckning på åländska bilar och vi fick frågan om vi ville skapa egen utformning på passen. Vägen låg öppen för en fortsättning efter detta, men den hade krävt mycket planering och ett konsekvent taktikerande. Det hade krävts många timmar av enträget arbete. Nu blev det inte så, och kanske var därför allt det arbete som gjordes onödigt, men å andra sidan har det arbete som lades ned på projektet gett upphov till material för en hel bok, fast den blir nog aldrig skriven.

En sak är dock säker, utan Gösta Roos i Genève hade det aldrig blivit någon landskod och ingen toppdomän. Tyvärr hann han dö utan att ha fått den Självstyrelsemedalj han mer än någon annan skulle ha förtjänat.

Världen i övrigt

Under tiden har Republikens presidents popularitet ökat med fyra procent och väl är väl det för ingen president under femte republiken har stått lägre i kurs hos fransmännen.

Vad viktigare är att nu är det dags för fredsförhandlingarna om Syrien, men ingen tycktes tro på dem ens innan de hade startat.

I Ukraina fortsätter protesterna och nu har den ur ett människliga-rättigheter-perspektiv helt oacceptabla lagstiftningen trätt ikraft i Kiev. En lagstiftning som inte uppfyller några av de krav som vi är vana att ställa ända sedan Anders Chydenius tid. Våld föder våld är något annat man skulle kunna säga om det som händer i Kiev. Alla uttalar sig fördömande, EU genom HR Ashton, OSSE och många andra, men räcker det?

Europaparlamentet har röstat ja till det historiska avtalet som skall leda till att både Kosovo och Serbien blir medlemmar i EU. Det kan ta lite tid, men lovorden bara haglar över de två kombattanterna, samtidigt som Serbiens president i retoriska tal i landet försäkrar de som vill höra på att Serbien aldrig kommer att erkänna Kosovo. Utan hela denna uppmärksamhet från Europas sida blir Albanien. Landet som inte varit indraget i något av krigen på Balkan, men som får bära det tyngsta lasset genom att tvingas stå utanför allt intresse från EU.

Gävlesymfonikerna

Som så många andra ålänningar avslutade jag veckan med att lyssna på Gävlesymfonikerna som nu var i Mariehamn för att framföra sin tredje konsert, och den här gången under medverkan av sex elever från Ålands musikinstitut. Det blev en perfekt avslutning på veckan för alla närvarande.

Pressmeddelande 23/1 2013
Publiceringsfritt: Genast

Nauclér besöker skolor nästa vecka

*******************************************************************************
Som en del av märkesåret för 150 år av regelbundet riksdagsarbete i Finland uppmanas alla riksdagsledamöter att besöka skolor nästa vecka 27-31 januari. Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér har fångat bollen och kommer att besöka åtminstone fem skolor på Åland under veckan, och dessutom är fler skolor inbokade under februari och mars månad. Besöken, som sker i form av frågestunder och/eller föreläsningar, ger en god chans för skolelever att få ytterligare kunskap i vår demokratis processer och strukturer samt en inblick i vår riksdagskvinnas riksdagsarbete och vardag i Helsingfors.

På riksdagen och bland riksmedia har temaveckan fått uppmärksamhet och flera journalister har visat intresse att följa med riksdagsledamöter till skolorna. Det är därför på sin plats att vi bjuder in våra tidnings-, radio- och TV-journalister att delta på riksdagsledamot Nauclérs skolbesök under veckan. Veckoschemat för skolbesöken ser ut som följande:

• Måndag:
– Övernäs skola kl. 9.45 – 11.45
– Ålands lyceum kl. 12.00 – 12.55 (organiseras tillsammans med Britt Lundberg)
• Tisdag:
– Strandnäs skola kl. 10.00 – 12.00
– Föglö skola på eftermiddagen (färjan avgår till Degerby kl. 13.15)
• Torsdag
– Vårdö skola kl. 8.50-10.00
– Sunds skola kl. 11.30-12.30
• Fredag
– Kyrkby högstadium kl. 9.00-12.05

Obs.: Schemat kan ändras. För ytterligare information och anmälan kontakta undertecknad.
*******************************************************************************

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. 094323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi

Vecka 3

Veckan började som så många andra veckor i mitt liv i Häljeboda, och så många gånger som tidigare i mitt liv med en kvicksilverpelare som visade långt, långt under nollstrecket. Ingenting är mer inbjudande än att då gå rakt in i skogen på en vandring för att se hur den kraftiga vinden farit fram med skogen. Är det många vindfällen? Ett modernt skogsbruk ger kraftiga vindar en god utgångspunkt för att som tändstickor fälla träden som står i kanten av hyggen. Som tur var hade inte vinden farit allt för hårt fram med träden den här gången.

Enligt moderna skogsbruksplaner skall en skog se ut som en pelarsal, och för den delen inte bara moderna skogsbruksplaner. Idealet en pelarsal är nog något man är uppfostrad med om man kommer från Västra Värmland, men nu säger förståsigpåare något annat. Hur skall man veta vad som är rätt? Det är inte alltid det som ger den bästa produktionen. Det är inte på alla marktyper träden skall stå i 80-100 år. En del marktyper är det bättre att avverka träden tidigare och istället börja plantera nya träd.

Och vidare till det moderna skogsbruket skall man inte gå ut i skogen utan GPS och inte utan telefon ifall något skulle hända. Nu gick jag ut i skogen utan GPS och utan telefon, och dessutom på nysnö. Det blev en lång promenad. Jag saknade inte någon GPS eftersom jag var i sakkunnigt sällskap. Nysnön krävde en käpp för att känna sig säker upp för sluttningarna och särskilt när det sedan gick nedför, men ack vad jag saknade min Nokia Lumia, inte därför att jag behövde kontakta någon, och som telefon är den för övrigt ganska oduglig, men som kamera är den suverän. Där uppe från Högda är Häljeboda så otroligt vackert, så obeskrivligt vackert. Det finns helt enkelt ingen jämförelse och nu kan jag inte dela den bilden med någon. Precis som jag inte kan dela någon av alla de otagna fotografierna från tiden i forna Jugoslavien under kriget. Det var helt enkelt inte plats för att ta fram en kamera under lokalbefolkningens allra svåraste stunder. De bilderna bär jag med mig genom livet, men kan inte dela dem med någon annan. Just så är det med bilden av Häljeboda där byggda ligger framför mig under nysnö, höjderna, sjöarna, Norge och längst där nere byn i mitten Näset.

I Häljeboda kan man bara konstatera att snön faller och faller. Ingenting kan stoppa snöfallet. Vad skall jag göra? Sopkvast är en metod, och att köra fram och tillbaka för att göra upp spår är en annan metod. Det hjälpte en del, men det kändes inte alls säkert att det skulle gå att köra ned till vägen och vidare till Charlottenberg, Kongsvinger, Rød, Gardemoen, Bryssel, Bilbao och sent i säng på ett hotell om, om allt går enligt planerna.

Nu tar vi sats, in med rätt växel, varva upp motorn, håll tungan rätt i munnen och styr stadigt så att hjulen inte glider ur de igår uppkörda och idag välborstade bilspåren och så bär det av.

Om allt klaffar skall dagens resa sluta i Bilbao. Staden där man redan har ett Guggenheimmuseum och följaktligen slipper den debatt som splittrar politikerna i Helsingfors. Det måste vara skönt att ha den saken ur välden för politikerna i Bilbao. Det finns annat att fundera på där som den största demonstrationen genom tiderna som ägde rum häromdagen.

Guggenheimmuseet är en fantastisk skapelse, men många säger sig bli besvikna när de kommer in i byggnaden. Det kan jag hålla med om ifall man förväntat sig någon fantastisk konstupplevelse, kända konstverk som man vallfärdar till Bilbao för att få se, men så är det inte. Utställningen jag såg var sevärd, men det är huset i sig det handlar om. Det verk som naturligtvis har sin rätta plats här och ingen annanstans är Picassos Guernica. Tavlan skulle hänga i Museum of Modern Art i New York tills Spanien var en demokrati, och det ansågs ha skett i början av åttiotalet och då kom tavlan till Madrid, men kommer verket någonsin hem till Baskien?

Bilbao är en stad som tidigare var känt för allt annat än sitt kulturliv. Det var modigt att satsa på ett Guggenheimmuseum, en arkitektur som saknar motstycke. Kritikerna säger visserligen att det är baskerna som betalat räkningen och inte den privata Guggenheimstiftelsen. Må så vara, men det kan det kanske vara värt om Bilbao blivit internationellt känt för sin arkitektur och dragit till sig ryktet av att vara en kulturstad.

Gäller samma sak för Helsingfors? Nej, enligt min mening är det inte alls samma sak. Helsingfors är en stad sedan länge känd för sin arkitektur, för sin finska arkitektur, och kommer knappast att tjäna på att det byggs ett Guggenheim.

Den här gången blev det dock inget besök i Guggenheimmuseet, utan direkt i säng på kvällen och tidigt upp nästa morgon för vidarefärd till Donostia som vi minoritetsarbetare säger, eller San Sebastian som majoriteten säger.

Baskien

Så vad skulle jag då göra i Baskien? Jo medverka i ett seminarium som handlade om det baskiska språket, om hur andra minoriteter gör runt om i världen för att bevara sitt språk. Det finns olika faktorer som medverkar till att ett språk försvinner, och olika faktorer som medverkar till att det återuppstår. Vilka metoder kan man använda och vilka metoder kan man inte använda? Vilka regler gäller på andra ställen.

Lurraldea eta Hizkuntza. Hizkuntza eta Lurraldea, så löd rubriken för seminariet som hölls vid Udako Euskal Unibertsitatea (the Basque Summer University) i Donostia och hade lockat hela 200 deltagare.

Själv talade jag under rubriken ”Arnasguneen garapena Euskal Herritik kanpo”.

Det handlade om språkundervisningen, om hur basker och baskiskan behandlades under Franco-tiden och vart man nått med dagens språkpolitik.

De ville liksom många andra minoriteter höra om hur det fungerar på Åland, och i motsats till vad vår finlandssvenske vän Sjövall påstår så har jag varken för basker eller ungrare i Transsylvanien framställt det åländska språkskyddet som någon modell för Baskien eller Transsylvanien. Istället är det alla de olika språkregimer som gäller i Finland som helhet som är intressanta, i alla fall än så länge, innan riksdagen behandlat det kommande medborgarinitiativet. För andra regioner är den territoriella principen som gäller för Ålands innebärande kollektiva rättigheter definitivt inte något att ta över okritiskt, men det finns inte heller anledning att förkasta det utan diskussion. På konferensen var de flesta eniga om att det krävs ett legalt stöd om ett minoritetsspråk skall överleva.

I den panel jag medverkade fanns också en representant för de kymrisktalande (språket kallas både för walesiska och kymriska) i Wales och en parlamentsledamot från Flandern.

Resurspersoner

Seminariet handlade om att byggnadsplaner och regionplanering påverkar minoritetsspråkens möjligheter att överleva. De invånare som talar ett minoritetsspråk bor i andra områden och bostäder än de som talar majoritetsspråket. Det går inte att bortse från detta faktum. Rika personer från majoritetsbefolkningen köper hus i attraktiva områden och förändrar språkbilden – det är väl känt från ålandslösningens tider. Vad kan man då göra? Den erfarenhet som vår flamländske parlamentariker kunde berätta om var att det går inte att säga att införa restriktioner mot att en viss språkgrupp inte får förvärva fastigheter inom ett område, det anser EU vara diskriminering. Däremot är det möjligt att införa restriktioner innebärande att enbart personer med en inkomst under en viss nivå får förvärva fastigheter inom ett visst område, men effekten är densamma. Den fattigare lokalbefolkningen kan bosätta sig i området, medan rikare personer från majoritetsbefolkningen inte får bosätta sig och förändra språket. Det är alltid intressant att lära sig hur man resonerar på andra ställen i världen och snabbt inser man att det här är väldigt långt ifrån det resonemang man fört på Åland om att ge ”resurspersoner” rätt till företräde i en gräddfil.

Annat jag fick lära mig var att precis som det talas om behov av skydd för vissa områden som t.ex. i krigsområden ( som kallas ”protected areas”) så skulle det på samma sätt finnas ett behov av ”protected language areas”, språköar där särskilda insatser till förmån för språket vidtas.

En annan företeelse det talades om var ”language empowerment”. Vi vet alla vad ”women empowerment” är och själv har jag hamnat in i olika projekt som handlat om just hur man stärker kvinnors roll, men ingen tvekan om att det finns ett behov av ”language empowerment ” också.

Språket i Baskien

I Baskien kan man tala baskiska om man kan det. Språket skiljer sig lite om man bor i Nordbaskien (det som vissa kallar Frankrike), eller om man bor i Sydspanien (det som vissa kallar Spanien), och jag skulle vilja påstå att skillnaden i uttal är ungefär som skillnaden mellan rikssvenska och finlandssvenska. Bland mina bekanta i de här trakterna kan man också klara sig bra med franska, spanska, ibland engelska och så åländska, genuin åländska, sådan åländska som man talade på Åland på sjuttiotalet.

Veckan slutade i det område där det talas baskiska. Där har jag varit många gånger tidigare och vissa vänner träffar jag alltid, till de som jag är säker på att alltid träffa hör de som kommit in i parlamentet för de har immunitet i motsats till vad som gäller i Finland. Andra vänner sitter sedan länge i säkert förvar och några vänner ser till att de inte hamnar bakom galler genom att inte korsa gränsen mellan Sydbaskien och Nordbaskien.

Vad alla talade om var naturligtvis den stora demonstrationen som ägde rum i Bailbao. Demonstrationen hade först förbjudits, sedan gick både vänstern och högern samman och lämnade in en ny ansökan och nu var det svårt att förvägra tillstånd. Alla som medverkade talade i det fantastiska som hänt, 100.000 människor hade samlats till en fredlig demonstration för att kräva en lösning på Baskienfrågan. BBC hade framställt saken som att 100.000 människor hade demonstrerat till fördel för ETA?!?!?! Mon Dieux! Var finns professionalismen?

Tur att helgen tillbringades i Baskien i det vackra baskiska landskapet (SÄTT IN LANDSKAPSBILDEN) och inte i Frankrike, där man inte talade om annat än presidentens kärleksliv, privatliv säger några, men kan man lita på en president som uppför sig som en tonåring? Kan man inte förvänta sig av Republikens president att han skall vara ärlig, trogen och ansvarsfull? Kan man lita på en president som ägnar sig åt ett dubbelliv i sitt privatliv? Har en president rätt till ett privatliv under sin presidenttid? Debatten tar aldrig slut. Den stackars bedragna första damen i landet vilade under helgen först ut på en klinik och flyttades sedan till en av presidentens bostäder etc. etc. Som sagt var det tur att man inte var i Frankrike utan i Nordbaskien.

Äldsta språket

Och slutligen vilket är det äldsta språket? I misstag påstod jag att det var albanskan i mitt förra veckobrev. Nu skall jag nog inte påstå något. Baskerna anser nog att deras språk är det äldsta i Europa, men det är ju inget indoeuropeiskt språk. Walesarna anser att deras språk är det äldsta indoeuropeiska språket framgick det vid middagsdiskussionen.

En sak är i alla fall säker både finskan och baskiskan är icke-indoeuropeiska agglutinerande språk som verkar näst in till omöjliga att lära sig. Den största baskiska nyhetstidnignen är förresten Berria för den som vill veta.

Bilden med havet är från Biarritz där förra veckan två personer sveptes med av vågorna och det gick inte att rädda dem.

Pressmeddelande 18/1 2014
Publiceringsfritt: Genast

*******************************************************************************
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér deltog i veckan (16-17 januari) på konferensen ”Maintaining and revitalising minoritised languages in their ’heartlands’or Language Breathing Spaces” organiserad av Udako Euskal Unibertsitatea (the Basque Summer University) i Donostia/San Sebastian i spanska Baskien. De två huvudfrågorna för konferensen var att studera det baskiska språkets situation i olika delar i Baskien samt de legala mekanismer som behövs för att skydda det baskiska språket på dessa platser.

Nauclér deltog i en panel där man berättade om olika exempel på språklösningar i världen. I panelen återfanns Wilfried Vandaele från Flandern i Belgien och Meirion Llyvelyn Davies från Wales för att berätta om deras regioners speciella språklösningar. Moderator var Paul Bilbao.

Riksdagsledamot Nauclér berättade att Åland är känt och ett lyckat exempel på hur man kan försvara språket med territoriell autonomi, men hon tog också upp Finlands tvåspråkighet, vårt utbildningsväsende och samernas rättigheter som ursprungsbefolkning.

- Man var särskilt intresserade av den legala grunden för skyddandet av svenskan på Åland och för tvåspråkigheten i Finland. De ansåg att utan ett legalt skydd så är det nästan omöjligt att skydda ett utrotningshotat språk, som faktiskt baskiskan nu för tiden är, förklarar Nauclér.

Det var stort intresse av konferensen i det baskiska universitetet i Donostia/San Sebastian och drog 200 deltagare.
*******************************************************************************

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. 094323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi

Med vänlig hälsning,
Gustav Blomberg
Assistent till riksdagsledamot Elisabeth Nauclér

Vecka 2

Veckan började i Tirana, eller kanske man borde säga i Tiranë för det lär visst heta så i inessiv.

På tisdag var det dags att lämna landet Albanien efter en vistelse i landet på ett år och fem dagar. Ja, så länge varade vår resa i alla fall om man får döma av våra pass. Vi kom enligt stämpeln 02.01.2013 och lämnade landet 07.01.2014. Passkontrollen var oerhört rigorös när vi skulle lämna landet, det var inte bara vid incheckning, i passkontrollen och vid ombordstigning passen skulle kollas. Längst upp på flygplanstrappan stod ytterligare två tjänstemän från Austrian airlines och kollade passen en gång till. Det är på transportörens ansvar om någon felaktigen kommer till en destination. För oss som fritt kan röra oss är det svårt att förstå hur det känns att i dagens Europa behöva visum med långa väntetider, höga kostnader och allt annat än säkert vad svaret skulle bli. Den sista kvällen i Tirana hade vi tillbringat med en god vän, hennes man och 10-årige son. Hon var oerhört sorgsen hela kvällen och sonen märkbart tagen av det obegripliga som hänt dem. Hennes bror bor i London och tillsammans med sonen skulle hon tillbringa julen hos honom och hans familj, men den 6 januari kom avslaget på visumansökan. De hade länge planerat och drömt om denna resa, men England tog inte emot dem.

Hur rigorös och noggrann kontrollen än är hade uppenbarligen inte den passkontrollant som stämplade våra pass vaknat efter nyårsfirandet och ändrat årtalet.

Passfrihet

Besvikelsen var oerhört stor i Albanien över att EU:s utrikesministrar bestämt att landet inte ens skulle accepteras som ansökarland. Både kommissionen och Europaparlamentet hade haft en positiv inställning, men fem utrikesministrar hade blockerat beslutet. Ingen tvekan om att utrikesminister Tuomiojas uttalande uppskattades. Carl Bildts insiktsfulla uttalanden om landet förvånade inte, Bildt är en av de mest kunniga politikerna i dagens Europa vad gäller det som händer, och framförallt det som hänt på Balka . Han kan sin historia, och kanske har Tuomioja lyssnat på Bildt, trots att deras ideologier ligger långt ifrån varandra.

Dags för snö

Från Tirana gick resan via Wien och Frankfurt till Arlanda och en övernattning i Uppsala till Värmland. Precis som väderprognosen spådde så kom det under natten två centimeter snö. Det gav en annan bild av landskapet och alla de grenar jag som tur var hann städa upp dagen innan jag for til Albanien och som annars skulle varit täckta av snö och omöjliga att hitta om jag inte fått detta infall att i januari ge mig på en höststädning av häcken.

Det var inte inom ett stort område snön täckte landskapet, redan strax utanför Kongsvinger var landskapet grått, vått och tråkigt, men så är det alltid. När det är begravning så är alltid vädret kallt och grått, om så mitt i sommaren. Det var än en gång dags för begravning och den här gången av den sista av de sex systrarna från Ö-gårn. När livet är till ända vid dryga 90 kan man konstatera att det är fullbordat. Släktingarna får anledning att träffas och prata gamla minnen. Självfallet är det sorgligt att träffas med anledning av att en anhörig dött, men också en anledning för oss familjemedlemmar att träffas. Det är verkligen dags att hitta en annan anledning att träffas.

Runt om i världen

Världen är i det här fallet Finland och Åland. Debatten pågår om svenskan i Finland, om jordförvärvstillstånd för ryssar att förvärva fastigheter i Finland och jag blir uppringd för att göra uttalanden. Det enda man kan säga är att blanda inte ihop ett minoritetsskydd som Nationernas förbund tillskapade i Genève 1921 för att kompensera att det åländska folket inte fick sin vilja igenom att tillhöra Sverige med garantier för det svenska språket och sin svenska kultur med vad som gäller för de två språkgrupperna i Finland och att landet är tvåspråkigt. Åland har som bekant svenska som enda officiella språk. Vi behöver varandra, vi skall stödja varandra, men blanda inte ihop två helt olika regimer. Det förlorar både finlandssvenskar och ålänningar på. Det är viktigt att markera att vi tar avstånd från alla utfall mot både finlandssvenskar och ålänningar och kanske är det rent av bra att sådana här åsikter ventileras då och då. Det ger oss anledning att sätt ned foten, markera det oacceptabla och informera om de juridiska grunderna för Ålands självstyrelse. Vi som har för vana att tala om de här frågorna skulle aldrig drömma om att göra likt det som påståtts i Transsylvanien, nämligen att försöka övertyga den ungerska befolkningen om att de skall arbeta för en territoriell autonomi motsvarande den Åland har och därigenom förbjuda rumänska i Transsylvanien. Det finns ingen modell för sådana här dispyter, utan alla är unika och behöver skilda ihopsydda lösningar. Om man skall tala om de här frågorna gäller det att kunna sin sak och beskriva hela Finlands inställning i språkfrågan. Ett land med en territoriell autonomi i ett tvåspråkigt land och med en minoritet som har ursprungsbefolkningsstatus är en modell, men inte de olika delarna lösryckta annat än i individuella fall. Det har också Ålands fredsinstitut på ett förtjänstfullt sätt gett uttryck för.

Lagmotion om restriktioner för ryssar

En av veckans nyheter är att det till riksdagen inlämnats en lagmotion med förslag om att det i Finland skall stiftas en lag om restriktioner för ryssar att förvärva fastigheter i Finland. Om en lagmotion får mer än 101 underskrifter innebär det enligt en oskriven lag i riksdagen att den skall tas upp till behandling. Fyra medlemmar av svenska riksdagsgruppen har undertecknat lagförslaget. Jag är inte en av dem och har inte heller tillfrågats om att underteckna förslaget, men mitt svar skulle blivit NEJ. Det här är inte en finskrysk fråga. Ryssland har infört restriktioner för EU-medborgare att förvärva fastigheter i Ryssland. Det är följaktligen EU som skall överväga om det finns anledning att fundera över någon form av reciprocitet, inte en finskrysk fråga. Om EU så anser så bör de inleda en diskussion med Ryssland. Det skall gälla samma regler om en rysk medborgare vill förvärva en fastighet i London, Paris, östra Finland eller Värmland som om en finsk medborgare vill förvärva en fastighet i Moskva, Krim eller sina förfäders hem i Karelen. Och vad viktigast är: detta har ingenting med Ålands nationalitetsskydd att göra.

Kölden håller i sig. Det gäller att elda i kaminen innan det är dags för Baskien. Där är det kanske inte hett om man studerar kvicksilvret, men det politiska läget är hett. Det återkommer jag till i mitt nästa veckobrev.

Vecka 1

Veckan började inte bra, men det fick jag veta först på nyårsaftonskvällen. Nyårsfirargästerna undrade om jag som påannonserat medverkat i radion i direktsändning som förståsigpåare/sakkunnig i ämnet hur man uppför sig på fina fester. Men snälla…….det kan inte vara möjligt???? Jo, det var möjligt, det var helt verkligt, jag hade glömt att gå till radion för att vara med i direktsändning. Varför hade ingen ringt och undrat var jag tagit vägen? En obehaglig upplevelse att ha lovat medverka i direktsändning och bara inte dykt upp, men jag vet precis vad mina vänner på Balkan skulle sagt ”Elisabeth, that was no coincidence”.

Det var en räddande ängel som vakade över mig och såg till att jag glömde att gå till radion för att göra bort mig. Som tjänsteman sade jag alltid nej till all medverkan i media som inte absolut hörde till tjänsten. Nu är det precis raka motsatsen ja, säger ja till allt som inte absolut hör till den mest privata sfären, men det här borde jag sagt nej till. Det är trevligt med trevliga människor och trevliga fester, men vanligt folkvett, bondförnuft och att man följer det som värdarna kräver av gästerna det räcker för min del. Etikettsexpert är jag verkligen inte och kommer heller aldrig att bli.

Veckan började alltså som sig bör i Mariehamn, men den började inte på det nya året utan på ett gammalt utnött tjatigt år. Förresten har jag nu förstått att det här med veckonummer är något typiskt rikssvenskt. I andra länder talar man om datum; 30 december 2013 – 5 januari 2014 skulle det heta där. Det började alltså med en måndag, det som i Sverige heter en klämdag. Undrar vad det heter på andra språk? En dag som är som gjord för att ta ledigt eftersom den omges av lediga dagar, men för vissa en dag då de äntligen får gå på jobb igen. Inte så mycket för att de längtar efter att arbeta utan för att de längtar efter den sociala gemenskap som arbetsgemenskapen ger. Det gäller särskilt de som firar jul och nyår och många andra helger i ensamhet.

Sedan kom nyårsdagen, årets sista dag, och den firades i traditionens tecken. Nyårslyckorna visade som vanligt på mycket pengar och all annan materiell framgång. Vi råkar i vår närmaste bekantskapskrets ha två völvor vilket gör att våra nyårslyckor spår särskilt nära sanningen och måste anses ha ett helt annat värde än andras.

Fönsterbilder

Därmed var helgerna över och jag hade inte lyckats ta en enda bild genom ett fönster hemma i Mariehamn och skrivit ”The view from my window this sunny morning in Mariehamn.” Helt enkelt därför att det hade inte varit en enda ”sunny morning”. Nu bar det av vidare, nyårsdagen slutade i Uppsala.

Dagen efter nyårsdagen började i Uppsala och fick sin fortsättning i Nyårsannandagen i Tirana. Det är en helgdag och det mesta var stängt. Staden var upplyst av alla sorters fantastiska, fantasifulla, lysande, glittrande julbelysningar. Bulevard Dëshmorët e Kombit var dekorerad med blinkande julbelysning i de klassiska julfärgerna rött och grönt, andra som kaféet med namnet ”Bissclub” var dekorerat med belysning i lila och en knallgrön palm.

Allt handlar om business och blinkande lampor som får hela staden att glittra, allt utom den saligen avdöde kommunistledaren Enver Hoxhas villa som står där mörklagd allt sedan hans försvinnande från makten.

Hoxhas villa har sett bättre tider, men då kunde å andra sidan ingen se den för då låg den inom det område dit där folket inte hade tillträde.

Helgutflykt i Albanien

Att åka lokalbuss i Albanien är en upplevelse. Något tåg har man inte satsat på och att åka tåg kan man helt enkelt glömma. Nästan samma sak gäller buss, men inte riktigt ändå. När man som turist frågar efter bussen till den och den platsen får man till svar att bussen skall man inte ta. Det är mycket obekvämt och osäkert, och ingenting för utlänningar. Men tro mig eller inte. Det går att ta bussen, och det är en upplevelse jag sällan varit med om trots att jag anser mig vara en ganska erfaren Balkanresenär, med sådär 7-8 resor till Balkan förra året och en hittills i år. I minibussen fanns vanliga säten, men sedan några extra små pallar insatta för att utnyttja varje utrymme. I en minibuss finns nämligen inga ståplatser. Bussen stannar precis var som helst och när som helst. Det finns inga hållplatser och ibland stannar den med 50 meters uppehåll om någon vill av eller på. Där emellan stannar den hela tiden så fort det står en person längs vägen som kan vara en potentiell passagerare, in med henne eller honom bara. Barn kastas upp i bussar under pågående färd mitt ute i trafiken. Det blev en spännande och intressant färd både ut till kusten och upp i bergen på serpentinvägar.

Det blev en tur till kuststaden Durrës

och sedan upp i bergen till den historiska staden Kruja.

Vänner eller fiender? De kan finnas i vilket läger som helst

Under dagen kunde jag begrunda de hätska uttalanden som gjorts mot Ålands självstyrelse. Den syn som vissa finlandssvenska kretsar i Helsingfors har på Ålands självstyrelse är skrämmande. Det är svårt att säga vad som är värst, hätska påhopp från sannfinländare eller från anhängare till Svenska folkpartiet. Visserligen tar partiordföranden Carl Haglund föredömligt avstånd från hätska påhopp på en minoritet, men den Sannfinländska riksdagsgruppen gav en av riksdagsgruppens medlemmar en reprimand med uppmaning att be mig om ursäkt när en riksdagsledamot gjorde ett liknande utfall mot Åland. Jag vet inte vilket som är värst. Att historielösheten breder ut sig, och att okunskapen både om den historiska och juridiska bakgrunden till Ålands självstyrelse är lika med noll blir mer och mer uppenbart. Ytligheten har inga gränser. Det finns inga spärrar för att hitta på lögner. Men är det värre att denna okunskap representeras av Sannfinländarna eller Svenska folkpartiet? Är det bättre att ha fiender bland motståndare eller kollegor? Jag vet inte svaret, men det här börjar bli tröttsamt.

Den bild som ges av oss som arbetat ett helt liv med dessa frågor är så lögnaktig och så långt från sanningen som den bara kan vara. Skulle vi arbetat så onyanserat hade knappast någon lyssnat på oss.

Denna lördag började det Tunisiska parlamentet anta de första paragraferna i den grund som de har tänkt skall vara klar till den 11 januari, ett symboliskt datum, eftersom det var då president Ben Ali störtades. Och enligt vad man kan förstå så har Venedigkommissionens kritik beaktats. I lagen återfinns inte de paragrafer som sade att landet var en islamistisk stat och där finns heller inga hänvisningar till sharialag.

Söndag med vänner i Albanien

Söndagen ägnades åt att lyssna till gamla och nya vänner analysera vardagen i Albanien. Jag känner mig så oerhört priviligierad som fått tillbringa så mycket tid här och ha så många vänner här. Att träffa samma människor med jämna mellanrum och höra vad som hänt sedan sist, hur de ser på vardagen. Vad har hänt sedan jag var här som valobservatör i juni? Har Edo Rama lyckats driva igenom några av alla sina löften? Har Sali Berisha släppt taget om makten, eller spökar han i korridorerna? Hur klarar sig den första kvinnliga försvarsministern (som jag också har förmånen att känna från OSSE:s Women Empowerment-initiativ jag medverkat i)? Hur klarar sig den unge inrikesministern? Blir rättsstaten mindre korrupt? Det är många frågor jag vill ha svar på även om det här skall vara en privat semesterresa, och de flesta frågor får jag ett svar på.