Vecka 47

Veckan började för ovanlighetens skull med att jag med färjan från Mariehamn anlände till Helsingfors på måndag förmiddag. För sent för att hinna en vanlig riksdagsvardag med utskott, men en måndag kan det också vara bra att vara i Helsingfors för att reda upp sådant man inte annars hinner med. Dit hörde den här gången att träffa Rumäniens ambassadör och tala igenom situationen för ungrarna i Rumänien och för att förbereda mitt besök i Transsylvanien. Vad är egentligen sant i fallet med hjälten och biskopen från Timisoara? Skall han verkligen tas ifrån den orden han fått för sina hjälteinsatser när Nicolae Ceaușescu i december 1989 blev avsatt. Alla rumänska ambassadörer är väl insatta i Ålandslösningen och det antagligen av två orsaker, dels därför att de har den ungerska minoriteten i Seklerlandet som ser den åländska territoriella autonomin som en modell för deras lösning. Den stämmer nog inte helt överens med vad man tänkt sig i Bukarest, men exempel att studera är alltid bra att ha. Den andra orsaken är att det finns så många rumäner på Åland och det gör naturligtvis att alla kommer hit för att se med egna ögon vad det är som gör att de trivs så bra på Åland.

Vad ambassadören också studerar är Finlands vallagstiftning. Han var tidigare docent vid Helsingfors universitet och har skrivit ett antal böcker om olika länders vallagstiftning. Det rumänska valsystemet står inte högt i kurs i hans synsätt, men det gör däremot det finska. Det är ett valsätt som Rumänien borde ta efter anser han.

En intressant Syriendebatt vid infocenteret i Lilla parlamentet hanns också med denna extradag i Helsingfors. Det var Sannfinländaren Tom Packalén som hade arrangerat seminariet och lockat en fullsatt sal.

Tisdag höll både Globalgruppen och Fredagsgruppen möten och det konstaterades på Globalgruppens möte att båda dessa grupper, men även Gruppen för mänskliga rättigheter på många sätt sysslar med samma frågor, kanske det är dags att se om vi skall bättre definiera våra ämnesområden, och specialisera oss.

Sedan var det dags för ett förberedelsemöte med statsministern för att förbererda det årliga möte med statsministern som hölls på onsdagen. Att det blev ett lyckat möte har alla kunnat läsa i tidningarna.

Samma dag blev det också ett möte ed kanslichefen Päivi Sillanaukee vid Social- och hälsovårdsministeriet. Det är viktigt att alla vet vilka regler som gäller. Kan man använda sig av svenska bestämmelser, regler, instruktioner etc. om de inte finns på svenska i Finland? Betyder god medicinsk praxis det samma i Finland och i Sverige? Hur det än är med den saken är det viktigt att läkare och annan medicinsk personal vet vad det är som gäller. Läkare skall syssla med att bota sjuka människor och inte med att reda ut juridiska knoppfrågor. Det är en sak för jurister. Det är ett känt faktum att medicinsk personal i Norden använder alldeles för mycket tid till administrativt arbete. Låt oss råda bot på den saken.

Ungerns vängrupp träffade den finsk-ungerska föreningen i Finland och en fråga som står på programmet är att få till stånd en finsk-ugrisk dag. Det är en dag som Finland, Ungern och Estland borde enas om. Estland och Ungern är redan eniga. Nu behövs bara att Finland ansluter sig.

Statens ägarpolitik var på tapeten i plenum den här veckan och det var dags för den nye ministern med ansvar för den här frågan att profilera sig.

Under veckan har Finland chockerats över hur pensionspengarna används. Bilförmåner och bostadförmåner har satts under lupp. Kollegan Lasse Gästgivars har tidigare försökt få gruppmedlemmarna att engagera sig för ett initiativ som går ut på att pensionärerna skulle få representation i styrelser eller förvaltningsråd. Skulle pensionärerna själva få platser kan man anta att det skulle bli bättre kontroll. Tyvärr har intresset varit svagt, men nu kanske det finns större intresse för hans initiativ. Det gläder mig, och särskilt att jag redan vid hans första försök var en av dem som anslöt sig.

Brittiska parlamentariker har kommit med ett förslag till hur Storbritanniens relation till EU skulle kunna reformeras. Det heter ”Options for change” Green Paper: Renegotiating the UK’s relationship with the EU. Det gjorde att en grupp brittiska parlamentariker kom till Finland för att diskutera frågan och höra hur vi såg på saken. En av delegationsmedlemmarna kom från Skottland och undrade vad vi trodde skulle hända om Skottland blev självständigt. Skulle EU låta Skottland stanna som medlem eller skulle Skottland kastas ut. Intressant fråga, mitt svar är att knappast skulle Skottland kastas ut, men de skulle inte heller accepteras rakt av. Jag tror att EU skulle hitta en grund för dem att stanna kvar, men det skulle bli en hel del intressanta juridiska armbrytningar. Och vad skulle sedan hända om det blir folkomröstning i England om att lämna EU och de skulle segra som vill lämna? Skulle då Skottland bli kvar ensamma, och vad skulle då hända med Storbritanniens skuld? Skulle Skottland få ta över det arvet? Det finns många intressanta frågor som saknar svar.

Grundlagsutskottet behandlade under veckan ändringen av lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning (rp 92/2013). Landskapsregeringen hade påtalat vikten av att det tas fram en lösning för hur gransbevakningen, eller sjöbevakningen som den kallas på Åland, skall ledas i en krissituation då den i Finland kommer under militärt kommando. Det är en av de grundläggande frågorna i Ålands autonomi att alla internationella avtal respekteras. Frågan har behandlats i olika sammanhang i riksdagen, t.ex. i grundlagsutskottets utlåtande 19/2005, försvarsutskottets utlåtande 4/2009, utrikesutskottets betänkande 5/2009 och utrikesutskottets betänkande 1/2013), och nu är den närmare sin lösning än någonsin. En utredning har initierats och det är viktigt att den tas på allvar och genomförs. Det fanns all anledning att ta detta på allvar. Sjöbevakningen är så viktig för Åland. Tyvärr blev jag ensam om att ha åsikten att detta skall nämnas i grundlagsutskottets utlåtande och måste därför lämna in en avvikande åsikt. Det är ingen seger, och man kan fråga sig varför? Mitt svar är därför att frågan är så komplicerad att de flesta nog inte riktigt förstår vad det handlar om. Tyvärr en utveckling i riksdagen som inte bådar gott för den kommande reformen av självstyrelsesystemet. (Den avvikande åsikten finns ännu så länge bara på finska (ärendenummer: PeVL 31/2013 vp) här).

Det stora skattepaketet var också uppe i plenum den här veckan. En reform som är både intressant och genomtänkt.

Fredagen den 22 november, en dag då vi som var med för 50 års sedan alla vet exakt var vi befann oss, precis på samma sätt som vi vet var vi befann oss när vi hörde om mordet på Olof Palme, mordet på Anna Lindh, 9/11 och många andra liknande händelser. Vi har alla olika erfarenheter och för min del hör också bomben i FM-högkvarteret i Bagdad då min förre chef Sergio Vieira de Mello mördades. Jag befanns mig på samma ställe som för 50 år sedan, på Näset i Häljeboda. Det gjorde jag för att kunna vara med på min favoritmosters begravning. Släkten är stor så det finns många som har favoritmostrar och favoritkusiner och ibland så sammanfaller omdömena. Det var ingen sorglig begravning. När man fyllt 93 år och levt ett fullvärdigt liv som man är nöjd med så är det dags att gå vidare. Vi kusiner fick möjlighet att träffas och tala gamla minnen.

Här ett pressmeddelande från landskapsregeringen

Lantrådet träffade statsministern

Lantrådet Camilla Gunell tog upp flera aktuella ålandsärenden vid sitt årliga möte med statsminister Jyrki Katainen i Helsingfors på onsdagen.

Lantrådet Camilla Gunell besökte Helsingfors på onsdagen för en diskussion med statsminister Jyrki Katainen. Bland de ärenden som landskapsregeringen hade på agendan fanns frågan om en förändring av avräkningsgrunden för den så kallade klumpsumman.

– Det är mer än 20 år sedan grunderna för avräkningsbeloppet fastställdes. Under den här tiden har grunderna för avräkningen förändrats på ett sådant sätt, att en justering av avräkningen kan motiveras, säger lantrådet Camilla Gunell.

En annan fråga som diskuterades var läget för stödet för vindkraft producerad på Åland. Utgående från riktlinjerna som regeringen godkände ifjol, jobbar man nu med att utforma systemet. – Det är viktigt att den goda viljan som syns i riktlinjerna omsätts i praktiken, säger lantrådet.

Man bestämde också att den årliga aftonskolan nästa år hålls under hösten 2014, regeringarna planerar då att låta informera sig om det pågående arbetet med revisionen av självstyrelselagen.

I mötet i Helsingfors deltog också landskapsregeringens förvaltnings- och utvecklingschef Dan E Eriksson, statsministerns statssekreterare Olli-Pekka Heinonen och Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér.

Ytterligare information:

Camilla Gunell, lantråd
Tel. 040-8270718 eller camilla.gunell@regeringen.ax

Vecka 46

Veckan började som sig bör i Mariehamn, men med ett mycket tidigt plan till Stockholm och den här gången för att komma vidare till Bryssel och sammanstråla med de övriga från Stora utskottet. Namnet är en kvarleva från den tid Finlands riksdag hade något som kunde liknas vid en andra kammare. Numera är det EU-ärenden som behandlas där. Trots det finns det inget intresse av att byta namn på utskottet. Det är något visst med det där namnet och särskilt på engelska, franska m.fl. språk. Det är något stort över ”the Grand Committee”.

Det är viktigt att utskottsmedlemmarna hela tiden har fullständig kontroll over vad som sker inom EU-politiken. Vi följer ärendena på ett sätt som knappast något annat parlament i Europa, och det är man väl medveten om i Bryssel. Finland är ett föregångsland. I fredags fick utskottet en ny medlem, Christina Gestrin, som väljer att gå över till Stora utskottet just för att bli så insatt i EU-frågor som en kandidat i EU-valet behöver vara.

Besöket i Bryssel bjuder sällan på överraskningar. Alla är pålästa och kunniga, de viktigaste samtalsparterna är insatta i programmet. Följaktligen träffade vi Kommissionens generalsekreterare Catherine Day och avdelningsdirektör Elizabeth Golberg , eller ”mrs Refit” som hon brukar kallas. Den process som pågår har ”REFIT – Fit for growth” som slogan och innebär att Kommissionen tar ambitiösa steg för att göra EU ”law lighter”. Förkortningen REFIT står för Regulatory Fitness and Performance Programme. Ordföranden Barroso har sagt att EU måste bli ”big on big things and smaller on small things”. Så dags, säger säkert många. Mer om detta kan ni hitta i Annex till COM(2013) 685.

Till den här processen hör också det holländska initiativet om en genomgång av EU lagstiftningen både vad gäller subsidiaritet och proportionalitet. Visserligen vad det just den frågan vi för ett par veckor ingående behandlade i Helsingfors när Joop Nijssen från Nederländernas utrikesministerium besökte oss. Trots det besökte vi ändå Hollands representation och träffade deras jurist för att få en fördjupad bild av hur de ser på de olika frågorna, inte bara skolmjölken skall tilläggas, och framför allt på möjligheten för olika länder att påverka när de inte är nöjda med olika kommissionsinitiativ. De är kanske inte helt nöjda efter att de tillsammans med tio andra stater ha gjort invändningar, eller visat gult kort som det kallas, mot planerna på en gemensam europeisk åklagarmyndighet. Inget hände trots invändningen, och enda försvaret för det är väl att alla andra stater tyckte att det var OK att fortsätta på den inslagna vägen, och till de staterna hörde Finland. Sverige däremot hörde till en av de stater som hade invändningar.

Självfallet besökte vi Finlands representation och vid mötet deltog också några av våra MEP:ar. Det är värdefullt att få höra vad de tycker om den politik vi för hemma, och ingen tvekan om att det kunde vara mer kontakter. De tycker att de inte får klara signaler om vad vi egentligen anser i Helsingfors. Samma sak känner också jag ibland, nämligen att jag inte får tillräckligt många och klara signaler från de åländska politikerna om vilka frågor som jag förväntas driva inom EU-politiken. Det skall dock sägas att på tjänstemannaplan fungerar det utmärkt mellan min riksdagsassistent och landskapsregeringens EU-enhet.

Frågor som nu är särskilt aktuella och som vi fick veta mer om är den digitala inre marknaden och EU:s energi- och klimatmål 2030 (Ni kan hitta mer information om EU:s energi- och klimatmål här). Och så fick vi naturligtvis, förutom de aktuella frågorna en genomgång av det kommande EU-valet. Bland de som deltog i resan fanns flera säkra EU-kandidater och några osäkra. Det är ingen tvekan om att stora utskottet är drivhus för de som kandiderar i EU-valet.

Trots ett intensivt program under två dagar fanns det lite tid för annat och det fick bli ett möte med en f.d. parlamentariker från Rumänien som nu återfinns i europaparlamentarikern Laszlo Tökes (biskopen från upproret i Timisoara) kontor. Det är svårt att förstå varför det medborgarförslag om nationella minoriteter som avslogs i september på formella grunder. Det underkändes helt från början och det aldrig kom att behandlas. Svårt är också att förstå den våldsamma reaktion det väckt att Tökes i somras bad att Ungern skulle ge sitt stöd till den ungerska minoriteten i Rumänien. En av hans kollegor i EU-parlamentet har reagerat så våldsamt att hon sagt att man kan visserligen inte ta ifrån honom hans rumänska medborgarskap, men däremot hans riddartecken av ”Order of the Star of Romania” som han fick 2009 vid 20 års jubileet av revolutionen i Rumänien. Och tro det eller inte, men den processen är igång i Rumänien. Jag tvekade inte en sekund innan jag tackade ja till att fara till Transsylvanien för att framträda gemensamt med ”Timisoarabiskopen” vid årets högtidlighållande av händelserna 1989. En lördag och ingen plenidag går till spillo, klart att jag ställer upp.

Det passade med tanke på det här uppdraget alldeles utmärkt att tankesmedjan Magma hade inbjudit Dr. Csaba Tóth från Budapest och parlamentsledamoten László Borbély från Rumänien som också han företräder den ungerska minoriteten i Rumänien precis som Timisoarabiskopen. Borbély är tidigare mångfaldig minister och vice ordförande för partiet RMDSZ (Romániai Magyar Demokrata Szövetség).

Väl tillbaka i Helsingfors var det dags att ta itu med grundlagsutskottets många intressanta ärenden och dit hör t.ex. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om indragning av landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd och om överföring av besvär till förvaltningsdomstolarna (rp 121/2013), Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om Polisyrkeshögskolan samt vissa lagar som har samband med den (rp 64/2013), Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning och lagen om behandling av personuppgifter vid gränsbevakningsväsendet samt vissa lagar som har samband med dem (rp 92/2013), Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av skogslagen och 48 a kap. 3 § i strafflagen (rp 75/2013), Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om kontroll av brottslig bakgrund hos frivilliga som deltar i verksamhet bland barn, lag om ändring av straffregisterlagen och lag om ändring av lagen om lagring av straffregisteruppgifter och om utlämnande av sådana uppgifter mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (rp 149/2013), Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av markanvändnings- och bygglagen och av 7 kap. 7 § i lagen om bostadsköp (rp 147/2013) och Justitiekanslerns i statsrådet berättelse för år 2012 (B 7/2013).

För den som är jurist är nog högsta vinst att få en plats i grundlagsutskottet, det tycker i alla fall jag. Det är visserligen nästan ett måste om man representerar Åland, men även om jag inte representerade Åland i riksdagen skulle nog grundlagsutskottet komma väldigt högt på önskelistan.

EU har ett antal frihandelsavtal på gång med bl.a. Ukraina och Moldavien, och båda har väckt stor diplomatisk aktivitet också i Helsingfors. Det gäller att få alla EU-länder med på noterna och det innebär säkert att aktiviteterna är lika stora i andra europeiska huvudstäder. EU har bundit ihop underskrivandet av handelsavtalet med frisläppandet av Julia Tymosjenko vilket enligt min åsikt inte är den rätta kopplingen. Det är två helt separata saker, både måste genomföras, men inte nödvändigtvis kopplas samman. Det andra avtalet mellan EU och Moldavien kallas DCFTA (Deep and Comprehensive Free Trade Area), och det, tillsammans med andra EU-ärenden (t.ex. Moldavien-EU-visum dialogen), gav upphov till ett besök av en delegation från Moldavien som bl.a. inkluderade Moldaviens vice statsminister och tillika utrikesminister Natalie Gherman i Helsingfors. Hon är dessutom tidigare ambassadör i Finland, men var stationerad i Stockholm. Nu var hon alltså här i Helsingfors och hade ett möte med bl.a. utrikesminister Tuomioja, men också med oss i Stora utskottet. Vi fick en ingående beskrivning av hur Chisinau på allt sätt försökt dra in utbrytarrepubliken Transnistrien i handelsavtalet för att ge dem möjligheter att också dra nytta av samarbetet och på så sätt få igång sin handel. Konflikten mellan Transnistrien och Moldavien hör till de så kallade frusna konflikterna, men en konflikt forsätter att existera bara så länge det finns människor som inte vill lösa dem. Tänker EU här ta en aktivare roll än vad man gjorde när Cypern blev medlemsstat? Knappast troligt med tanke på EU:s oförmåga att engagera sig i denna och liknande konflikter. Inrikesfrågor som staterna får lösa internt brukar vara det vanliga synsättet, eller en bra ursäkt för att ingenting göra.

Förhållandet Transniestrien Moldavien är en fråga som varit på tapeten på Åland. Båda kombattanterna besökte Åland I OSSE:s regi, och samma sak med Sri Lanka. De tamilska tigrarna besökte Åland för att se på vår lösning. Det var ett samarrangemang sprunget ur ett initiativ taget av Norges Eriks Solheim, då inte ännu minister, som tillsammans med Olof Palme institutet och Finlands utrikesministerium kom till Åland. De Tamiltigrar jag då lärde känna är nog alla döda, och många med dem. Fred har det blivit, men vilken fred. Den saken är just nu på tapeten i världspressen med anledning av att Samväldesmötet på Sri Lanka. Det är första Samväldesmötet drottning Elizabeth inte deltar i på 40 år. Och redan när det blev bestämt i somras så diskuterades det om det verkligen var för att drottningen skulle börja trappa ned och inleda med att göra färre långflygningar, eller om anledningen var att det fanns mycket att invända mot regimen i Colombo och deras sätt att hantera de forna motståndarna som de besegrat. Iakttas mänskliga rättigheter? Nu är i alla fall prins Charles och hans gemål på plats. Den som intresserar sig för frågan kunde häromdagen höra hur landets president försvarade sin regim och dess handlingsmetoder med att det har förekommit terrorhandlingar. Terrorhandlingar är något vi inte kan acceptera, men inte heller att minoriteter förföljs under täckmantel av att det finns fara för terrorism, eller som i andra fall misstanke om penningtvätt. Det kan vi inte acceptera i en rättsstat. Samtidigt som det talades om Sri Lanka i världspressen talades det om Sri Lanka i riksdagen. Det var riksdagens Sri Lanka-vängrupp under ledning av Tuija Brax som fick besök av Keijo Ahorinta, en entusiastisk finsk person som jobbar för organisationen Aito Fiilis ry. Keijo Ahorinta har varit på Sri Lanka och byggt upp både hus och människors tillvaro. Barn som fötts till slum och sexarbete hade inom ramen för de projekt vi fick höra om kunnat räddas, och rent konkret kunde han visa bild av ett hus som byggts med medel som insamlats av Zonta. Det kunde man med all tydlighet se eftersom det i takets tegel skrivits ZONTA.

I världspressen har däremot inte förhållandena för kurderna i Iran fått någon uppmärksamhet alls. Det gjorde att riksdagens Människorättsgrupp förra veckan fick besök av en delegation som representerar kurder i Iran. Samtidigt besökte Turkiets statsminister Erdogan Finland och det fanns all anledning att fråga finska regeringen om kurdernas situation tagits upp med Erdogan, och då särskilt det faktum att staterna närmar sig varandra i gällande deras minoritetspolitik, speciellt när det gäller motståndet mot kurderna. Fler och fler hamnar i fängelse och döms till döden i Iran. Någon fråga blev det inte förra veckan trots att jag hade fått Svenska riksdagsgruppens fråga, men den här veckan fick jag faktiskt ställa frågan som ni kan läsa om i pressmeddelandet här på min blogg.

Också den grekiska vängruppen hade möte med ambassadören den här veckan. Ordförande i gruppen är Kristdemokraternas riksdagsledamot Sauli Ahvenjärvi som är ordförande i föreningen. Mötet hölls i det grekiska högsätet i Helsingfors, nämligen i en lokal som heter Berghyddan och som är GUF:s ungdomslokal. Det står för Gammelstads ungdomsförening. På mötet fanns inte bara ambassaden representerade utan också de som ansvarar för Grekland vid UM, representanter för grekiska föreningar i Finland, och då kan man notera att det finns ingen grekisk förening på Åland. Och på plats fanns naturligtvis den grekiske invandrare som driver Berghyddans restaurang. Invandrare och invandrare, han har bott i Finland i så där 40 år och har både barn och barnbarn i Finland. Det blev en hel del diskussioner om det ekonomiska läget i Grekland och man kunde konstatera att det fanns olika synssätt. Den som inte kan betala amorteringen på sitt bostadslån i Finland får lämna sin bostad om så är, men inte i Grekland där är bostaden något som är skyddat och inte kan tas ifrån den som bor där även om han eller hon inte kan betala amorteringarna på bostadslånet. För att man skall förstå EU-politiken och dess ekonomiska politik är det viktigt att ha en djupare kunskap om de olika ländernas förhållanden.

Sauli Ahvenjärvi som har ett förflutet som lärare vid sjöfartsutbildningen i Raumo är också ordförande i riksdagens Havsgrupp. Gruppen hade under veckan årsmöte och verksamhetsplanen för nästa år fastställdes. Vi beslöt att nästa år skall gruppen om möjligt försöka delta i Sjöfartens dag i Mariehamn den 15 maj.

Närmat kom i blickpfånget när riksdagens närmatsklubb hade seminarium i veckan, men olika producenter fick också presentera sina produkter av olika slag efter seminariet. Det gavs smakprov på lufttorkad skinka, på olika fiskprodukter, på olika slags bröd m.m., men av någon åländsk produkt syntes inte röken. Och frågan är väl om åländska produkter är närmat i riket. På frågan om hur det står till med den saken fick jag som svar att i Sverige har man ett närmatsbegrepp som defineras utifrån att maten inte skall vara producerad längre bort än 100-150 km bort, men i Finland har man inget sådant begrepp för det skulle nämligen kunna innebära att närmat kunde vara mat ifrån Tallinn eller Ryssland, ja kanske rent av från Åland. Istället talar man i Finland om ”inhemskt”. Det är det där ordet som inte finns i Sverige, där skulle man tala om svenskt, men i Finland heter det inhemskt och innebär att hellre tar man maten från Ivalo till Helsingfors än trån Tallinn till Helsingfors. Enligt min åsikt inte riktigt något europeiskt tänkande.

Till matdiskussionerna i riksdagen hörde också ett seminarium om diabetes (namnet på seminariet var ”Sokerit pilvessä! Miten diabetes ja sen kustannukset saadaan kuriin?”) och som Färjestads förre målvakt Sinuhe Wallinheimo hade tagit initiativ till. Diabetes håller på att bli en folksjukdom och det borde vi kunna förhindra med bättre matvanor, mer motion etc.

Godby högstadieskola kom på besök till riksdagen tillsammans med en finsk skolklass från Hiidenkiven koulu. Det är deras ”vänklass” kan man kanske kalla det. Godbyeleverna kommer hit till Helsingfors för ”finnbete” och helsingforseleverna kommer att fara till Åland senare. När ålänningarna är här talas det finska och när Helsingforsarna är på Åland talas det finska. När ålänningarna är i Helsingfors besöks riksdagen och när helsingforsarna är på Åland räknar jag med att det blir ett besök i Lagtinget. Reciprositet är viktigt och landet har två parlament, två lagstiftande församlingar och landet är således indelat i två jurisdiktioner.

Eeva Koskinen från Kvinnliga journalister rf som är mycket aktiv inom olika kvinnoprojekt i Afghanistan kom till riksdagens kvinnliga nätverk för att tala om det initiativ som tagits för att vi skall kunna stödja kvinnliga parlamentariker i Afghanistan. Eeva har haft många grupper till Finland, men även en grupp kvinnor tog hon till Åland. Women Empowerment-tåget fortsätter framåt.

Arbetsveckan avslutades med att Belgien firade en av sina nationaldagar. Den rätta är i juli, men då är många borta och nu har man hittat en annan lämplig dag att fira. Därefter passade det bra att gå direkt till Frankrikes ambassad. Där hölls ett konsulsmöte och den här gången var även respektive inbjudna och det är inte så dumt att någon gång få vara helt utan plikter och bara vara ”respektive”, eller ”medföljande” som det heter bland utsända diplomater.

Men veckan var inte riktigt slut för den här gången valde jag nämligen att helt frivilligt stanna till lördag i Helsingfors och via Åbo och Långnäs ta mig till Mariehamn. Varför denna frivilliga vistelse i Helsingfors en extra dag? Jo, för att vi var några riksdagsledamöter som har det gemensamt att vi är förtjusta klänningar som arkitekten Kirsti Kasnio designat åt oss. En annan som fått sin slottsbalklänning designad av Kasnio är Tarja Halonen. Vi har det gemensamt att vi burit dem på slottet den 6 juni. I år blir det ingen galamottagning på slottet och inga aftontoaletter kommer att visas upp. Så vi ville då ställa upp och visa våra egna klänningar i år. som skedde samtidigt med några professionella unga, trådsmala mannekänger visade hennes andra skapelser. Det hela ägde rum vid en brunch på hotell Socis i Helsingfors. Resultat? Man blev en erfarenhet rikare. Så är det alltså att gå på catwalken och så är aktiviteten i rummet timmarna före. Det skall makas, friseras, strykas, kanske sys om någon söm gått upp etc. Och så kom då det stora ögonblicket då det gällde att se avslappnad ut, ha good fiilis som det heter på finska, gå långsamt, se naturlig ut etc. etc. Allt det där fast man går för fort, uppför sig onaturligt och är allt annat än avslappnad, men en kul upplevelse var det. Hon som höll i trådarna och var den som verkligen fick oss på bra humör heter Saimi Hoyer. Och Ålands flagga fick vara med i form av den lilla väskan som Kirsti Kasnio designat.

Pressmeddelande 15/11 2013
Publiceringsfritt: Genast

Nauclér frågade Katainen och Tuomioja om kurdernas situation

*******************************************************************************

De kurdiska minoriteterna i Syrien, Irak, Iran och Turkiet har under en mycket lång tid kämpat mot förtryck och övervåld. Under årens lopp har de kurdiska minoriteterna i de olika staterna mer och mer närmat sig varandra. Men nu verkar det som att vi kan se samma tendens mellan staterna gällande minoritetspolitiken – speciellt Iran och Turkiet den senaste tiden.

- Kurdernas situation i Turkiet känner vi alla till, men situationen i Iran har gått våra ögon och öron förbi, förklarar Nauclér

När Rouhani kom till makten i Iran gav han intryck av att vara liberal och stort hopp ställdes till en förändring av minoritetspolitiken. I själva verket är läget det motsatta. Fler och fler hamnar i fängelse och frågan har fått lite, om ens någon, uppmärksamhet i media.

Att Turkiet och Iran närmar sig varandra betyder att situationen för minoriteterna i båda länderna är sårbarare än tidigare. Av denna anledning frågade riksdagsledamot Nauclér utrikesminister Tuomioja (sdp) och statsminister Katainen (saml) under gårdagens (torsdag 15/11) frågestund om de tog upp mänskliga rättigheter och kurdernas situation med Turkiets premiärminister Erdogan när han besökte Finland för två veckor sedan.

Katainen svarade att han tog upp kurdernas situation i Turkiet med en nöjd Erdogan och att han fått ett positivt intryck av Turkiets försök till att främja dialogen mellan kurdminoriteten och staten – en dialog som ännu verkar fungera. Dessutom har man givit synnerligen positiva omdömen på EU-nivå.

Tuomioja svarade att man känner till minoriteternas svårigheter i Iran, men han antydde att det är svårt att ta upp det nu när Iran har öppnat upp en reell möjlighet, för första gången på länge, att få en lösning på dess kärnfrågor i P5+1-förhandlingarna med landet. Tuomioja poängterade dock att detta naturligtvis inte lyfter bort frågor från agendan som gäller mänskliga rättigheter, däribland kurdernas och andra minoriteters rättigheter och ställning i Iran. Dessa frågor är hela tiden aktuella i kontakterna mellan EU och Iran, poängterade han.

*******************************************************************************

Ni kan hitta Elisabeths fråga + Tuomiojas och KAtainens svar på riksdagens hemsida (www.riksdagen.fi)och sedan följande anvisningar ->plenum->senaste protokoll i sammandrag-> PR 113/2013 rd – Aktuell debatt och muntlig frågestund-> Nr 129) Kurdernas mänskliga rättigheter-> PTK 113/1, Nauclér.

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. +358(0)94323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi.

Vecka 45

Veckan började som sig bör i Mariehamn med möte med lantrådet och andra intresserade från landskapsregeringen. Vid mötet behandlades naturligtvis upplägget inför Ålandsforums seminarium följande dag.

Denna månadens första måndag råkade också vara den dag då lagtinget har sitt högtidliga öppnande, och det skall man inte missa. För min del började det med gudstjänst i Mariehamns kyrka. Vid det laget var det nya presidiet valt och det blev omval över hela linjen. Inte heller i år kom presidenten och öppnade lagtinget utan skickade sin ersättare landshövdingen. Talet från talmannen handlade enligt tidningarna om kärlek. Sedan var det mingel och kaffedrickande innan det var dags att ta flyget vidare till Helsingfors för att säkert vara på plats till seminariet följande dag. Det var många som gjorde samma sak och fick övernatta på hotell, annat var det på Air Ålands tid, men det var då näringsrätt betydde näringsrätt.

Dagen var inte slut med det utan det fick bli en arbetsmiddag i Helsingfors, men en trevlig arbetsmiddag som nästan kändes som ledighet.

Så var den stora dagen för Ålandsseminariet inne. Riksdagens Ålandsforum stod, tillsammans med landskapsregeringen och justitieministeriet, för arrangemanget av det seminarium som inledde den långa resan som först är i mål 2022. Tre betänkanden har redan avverkats och fler skall det bli. I veckan tog president Halonen över ordförandeskapet för den nya självstyrelsereformskommittén. Vad kan man då säga om seminariet? Jo, att det fanns tolkning av allt, men tolkningsapparaturen användes knappast. Det var alltså bara de som förstår svenska som kom trots att det kanske är de som inte förstår svenska som bäst skulle behöva bli upplysta. Vidare kunde noteras att trots att det var möjligt att använda både svenska och finska så var bara ett av inläggen i debatten av någon från riket, trots att det måste funnits frågor att ställa eller åsikter att ventilera. En sak är dock säker, det fanns de som kom dit och inte hade en aning vad enumerationsprincipen och residualprincipen betyder. Men ingen gick därifrån utan att veta det efter att ha lyssnat till Markku Suksis utmärkta redogörelse över ämnet. Vårt pressmeddelan från seminariet kan ni läsa här, och inbjudan plus programmet kan ni hitta här.

Svenska dagen

Den 6 november firas i Finland svenska dagen, men trots det så for jag alltså på kvällen till Sarajevo. På Åland brukar man ju säga att vi inte firar Svenska dagen; här är alla dagar svenska, och så är det naturligtvis. Men inte heller i Finland räcker det med att fira Svenska dagen en gång i året. Svenskan måste man arbeta med alla dagar. Det är enligt min åsikt en plikt och en skyldighet man har om man befinner sig i riket, att alla dagar tala svenska, att alltid börja på svenska, att visa att svenskan är ett levande språk, ett språk som talas av levande människor i verkligheten och inte bara ett ”muminspråk”. Det må sen gälla säkerhetskontroller, beställning av taxi eller bara vanligt i en affär. Det händer att man svarar mig att visst talar jag svenska, men i nästa mening övergår man till finska som om det inte riktigt var på riktigt som jag faktiskt hade tänkt tala svenska och också förväntat mig att de skulle tala svenska med mig. Ibland tror jag att jag är den enda nu levande människan som talar svenska i taxin i Helsingfors eftersom finlandssvenskarna talar finska och rikssvenskarna talar engelska. Men det anser jag att jag måste göra om inte svenskan skall uppfattas som något helt onödigt, ja rent av som ett tvång.

Nej, det är i vardagen som svenskan skall användas, alla dagar och inte bara i feststämda tal en gång i året. Och eftersom jag gör det så ansåg jag att jag med gått samvete kunde vara i Sarajevo den 6 november 2013.

Seminarium i Sarajevo – ”Caucus Strengthening, Lobbying and Advocacy Skills Seminar for the Bosnia and Herzegovina Women’s Parliamentary Cuacus”

Staden väcker för de flesta människor som varit där tidigare starka känslor. Jag undvek nogsamt Sarajevo under min över tre år långa vistelse i forna Jugoslavien under kriget. Det var visserligen där de fanns mycket att göra och många heroiska insatser utfördes, men det var också dit krigsturisterna drogs. Alla skulle vara där, alla skulle ha i sina årsberättelser att de haft någon verksamhet där. Där fanns CNN och Christiane Amanpour, ja där fanns hela den internationella pressen medan så mycket avskyvärt hände i andra delar av forna Jugoslavien utan att det fick någon uppmärksamhet. Det gjorde att jag på allt sätt undvek Sarajevo, jag behövdes bättre på så många andra ställen.

Men två gånger har jag som hastigast besökt staden: första gången i mars 1994 och en gång till samma år. På den tiden kunde man inte som nu gå ut ur flygplanet och i sakta mak ta sig in till terminalen. Redan inne i planet fick man ta på sig hjälmen och ”the flak-jacket”. Ja, just det ta på sig. Proffsen lärde nämligen ut att fienden skjuter underifrån och då hjälper det inte att ha jackan på sig, man skall sitta på den. Jackan och hjälmen åkte på och om ingen beskjutning pågick halvsprang man in i hangaren. Flyglinjen kallades ”Maybe Airline” och det sades finnas en speciell stämpel som det fanns krigsturister som hittade på ärenden bara för att få rätt att flyga in med ett av FN:s plan för att få den åtråvärda stämpeln i passet, ända tills SRSG Yasushi Akashi fick höra om saken och resolut stoppade den i fickan en dag för att få stopp på detta oetiska turistande. Jag har ett rent samvete och ingen sådan stämpel i passet.

Just denna gång i mars hade ett vapenstilleståndsavtal trätt ikraft så att människor för första gången på mycket länge kunde röra sig ute på det som var känt som Snipers allé. De som bodde i staden kunde inte tro sina ögon – människor rörde sig ute mitt på ljusan dag! Den här veckan övernattade jag för första gången på hotell i Sarajevo. Förra gången var jag bara fram och tillbaka över dagen och första gången hade jag turen att ha en kollega och väninna som bjöd mig att bo hos henne så att jag skulle slippa bo på det dyra och ogästvänliga Holiday Inn, där ena sidan var bortskjuten och det sällan eller aldrig fanns ljus, vatten och värme. Nej, jag fick övernatta hos henne, och hos henne innebar det i ett litet rum i källaren i generalens högkvarter. Generalen hette Rose, och huset kallades för the Presidency, eller the old Presidency. Där hade hon en säng i ena hörnet av rummet och ytterligare en säng i fall det skulle komma gäster. Båda sängarna var omringade av sandsäckar som ändå ingav en viss säkerhet mot granatsplitter. Högarna av sandsäckar var inte högre än att vi kunde i all ro ligga och samtala med varandra och ha ögonkontakt över kanten. Det kändes tryggt.

Utanför hotellentrén fanns ett hus som beskjutits under kriget, men inte reparerats och jag hade svårt att frigöra mig från tanken att det lämnats så just för att dagens krigsturister skulle få känslan av att de varit i Sarajevo. Varför annars just utanför entrén till hotell Bristol där utlänningar bor?

Seminariet skulle handla om Women Empowerment. En kvinnlig parlamentariker från Makedonien och jag skulle dela på en dag med föreläsningar och grupparbete. De handlade om parlamentariker inom den bosnisk-kroatiska federationen, medan man på den statliga nivån där också serberna ingår ännu är avvaktande. De kallar sitt nätverk en klubb och den tillkom genom ett formellt beslut i april i år. Men det är svårt när man möter människor som man har så mycket gemensamt med att inte tala om andra saker. De ville veta om man kan rösta både till Ålands lagting och till Finlands riksdag. Vilket medborgarskap har eller kan man ha på Åland etc.

Turanj

Ordföranden visade sig vara en dam som jag träffat åtminstone en gång tidigare i Women Empowerment-sammanhang, men vem vet, kanske redan 1994. Hon hade då arbetat i det flyktingläger som fanns i Turanj i Kroatien och där bosnier från Bihać som brickor i ett krigsspel forslades fram och tillbaka från lägret till fronten beroende på dagsformen hos krigsherrarna, medan barnen var kvar i lägret och som man försökte förhindra från att ligga bland minorna som tog så mångas liv och så många ben och fötter. Hon hade arbetat där dag och natt som läkare utan att inse hur utarbetad hon var. Hon hade magrat så att hennes far inte kände igen henne när sedan sågs. Ett av de mest bizzara minnen jag har från kriget är just från ett av besöken i detta flyktingläger. Plötsligt kom det besked från fronten att det behövdes folk vid fronten och en lastbil, eller rättare sagt en kylbil lastades full med hålögda män utan föga stridslystnad. Av uppsynen att döma var de hungriga, trötta, rädda. Kylbilen körde med dörrarna öppna och jag följde den på den slingrande vägen under fler kilometer. Det var många tankar som for genom min hjärna, men tänk så praktiskt de hade ordnat det. Genom att köra männen i kylbil till fronten så hade de ju färdig transport tillbaka för de döda kropparna. Nu var både hon och jag tillbaka till flyktinglägret i Turanj där vid lunchbordet i Sarajevo. Hon berättade med stor inlevelse för alla de andra kvinnliga parlamentarikerna hur hon kommit dit, hur hennes arbetsdagar sett ut, hur trött och slut hon varit, hur hemskt allt varit, och alla lyssnade som om de aldrig hört det förut och så tror jag att det var. Hon hade liksom inte haft någon anledning att berätta sin historia tidigare, men när någon annan som också varit just i flyktinglägret i Turanj så blev det en anledning att berätta om detta hemska.

Se gärna den här inspelningen från Turanj
”Turanj Refugee Camp 1994
Border Crossings – An Aid Worker’s journey into Bosnia”

Vi tog ett gruppfoto och så gick mitt plan bort från Sarajevo. Seminariet arrangerades av IRI som söker stödja kvinnors medverkan i demokratiseringen i ett av de länder som nu genomgår en stor förändring. Förhoppningsvis kan de också sedan hjälpa till att få med serberna i samarbetet.

I riksdagen

En gammal bekant från politikerveckan i Baile Tusnad, eller Tusnádfürdő som man borde säga, var i Helsingfors och ville ha ett möte. Ferenc Kalmár är parlamentariker i Budapest, men också medlem av Europarådet där han är rapportör för en motion framlagd av den serbiske parlamentarikern Elvira Kovács. Den handlar om ”the Situation and Rights of Traditional National Minorities in Europé” och inget är då naturligare än att besöka Finland och ta reda på hur förhållandena är i Finland.

Detta går att läsa i motionen:

”2013 will mark the 20th anniversary of Recommendation 1201 (1993), in which the Assembly first called on the Committee of Ministers to draw up an additional protocol on the rights of minorities to the European Convention on Human Rights. Similarly, in its Resolution 1866 (2012), the Assembly called on national parliaments and their members to actively promote the idea of such an additional protocol, amongst other things regretting the limited number of ratifications of the Framework Convention for the Protection of National Minorities and of the European Charter for Regional or Minority Languages and underlining the numerous shortcomings in the implementation of these conventions.”

Några representanter för den kurdiska befolkningen i Iran ville berätta om sin oro över läget i Iran. Istället för den förbättring som många hoppats på har det blivit en försämring; fler fängslas och döms till döden. Man undrar om den kurdiska minoritetens situation diskuterades vid mötet med Turkiets premiärminister Erdogan i Helsingfors dagen innan. Ja, den frågan hade jag tänkt ställa i plenum under frågetimmen, men som så oändligt många gånger tidigare fick inte Svenska riksdagsgruppen ställa någon fråga den här veckan heller. Så varken vi eller de som oroar sig för vilken uppmärksamhet frågan får i kontakterna med Turkiet fick något svar.

Det stora ämnet för veckan i riksdagen var Framtidsdebatten efter frågetimmen, men inte så mycket innehållet som formen. Var Himanens rapport seriös akademisk forskning eller bara en politisk pamflett? Ja, det ämnet kunde man gotta sig i, i varje finsk dagstidning. Och det var också det stora debattämnet under frågetimmen. Ingen jag träffat har ännu läst den, men inte har jag heller träffat någon som tänker läsa den. För min del får den definitivt vänta tills den engelska upplagan kommit, den som Himanen nogsamt påpekar att har passerat Oxford Universitys kritiska granskare.

Stora utskottet

Nej, intressantare var nog veckans Stora utskott. Debatten på mötet kom att handla mycket om EU:s lagstiftning. Man irriterar sig på att allt för många och futtiga saker regleras på EU-nivå. Men vems fel är det? EU är ingenting annat än vad medlemsstaterna gör det till. Vill inte medlemsstaterna att en fråga skall regleras på EU-nivå ja, då skall man motsätta sig och inte sova i beredningsskedet utan ta aktiv del och motsätta sig. Men det finns många politiska poäng att vinna genom att motsätta sig EU:s politik. Efter mötet arrangerades en kväll under Europaminister Alexander Stubbs värdskap med flera av de finska europaparlamentarikerna – dock inte Nils Torvalds.

Jag missade på grund av Sarajevo-besöket stora utskottets möte med Finlands förra ambassadörer i USA och Ryssland, men fick ändå med mig mötet med ungdomspolitikerna på fredagen, däribland min förra assistent, och sist men inte minst mötet med tre före detta statsministrar. Där satt de tre gamla bekanta. Två av dem från min tid med Ålands delegation i nordiska rådet och Vanhanen som statsminister. Lipponen var medlem av Finlands första delegation i Nordiska rådet vars möten jag deltog i. Året var 1983 och ordföranden hette Elsi Hetemäki-Olander, viceordföranden hette Peter Muurman. Tänk att det gått 30 år. Esko Aho har jag också många gemensamma nordiska minnen med, bl.a. en gång då han tillsammans med dåvarande talmannen Olof Jansson åt lunch hemma på Södragatan 5, men det var då det.

Herrarna var väl insatta i dagens situation och pålästa, och det var klart att ingen av dem missat att följa med sin tid. Den historiska delen fanns med, men bara just så som erfarenhet skall användas, nämligen för att dagens politik skall komma in i sitt rätta sammanhang.

Mariehamn

Veckan skulle egentligen avslutats i Mariehamn med både Tosca från Metropolitan och på farsdag en kaffestund hos de eldsjälar som står för Matbanken. Så förskräckligt hemskt att den finns. Hur kan det vara så i vårt välfärdssamhälle att inte alla kan få en försörjning som gör att de kan klara upphället av egen kraft eller att samhället ger ett stöd som man kan klara sig på – det är ju det vi betalar skatter för. Det är min grundinställning, men tur att matbanken finns för de som så väl behöver den. De som arbetar där är värda all beundran, och även de företag som ser till att verksamheten kan fortsätta. Nu blev det varken Tosca eller Matbanken utan inomhusvistelse för att kurera en sådan förkylning som man får om man kommer tillbaka i höstrusket från en veckas vistelse i Afrika, och särskilt med tanke på att flyget går kl. 6.40 på måndag morgon.

Med denna vecka slutade också ett långt liv för en nära släkting. Min moster är borta efter 93 år med oss, så bra att hon så sent som förra lördagen fick krama om mig och säga tänk att jag fick se dig en gång till. Precis så kände jag också, tänk att jag fick krama om henne en sista gång förra veckan. Min Lumia telefon är inte någon favorit som telefon, men som kamera är den fin. Jag var så tacksam när jag lyckades förstora bilden av gården där hon föddes och som jag tog i somras så att hon kunde känna igen den och vi kunde tala om Øgårn denna hennes sista lördag i livet.

Pressmeddelande 7/11 2013
Publiceringsfritt: Genast

*******************************************************************************
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér besökte i veckan (5-6 november) Sarajevo och medverkade som föreläsare i utbildningsseminariet ”Caucus Strengthening, Lobbying and Advocacy Skills Seminar for the Bosnia and Herzegovina Women’s Parliamentary Caucus”.

Nauclér deltog som representant för Riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott. Utskottet, som Nauclér sitter i, fick inbjudan att skicka någon som kunde föreläsa om finska riksdagens erfarenheter av vårt kvinnliga nätverk, som faktiskt räknas som det första nationella parlamentariska kvinnonätverk av den här typen i världen (det bildades 1991). Finlands riksdags kvinnliga nätverk är vida känt världen över för sitt arbetssätt. Föreläsningen var en del av en utbildning för de kvinnliga parlamentariker i Bosnien-Hercegovina som nu är i startgroparna för att börja arbeta inom sitt eget parlamentariska kvinnliga nätverk. Seminariet och utbildningen organiserades och finansierades av IRI (International Republican Institute). Nauclér föreläste under den andra utbildningsdagen och delade dagen med den makedonska parlamentarikern Tanja Tomich.

Bosnien-Hercegovina är uppdelat i två administrativa enheter och ett distrikt: Federationen Bosnien och Hercegovina, Republika Srpska och Brčko-distriktet. Det var i den bosnisk-kroatiska federationens parlament som detta kvinnliga nätverk bildats genom ett beslut i parlamentet i april i år. Ordförande för nätverket är en läkare vid namn Hafeza Sabljaković. På den överstatliga nivån, där alltså även serberna är med, finns ännu inget nätverk av den här typen.

- Jag tycker att det arbete som gjorts med det nystartade kvinnliga nätverket i Serbiens parlament, där jag och andra representanter från Finlands riksdag medverkat som resurspersoner, skulle kunna vara en inspirationskälla i Bosnien-Hercegovina. Ett parlamentariskt kvinnonätverk i hela Bosnien-Hercegovina skulle fungera som en brobyggare mellan serber, kroater och bosniaker. På det här sättet skulle man få med serberna, anser Nauclér.

*******************************************************************************

På ser man Elisabeth tillsammans med kvinnliga parlamentariker från Bosnien-Hercegovina. Personen till vänster om Elisabeth med den rosa scarfen är kvinnonätverkets ordförande Hafeza Sabljaković.

IPI:s hemsida är http://www.iri.org/

Man kan hitta mer information om det kvinnliga nätverket här http://www.iri.org/news-events-press-center/news/first-multi-party-women%E2%80%99s-caucus-formed-bosnia-and-herzegovina

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. +358(0)94323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi.

Riksdagens Ålandsforum med ordförande riksdagsledamot Elisabeth Nauclér och viceordförande riksdagsledamot Johannes Koskinen stod idag tillsammans med Ålands landskapsregering och justitieministeriet som arrangörer för ett seminarium om utvecklingen av Ålands självstyrelse.

Riksdagens talman Eero Heinäluoma önskade deltagarna välkomna och konstaterade att den nuvarande självstyrelselagen i huvudsak fungerat väl, men att världen förändrats radikalt sedan lagen trädde i kraft, genomgripande omstrukturering har skett i förvaltningen, lagstiftningstekniken har moderniserats; det är helt klart att en revidering behövs för att få till stånd ett smidigare system. Ett smidigare system får emellertid inte medföra att det skydd som konstitutionen garanterar försvagas. Intresset för hur den nya självstyrelselagen kommer att se ut är stort både på Åland och i riket. Det är viktigt att beredningsprocessen sker under stor öppenhet och där är detta seminarium är ett viktigt element.

Lantrådet Camilla Gunell öppnade seminariet med att konstatera att gåvan som ingen ville ha 1921 visade sig vara den bästa gåva Åland någonsin hade kunnat få. Hon talade om de tre viktiga beståndsdelarna, garantierna för språket och kulturen, demilitariseringen och neutraliseringen och självstyrelsen, som ger ålänningarna möjlighet att utforma sitt samhälle och besluta om sin framtid.

Det är fråga om en historisk process som inletts genom de tre kommitteerna som letts av Gunnar Jansson, Roger Jansson och Alec Aalto och som nu fortsätter under ledning av president Tarja Halonen. Ålands önskan är att juridisk granskning skall bytas mot politisk förhandling, kontroll och långsamhet mot ökad flexibilitet, modernisering och demokratisering. Det internationella intresset för Ålandsexemplet gör också Finlandsbilden intressantare. ”Utvecklingen av självstyrelsen är som att dansa tango, två parter som i samklang med varandra skall uppträda sida vid sida, detta kräver balans, taktfasthet, känsla, rakryggad hållning och passion”.
Lantrådet önskade den blandade kommittén, ledd av president Tarja Halonen, lycka till i sitt viktiga arbete med att finna lösningar där man kan förena de två parlamentens viljor och finna vägar för en hållbar självstyrelse med bärkraft långt in i framtiden.

President Leif Sevon redogjorde för behörighetsfördelningen i tidigare självstyrelselagar, i den nuvarande lagen och i de förslag som de tre arbetsgrupperna givit. Han synade dessa utgående från fem frågor, utan att ta ställning till för- och nackdelar: Vems behörighetsområde listas? hur behandla framtida områden för lagstiftning? Vad innehåller listorna? Hur hanteras skatter och avgifter? och Hur hanteras behörigheten i internationella frågor?

Professor Markku Suksi hade rubriken Enumerationsprincipen v. residualprincipen. Han redogjorde för skillnaden mellan autonomi och federation och gav exempel på olika modeller för behörighetsfördelning. I en typisk autonomi är behörighetsfördelningen residual för staten, enumererad för substatsenheten; Memel och Hongkong är exempel på detta, Åland är en ”lindrigt otypisk autonomi” medan Färöarna och Grönland är otypiska.

Direktör Bjarne Lindström hade rubriken Beskattningen och självstyrelsens finansiering och redogjorde för den historiska bakgrunden och dagsläget. Han konstaterade till slut att den parlamentariska kommittén som tillsattes 2010 enats om behovet att i grunden revidera självstyrelselagen i linje med den danska ramlagsmodellen, inklusive möjligheten att överta det statliga ansvaret för beskattningen av ålänningarna och deras näringsliv; med andra ord i princip en repris på 1970-talets åländska kommittéarbete och principiella ståndpunkt i beskattningsfrågan.
Han fastslog att det inte handlar om huruvida Åland är en närande elle tärande del av Finland. Det handlar om den betydligt mer grundläggande frågan om politiskt inflytande och ansvarstagande: Hur långt skall självbestämmandet och det politiska och ekonomiska ansvaret sträcka sig?

Lagstiftningsrådet Sten Palmgren kommenterade Bjarne Lindströms anförande om det ekonomiska systemet ur ett principiellt och praktiskt perspektiv och han konstaterade bland annat att Lindström uttömmande beskrivit hur man hamnat i denna situation, frågan nu är hur man skall ta sig ur den.

Ålandsministern, justitieminister Anna-Maja Henriksson avslutade seminariet. Hon konstaterade att seminariet ligger rätt i tiden, den rätta tiden för diskussion om dessa frågor är just nu. Det är ingen enkel sak att reformera självstyrelsesystemet och det finns stora förväntningar på den nyss tillsatta kommittén. Möjligheterna till en lyckad lösning är goda, om man på båda sidorna låter bli att för tidigt låsa sig i sina positioner.

En utveckling mot ett smidigare system och större förståelse för självstyrelsens behov är möjlig konstaterade minister Henriksson, men hon ville också understryka att självstyrelsen måste vara starkt förankrad i författningen och systemet bör vara hållbart också under oroliga eller ekonomiskt svåra tider.

Hon avslutade sitt anförande med att önska lycka till i det fortsatta arbetet och hoppades att det i god tid före självstyrelsens 100-års jubileum finns en ny, modern fjärde självstyrelselag.

Inbjudna var politiker, tjänstemän och forskare som arbetar med Ålandsfrågor och seminariet var mycket välbesökt. – Detta visar att det finns ett stort intresse för och behov av information och diskussion om dessa frågor och att Ålandsforums aktiviteter uppskattas, säger ledamot Nauclér.
————-

Närmare information ger riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, tfn 050 512 1984, lantrådet Camilla Gunell tfn 040 827 0718 samt riksdagsassistent Gustav Blomberg, tfn 09 4324047.

Pressmeddelande 5/11 2013

Publiceringsfritt: Genast

*******************************************************************************
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér deltog under förra veckan (29-31 oktober) på konferensen ”Cenference on Political Stability, Human Security and Development in West Africa. What Role for ECOWAS-Parliament” organiserad av AWEPA och ECOWAS (CEDEAO på franska) i Dakar, Senegal. AWEPA bildades av parlamentariker i Europa som vill ge sitt stöd till parlamentariker i Afrika och särskilt under apartheid. Det var parlamentariker som arbetade ”för” numer heter det ”med” afrikanska parlamentariker (om AWEPAS historia kan ni läsa mer om på deras hemsida). Nauclér var viceordförande i Finlands sektion av AWEPA under sin första period i riksdagen och är återigen under denna period viceordförande.

ECOWAS bildades 1975 med syfte att bli ett frihandelsområde och en tullunion, men fokus har kommit att sättas på helt andra frågor som en följd av alla olika sorters kriser länderna varit med om. ECOWAS består av 15 stater: Benin, Burkina Faso, Gambia, Ghana, Guinea, Guinea-Bissau, Kap Verde, Liberia, Mali, Niger, Nigeria, Elfenbenskusten, Senegal, Sierra Leone och Togo. Kriserna har avlöst varandra i området och mycket av samarbetet har ägnats åt att försöka stärka stabiliteten i området och hantera svåra kriser i grannländer – humanitära kriser såväl som direkta krig.

- Jag har aldrig tagit på mig något uppdrag utanför Finland som AWEPA-representant utan bara stått värd när afrikanska parlamentariker varit i Finland. Nu ombads jag komma med till Västafrika, och när det sedan bar iväg så hade AWEPAS belgiska ordförande och dess polske viceordförande fått förhinder så jag fick uppdraget att hålla öppningsanförandet på konferensen, säger Nauclér.

Nauclér blev utsedd att vara en s.k. resursperson i en grupp som skulle komma med förslag till hur det fredsbevarande arbetet skulle kunna organiseras. De ansåg att det inte räcker med fredsbevarande, utan också upprätthållandet av freden är åtminstone lika nödvändigt. På konferensen ansåg man att det krävs en fredsbevarande styrka som är beredda att när som helst ingripa, och i teorin finns den, men inte i praktiken. När den behövs finns det aldrig pengar och resurser att mobilisera trupperna. De kom fram till att de behöver något liknande som det finns på europeisk nivå och kallas Rapid Reaction Force (RRF).

- Konferensen var för min del en fortsättning på mitt engagemang för kvinnliga rättigheter och att öka kvinnors egenmakt. En av de saker som parlamentarikerna i Västafrika söker råd och stöd för är det parlamentariska nätverkandet mellan kvinnliga parlamentariker oavsett partitillhörighet. Finland anses som ett föregångsland på området. Det har blivit många turer till Serbien för min del just av den här anledningen och resan till Senegal var också delvis med det budskapet, förklarar Nauclér.

*******************************************************************************

Ni hittar Elisabeths tal plus mer av hennes egna intryck från konferensen här på hennes blogg.

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. +358(0)94323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi eller av Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Vecka 44

Den plenifria veckan började tidigt, mycket tidigt eller rättare sagt med att väckarklockan ringde 03.00 och taxin hämtade mig 04.00. Har man en plenifri vecka så måste man utnyttja den maximalt. Det blev alltså uppstigning i ottan i Värmland. Sedan gick färden från Gardemoen via Paris och en lunch i Riksdagens franska vängrupps tjänst med ambassadör Risto Piipponen till Dakar, m.a.o. Paris-Dakar, men alltså inte med bil.

Tiden i Värmland brukar för min del handla om skog, kanske inte skogshuggning precis, men allt annat som har med skog att göra; skogsbruksplaner skall uppgöras och skogen skall skötas väl, den saken är säker. Men den här veckan blev det skogsavverkning i Dakar, eller i alla fall trädavverkning och under de tre dagar jag var där lyckades de komma i alla fall en liten bit på vägen, men det krävdes nog många dagsverken innan palmen huggits upp med yxa för hand. Det måste för övrigt vara väldigt bra motion.

Hur uttalas huvudstaden i Senegal? Det är en fråga vi länge funderat på i familjen, eller rättare sagt i ungefär 22-23 år. Sonen var ett par år och hade en liten dress med en rallybil och texten ”Paris-Dakar”, och det uppstod diskussioner om mitt franska uttal av namnet Dakar verkligen var det rätta. Staden ligger ju inte i Frankrike utan i Senegal. Då ropade farmor Edith (f. Edith) från köket och sade på den tiden hon var där uttalade man åtminstone Dakar så här och så kom hennes version. Hade farmor Edith varit i Dakar? Ja, som vilken vanlig åländska sjökaptenshustru hade hon naturligtvis varit med på någon eller några resor till Dakar. Nu kunde jag alltså fråga själv. Svaret är att eftersom franska är det gemensamma språket som de flesta talar så säger man Dakar på franskt manér, men på det lokala språket Wolof heter staden Dakaru. Jag var alltså i Dakaru, eller u Dakaru som man skulle säga i Serbien och Kroatien.

Återfann mitt namn överallt i programmet

I dakar skulle jag alltså delta i en konferens organiserad av AWEPA och ECOWAS. En ledstjärna för mig att om man åker på en konferens eller ett seminarium skall man också alltid delta som föredragshållare, panelist, debattledare eller liknande, men det här var kanske att ta i.AWEPA bildades av parlamentariker i Europa som vill ge sitt stöd till parlamentariker i Afrika och särskilt under apartheid. Det var parlamentariker som arbetade ”för” numer heter det ”med” afrikanska parlamentariker (om AWEPAS historia kan ni läsa mer om här). Jag var viceordförande i Finlands sektion av AWEPA under min första period i riksdagen och är återigen viceordförande. Jag har aldrig tagit på mig något uppdrag utanför Finland utan bara stått värd när afrikanska parlamentariker varit i Finland. Nu ombads jag komma med till Västafrika, och när det sedan bar iväg så hade AWEPAS belgiska ordförande och dess polske viceordförande fått förhinder så jag fick uppdraget att hålla öppningsanförandet vid den konferens som AWEPA arrangerade i Dakar tillsammans med det Västafrikanska parlamentarikerssamarbetsorganet ECOWAS eller CEDEAO som det heter på franska.

Organet bildades 1975 med syfte att bli ett frihandelsområde och en tullunion, men fokus har kommit att sättas på helt andra frågo som en följd av alla olika sorters kriser länderna varit med om. Den här konferensen hade namnet ”Cenference on Political Stability, Human Security and Development in West Africa. What Role for ECOWAS-Parliament”. ECOWAS består av 15 stater nämligen Benin, Burkina Faso, Gambia, Ghana, Guinea, Guinea-Bissau, Kap Verde, Liberia, Mali, Niger, Nigeria, Elfenbenskusten, Senegal, Sierra Leone och Togo. Kriserna har avlöst varandra i området och mycket av samarbetet har ägnats åt att försöka stärka stabiliteten i området och hantera svåra kriser i grannländer – humanitära kriser såväl som direkta krig.

Jag kom att bli utsedd att vara s.k. resursperson i en grupp som skulle komma med förslag till hur det fredsbevarande arbetet skulle kunna organiseras. De ansåg att det räcker inte med peace-keeping, utan också peace-enforcement är nödvändigt. Peace-keeping kan staterna själva bestämma över, men inte peace-enforcement för det krävs FN-mandat. Här kommer naturligtvis också frågan om FN:s Responsibility to Protect in. De ansåg att det krävs en fredsbevarande styrka som är beredda att när som helst ingripa, och i teorin finns den, men inte i praktiken. När den behövs finns det aldrig pengar och resurser att mobilisera trupperna. De kom fram till att de behöver något liknande som det finns på europeisk nivå och kallas Rapid Reaction Force (RRF). Men det räcker inte. Skall ECOWAS kunna ingripa när kriser uppstår som de vi fått uppleva under senare år i Burkina Faso, på Elfenbenskusten, i Guinea, i Mali, i Niger och i Senegal så krävs det ett överstatligt organ. ECOWAS måste få lagstiftningsmakt. Det är alla eniga om sades det och statsöverhuvudena håller ett möte om saken i februari. Den som lever får se. Själv tror jag inte att det är så enkelt att få till ett överstatligt organ som verkligen kan accepteras av alla.

Vad gjorde jag där?

Ja, förutom att plenifria veckan skall ägnas åt något som man har nytta av och något som man behöver kunna så kan förhoppningsvis ett engagemang leda till någon form av samarbete som de har nytta av. Vi vet alldeles för lite om Afrika den saken är klar. Hur fick det som hände i Rwanda hända? Världen stod vid sidan och såg på. Varför det? För att det som hände i Europa den gången ansågs vara viktigare.

En av de saker som parlamentarikerna i Västafrika söker råd och stöd för är det parlamentariska nätverkandet mellan kvinnliga parlamentariker oavsett partitillhörighet. Finland anses som ett föregångsland på området. Det har blivit många turer till Serbien för min del just av den här anledningen och resan till Senegal var också delvis med det budskapet. Snart är det bara Ålands parlamentariker som inte har något kvinnligt nätverk över partigränserna. Ni hittar mitt tal på hemsidan.

Bildserie av senegalesisk miljö

Avlyssning

Väl tillbaka i Paris ramlade hela Senegalvistelsens sms in. De handlade om att Snowden fått jobb på ett it-företag i Moskva och att UM avlyssnats utan att man informerat utrikesutskottet. I de lokala tidningarna Le Monde och Le Canrard enchaîné kunde man läsa om NSA och Merkel som kände sig att vi var tillbaka i STASI-tiden. Min enda kommentar är bara – välkommen till verkligheten. Det känns tryggt att vara avlyssnad. Trots att man kanske känner sig ensam vet man att det är någon som håller koll och bryr sig. I Zagreb ringde telefonen hela natten för att visa att vi vet nog vem som övernattar i din lägenhet i natt, någon som drömmer om en autonomi som Ålands självstyrelse. Eller när Franska polisen håller koll på vem jag ringer och vem som ringer mig på mitt kontor i riksdagen och skickar kriminalpolisen på mig för att kolla att jag inte hamnat i dåligt sällskap när jag far ner till Norra Baskien och talar om Ålands självstyrelse.

Rallyrutten den plenifriaveckan blev alltså Mariehamn-Kapellskär-Häljeboda-Gardemoen-Paris-Dakar-Paris-Gardemoen-Häljeboda-Uppsala-Kapellskär-Mariehamn.

Avslutningsetappen Häljeboda-Uppsala-Kapellskär-Mariehamn avklarades i ett enda långt regnande i 500km, och det kändes bra att få tillbringa en natt i Mariehamn innan färden går vidare.