16 veckor kvar till riksdagsvalet

december 29th, 2014Veckobrev

Vecka 52
rysk ubåt

Veckan började alltså i Mariehamn, med lite pudersnö utanför på gatan, men inte mycket. När man står i väljarnas tjänst är det viktigt att kommunicera med folk och bland det viktigaste i den här branschen är därför cybervärlden. Ännu en gång är jag framme vid vecka 52. Hur många veckobrev har det blivit sedan starten i januari 2007 när jag bestämde mig för att ställa upp i riksdagsvalet? Ja, det är några sommarveckor då jag tyckt att läsarna, om de nu finns där ute i cybervärlden, måste få lite semester, men det är inte många veckor jag tagit paus. Inte så sällan kastar jag ut något köttben i mina veckobrev för att se om någon nappar på betet. Då och då kommenterar jag vad som stått i tidningarna den gångna veckan, polemiserar med ledarskribenter etc. för att se om det blir någon reaktion, är det någon som läser vad jag skriver. Senaste veckobrev innehöll t.ex. svar på en insändare, och faktiskt var det någon som reagerade förra veckan, men inte på svaret till insändaren.

Men det räcker inte med cybervärlden, man måste också existera i den verkliga världen när det gäller riksdagsvalet. Det var därför viktigt att dra ihop ett möte med sina medkandidater och medtävlare. Hur skall vi lägga upp strategin? Valresultatet är alltid osäkert tills de sista rösterna är räknade, för först då vet man hur många som har röstat, och en sak är säker – det är bara om många väljare tagit sig till valurnorna som man har vunnit. Misstänker att det var så Löfven tänkte när han beslöt sig för att inhibera det mer eller mindre utlysta valet i Sverige, inte många hade funnit sin väg till valurnorna så nära inpå ett nyligen avklarat val, och det hade varit en verklig förlust, inte bara för Löfven, utan för det demokratiska systemet. Sverige har ingen tradition med nyval, och även om Finland har mer av den varan så är det bara att hoppas att så många som möjligt tar sig till valurnorna den 19 april 2015 och att det blir ett lyckat valresultat.

I tidningen har man kunnat läsa om försvarsministerns besök på Åland. Sitt första officiella besök på Åland som försvarsminister för övrigt. Det har diskuterats om inte Finland kunde sluta med att göra besök i den åländska skärgården för att verifiera att respekten för demilitariseringen upprätthålls, eller som man också kunde uttrycka saken: för att försvara Åland. Nu finns det uppenbarligen de som anser att det är förlegat att med okulärbesiktningar göra dessa konstateranden. Det kan man ju idag göra med tekniska hjälpmedel. Ja, och nej, det kan man kanske teoretiskt, men till en kostnad som i praktiken gör det omöjligt. Man kan lokalisera var Saddam Hussein eller Usama Bin Laden har sitt gömställe, men man kan inte hitta en eventuell u-båt i den svenska skärgården. Det beror helt enkelt på hur mycket resurser man vill sätta på de olika objekten.

En ledarskribent skriver under veckan att hellre har vi väl finska än ryska u-båtar i vår skärgård. Stämmer naturligtvis, men helst inga u-båtar alls och det får vi först om vi envist försvarar neutraliseringen, internationellt såväl som nationellt. Att alltid framhålla neutraliseringen och därmed öka respekten och kunskapen om överenskommelsen. Så resonerar det norska försvaret vad gäller Svalbard. Det skulle vara ett så stort internationellt nederlag för vilken makt som helst att angripa det neutraliserade området och bryta mot internationell rätt att det i sig är mer avskräckande än att visa sina muskler i form av en kraftig vapeninsats.

Ryssland är inte en del av neutraliseringen och har aldrig erkänt neutraliseringen. Däremot har ett stort antal andra länder gjort det, idag nästan uteslutande EU-länder. De har förbundit sig att komma till Finlands hjälp om läget skulle vara hotande i Östersjön runt Ålandshav. Åland är inte hotat säger försvaret, samtidigt som man talar om det allt mer spända läget i Östersjön, och om hur lite respekt det finns för internationell rätt.

Det viktiga är inte Ålands demilitarisering och försvaret av demilitariseringen. Det viktiga är neutraliseringen och försvaret av neutraliseringen. En sak är säker försvaret av neutraliseringen sker inte i form av ett territorialförsvar. Det sker vid förhandlingsbordet, och när debatten om ålänningarnas deltagande i försvaret kommer upp så är det nog här insatsen borde göras, vid förhandlingsbordet med slipade argument. Där skulle det behövas en insats.

En av anledningarna till att Svalbardavtalet hålls vid liv och aldrig glöms bort är naturligtvis att det är möjligt att tillträda det och det ger i fallet med Svalbard undertecknarna en fördel i form av fiskerätt. I fallet Åland har ingen tillträderätt till avtalet. Frågan diskuterades för ett antal år sedan i samband med att ett seminarium ordnades på Åland, men man gjorde bedömningen att det inte fanns något intresse och därför följdes aldrig frågan upp. Kanske man nu kommit på andra tankar, och jag undrar om inte det vore det bästa sättet att få avspänning i Östersjön, att få så många länder som möjligt att ansluta sig till överenskommelsen. Naturligtvis helst också Ryssland, men om det inte lyckas så i alla fall så många andra som möjligt. Ungefär som med NATO.

Helgdagar och mellandagar ger möjlighet att filosofera kring sådana här frågor och det verkar ju för övrigt också Putin ägna sig åt där borta i Moskva. På julafton fick jag för övrigt som så många andra gånger ett samtal från Perm. Det är röde generalen Eyolf Mattssons dotter som ringer från denna avlägset belägna plats för att önska mig god jul och förklara för mig hur viktigt det skulle vara att jag kom till Perm och hur tacksam hon är över att jag i samtal med representanter för en rysk människorättsorganisation som besökte riksdagen hänvisade till hennes far som general trots att han av Stalin deporterades till Sibirien och fråntogs sin militära grad.

På veckans sista dag var det dags att börja planera de kommande Sverigebesöken, min tanke var att ta en tur till Jössehärad, men efter att ha läst lokaltidningen undrar man om man vågar….

Skulpturen ”Mette” som är gjord av skulptören Liss Eriksson och gjuten i Paris 1973 har stulits från sin plats i Arvika. Skulpturen ska ha varit fast förankrad i den träsockel den stod på så förövarna måste ha haft en del jobb med att lösgöra den 80 centimeter höga torson, föreställande en flicka.
Och i Charlottenbergstrakterna dit jag hade tänkt mig åka där har tre unga killar rånat en 30-årig man på guldsmycken och kontanter på järnvägsstationen på juldagskvällen.
30-åringen stod tillsammans med sitt ettåriga barn och väntade på tåget till Arvika, då tre unga män kom fram till dem. En av männen hade en kniv i handen och hotade att skada barnet om 30-åring inte gav männen det som de ville ha. De krävde att han skulle ta av sig sin guldkedja, sin vigselring och ge dem de kontanter han hade på sig.
30-åringen gjorde som de sa då han var väldigt rädd att de skulle skada hans barn. Efter rånet sprang de tre unga killarna från platsen.
De tre unga männen uppges vara mellan 15-18 år, de hotade 30-åring på engelska men ska även ha pratat svenska. Två av dem var ljushyade och den tredje mörkhyad.
Allt enligt en lokaltidning.
Uppenbarligen talade ingen de på orten vanligen förekommande språken norska, värmländska eller jössehärska. Det måste alltså ha varit utsocknes. Förhoppningsvis har de gripits eller flytt till Sverige innan jag hinner dit… Jag nöjer mig med Stockholm i väntan på att läget lugnar sig.

Äntligen, äntligen dags att börja arbeta

december 20th, 2014Veckobrev

Vecka 51

Så försvann då äntligen riksdagsledamöterna till var sitt håll så att arbetarna som restaurerar riksdagen kan få någon lugn och ro. Det är inte lätt att stå på en ställning högt över golvet med en massa yra riksdagsledamöter som springer omkring till synes planlöst.
Restorationsarbete

Planlöst blir det lätt så här den sista veckan. Utskotten har slutat arbeta och debatten pågår inne i plenisalen till sena kvällar. För att det man säger skall ha någon mening så är det bäst att tala när den ansvarige ministern är på plats. Att breda ut sig under den allmänna debatten ser bra ut i statistiken över hur mycket man talat och visar hur aktiv man varit, men ger inte särskilt stor effekt. Att däremot föra en dialog med ministern kan göra att en sak får uppmärksamhet. Så var det här året med fallet med lästavgiften och Ålands sjöräddning; lästavgiften som är en föråldrad skatt som nu avskaffas genom lag, och de medel som avgiften genrerat till sjöräddningen i Finland skall ersättas med andra medel ut statens budget. De skall betalas ut t.ex. till Finlands sjöräddningssällskap och till Ålands sjöräddningssällskap. Eftersom Ålands sjöräddningssällskap bedriver 10 % av de uppgifter som Finlands sjöräddningssällskap bedriver så borde Åland få 10 % av de totala medlen, men först var det inte tänkt att Åland skulle få något bidrag alls och nu är man inne för 5 %. Dessutom, i själva verket utgör Ålands kustvatten 25 % av Finlands kustvatten så det borde kanske vara den riktiga andelen som den åländska sjöräddningen borde få. Nåja, något skall vi hoppas kommer ut av min fråga till inrikesminister Räsänen (själva frågan kan ni hitta på riksdagens hemsida).

Grundlagsutskottet

Som tur är så har grundlagsutskottet så förfärligt mycket arbete att vi sammanträdde även den här veckan med början redan kl. 08.00 på mornarna. Det ger rutin och stadga åt arbetet. Sametingslagen skall klubbas om Finland skall kunna ratificera ILO konventionens bestämmelser om ursprungsfolken. Och Sohä skall baxas igenom riksdagen. Kan man ta ifrån kommunerna alla uppgifter på ett visst område och helt enkelt lägga det på någon annan? Strider det mot grundlagens bestämmelser om kommunernas självbestämmanderätt, eller har kommunerna bara självbestämmanderätt i de ärenden de pålagts? En intressant frågeställning, en annan intressant frågeställning är om regeringen verkligen kan ge ett sådant här komplicerat lagförslag till riksdagen så nära inpå mandatperiodens utgång? De och många fler frågor finns det anledning att ställa, och den viktigaste av alla; hinner vi verkligen få svar på dem i tid?

Medling

En av de frågor jag ställt och tidigare inte fått något svar på är varför Finland fortsätter med den av CEDAW kritiserade medlingen vid våld i nära relationer. Det antyds att Finland i och för sig inte formellt har obligatorisk medling, vilket är förbjudet enligt Istanbullkonventionen, men att det indirekt och i praktiken kan bli så eftersom staten försöker få så många som möjligt att välja medling som metod när offer ska fylla i blanketter m.m, vilken i sin sägs bero på att det i Finland inte finns tillräckligt med skyddshem för offer av våld i sina hem av. Paren hänvisas till medling för att sedan kunna flytta ihop igen och dessutom sägs det att männen får rabatt på straffet om det blir rättegång och de gått med på medling.

Sista gången jag ställde frågan var i budgetdebatten. Utrikesminister Tuomioja hänvisade till social- och hälsovårdsministeriet och minister Huovinen svarade att det förekommer inte annat än frivillig medling i Finland. CEDAW har alltså i alla år och i alla rapporter haft fel, skönt att höra och hoppas nu bara att CEDAW inser att de på alla punkter i alla år haft fel.

Budgetmotion med falsk varudeklaration

Vesa-Matti Saarakkala

Vesa-Matti Saarakkala

Kollegan i riksdagen, i grundlagsutskottet och i stora utskottet, sannfinländaren Vesa-Matti Saarakkala hade fått saker och ting lite om bakfoten och skrivit ihop en budgetmotion som gick ut på att Åland är en region i Finland precis som vilken annan region som helst. Bara det att Åland är en stor bidragstagare eller närmare bestämt 8.000 € per invånare i nettobidrag. Ålänningarna är rikare och har dessutom tillåtits ha en lägre kommunalskatt, budgetstöd på 250 miljoner etc. etc. Ja, ni vet alla felaktigheter som det bara är möjligt att få med på en halvsida. Sedan drar han slutsatsen att med tanke på detta vore det inte mer än rätt att staten skulle skära ned den återbäring av lotteriskatt som PAF:s spel genererar till statens kassa och som sedan helt korrekt överförs till landskapet i förhållande till inkomsterna. Förslaget gick ut på att Åland inte skulle få tillbaka 13 miljoner av den skatt PAF genererat. Oj, oj, oj det måste nog bli många lektioner i själstyrelsekunskap och det ekonomiska systemet. Jag kan inte vänta tills jag kommer tillbaka. Bland undertecknarna fanns flera utskottskollegor och till och med en vice talman som var på besök till lagtinget i höstas och fått en genomgång på ort och ställe. Suck.

Riksdagskollegor har erbjudits ett exemplar av rapporten från det seminarium ”Utvecklingen av Ålands självstyrelsesystem” Ålandsforum höll under förra året för att förbereda riksdagen inför reformen av självstyrelsesystemet. Förhoppningen är att alla skall veta skillnaden mellan enumerationsprincipen och residualprincipen. Men för fallet med motionsundertecknarna behövs nog en mer elementär bok, någon form av första pekbok kanske.

Pekbok för huliganer

Pekbok för huliganer

Trycka fel

Att trycka fel är ett ämne som jag fått intresse för sedan det hände mig, och efter att det kapitel som hade flest omröstningar var överstökat tror jag att cirka tio ledamöter reste sig upp för att tur och ordning meddela att de röstat fel och bad att få det korrigerat i protokollet. Uppenbarligen är jag inte ensam om att ha tryckt fel, men det borde ändå inte fått hända.

Det har alltså varit väldigt många omröstningar om budgeten för nästa år!

Avslöjanden

Under veckan sammanträdde självstyrelselagskommittén och då kunde det avslöjas att det krävs ett möte till innan man kan lägga fram en rapport för justitieministern i slutet av januari.

Under veckan kunde de åländska tidningarna avslöja att en engelsk prins är på väg på besök till Åland i februari och efter att i ett halvår bara ha kunnat referera till besöket som ”det hemliga besöket” så får man nu tala om det. Vad tidningarna ännu inte avslöjat är vilket annan hög gäst som planerade att komma vid samma tidpunkt, men det hoppas jag förblir en länge bevarad hemlighet.

Julstämning

Till de kulturella upplevelserna den här veckan hörde Octavian Baleas vernissage på sitt galleri ”Fine Arts Studio” i centrala Helsingfors där han visade sina lampor, en skapelse värd ett kapitel i sig, men den vackraste och intressantaste delen är kanske träsockeln den står på – ett hantverk som utförts i Moldavien.

Jul i riksdagen blir det först när talmannen bjudit på sitt traditionella julkaffe och Sibeliuslyceets kör sjungit sina traditionella julsånger, men inte heller den här gången en enda vers på svenska! Man får väl hålla tillgodo med vetskapen om att många av de här sångerna ursprungligen är skrivna på finska…, och istället koncentrera sig på att önska så många som möjligt god jul. De som är kvar i riksdagen nästa år får kanske lyssna till Sibeliuslyceets kör sjunga vid talmannens julkaffe i Sibeliusakademin. Den som lever får se.

Sedan var det bara att sätta sig på färjan, eller rättare sagt lägga sig någon timme för att ta itu med helgens uppgifter inför julen hemma i Mariehamn. Annat var det på Air Ålands tid. Korvfabriken måste startas upp om det skall bli någon Värmlandskôrv och likaså måste de norska ringformarna fram om det skall bli någon kransekake.

Var fanns feministernas åsikter under strejken?

Det är rubriken på en insändare i Tidningen Åland den 18 december och där står det

”Vi har en kvinnlig riksdagsman som kunde uttalat sig.”

Om man skall vara petig, men det skall man inte, så heter det sedan år 2000 ”riksdagsledamot” och inte ”riksdagsman”! På finska har det hela tiden hetat ”kansanedustaja” (folkets representant) och ingen ändring skedde därför vid den nya grundlagens tillkomst. Feminist har jag aldrig kallat mig själv, men det är jag säkert. Jag har kommit att bli den första kvinnliga kanslichefen och också den sista kan tilläggas. Det är många strider jag fått ta genom livet som jag undrar om det varit (och är med för den delen) för att jag är kvinna. Men jag skulle gärna uttalat mig i den här frågan om jag varit engagerad i åländsk politik. Jag har ingen roll varken på ett kommunalt- eller landskapsplan, men företräder åländska väljare i riksdagen där jag kommit att sitta i Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet och varit riksdagens representant i Finlands delegation till CEDAW-kommitténs möten. Där är en av de viktigaste frågorna den stora löneskillnaden mellan kvinnor och män i Finland. Det kan dock tilläggas att den viktigaste är våldet mot kvinnor. Finland är det näst farligaste landet att leva i för kvinnor i Europa.

Jag har inte offentligt uttalat mig om strejken, och anser inte heller att jag skall, men privat har jag nog ett antal gånger inte kunnat låta bli att tycka till. Det har tagit allt för länge att utföra den utlovade arbetsvärderingen. Det är säkert. Är det kanske så att man gärna lovar när det handlar om kvinnor för at sedan strunta i löftet eftersom kvinnor är så snälla och inte kommer att kräva några resultat? Ja, man kan filosofera varför det är så här att kvinnor inte tas på allvar fast de har viktigare uppgifter än många män, längre utbildning och många gånger har ett djupare engagemang för sin uppgift.

Oavsett min roll och ställning, och vad jag skall uttala mig om och vad jag inte skall uttala mig om, så kan jag bara säga att nu gäller det att inte ge upp, ni kom en bit på vägen och ni fick uppmärksamhet, ni blev tagna på allvar trots att ni ”bara” är kvinnor. Ge inte upp utan fortsätt på den inslagna vägen. Åland behöver kvinnor som vågar och orkar kämpa mot orättvisor och förtryck, Finland behöver er, världen behöver er.

MED DENNA HÄLSNING ÖNSKAR JAG ER ALLA GOD JUL OCH VI HÖRS FÖRE NYÅR.

Pressmeddelande: Nauclér fick svar från inrikesministern om stödet till Ålands sjöräddningssällskap

december 17th, 2014Nyheter och pressmeddelande

Pressmeddelande 17/12 2014
Publiceringsfritt: Genast

Nauclér fick svar från inrikesministern om stödet till Ålands sjöräddningssällskap

*******************************************************************************
I riksdagen har den här veckan debatterats 2015 års budget. I samband med den föreslagna budgeten har en budgetlag om avskaffandet av den föråldrade lästavgiften behandlats i riksdagen. Medlen från avgiften har använts bland annat till främjande av sjöräddningsverksamheten i Finland, där även Ålands sjöräddningssällskap har fått en del av kakan. Meningen är att denna verksamhet i fortsättningen nu ska stödjas direkt ur statsbudgeten. Sjöräddningen är rikets behörighet, och Ålands Sjöräddningssällskap står för ca. 10 procent av all sjöräddningsverksamhet i landet och borde därför följaktligen också få 10 % av de medel som delas ut. Men problemet är att man inte får dessa 10 %. Först var det till och med tänkt att Ålands sjöräddningssällskap helt skulle lämnas utanför det nya stödsystemet, men det rättades till och förslaget är nu att är att man får 12000 euro, som är 5 % av det totala stödet. Pengarna finns redan i statsbudgeten, men problemet är alltså fördelningen.

Riksdagsledamot Nauclér frågade därför under tisdagens plenum om inrikesminister Päivi Räsänen kunde lova att Ålands Sjöräddningssällskap kommer att få 10 procent av medlen, eller om det är tänkt att gränsbevakningen, som minskat sin bemanning på Åland, ska ta över uppgifter som hittills sköts av det åländska sjöräddningssällskapet. Inrikesministern svarade att myndighetssamarbetet är mycket viktigt och att man även i fortsättningen tänker stöda Ålands sjöräddning.
*******************************************************************************

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. +358(0)94323047 / +358505121984 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Tuffa tider i grundlagsutskottet

december 15th, 2014Veckobrev

Vecka 50

Nytt VD-avtal skrivs under vid en bardisk. Måste väl vara något mystiskt på gång?

Nytt VD-avtal skrivs under vid en bardisk. Måste väl vara något mystiskt på gång?

Veckan började i Mariehamn med ett långt och konstruktivt möte med landskapsregeringen. Det är mycket som skall avhandlas och många kontakter jag skall ta och tagit i Helsingfors. Hur har det kunnat komma sig att Åland, och svenskfinland med för den delen, accepterat att inte Pharma Fennica som boken heter funnits på svenska. Läkare på Åland uppvisar fler ”felskrivningar” på recepten än andra läkare. Nu är jag inte så säker på att jag uppfattar det som så mycket av en felskrivning om man doserar antibiotika på samma sätt som i Sverige, eller vad det nu kan vara frågan om, men bara det faktum att apotekspersonal och andra måste ägna tid åt att undersöka och utreda de här felskrivningarna är illa nog. Varför har ingen gjort något? Samma sak gäller riktlinjerna som kallas God medicinsk praxis (Kaäypä hoito), varför finns inte de på svenska? Läkare på Åland kan få anmärkningar som hänvisar till att man inte ha följt riktlinerja, men många kan inte läsa dem. Varför kan man inte följa de regler som finns i Sverige, eller säga på vilka punkter de inte kan följas? Man har från landskapsregeringens sida skrivit att man är beredd att föra ärendet till JO om problemen inte löses. JO är faktiskt på väg till Åland före juluppehållet, så den som lever får se hur det går.

Det fanns många fler frågor som avhandlades innan det var dags att gå till Ålands Ömsesidigas styrelsemöte för att helt odramatiskt utse den VD-kandidat som styreslen vaskat fram från en lista på 30 kandidater där tre uppfyllde kompetenskraven. För min del hade jag gärna sett att posten utannonserats, vilket jag även i andra sammanhang hävdat men med föga framgång, men eftersom vi redan vaskat fram den person vi är övertygade om att kan lotsa bolaget förbi alla grynnor som kan dyka upp och som inte finns på sjökortet så hade jag nu inga invändningar. Det var för övrigt länge sedan vi inledde processen och den frågan var på tapeten. I det privata näringslivet är det naturligtvis vanligt att inte utannonsera, medan det i det offentliga tidigare skötts på ett annat sätt. Nu är bilden en annan, staden tog nyligen privata rekryteringskrafter till sin hjälp, som i sin tur på eget initiativ kallade personer som inte sökt etc. Och när landskapsregeringen utsåg sin nuvarande förvaltnings- och utvecklingschef så valde man att helt förbigå alla de kandidater som förhoppningsfullt lämnat in sina ansökningshandlingar som svar på en annons.

Styrelsen utsåg alltså enhälligt VD efter en lång process och styrelsen fick förvaltningsrådets förtroende och blev inte avsatt. Mycket mer finns inte att säga, men mycket mer har sagts och allt tyder på att mycket mer kommer att sägas.

Slutrakan

Ingen tvekan om att regeringen väntat med de svåraste lagförslagen till slutet av regeringsperioden. Ärendena hopar sig i grundlagsutskottet och det är inga lätta ärenden. Sametingslagen rör upp känslorna och man gör jämförelser med andra nordiska länder som har andra system, system som knappast varit mindre kontroversiella. Riksdagen stiftar naturligtvis vilka lagar de vill oavsett hur heta känslor det väcker, men vitsen med att anta en ny sametingslag är att sedan kunna ratificera ILO konventionen nr. 169 om ursprungsfolk och det kan man inte om inte ursprungsbefolkningen haft ett inflytande på den underliggande lagen för att försöka sig på en förenklad beskrivning av fallet. Den som lever får se hur det går.

60-årsdagen firas inom familjen-grundlagsutskottets viceordförande uppvaktar med vår present till ordföranden Koskinen

60-årsdagen firas inom familjen-grundlagsutskottets viceordförande uppvaktar med vår present till ordföranden Koskinen


Istanbulkonventionens
ratificering är mer Arbetslivs- och jämställdhetsutskottets huvudbry. Under veckan kom ytterligare en konvention som Finland borde ratificerat för länge sedan, men bättre sent än aldrig, nämligen FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Om det var en händelse eller en tillfällighet att remissdebatten kom att äga rum just på den dag FN proklamerat som dagen för mänskliga rättigheter vet jag inte, men det gjorde i alla fall att utrikesminister Tuomioja fick väldigt många berömmande ord för sitt handlande. Själv deltog jag inte i debatten, mest därför att jag tyckte att det var bra att den kom och inte i det här skedet hade något att tillägga utom att vi får se närmare på den när den skall behandlas i detalj. Jag kunde naturligtvis ha deltagit i debatten, men avstod och det blev det kritik för.

Dagen gick alltså i mänskliga rättigheters tecken. Det inleddes med att Kvinnonätverket tillsammans med UN Women presenterade deras ”flaggskeppsrapport” World Survey on the role of women in development. Därefter var det dags för Människorättscentret att presentera sitt arbete som inte alltid är så känt.

Ley mordaza

Nu är den här “Ley mordaza”, visserligen inte utan protester, men vad hjälper väl det. Spanien har alltså fått en lag som inskränker rätten att demonstrera. Den kallas munkavlelagen och innebär så mycket mer, men vi som har vänner som grips och sätts i fängelse för att de demonstrerat utan tillstånd har nog i och för sig trott att den gällt ett bra tag, men så är visst inte fallet. Det är nu den trätt ikraft. Det får en osökt att tänka på en flydd tid. Tiden före 1975.
Ley mordaza

Men i det sammanhanget skall det nämnas att Förvaltningsdomstolen beslutat att de “upphäver Centralkriminalpolisens beslut och återförvisar ärendet för att, efter att domstolens beslut vunnit laga kraft, ge Nauclér tillgång till de handlingar det överklagade beslutet avser, dock med iakttagande av följande:

De uppgifter förvaltningsdomstolen i handläggningskopiorna med röd färg markerat genom understreckning (delar av text) eller anteckning i marginalen (hela stycken) ska övertäckas. Nauclér ska upplysas om sin tystnadsplikt i fråga om de sekretessbelagda uppgifter hon erhåller på basis av sin partsställning.”

Vem som firat midsommar i vår trädgård på Södragatan 5 i Mariehamn, och vem som besökt mig en vacker höstdag i Häljeboda, kommer kanske att avslöjas. Det är ju en hisnande tanke. Nu skall visserligen domen först vinna laga kraft, men om så sker vad händer då? Eller är det just dessa personers foton som kommer att täckas över? Kanske bäst att jag lägger ut dem i mitt veckobrev nu innan de blir hemligstämplade.

Häljeboda

Häljeboda

Midsommar i trädgården

Midsommar i trädgården

För att underlätta Centralkriminalpolisens spaningar kan jag avslöja att den person som jag utfrågats om i detalj vad gällde hans besök i riksdagen kan jag avslöja att han även den här veckan besökte riksdagen. Finns det verkligen inga regler för vem man får bjuda in till riksdagen frågade de den gången. Svaret var då som nu att nej, det finns inga regler om vem man får dricka en kopp kaffe med i cafeterian. Jag kan dock avslöja för spaningsledningen att den här gången blev det en kopp glögg. Juletider närmar sig ju ändå.

Det var ingen vanlig glögg, utan en så kallad millennium-glögg, framtidsutskottet ordförande öppningstalade och USA:s ambassadör Bruce Oreck gjorde High five i sitt tal ”the Myth of Sustainability”.

En kopp kaffe blev det dock med representanter för sjöfartsnäringen. Vad gäller miljö och svaveldirektiv så rör man sig mest i Bryssel och i Finland är lagstiftningen ganska så acceptabel för närvarande, men att hålla sig informerad om det senaste inom denna bransch hör till de viktigaste uppgifterna om man är åländsk riksdagsledamot, och det är man i alla fall ett tag till.

Det har inom sjöfarten kommit ett helt nytt pensionssystem innebärande att pensionsåldern kommer att stiga, liksom inom alla andra branscher, helt enkelt därför att vi lever längre. Lagförslaget har kommit till riksdagen och heter ”Regeringens proposition till riksdagen med förslag till ändring av lagen om sjömanspensioner och av vissa lagar som har samband med den”.

Resolute Support

Även Finlands deltagande i NATO:s Resolute Support i Afghanistan debbaterades i riksdagen den här veckan. För min del har jag lite svårt att tro att det bästa sättet att utveckla det civila samhällets demokratisering, att ta tillvara kvinnors rättigheter och se att landet går mot ett mer demokratisk styre är genom att skicka dit uniformerade personer som skall ingå i den NATO-ledda operationen. Även om jag inte är övertygad så förmodar jag att utrikesministern är det eftersom han på min fråga i plenum svarade att han höll med om att det är viktigt att skilja mellan den militära och den civila krishanteringen. Det sär kärksilt viktigt för t.ex. Röda korsets verksamhet. Men och andra sidan är det nödvändigt också för hjälparbatarna att ha säkerhet för att kunna utföra sitt arbete, och det kan enbart den militära krishanteringe ge. Tuomioja sade ytterligare att Finland betonar särksilt CIMIC, men man vill inte delta i sådan krishantering som militariserar det civila samhället, bara krishantering som förbättrar det, och det anser man att den här gör.

Lucia och Santa Claus

Lucia hon skulle krönas lite här och där. Det fanns gott om åländska lucior den här gången, inte bara på Åland utan även i storstaden. I Helsingfors kröntes en åländska till Lucia i domkyrkan, och hade det inte varit för att den 13 december i år inföll på en söndag hade jag säkert varit på plats både i domkyrkan och på svenska ambassaden, men nu var det en söndag och då var det självfallet i Mariehamns kyrka man skulle uppleva kröningen av en åländsk lucia. Mycket stämningsfullt och vacker sång och musik kan tilläggas.

Att Santa Claus är i ropet råder det intet tvivel om. Polens talman Radoslaw Sikorski kom med stort sällskap och for till Rovaniemi där han invigde ett nytt honorärkonsulat under veckan. Oklart blev om det är bara för att Santa Claus bor i Rovaniemi eller om det också finns någon annan “sidoackreditering”.

en gammal bekant som hör hemma i den polska riksdagen, han talar 15 språk, men tycker inte att det är  mer än en droppe i havet med tanke på att det finns flera tusentals språk i världen

en gammal bekant som hör hemma i den polska riksdagen, han talar 15 språk, men tycker inte att det är mer än en droppe i havet med tanke på att det finns flera tusentals språk i världen

I veckans sista nummer av Helsingin Sanomat kan man läsa att det är i år 30 år sedan ett Concorde plan tog 98 britter direkt från London till Rovaniemi för att träffa Santa Claus, och framförallt kan man se alla bilder av de par från t.ex. Storbritannien som väljer att gifta sig hos Santa Claus, eller som det heter i ”Bear’s Lodge”. Concodeplanen flyger inte längre, men massturisterna hittar hit.

Kanske är det också tänkt att det skall bli en massinvasion från Azerbajdzjan också. I alla fall kom det ett filmteam från Baku för att i Azerisk TV visa hur Santa Claus lever och har det i Rovaniemi. Och då låg det naturligtvis nära till hands att ta en omväg via Åland och Ålandslösningen som många varit intresserade av för att se om det finns delar av lösningen som kunde på något sätt vara en liten pusselbit i lösningen av den frusna konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien i fråga om Nagorna Karabakh. Verkar helt logiskt eller hur? Mycket praktiskt och ekonomiskt eller hur? Snarare helt absurt kändes det att på Park hotell i värmen och julbelysningen bli intervjuad av samma TV-bolag som i snålblåsten i Karabakh gjort många TV-inslag bland alla stackars tvångsförflyttade människor. De kallas inte flyktingar eftersom de inte flytt till ett främmande land utan tvingats bort från sina hem och slagit läger i en annan del av den stat de ändå tillhör. Ja, säkert skulle barnen där behöva få glädjas åt tomten, men jag tror inte dessa filmmakare tänkt så långt.

Valtider

Som alla vet drar det ihop sig till val och i valtider florerar många rykten. Bland annat kunde man läsa i Niklas Lampis ledare nyligen i tidningen Åland att jag ”sällan tar tydlig ställning” och det måste jag ju medge att stämmer om han med det menar att jag alltid varit negativ till kärnkraften och röstad emot, medan jag nu senast röstade för, men sade att jag är emot.

Tur för övrigt att jag inte är ensam om dessa röstningsfadäser. För någon tid sedan hann inte Pia Kauma trycka på knappen i tid och det blev som resaultat lika, eller oavgjort om man så vill, i omröstningen. Då var vi tvungna att ta fram de små lappar vi har i våra lådor, men som ingen sett i användning på åtminstone de senaste 20 åren när det gäller omröstning som inte gäller personval (som t.ex val av talman). Och vad hände väl då? Jo, den gamle veteranen och utrikesministern Tuomioja lyckades få tag på två röstlappar som han lade i urnan. Som tur var så var båda ja, och kunde därför plockas bort utan att hela proceduren behövde göras om. När jag röstade fel så lyckades det inte heller för den gamla veteranen Rakel Hiltunen utan rösten blev oregistrerad. Den här fredagen var det kollegan Gästgivars som inte lyckades trycka i tid och återigen måste den besvärliga och långsamma, men ack så trevliga, proceduren med röstlappar tas i bruk eftersom omröstningen den här gången också blev lika (95-95). Trevlig därför att man får tid att tala med kollegor som man knappast alls ser under dagens gång. Denna gång var det en annan veteran och före detta utrikesminister Ilkka Kanerva som satte procedurspecialisterna på prövning. Skulle han få gå fram till urnan och lägga sin röst när han kom in i salen för sent? Generalsekreteraren Tiitinen visste genast besked, det skulle han inte eftersom han inte befann sig i salen när hans namn lästes upp.

Vad skriver då Lampi mer i valtider? Jo, att ”man är bekymrad över att hon inte fått tillräckligt inflytande och respekt i svenska riksdagsgruppen och parlamentet i stort. Detta har man av artighet pratat tyst om”. Väldigt, väldigt dumt måste jag säga, för i politik kommer man ingenstans med artighet. Där gäller det att tala klartext. Det gäller att försvara de värden man står för och att hävda både åländska och andras intressen man står för och tycker att är värda att föra fram. För att lyckas i all politik gäller det att hålla ihop och slå broar, där är öppenhet det viktigaste instrumentet. Artighet skall nog förpassas till soptunnorna.

Svenska folkpartiet hade den här veckan ett inledande möte om sin valstrategi och dit var även riksdagsgruppen inbjuden. Det var ett utmärkt tillfälle att höra hur de resonerar i olika frågor och särskilt att ta del av den nationalpolitiska exposé Juhana Vartiainen gav. Förväntningarna på den rapport som skall presenteras tillsammans med Anders Borg är stora.

Från ett hårdbevakad spanskt fängelse till babord och styrbord i de djupa värmlandsskogarna

december 8th, 2014Veckobrev

Vecka 49

Högriskfängelset i Villena

Högriskfängelset i Villena

Vaknade i mitt rökelsedoftande rum på Casa de la Aroma i Villena och insåg att jag befann mig i detta rum och i denna lilla stad bara för att det var dags att besöka, en vid det här laget nära vän, kvinnan jag lärde känna närmare när hon besökte Mariehamn och firade midsommar i trädgärden på Södragatan, kvinnan jag träffat många gånger efter det, kvinnan som arbetade som journalist för tidningen Gara och gjorde intervjuer med mig om Åland, kvinnan som arbetade för en baskisk ledamot av Europaparlamentet, kvinnan som dömdes till tolv års fängelse, kvinnan som sedan släpptes, kvinnan som nu bara sitter inne på tio år, kvinnan som försökt få internationellt stöd för den baskiska frågan, kvinnan som gjort att den finska säkerhetspolisen intresserat sig för mina diskussioner med basker om Åland och självstyrelse; kvinnan som gjort att även jag fått sitta i långa polisförhör. Nu var dagen inne jag hade fått tillstånd att besöka henne på fägelset, otroligt, men sant.

Villena

Villena

Det finns ingen anledning att i detalj gå in på mötet. Hon kom med högburet huvud och ett stort leende emot mig i det rum där vi fått en timme utmätt att tala med varandra. Vi hade en tjock glasvägg emellan oss och talade via en högtalaranläggning som stängdes av efter 60 minuter. Högburet huvud och ett stort leende precis som när de maskerade poliserna grep henne. Sedan dess har de hunnit frige henne, vilket gav oss möjlighet att tillsammans besöka Guernica och Guggenheimmuseet i Bilbao, innan hon återigen låstes in. Hon tillhör den mest hårdbevakade gruppen av fångar; politiska fångar som placeras så långt ifrån sina anhöriga som det bara är möjligt för att de skall få det så besvärligt som möjligt att träffa släkt och vänner. Rummet var varmt och fängelset relativt nybyggt, men hon förklarade att så var det inte i hennes cell. Värmen stängdes av under flera nattimmar och det var ordentligt kallt i cellen. Spanien måste obönhörligen spara på de offentliga utgifterna och kanske det här är ett sätt, vem vet. Hon får studera, läsa böcker och tidningar som vänner skickar. Hon var väl uppdaterad om vad som händer inom det ämne hon intresserad sig för nämligen självständighet och autonomi och maktfördelning och visste vad som händer inom EU, om regionernas fortsatta roll inom EU. Men skriva får hon inte. Det är inte bara internetuppkoppling som är otillåten utan det finns ingen möjlighet till användning av dator ens för att skriva på.

Jag for åt mitt håll, men Elena sitter kvar, taxin tog mig till Villena, och tåget tog mig till Alicante där jag vandrade runt någon timme innan bussen tog mig till flyget och flyget tog mig till Helsingfors och i säng kl. 02.00, men ändå i en säng i ett rum och inte på en brits i en cell.

Tåget bort från Villena

Tåget bort från Villena

Grundlagsutskottet

Nästa dag var det som vanligt rivstart med långa sittningar i grundlagsutskottet, så kommer det att vara under resten av den här sessionen den saken är klar.

Vi fortsätter med tullagen, med samelagen och har nu också fått Finlands ratificering av ILO-konventionen till den del det handlar om ursprungsbefolkningen på vårt bord. Mitt anförande i remissdebatten kan ni hitta här på min blogg. Dessutom, en ändring av grundlagen som skulle leda till att antalet valdistrikt skulle förändras finns på vårt bord. Men listan är betydligt längre än så här.

UN-Women

Arbetet i UN Women och annat internationellt samarbete var föremålet för den glöggträff som Svenska kvinnoförbundet ordnat. Senare under veckan hade Riksdagens kvinnonätverk en lunch med Elisabeth Rehn som gästtalare. Hon talade om kvinnors roll i fredsmäkling och en av frågorna handlade just om utvecklingen av UN Women-arbetet i Finland. Vart har det traditionella frivilligarbetet som varit Finlands kännemärke tagit vägen kan man fråga sig. Varför talar vi så lite om förhållandena i Finland och om vad vi gemensamt kan göra här i vårt eget land? Skall det bara handla om att samla in så mycket pengar som möjligt för att sedan skicka dem till USA? Ja, man kan fråga sig hur det så snabbt har gått från en så jordnära solidarisk rörelse till en så elitistisk rörelse där människorna har en väldigt liten del i arbetet för ett gemensamt mål.

SoHä

Ingen tvekan om att Sohä-reformen var det stora samtalsämnet under veckan och det blev också många ingående analyser om vad det innebär för landets olika kommuner, och en lång debatt som fick vara för min del.

Argentina intresserat av Åland

Att det alltid funnits ett intresse för Åland i Argentina är välkänt – allt sedan Falklandskriget, som vi kallar det. Falklandsöarna heter ögruppen här men i Argentina heter den Las Malvinas, och med jämna mellanrum blir det mer och särskild uppmärksamhet kring konflikten mellan Storbritanien och Argentina om denna ögrupp. En i Helsingfors bosatt konstnär ville besöka riksdagen och träffa mig för att höra vad jag anser om inspelning om en film som kunde visas i argentinsk television. Det tackade vi inte nej till utan uppmuntrade honom istället till filmprojektets genomförande om han bara hittar finansiering. Det är oftast den svåra biten.

Också på utrikesministeriet sammanträdde den här veckan den nationella koordineringsgruppen för fredsmedling och vi fick höra om de planer som finns inför 2015. Den nationella koordineringsgruppen för fredsmedling är en grupp som grundades år 2012 i syfte att utbyta information om utveckling och aktiviteter på området. Ålands fredsinstitut är en av aktörerna och har medverkat vid tidigare mötet, dock inte denna gång.

Fredagens omröstning

Det som hände i riksdagens plenum idag borde inte ha fått hända, men det gjorde det. Det är mycket beklagligt, men om man vill försöka att inte göra så stor sak av det, och det vill man, så säger man att det var en teknikalitet. Jag tryckte helt enkelt på fel knapp för att jag var djupt försjunken in ett annat lagförslag. Det är ingen ursäkt och väldigt förargligt. Jag hann se att resultatet var klart och att min röst inte skulle gjort någon skillnad när klubban föll och det var för sent att ändra sig. Jag är emot denna utbyggnad och den säkerhetspolitiska situationen har inte påverkat mig, jag har varit skeptisk hela tiden. Än en gång; jag säger nej! Trevlig självständighet.

Att detta hände mig vet de flesta vid det här laget. Det finns inte något att göra åt saken. I Sverige kan man lämna in en skrivelse som fogas till protokollet och som inte ändrar på något men som säger att man inte har röstat rätt enligt protokollet. I Finland går inte detta, lagt kort är lagt och så var det med den saken.

Någon har undrat vilket lagförslag som så kan ha fångat mitt intresse att jag inte röstade rätt i den här frågan och svaret är en EU-bestämmelses om skogsavverkning (regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om systemet med Flegtlicenser) och så kom jag för någon förarglig sekund för länge att befinna mig i den djupa skogen i Värmland och där är det tyvärr så att alltför många inte kan skilja mellan styrbord och babord, men jag inser att det inte går om man representerar Åland i riksdagen.

Hufvudstadsbladet – 150 år utan kvinnor

Fredag kväll var det dags för det stora jubiléet med storslagen mottagning i Finlandiahuset. Högtidstal av försvarsminister Carl Haglund, underhållande tal och uppträdanden i en lång rad, och till sist kom kvällens överraskningsgäst statsminister Alexander Stubb med sin far Göran Stubb och tog en Selfie av gänget. Men inte en enda kvinna fanns att plocka fram och fira från de 150 år tidningen funnits. Det närmaste var en karikatyr av Elisabeth Rehn: Kan det verkligen vara sant att det inte fanns någon kvinna värd att lyfta fram?

Självständighetsmottagningen

Två före detta ministerryggar på fest

Två före detta ministerryggar på fest

Det var återigen dags för den traditionella självständighetsgudstjänsten i domkyrkan, och den traditionella lunchen för alla ålänningar före den traditionella självstyrelsemottagningen hos presidentparet Niinistö. På lunchen var deltagarna Britt och Ralf Lundberg, Camilla och Michael Gunell, Peter och Madeleine Lindbäck, Kerstin Nordeström och Ulf Sviberg samt Jörgen och Leena Eriksson. Färgen på min klänning den här kvällen var vald av Kirsti Kasnio som skapat så många klänningar till självständighetsmottagningarna, men den här klänningen fick hon aldrig uppleva att se på slottet. Kirsti dog för någon månad sedan, hon hade precis tänkt ut vad hon skulle säga, men det blev aldrig sagt, den gröna färgen kom sig av mitt ursprung i Värmlandsskogarna. Nu hände samma sak som vid omröstningen på fredag; jag dröjde mig kvar i skogen så att jag missade att komma med på den traditionella bilden av alla ålänningar på slottet.

Anförande under remissdebatten av regeringspropositionen om ratificiering av ILO 169 tisdagen den 2 december

december 8th, 2014Tal och anföranden

Värderade herr talman!
Konventionen syftar till att säkerställa att ursprungsfolk och stamfolk kan åtnjuta mänskliga rättigheter och grundläggande friheter utan hinder eller diskriminering samt delta i utarbetandet av åtgärder som direkt kan påverka dem. De ska få behålla sin kultur och utveckla den i enlighet med sina egna önskemål. Genom att ratificera konventionen stärker Finland sitt engagemang och visar att också samernas mål ska tryggas.

Finland har tidigare övervägt att godkänna konventionen men gick då in för att i det skedet inte godkänna, eftersom lagstiftningen i Finland inte kunde anses motsvara bestämmelserna i konventionen. Men samtidigt sades att åtgärder måste vidtas för att skapa förutsättningar för en ratificering. Nu har vi nått till den punkten. Målet är nära. Det har tagit nästan ett kvartssekel men nu är vi där.

Det ställs många frågor och osäkerheten om innebörden är stor. Kanske beror det på att det som alltid är svårt, att få ett lands majoritet att på ett sakligt och insett sätt engagera sig i en minoritets situation och ställning.

Farhågorna är många. Om konsekvenserna för den övriga befolkningens ställning kan konstateras att samerna och den övriga befolkningen i samernas hembygdsområde har bebott delvis samma område och utövat delvis samma näringar.

I förklaringen har Finlands regering och sametinget i Finland noterat sitt samförstånd om att Finlands regering på grund av konventionen inte ingriper i ägande-, besittnings- eller nyttjanderättigheter för enskilda samfällda skogar eller kommuner eller andra offentliga samfund eller i fråga om statens land- och vattenområden i samernas hembygdsområde. Finlands regering ingriper inte heller på grund av konventionen i allemansrätten eller andra av innehav oberoende nyttjanderättigheter i samernas hembygdsområde. Att man förbinder sig till konventionen har sålunda inga konsekvenser för den övriga befolkningens ställning.

En annan aspekt jag skulle vilja lyfta är konsekvenserna för könen. I propositionen sägs att utövandet av de samiska traditionella näringarna inte är förknippade med lika stora könsskillnader i samekulturen som i majoritetsbefolkningens kultur. Därför är det här lagförslaget till nytta för båda könen, sägs det, och det är självfallet bra, men det gäller inte i alla sammanhang.

Finland kritiseras av Cedaw-kommittén just för att det finns många brister vad gäller kvinnor som tillhör en minoritetsgrupp, och samma sak gäller för ratificeringen av Istanbul-konventionen. Det ska finnas tillräckligt med skyddshem även för samekvinnor. Vi kan alltså inte slå oss till ro med att bara ratificera ILO-konventionen. Arbetet fortsätter.

I propositionen står: ”Konventionen förutsätter inte att ursprungsfolk ska ges privilegier i förhållande till den övriga befolkningen.” Nej, så är det. Men, herr talman, jag skulle vilja tillägga, det är aldrig, aldrig ett privilegium att tillhöra en minoritet. Att ha samma kultur och samma språk som majoriteten, det är ett privilegium och det får vi aldrig glömma.

Sekretessbelagt

december 1st, 2014Veckobrev

Vecka 48

Norsk toppstjärna i lilla julgran

Norsk toppstjärna i lilla julgran

Veckan började som sig bör i Mariehamn med ett antal möten. För min del inte så dramatiskt, men för de lokala politikerna som måste hantera den pågående strejken var det hett mellan öronen.
Till mina möten hörde ett sammanträffande med SKUNK:s ordförande. För den som inte vet vad SKUNK är så finns det all anledning att bekanta sig med verksamheten. SKUNK är ett projekt för ungdomar i skärgården, ett projekt med INTERREG finansiering, och det handlar om att engagera ungdomar i skärgården. Det är skärgårdsungdomarnas intresseorganisation, en organisation för barn och unga som bor i Ålands skärgård. De arrangerar fritidsaktiviteter och bevakar skärgårdsungdomarnas politiska intressen. Verksamheten bygger på ungdomars egna idéer.

SKUNK nominerades dessutom till justitieministeriets demokratipris. De valdes ut av 60 nominerade till de fem man via Facebook kunde rösta på, men föll i röstningsomgången. Vilket nog var väntat, och man kan ju fundera över hur demokratisk en FB omröstning är…

Det gör det verkligen värt att träffa dessa ungdomar för att se om vi har några gemensamma beröringspunkter, och det har vi. Hur får vi. Ungdomar är mer intresserade av sina möjligheter att påverka samhällsutvecklingen, slå vakt om vår demokrati och vad kan vi göra åt näthatet som drabbar ungdomar särskilt hårt. Viktigt är att söka kontakt med skärgårdsungdomarna i andra länder för att se om det finns beröringspunkter som man kan ha nytta av.

Dagar Som tisdagen borde inte få finnas, lyckad, men ack så frustrerande när man skall vara på tre ställen samtidigt och hela tiden har dåligt samvete för att man inte befinner sig på de två andra. Grundlagsutskottet hade ett långt och viktigt möte, faderskapslagen är bara en av de många lagar vi har på vår agenda, och fler är på kommande, enligt utskottets beräkningar 20, enligt mina beräkningar 21 om landskapets begäran om en rikslag för att fastställa att den nuvarande strejken på Åland är samhällsfarlig. Beräkningarna lär ge vid handen att grundlagsutskottet måste få färdigt en lag per dag, inklusive hörande och själva skrivandet av betänkandet. Vi har redan börjat flytta mötena till 8.00 på morgonen och alla andra möten som inplanterats då får helt enkelt strykas. Nu måste andra åtgärder vidtas, sammanträden på helger och måndagar, kvällar går nämligen inte för då pågår plenum. Mellan jul och nyår då? Ja, den som lever får se.

Men denna tisdag var det också viktiga hörande i Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet. Vi skulle försöka få svar på frågan varför antalet medlingar ökar i Finland trots att det kritiseras så starkt av CEDAW. Och sysslar Finland bara med den tillåtna frivilliga medlingen eller kan den sägas vara tvingande och därmed stå i strid med Istanbulkonventionen? All mer tyder på att bristen på skyddsboende i Finland gör att det finns ambitiösa försök att få förövaren och offret att försonas så att de kan flytta tillbaka i den gemensamma bostaden. Frivilligheten kan starkt ifrågasättas.

Samtidigt som allt detta pågick sammanträdde alltså Självstyrelselagskommittéen i riksdagshuset – inte bra. Alla de åländska representanterna är på plats och de flesta riksrepresentanterna lyser med sin frånvaro.

Eftersom Självstyrelselagskommittéen sammanträdde var det det ett bra tillfälle att ordna andra arrangemang samma dag. Centerordförande mötte centerordförande. Den ene uppgav sig vara ordförande för det största Centerpartiet i Norden med den största procentandelen ledamöter i sitt parlament, lagtinget, men enligt de senaste opinionssiffrorna kan den andre förväntas få 25,5% i nästa val. Den som lever få se.

Juha Sipilä och Harry Jansson

Juha Sipilä och Harry Jansson

Ålandsforum hade sin traditionella julglögg denna tisdag och lockade hel del intresserade gäster, med president Halonen i spetsen.

President Halonen deltog på Ålandsforums julglögg 2014

President Halonen deltog på Ålandsforums julglögg 2014

Men dagen ar inte slut med det utan så var det dags att sitta ned med Spaniens ambassadör och utbyta tankar om valet som icke var, allttså i Katalonien. Meningen var att jag skulle lett en delegation parlamentariker till Katalonien för att studera inte bara den politiska situation utan också näringslivet och ekonomin, men studiebesöket har skjutits upp till nästa år p.g.a. den hektiska perioden fram till juluppehållet. Dessutom kunde jag berätta om min släktresa till Spanien på fredag.

Om Katalonien har mycket sagts och mer återstår att säga. Spanien fick till sist demokrati efter att ha levt under Francos regim allt för länge. De som var med och arbetade för att Spanien skulle bli en demokrati med en konstitution som höll ihop ett land som uppstått ur ett blodigt inbördeskrig har självfallet starka känslor för att hålla ihop landet till varje pris. Rättsmaskineriet har kommit fram till att varje form för omröstning om självständighet strider mot grundlagen, sedan må den vara rådgivande eller något annat.

Paralleller kan dras till Balkan; man tog saken i egna händer och utropade sig till självständiga med katastrofala följder. I fallet med Skottland kan man i alla fall så här långt anse att processen varit en framgång för alla inblandade. Det blev ett nej, men en början på en process som innebär en saklig dialog om utveckling av Skottlands självstyrelse.

Spanien är ett av de få länder där rätten till självstyrelse finns inskrivet i grundlagen, men någon rätt till självbestämmande finns inte inskrivet i grundlagen – det har med all tydlighet gjorts klart för de som för ett ögonblick tvekade. ”The Spanish Government has been and remains open to engage in constructive dialogue. But in a democracy, any demand has to be based on institutional loyalty and channelled within the existing legal framework.” Står det i de officiella ”speakrarna”.

I onsdags ordnades ett seminarium om hur man kan minska våldet mot kvinnor i Finland, ”Mycket prat, var är åtgärderna?”, som Riksdagens arbets- och jämställdhetsutskott arrangerade i samarbete med delegationen för jämställdhetsärenden, justitieministeriet, inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, arbets- och näringsministeriet, utrikesministeriet, Polisstyrelsen och Institutet för hälsa och välfärd. Rubriken på seminariet var alltså Mycket tal, var är resultatet?, men det är vår översättning, egentligen hette det ”Paljon puhetta, missä teot?”. Men det fanns utrymme för mig att tala svenska i en panel med bl.a. flera riksdagsledamöter från Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet. Det gav mig möjlighet att lyfta upp frågan om fenomenet medling vid våld i parförhållanden och ifrågasätta varför det ökar i Finland när det så starkt fördöms av CEDAW.

På den kulturella agendan fanns den här veckan öppnandet av en åländsk utställning på Kulturkontakt Nord, nämligen ”Välkommen hem – en utställning om all världens ålänningar”. Utställningen är bra, boken som producerats om invandrare på Åland ger en bra och för många i riket okänd bild av det mångkulturella Åland. Men vi var några där som fortfarande håller på svenskan och särskilt när det gäller Åland i ett nordiskt sammanhang i Helsingfors, eller Helsinki borde jag kanske säga, men Värö är ett utdöende släkte det skall medges.

Staffan Beijar och undertecknad

Staffan Beijar och undertecknad

Det andra kulturella evenemanget som är värt att nämna är utställningen om skogsfinnarna som öppnades på Nationalmuseum av en ättling till skogsfinnarna Olle Westling. Det kändes lite underligt att gå där och titta på föremål från Viggen, bilder av kända ställen i norra Värmland och filmen med Niitahon Jussi Oinoinen – vår närmaste granne i barndomens somrar. Filmen har jag sett många gånger, bilderna hade vi kopior på hemma och naturligtvis tänkte jag på min fars stora engagemang och intresse för just detta skede i historien och våra rötter i Rautalampi som jag från tidiga barndomen fick höra om. Släkten Kartainen, eller kanske Katiainen (men inte Katainen) och det minne av dess släktingar jag fick ärva i form av en farmoders vigselring i silver från 1700-talet, och just denna dag då min far skulle fyllt 105 år.

Föremålen som ställdes ut hade alla hopsamlats av Astrid Reponen och aldrig tidigare visats. Hennes liv hör till historien. Hon reste alltså i Värmland och samlade på sig föremål och historier i finnskogarna för Nationalmuséets räkning.

Svenska riksdagsgruppens assistenter och kansli

På onsdagen besökte dessutom Svenska riksdagsgruppens (Srg) riksdagsledamöters assistenter Ålandskontoret. Stackare, vi låser in dem och släpper inte ut dem innan de klarar några svåra tester… Det var en uppföljning av resan assistenterna och kansliet gjorde till Åland i augusti och visst hade de lärt sig en hel del om självstyrelsesystemet och refoermeringsarbetet av den. Det är viktigt att Sfp och finlandssvenskar är väl insatta i Ålandslösningen och Ålands självstyrelse så att de kan mota fördomar och desinformation om de råkar ut för det i alldagliga situationer.

På bilden ser ni från vänster: riskdagsassistent Gustav Blomberg, riskdagsassistent Maria Henriksson, riskdagsassistent Lena Höglund, riksdagssekreterare Christel Liljeström, riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, generalsekreterare Henrik Stenbäck, riskdagsassistent Johan Ekman, och lagstiftningssekreterare Erik Munsterhjelm.

På bilden ser ni från vänster: riskdagsassistent Gustav Blomberg, riskdagsassistent Maria Henriksson, riskdagsassistent Lena Höglund, riksdagssekreterare Christel Liljeström, riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, generalsekreterare Henrik Stenbäck, riskdagsassistent Johan Ekman, och lagstiftningssekreterare Erik Munsterhjelm.

Samma kultur som grannarna i väster eller öster?

Veckans sista plenidag var det alltså dags för omröstning i den för många som berörs så viktiga frågan om samkönade äktenskap. Svaret blev vi skall sälla oss till den nordiska traditionen och kulturen. Vi skall ha samma regler som våra nordisk grannar har och inte samma syn på denna fråga som våra grannar i öst. Men hur det skall bli i Frankrike det får vi vänta ett tag innan vi får veta. Sarkozy gick under veckan ut och berättade att om han återkommer till presidentmakten så skall han upphäva den nuvarande lagen som tillåter samkönade äktenskap. Den som lever får se.

Den dagen skrev 2831 personer ut sig ur kyrkan och på lördagen 2600. Jag måste ha missat någonting, varför skall kyrkan straffas genom att förlora så många medlemmar för att riksdagen bestämt att det civila samhället öppnar för samkönade äktenskap.

Så var alltså arbetsdagen i riksdagen slut och eftersom jag inte skulle till Åland den här veckan kunde jag gå. Och fira Albaniens nationaldag på hemvägen och med mig fick jag också ett exemplar av det sofistikerade lexikonet med alla ord på albanska, finska och engelska, mycket praktiskt för den som behöver svänga sig med dessa tre språk.

Familjefest

Väldigt tidigt steg jag upp och väldigt sent gick jag i säng. Däremellan hade jag hunnit flyga till Malaga, ta bussen till Marbella firat min kusins och hennes makes 140 år, egentligen fyller de på julafton och midsommardagen, men mer praktiskt att fira dem denna helt vanliga lördag. Det var många Jössehäringar på plats där på en av golfklubbarna i Marbella och även en genuin ålänning hade man hittat så att jag inte skulle känna mig borttappad bland alla golfande utlandssvenskar. Kul hade vi i alla fall. Det blev en nostalgikväll för den som kom ihåg och beundrade allt den sju år äldre kusinen hade och gjorde. Det dansades som då till Paul Anka och Elvis Presley, men nu hade tillagts Sven Ingvar för att få den rätta värmlandskänslan och spansk flamenco var det lokalpatriotiska inslaget.

Festdeltagare i Marbella

Festdeltagare i Marbella

Sekretessbelagt

Stackars alla som rest dit i god tid för firandet. Det hade blivit fem dagar i regn och inget golfande. På söndagen sken dock solen och det blev frukost på balkongen innan den långa, så länge tilltänkta resan påbörjades.

11.30 kusinen kör mig till busshållplatsen i Marbella
12.00 bussen tar mig till Malaga bussstation
13.20 promenad till Malaga M. Z. Järnvägsstation
14.05 tåget avgår mot Madrid
16.02 tåget ankommer till Ciudad Real
16.25 tåget avgår till Villena
19.46 tåget ankommer till Villena
19.48 promenaden till La Casa de los Aromas skall enligt instruktionerna ta 7 min.
20.16 efter att ha fått hjälp av medpassagerare och förbigående hittade vi med gemensamma krafter La Casa de los Aromas, hela familjen väntade ute i gränden på den långväga gästen som förväntades komma med just nu. Och tillsammans klättrade vi upp i den lilla gränden i gamla stan. Jag såg i det lätta regnet att i den gamla staden fanns ett vackert lite slott som var upplyst med fasadbelysning.

Det lilla pensionatet var smakfullt inrett och rummet nyligen impregnerat med rökelse för att leva upp till sitt rykte om Aromas. Efter en kort promenad i den regniga mörka staden, intog jag te och en ost och tomatsmörgås i nedervåningens bar med namnet Cabaret-té.

Sedan gick jag tidigt till sängs för morgondagen blir lång så det är lika bra att vara utsövd. I väskan vid sängen hade jag brevet som kom i fredags från Ålands förvaltningsdomstol med beslutet över besväret gällande handlingsoffentlighet. Vad beslutet innebär kan jag inte berätta för det är sekretessbelagt. Det är markerat och riksdagens vaktmästare har gjort en färgkopia åt mig så att det inte skall råda någon tvekan om att detta är hemligt. Troligen kommer min resa till Villena också att hemligstämplas och därför är det bästa att berätta innan min berättelse blir markerad med rött. Och av ekonomiska skäl vill jag, för det är så onödigt att Centralkriminalpolisen skall använda sina resurser på mig, samtal skall registreras, analyseras, bilder skall tas så att jag kan konfronteras med dem vid förhören med mig. Ack, så onödigt bäst att säga som det är. Imorgon måndag skall jag träffa henne.
WP_20141130_011

Pressmeddelande: Svenska riksdagsgruppens assistenter och kansli besökte Ålandskontoret

december 1st, 2014Okategoriserade

Pressmeddelande 1/12 2014
Publiceringsfritt: Genast

Svenska riksdagsgruppens assistenter och kansli besökte Ålandskontoret

Svenska riksdagsgruppens kanslipersonal och assistenter fick på onsdagskvällen (26/11)på Ålandskontoret i Helsingfors en grundlig genomgång av aktuella åländska ärenden, med särskild betoning på självstyrelselagsreformen. Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, informationssekreterare Britt Inger Wahe och riksdagsassistent Gustav Blomberg stod för informationen.

Diskussionen var livlig och deltagarna konstaterade att det var en nyttig kväll, informationen kommer till verklig nytta i det dagliga arbetet.

På bilden ser ni från vänster: riskdagsassistent Gustav Blomberg, riskdagsassistent Maria Henriksson, riskdagsassistent Lena Höglund, riksdagssekreterare Christel Liljeström, riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, generalsekreterare Henrik Stenbäck, riskdagsassistent Johan Ekman, och lagstiftningssekreterare Erik Munsterhjelm.

På bilden ser ni från vänster: riskdagsassistent Gustav Blomberg, riskdagsassistent Maria Henriksson, riskdagsassistent Lena Höglund, riksdagssekreterare Christel Liljeström, riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, generalsekreterare Henrik Stenbäck, riskdagsassistent Johan Ekman, och lagstiftningssekreterare Erik Munsterhjelm.

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. +358(0)94323047 / +358505121984 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Pressmeddelande: Nauclér oroad över ökningen av medling i samband med våldsbrott mot kvinnor

december 1st, 2014Nyheter och pressmeddelande

Pressmeddelande 1/12 2014, nr. 2
Publiceringsfritt: Genast

Nauclér oroad över ökningen av medling i samband med våldsbrott mot kvinnor

*******************************************************************************
Riksdagens arbets- och jämställdhetsutskott arrangerade igår ett seminarium om hur man kan minska våldet mot kvinnor i Finland, Mycket prat, var är åtgärderna? Seminariet hölls i samarbete med delegationen för jämställdhetsärenden, justitieministeriet, inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, arbets- och näringsministeriet, utrikesministeriet, Polisstyrelsen och Institutet för hälsa och välfärd.

Enligt Europarådets statistik är Finland det näst farligaste landet i Europa, efter Danmark, för kvinnor att leva i.

Seminariet öppnades av utrikesminister Erkki Tuomioja, som själv aktivt deltar i UN Womens kampanj HeForShe som ska verka för jämställdhet och kvinnors rättigheter och där män förbinder sig att agera emot allt våld mot och all diskriminering av flickor och kvinnor.

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér valde i sitt inlägg att lyfta fram den oroande ökningen av medling i samband med våldsbrott mot kvinnor. Enligt Istanbulkonventionen är obligatorisk medling förbjuden i dessa fall och CEDAW har en längre tid fördömt Finlands utbredda användning av medling och kräver att Finland redogör för vilka åtgärder mot detta som vidtagits. En orsak till denna ökning kan anses vara bristen på skyddshem som gör att enda alternativet för parterna i praktiken är medling och att flytta tillbaka till det gemensamma hemmet. På Åland finns tillräckligt med skyddsboende, trots det ökar antalet medlingar.
*******************************************************************************

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. +358(0)94323047 / +358505121984 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.