Vecka 19

Veckan började som sig bör i Mariehamn. Det var dags för månadsmötet med landskapsregeringen. Hur kan det komma sig att det fortfarande inte kommit något besked om vindkraften? Tre näringsministrar, två lantråd, två ålandsministrar, tre statsministrar, två finansministrar, men tyvärr bara en riksdagsledamot, under tiden – ingen annan finns att skylla på. Hur kan det ta fyra och ett halvt år för att varken kunna säga ja, eller nej? Justitieministeriet har sagt att det är möjligt för staten att stödja den åländska vindkraften, grundlagsutskottet har sagt att det är möjligt, Ålandsdelegationen har sagt att det är möjligt och Justitiekansler säger att det är möjligt, men ändå anser näringsministern och ministeriet att det kvarstår svåra juridiska problem. Nu är tydligen några eniga om att svaret kan vänta ytterligare en tid trots att det var utlovat till aftonskolan i februari. Det är i sådana här stunder jag med min tjänstemannabakgrund frågar mig, är det detta som kallas politik? Och lever vi i en rättsstat?
Många andra frågor stod som vanligt på dagordningen. Skall vi ordna seminarier om vad som menas med näringsskatt? Skall vi ordna seminarier om Självstyrelselagsrevisionen? Ålands havskommission, är det en fråga som riksdagsledamoten skall engagera sig i? Och hur kommer mandatet att se ut för den blandade självstyrelselagskommitté som det finns planer på att tillsätta, också den före midsommar faktiskt. Mycket tid har redan försuttits, men om sammansättningen och mandatet blir desto bättre så kanske det kan uppväga fördröjningen.

Sedan skulle det blivit möte med social- och hälsovårdsminister Maria Guzenina-Richardson och hennes ministerkollega i Mariehamn, men så blev det inte. Minister Guzenina-Richardson blev fast i det som kallas Sote-soppan, men egentligen borde kallas SOHÄ-härvan på svenska. Som tur är rör inte denna strukturreform Åland. Kanske blir allt väldigt bra när det är klart, men just nu finns det väldigt många frågetecken som sysselsätter de inblandade och som tar allt för mycket tid av riksdagsledamöternas tid.

Väldigt ofta får man erfara hur mycket tid som går åt av de finska riksdagsledamöternas arbete att hantera kommunala frågor. Det beror antagligen inte bara på att de finska riksdagsledamöterna också är engagerade i kommunalpolitiken som få andra i Europa, utan också att man i Finland på en annan punkt skiljer sig från de flesta europeiska länder; nämligen att det såklart finns en nivå mellan riksnivån och den kommunala nivån, må det heta län, land, fylke, region, eller något annat, men det finns också ytterligate en nivå att diskutera och administrera dessa frågor.

Det blev istället ett möte med en delegation tjänstemän ledd av social- och hälsovårdsministeriets kanslichef Päivi Sillanaukee – i riket kallas de fortsatt kanslichefer, inte som på Åland, förutom bara när tungan slinter. Vi riksdagsledamöter har länge arbetat för översättning av kollektivavtal till svenska, regler för revisorer om vad som är god revisionssed, god bokföringssed och att många andra handlingar skall översättas till svenska, men på det medicinska området är det om möjligt ännu värre. Där finns inte det som kallas ”Käypä hoito” och borde heta ”God medicinsk sed” översatt till svenska, och inte heller finns den bok som en läkare måste kunna läsa för att skriva ut korrekta recept i Finland ”Pharmaca Fennica” översatt till svenska, och detta trots att majoriteten av läkarna på Åland inte förstår finska. En i och för sig helt irrelevant upplysning. Oavsett om läkarna på Åland kan finska eller inte skall ”Pharmaca Fennica” finnas på svenska i ett tvåspråkigt land. Man slutar aldrig att förvånas, och inte minst gäller det de argument som framförs för att olika handlingar inte finns på svenska. Det talas om översättning och översättningskostnader, men ingenting säger att de inte kan skrivas på svenska direkt och så får kostnaderna föras på kontot för översättning till finska. Arbetet för en riksdagsledamot tar aldrig slut den saken är klar.

Det blev inte bara ett möte utan också ett besök i Trobergshemmets nybygge som jag inte tidigare besökt, och en påminnelse om hur välordnad vården av de äldre är på Åland.

Därefter var det denna fullproppade måndag dags för styrelsemöte och förvaltningsrådsmöte på Ålands Ömsesidiga försäkringsbolag. Ett förvaltningsråd skall veta vad styrelsen sysslar med, ett förvaltningsråd skall vara bolagets företrädare ute i samhället, liksom samhället skall vara företrätt i förvaltningsrådet. Snart är det bolagsstämma, och där har nästan hela Åland ett intresse i av som bestäms. Ett ömssesidigt bolag har många ägare och så skall det vara.

Sedan vansinnigt tidig morgon och flyg till Helsingfors via Stockholm, annat var det på Air Ålands tid. Svenska riksdagsgruppen hade denna dag extramöte om just Sote/Sohä-soppan.

I grundlagsutskottet blev det ett omfattande hörande med anledning av ”regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring och temporär ändring av kommunindelningslagen, upphävande av vissa bestämmelser i kommunindelningslagen och ändring av språklagen” (Rp 31/2013). Hur påverkar strukturreformen den vardagliga språksituationen i riket? De kommuner som idag är tvåspråkiga och enligt rådande läge kommunicerar med staten och andra myndigheter bara på finska kommer i fortsättningen att vara skyldiga att använda båda språken. Kommer det att kunna upprätthållas och kommer handlingarna att komma samtidigt? Ja, även i detta sammanhang talas det om översättningar, men enklast är ju om språkkunskaperna är så bra att handlingarna kan skrivas direkt på båda språken då slipper vi översättningskostnaderna, men då är det viktigt att alla lär sig svenska, en för många idag förhatlig tanke i detta VÅRT tvåspråkiga LAND.

Det verkar inte bara vara jag som inte förstår varför vi nu har denna proposition i riksdagen när den ändå inte kan behandlas innan vi vet hur helhetsbilden ser ut. Det har också Justitiekansler sagt. Nå, det ger ju material för journalisterna att skriva om, och även fylla ledarsidor. Och jag ger den ledarskribent som säger att det är det här riksdagsledamöterna skall ägna sig åt, och inte andra lättköpta poäng (deux points pour la Finlande), rätt.

Den försvars- och säkerhetspolitiska debatten ägde rum den här veckan och kom till stor del att handla om att det eniga utrikesutskottets betänkande ändå ifrågasattes ganska mycket av Annika Lapintie. För Ålands del var det berättigat att ställa frågan om det nu blir något av med den utredning om gränsbevakningens samt Ålands roll i icke-civila krissituationer som det förra utrikesutskottet (2010) fattade beslut om och som inte blivit av under de fyra gångna åren och som nu inte längre finns med i den skrivning vi nu behandlar. Nej, svaret från försvarminister Haglund, att det inte ingår i uppdraget var inte tillfredsställande (ni kan hitta behandlingsinfo samt alla riksdagsdokument via sökfunktionen på riksdagens hemsida här). Inget beslut finns om mandatet och det finns tid att ta med frågan om vad som händer med gränsbevakningen på Åland om den i riket i en krissituation skulle hamna under militärt kommando. Ni kan läsa mer i pressmeddelandet.

Grundlagsutskottet och Lagutskottet hann också med en träff med justitieministern och ministeriets tjänstemän där vi bland annat fick information om vilka reformplaner justitieministeriet har. Det bygger på ett betänkande, kallat Reformprogram för rättsvården för åren 2013–2025 av en arbetsgrupp på justitieministeriet, ett arbete som leddes av KANSLICHEFEN Tiina Astola.

Onsdag morgon började med ett tidigt möte på franska ambassaden och det passade ju bra eftersom det var en fransk flaggdag, för övrigt en av de tre (la victoire, quatorze juillet, l’armistice), då franska honorärkonsuler skall flagga. Finland däremot är så fullt av flaggdagar att man förvånas när man någon morgon kommer ut och inte finska flaggor vajar ut från de så kännspaka flaggstängerna som är fastsatta på husväggarna i Helsingfors.

Ett sista förberedelsemöte för de kvinnliga ledamöterna av Skupstina som kommer till Finland nästa vecka som avslutning på sin utbildning i parlamentsarbete (där den serbiska organisationen BFPE har varit drivande) hade vi på onsdag. Sedan var det dags att ta planet till London.

You can never save lives, only delay death.

Ja, det var en av de sanningar jag fick lära mig av den svenske ”edutainern” Hans Rosling från. Som sagt var när det är en plenifri dag i Helsingfors och om man inte missar något i riksdagen kan man kosta på fylla tiden med annat angeläget, och den här gången var anledningen att European Parliamentary Forum on Population and Development arrangerade en konferens under rubriken ”What place for Family Planning in the future of development?” i London. Där var parlamentariker från Australien, Asien, Afrika, Kanada, Sydamerika och Europa. I styrelsen sitter kollegan riksdagsledamot Jani Toivola. Jani är bl.a. vice ordförande i riksdagens människorättsgrupp där jag numer är ordförande. Detta område hör till mänskliga rättigheter. Varje kvinna har rätt att bestämma över sin kropp och planera för sin reproduktion, men det är inte bara kvinnan som skall utbildas att ta det svaret. Det skall också pojkar och unga män. Det är bådas ansvar.

Varje land skulle ge en liten rapport om hur läget är i hemlandet. Som tur var blev vi hjälpta av att det rapporterades i finska tidningar att finska mammor var de lyckligaste. Utbildningen är det viktigaste på det här området liksom på många andra.

Saving lives, delivering choice, empowering women är ett budskap vi tog med oss hem.

Förutom seminariet med intressanta tal – inte bara av Rosling utan också av t.ex. den afghanske parlamentarikern som representerade ett nomadfolk – hann vi med ett besök i över- och underhuset under nordisten viscount Craigavons kunniga ledning.

Det blev middag på en kinesisk restaurang med Dalai Lamas representant i London och diskussioner kring Lobsang Sangays (Dalai Lamas politiske efterträdare) kommande besök i Norge och Sverige. Är det dags för Finland snart? Dalai Lama framträdde tillsammans med Russell Brand förra sommaren i Manchester för 16.000 människor . Vi diskuterade om det är de stora massorna Dalai Lama borde närma sig istället för att bara ge föreläsningar på väletablerade ställen som Oxford och Cambridge för att få allmänhetens stöd för ett besök i sin hembygd Tibet Vi talade om de senaste dagarans attacker mot premiärminister Cameron för att han mötte Dalai Lama och påståenden om att det är därför Frankrikes president Hollandes besök till Kina blivit av, men inte Camerons.

Det hann vidare bli besök i The Shard för att se på utsikten som inte gick av för hackor, Lichtenstein utställningen i Tate Modern och på Florence Nightingale muséet.

Slutligen kunde jag i sällskap med sonen på morsdag konstatera att rävarna fortfarande huserar i finlands ambassadörs residens, men att den nuvarande ambassadören inte som en av sina berömda företrädare matar rävarana.

När morsdagen led mot sitt slut var det dags att ta flyget till Helsingfors. I Blue Wings majnummer kunde jag i flyget läsa om inte bara ”Helsinki’s Creative Studios” om ” Authorinspired London”, ”Rush & Calm in Hanoi”, utan också om ”Åland Escape”.

Pressmeddelande 8/5 2013
Publiceringsfritt: Genast

Pressmeddelandet går också att komma åt på http://www.naucler.ax/

*******************************************************************************
Elisabeth Nauclér deltog i tisdags (7/5) i debatten om behandlingen av Utrikesutskottets betänkande över Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2012.
I ett replikskifte med försvarsminister Carl Haglund poängterade Nauclér att det i förra redogörelsen för Finlands säkerhets- och försvarspolitik (2009) fanns en klar skrivning om att det skulle klarläggas hur Ålands särställning ska beaktas i olika icke-militära krissituationer samt hur gränsbevakningen ska ordnas i militära krissituationer, men som nu bara till viss del finns med i den nya redogörelsen eftersom man endast tar upp hur Ålands särställning ska beaktas i samband med eventuella oljekatastrofer och andra liknande krissituationer.

Nauclér frågade försvarsministern om utredningen omfattar både hur Åland kan bidra till Finlands militära säkerhet och svarar på frågan vad händer på Åland när gränsbevakningen i övriga delar av landet kommer under militärt kommando.

Försvarsministern svarade att en utredning gällande myndighetshandräckning på Åland absolut kommer att göras, men ”vad gäller sedan utredandet av vad Ålands roll är i Finlands försvar och säkerhetspolitiska läge överlag, så ingår det inte i den uppdragsgivning som vi nu ska göra. Men det skulle, precis som ni säger, vara viktigt att göra också det här framöver.”

- Även om det såklart är ett viktigt steg att en utredning om Ålands roll i icke-militära krissituationer nu kommer att utredas, så vidhåller jag ändå att det vore mycket viktigt att också titta på vad som händer på Åland vid militära krissituationer, understryker Nauclér.
*******************************************************************************

Ni kan komma åt årets redogörelse (SRR 6/2012 rd) här. (Om inte länken bryts kan ni söka på ärendenummer SRR 6/2012 rd i sökfälet på www.riksdagen.fi)

Ni kan komma åt den förra redogörelse för Finlands försvars- och säkerhetspolitik (SRR 1/2009 rd) här . (Om inte länken bryts kan ni söka på ärendenummer SRR 1/2009 rd i sökfälet på www.riksdagen.fi)

Hela debatten, inklusive Elisabeths replik och försvarsministerns svar, från tisdagens plenum kan ni hitta via den här sökfunktionen på riksdagens hemsida.

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. +358 (0)94323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi eller av Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Vecka 18

Veckan började inte som sig bör i Mariehamn utan i Washington, och med en tidig träff och ett förmöte på Finlands ambassad i Washington. Idel gamla bekanta runt bordet, däribland Peter Galbraith Amerikas ambassadör i Kroatien när det begav sig – med andra ord när kriget pågick som värst – som senare tillsammans med min chef under Kroatientiden Sergio Vieira de Mello hamnade i Öst Timor. Peter är dessutom en stor kännare av den kurdiska frågan och sist men inte minst känd från sin tid i Afghanistan där han fick sparken av sin chef Kai Eide – en från samma tid i Kroatien känd norsk fredsmäklare – efter att han sagt att valet i Afghanistan inte gått rätt till. Dagens stora nyhet i USA var att Afghanistans president till sitt kansli fått plastkassar fulla med pengar. Det kunde CIA avslöja. Dagens nyhet i Finland var att samme president var på besök i Finland, så vi fick goda råd på ambassaden att absoluta inte lämna över några kassar med pengar till honom varken under besöket i Finland eller senare, i alla fall inte i genomskinliga kassar så man kunde se innehållet. Vid bordet fanns vidare professor Brendan O’Leary sedan länge bekant med ålandsfrågan och inte att förglömma sommarålänningen Ann-Sofie Stude.

Hur samtalen avlöpte kan man läsa i mitt pressmeddelande, men det viktigaste var att nog att det hölls i kretsen av experter som hade så mycket mer att säga att det troligen blir en fortsättning. Det viktigaste i sådana här sammanhang är att våga lyfta fram både det som gått bra och det som gått mindre bra i vårt Ålands förhållande till riket. Först då är det intressant för människor i svåra situationer. Happy end-historier i rika demokratiska delar av världen har inget intresse för de som är lever i en verklighet med djupa klyftor mellan befolkningsgrupperna.

Det vackra vädret från igår hade övergått i regn, men det hindrade mig inte från att ta en lång promenad ner i stan förbi Vita huset till en amerikansk restaurang i ett gammalt bryggeri. Det hjälpte inte att min gode vän italienaren och krigskorrespondenten från min tid på Balkan talade sig varm för den restaurang i Georgtown där den bästa pizzan och pastan serveras, i USA äter man amerikansk mat, men cherry blossom spetsat öl får det vara för min del det skall erkännas.

Följande dag skulle jag följa med mina vänner till deras nya hem i Winchester, men före det skulle vi äta frukost på vårt hotell och då händer det där osannolika som bar är omöjligt, men ändå händer. In kommer Gulshan Palshayeva (ni kan hitta bild och text då jag träffade henne i Baku i länken). För ett år sedan talade vi om Åland i Baku, efter det har vi träffats i Helsingfors och före det i Mariehamn. Nu var hon i Washington för att tala om Nagorno-Karabach och lite Åland. Hur kunde vi hamna på samma hotell i denna storstad i USA? Världen bara krymper!

Nu var det Valborg och det gick att fira Valborg i Amerikat också, trots att studentmössan inte packats ner i resväskan. Lite draghjälp blev det förstås av den medhavda sillen, snapsen och en laddning av CD-skivor med Orphei Drängar och Kvintetten Olsson, men det blev för kallt för utegrillen.

Något första maj tal blev det inte i Winchester, en stad som helt förberedde sig på att fira Cherry Blossom Festival om några dagar. Hela staden skulle vara dekorerad i rosa och grönt, affärerna stängdes, folk klädde sig i rosa och grönt och utrustade sig med hållare för sina vinglas som de bar med sig medan de drog fram längs stadens gator. Många invånare lär fly staden vid det årliga evenemanget, medan andra måste vara med, själv slapp jag fundera eftersom flyget förde mig till Helsingfors den kvällen.

Framme i Helsingfors

Väl framme i Helsingfors efter en natt med väldigt lite sömn var ledigheten slut och nu var det bara att störta sig iväg till utskottsmöten, gruppmöte, plenum, en snabb runda förbi Ålandskontoret för att träffa de som nu går på utrikesministeriets utbildning för diplomater och ge dem en direktbild av hur Åland är intressant ute i världen. Den som ledde gruppen var en före detta kollega från den tid jag hade förtroendet att få sitta i den s.k. Kontaktgruppen mellan Åland och riket. Det blev en snabb presentation av vad jag hade för erfarenhet av att arbeta med de här frågorna.

Men dagen var inte slut ännu. Stora utskottet hade ett möte med de finska EU-parlamentarikerna för att diskutera europapolitiken. Allt skedde under europaministern Alexander Stubbs värdskap. Själv försökte jag delta i debatten och få svar på frågan om någon funderar på hur åtstramningsåtgärderna i EU kommer att slå ut för kvinnorna på den arbetsmarknaden. Inbesparingsåtgärder som kommer att drabba kvinnorna mycket hårdare än männen. Det har redan påtalats i CEDAW-rapporten om Grekland, men bryr sig någon av europapolitikrena om att jämlikhetssträvandena stannar upp eller rent av går tillbaka? Och bryr sig någon alls om vad CEDAW-kommittéen säger, ett FN organ som vakar över ett fördrag som Finland raticifierat och är bindande med rapporteringsskyldighet. Jag börjar betvivla det, och ingen fick mig att ändra åsikt den här kvällen i alla fall. Nu var det inte svårt att somna.

Ytterligare en dag i Helsingfors med riksdagsarbete, och en tiding morgon där Människorättsgruppen i riksdagen hade ett möte med Eva Biaudet, minoritetsombudsmannen, i hennes egenskap av rapportör i ärenden som gäller människohandel. Själv har jag deltagit i det arbete som görs av det europeiska parlamentariska nätverket mot människohandel – som är ett EU-projekt – och där anser man att varje parlament bör ha en särskild grupp som bevakar just de här frågorna. Det har vi beslutat att människorättgruppen tar hand om, och det finns saker att ta hand om. Riksdagen har varit tydlig på den punkten (ärendenummer: B 17/2010 rd). Det skall lagstiftas på det här området i Finland.

Sedan blev det grundlagsutskott där vi fortfarande sysselsätter oss med polislagen och i vilka fall telefonavlyssning får användas. Det finns det många som vill yttra sig om. Jag har nog en ganska klar uppfattning om vad jag anser om telefonavlyssning, men det är inte det det handlar om i grundlagsutskottet. Det handlar inte om vad man tycker och känner, om det skall ske en åtstramning eller en uppluckring etc. Det vi i grundlagsutskottet är satta att bedöma är om det som föreslås är förenligt med grundlagen eller inte.

Veckan slutade som sig bör i Mariehamn, dock varken med fotboll eller Intermezzokören som sig borde utan med uppredningsarbete och deklaration.

Pressmeddelande 2/5 2013
Publiceringsfritt: Genast

*******************************************************************************
Måndagen den 29 april arrangerade Finlands ambassad tillsammans med Förenta Nationernas Fredsinstitut (USPI) en rundabordsdiskussion om konfliktlösning på Finlands ambassad i Washington för särskilt inbjudna deltagare.

Syftet var att sammanföra representanter för dem som arbetar med fredsmäkling ute på fältet och dem som i teorin sysslar med frågan om hur man fördelar makten mellan olika intressegrupper i konfliktområden. Många lösningar har prövats i praktiken, några har fungerat medan andra visat sig inte fungera. Lösningarna finns ofta katalogiserade och genomforskade av akademiker, men resultaten av deras arbeten används allt för sällan i praktiken. På vilket sätt kunde man koordinera och dra nytta av denna samlade kunskap? Under förberedelserna för mötet deltog också en representant för FN:s medlingsenhet (UN Mediation Division) som har till uppgift att se hur man kan samarbeta mellan FN och EU.

Finlands ambassadör i USA Ritva Koukku-Ronde öppnade samtalen och följdes av professor Liam D. Anderson, Wright State University som är författare till rapporten ”Federal Solutions to Ethnic Problems: Accommodating Diversity”, där också ålandsfrågan behandlas, och professor Brendan O’Leary vid University of Pennsylvania som sedan länge är väl insatt i ålandsfrågan. Därefter talade förre ambassadören i Kroatien Peter Galbraith, som då fick till uppgift att presentera en autonomi som till stor del byggde på Ålands självstyrelse för serberna i Kroatien. Galbraith har dessutom bland annat arbetat som rådgivare till kurderna i Irak och medverkat till det som kom att bli det autonoma Kurdistan, sedan som FN:s utsände i Afghanistan och nu som senator i Vermont. Till sist talade en verklig nestor i fredsmedlingssammanhang professor emeritus I. William Zartman från John Hopkins University och en av de medverkande i Helsingfors när Finlands presenterade sitt medlingsprogram.

Som så ofta konstaterats finns det inga modeller, men det finns många typer av arrangemang som provats i tidigare. Ett av dessa arrangemang är Ålands territoriella autonomi, men Finlands historia innehåller också en lång tid av autonomi under den odemokratiska regimen i Ryssland, av att vara ett tvåspråkigt land och av arrangemangen gällande samerna, en folkgrupp på vilka tillämpas reglerna om ursprungsbefolkning.

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclérs bidrag kom att handla om Ålandslösningen i teorin och praktiken, och om vikten av att samordna insatserna. Det gäller också FN:s och EU:s insatser, och denna fråga har för närvarande tilldelats Professor John Packer, anställd som medlingsexpert vid FN och som också deltog i förberedelserna inför rundabordsdiskussionen.

Särskild uppmärksamhet ägnades konflikterna i Syrien och Irak samt på Balkan.

Titeln på samtalen var ”Concepts for Conflict Resolution Amid Deep Diversity” och någon frågade sig säkert om det finns ”Deep Diversity” (djup skiljaktighet) mellan Åland och Finland, men samtalen kretsade kring hur man i andra sammanhang kan använda erfarenheterna från 90 år av en självstyrelse som tillkom mot befolkningens vilja, men som ändå fungerat.

Bland deltagarna i samtalen fanns representanter för U.S Department of State (USA:s UM), Institute for Defence Analyses, Center for Naval Analysis, Alliance for Peacebuilding, Office of the Conflict Management and Mitigation, Kongressens forskningsservice, Brookings Institute, USAID, U.S. Institute of Peace m.fl.

Samtalen fortsatte under den avslutande lunchen och från ambassadens sida konstaterades att samtalen måste få en fortsättning eftersom intresset varit mycket stort och det fanns många obesvarade frågor kvar att diskutera.

Ledamot Nauclér var särskilt glad över att samtalen hållits i kretsen av experter som alla kan dra nytta av erfarenhetsutbytet i sitt fortsatta arbete med fredförhandling- och medlingsfrågor. Förhoppningsvis kan det också leda till att intresset ökar för Finlands medlingsprogram och för kvinnors roll i arbetet.
*******************************************************************************

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på på tel.nr. 094323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi eller av Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Vecka 17

Veckan började som sig bör på Åland, men slutade inte där. Det värsta var att jag glömde min studentmössa och frågan är hur skulle jag då kunna fira Valborg, om så over there?

Tidig måndagmorgon med den åländska parlamentariska gruppen för reformering av Självstyrelsen. Självfallet handlade mycket om det seminarium som hölls nyligen i Mariehamn kring det arbete som arbetsgruppen med representanter för landets majoritet utfört. Själv har jag bara kunnat följa vad som sades eller inte sades i pressen, men många hade tydligen hörsammat inbjudan och tagit chansen att närmare bekanta sig med majoritetens syn på minoriteten. Hade någon verkligen sagt att man hoppades att ålänningarna skulle känna sig integrerade och talat om vikten av att lära sig finska? Och i så fall vem? Ja, jag vet inte för jag var inte där, men klart är att i Genève 1921 talade ingen om integration, snarare om en lösning som skulle vara för evigt och på den punkten har nog inte samhällsutvecklingen ändrat på något. Och knappast heller vad gäller frågan om språket. Det utlovades att det skulle vara svenska på Åland, och inte var det tänkt att ålänningarna skulle lära sig finska för att känna sig integrerade. Tvärtom finlandssvenskarna ville ha ålänningarna som stödtrupp för att behålla svenskan i Finland. Vart är vi på väg? Det vanligaste svaret på den frågan är att tiderna förändras, men jag tror inte att utvecklingen gått framåt på det sätt man nu flera gånger låter förespegla, och jag tror att det är en förevändning som ålänningarna inte kommer att acceptera. Men vem vet; politiken är det (o)möjligas konst säger unga politiker. Och enligt de senaste siffrorna från Åsub så har studerandeströmmen mot Sverige vänt – nu far bara 68 % till Sverige mot 70 % som det var tidigare. Så vem vet, kanske vill dagens ungdom bli integrerade i dagens mer och mer integrerade Svensk-Finland där vi talar majoritetens språk.

Efter den informationen blev det så ett besök på Ålands sjöbevakningsstation. I övriga Finland talar man visst om gränsbevakningen, men på Åland vet alla att det heter sjöbevakningen, för det är ju det de håller på med, bevakar sjön och dess invånare. Sjöbevakningen är viktig för alla skärgårdsbor. Sen är det en annan sak att de kanske inte är älskade av alla tjuvskyttar, fortkörare och de som kör med lite innanför västen, men vi andra ingenting emot dem. Sjöbevakningen har ett digert sparprogram att ta itu med. Det kallas anpassningsprogram och handlar om en inbesparing om 28 miljoner euro fram till 2017. Det sägs att man skall bevara servicen på en så god och trovärdig nivå som möjligt till havs, i skärgården och vid kusten. Det är anställningsstopp nu, de ålänningar som söker sig till utbildningen – och det finns intresserade sådana – måste alltså vara beredda att börja arbeta i finskspråkiga områden, och hur många är det? Nej, i stället avstår de från att utbilda sig och när den dagen kommer då det behövs arbetskraft på Åland, ja då finns inga utbildade och folk måste tas från riket. Hur sjöbevakningen skall kunna förbli svenskspråkig under sådana förhållanden är en bra fråga. Här krävs en insats av alla de som har en skyldighet att påverka.

Sedan bar det som så ofta numer av till Helsingfors redan på måndag eftermiddag. Sedan Air Åland slutade blir det oftast så här.

På tisdagen blev det både möte i grundlagsutskottet och i arbetslivs- och jämställdhetsutskottet samt lunch med Chiles Social- och hälsovårdsminister Evelyn Matthein som kommit till Finland för att studera Finlands framgångsmetod vad gäller utbildning och föräldraledighet, kanske inte en framgång i ett nordiskt perspektiv vad gäller det senare, men ur ett chilenskt perspektiv absolut. Det blev vidare ett seminarium med redogörelser för läget i utvecklingsländer som besökts av olika finska parlamentariker. Därefter ägnade jag tid för en nederländsk forskare som skriver en avhandling om hur Finland, Nya Zeeland och Nederländerna åtföljer CEDAW (konventionen som förbjuder all diskriminering av kvinnor) och rapporteringsskyldigheten. CEDAW är en fråga som kommit att stå mig mycket nära sedan jag kom till Riksdagen. Det sorliga är att CEDAW faller mer och mer i glömska. Respekten bara sjunker. Holländaren Jasper Krommendijk är för andra gången i Finland för att intervjua alla berörda. Dit hör naturligtvis den finske medlemmen i CEDAW-kommittéen professor Niclas Bruun, som för övrigt ganska nyligen i Hufvudstadsbladet uppmärkasammade situationen i Grekland och hur EU:s sparprogram påverkar situationen för kvinnor i Grekland. Det är de som drabbas, de som blir arbetslösa, de som får snuttjobb, korttidsavtal etc. Vi kan läsa att kejsarsnitten ökar eftersom ett kejsarsnitt ger klirr i kassan för läkarna medan en vanlig förlossning inte ger det.

Dagen slutade för Svenska riksdagsgruppens del på Operan med rundvandring bakom scen samt en genomgång av verksamheten och det ekonomiska läget, ett ekonomiskt läge som tyvärr inte är vidare upplyftande. 15 miljoner skall sparas på fem år, och visserligen blir inte nedskärningen så radikal i år som befarats, men pengarna skall ändå sparas. Det kommer säkert att finnas föreställningar och bra sångare också, men ryktet, det internationella ryktet, kommer det att hålla? Finland har blivit känt för sina nya operor, experimentella satsningar som inte alltid varit lyckade, men för att vaska fram guldkornen måste man våga. Det i sin tur har gett ett internationellt rykte och varit en av förklaringarna till Nyslotts succé. Hur går det om inte Nyslott får någon draghjälp längre? Hur går det om programmet bara består av gamla kända örhängen och inte bjuder på något nytt? Oron känns i luften, och det är ingen som talar hur det skall gå om det visar sig att Finlands monopolresonemang inte håller i EU-sammanhang och det inte finns spelpengar att distribuera i den omfattning som man nu utgår ifrån. Finland hade råd med en egen nationalbalett redan före självständighetstiden, men kanske beseglas dess öde nu. Kvällen avslutades med en operaföreställning. Vi såg Bela Bartóks Hertig Blåskägg och Leoncavallis Pajazzo. Operans chef Päivi Kärkkäinen hade jour den här kvällen och gick omkring med en telefon hela tiden. Någon måste ha ansvaret för vad som skulle göras om något hände. Men att något så allvarligt hänt att föreställningen behövts ställas in under hennes tid som chef hade bara hänt en enda gång.

Dagen måste för min del kunna sägas ha varit både innehållsrik och viktig, men inget av detta gjorde något väsen av sig i tidningen. Det gjorde dock det faktum att fyra riksdagsledamöter ur Svenska riksdagsgruppen under en inspelning som tog högst fem minuter av vår arbetstid gick fram och tillbaka några meter i marschtakt och sjöng ding dong. Varför i all världen undrar säkert läsaren, och det gör jag också. Av det filmklippet åstadkoms ett youtube-klipp som setts av tusentals, kollegor fick samtal från Ilta Sanomat, det skrevs om det i tidningar och jag blev kontaktad av Ålandstidningen. Elaka kommentarer fanns det dock gott om på nätet. Personer som undrade vad vi gör med skattebetalarnas pengar. Vad vi gjorde undrar jag också, men några skattepengar gick nog inte åt. Det hela var över på loppet av några minuter.

För min del blev det inget debatterande i riksdagen den här veckan. Det handlade naturligtvis om medborgarförslaget om att förbjuda pälsnäringen för de flesta debattörer. Debatten TV-sändes och många uttalade sig. För min del är jag nöjd med vad som står i regeringsprogrammet och hade ingen anledning att yttra mig. Just samtidigt var Samlingspartiets riksdagsgrupp inbjudna till Ålandskontoret. Det innebar att inte så många dök upp. Dock kom h(järn)truppen bestående av Kimmo Sasi och hans assistent Nina Adamsson och Lapplands nye samlingspartistiske ledamot Heikki Autto.

Den nye Särskilde representanten i Lady Ashtons kontor med ansvarighet för mänskliga rättigheter och förre utrikesministern Stavros Lambrinidis kom på besök till Finland och också till riksdagen. Människorättsgruppen var värd för en lunch där olika frågor som nu är föremål för hans intresse och kontroll diskuterades. Frågorna sammanfaller naturligtvis med vad som sker inom ramen för FN:s arbete och viktigt är att samordningen fungerar och att ingen konkurrenssituation uppstår. Det är bara att önska lycka till. Förhoppningsvis kommer inte bara människorättssituationen i Ryssland utan också Västsahara-frågan att stå på hans program. Det är helt enkelt hans skyldighet.

Eftersom jag för ovanlighetens skull var kvar i Helsingfors denna fredag så bestämde vi, Gustav, hans flickvän och jag att gå på operan för att se Donizettis lustspel Kärleksdrycken. Det blev en historisk afton, kvällen började bra, men slutade som det så sällan gör att en sångare inte kunde fullfölja föreställningen, och efter att alla i Finland nu levande sångare som någonsin sjungit rollen kontaktats och befunnits inte befinna sig i Helsingforstrakten måste föreställningen avbrytas och alla fick helt enkelt gå hem.

Veterandagen borde ha högtidlighållits i Mariehamn. Jag vet inte om det finns några godtagbara orsaker till att så inte var fallet, men den här gången var det så att lördagen började för min del i Helsingfors och fortsatte i Köpenhamn för att avslutas i Washington. Efter passkö i en och en halv timme, buss in till stan, taxi till Georgtown så nådde jag mitt mål ett hus emot the Duke Ellington Academy tre och en halv timme efter att planet landat. Efter att sedan ha grävt djupt ner i jorden i en blomkruka med vackra blommor utanför ett okänt hus kunde jag fiska upp nycklarna till en god väns lägenhet. Jag hade via mail fått en bild av blomkrukan så att jag skulle känna igen den och instruktioner om att i USA vrids nyckeln motsols om man vill öppna dörren och medsols för att låsa den.

Om jag skulle ha lagt ut bilden på blomkrukan på bloggen finns naturligtvis risken att fler ålänningar åker till Washington för att söka efter nycklar i den här blomkrukan för att kunna övernatta i Thomas lägenhet, men det är knappast värt besväret. Thomas är nästan alltid där och inga nycklar ligger i blomkrukan. Anledningen till att han inte var hemma nu var att han hade sin gamle far på besök från Italien och han hade tagit med fadern med sig till Texas. Fadern hade nämligen aldrig sett cowboys på riktigt utan bara på film och då dubbade så att de talade italienska, men nu skulle saken åtgärdas, den gamle italienaren skulle innan det var för sent få se livs levande cowboys och naturligtvis skulle de beskådas på ort och ställe.

Veckans sista dag tillbringades alltså i Washington. Det var Washington mini-maraton och mycket folk i farten, en dag som sammanföll med the Holocaust muséets 20-års jubileum. För den som inte varit där kan det rekommenderas. ”We must never forget” som slogan säger med anledning av jubiléet. Det som hände med judarna under andra världskriget kan aldrig hända igen, nu vet vi bättre. Det var betecknande för den tid som min generation är uppvuxen i, men nu har jag en känsla av att vi än en gång vet bättre. Det finns allt för mycket rashat och radikalisering runt om i världen för att man med säkerhet skall kunna säga, det händer aldrig mer, nu vet vi bättre.

Att jag hamnade där sammanhänger naturligtvis med att en ålandsättling Sheila Robbins är så djupt engagerad i detta museum och dess verksamhet, liksom hon är i sin mors hembygd. Noga med att alltid i alla sammanhang framhålla Åland. Hon var där tillsammans med George Schwab, ordförande för the National Committee on American Foreign Policy . Sheilas son hade under en längre tid skänkt pengar till muséet och han och familjen hade fått sina namn inskrivna på en vägg och nu skulle inskriptionen under högtidliga former avtäckas.

Under kvällen kom jag sedan att delta i den stora samlingen av 3.600 judar och anhöriga som denna dag samlades för att äta middag i ett tält på gräsmattan utanför muséet. Bland deltagarna fanns ”överlevande” från andra världskriget. Så betecknas de som satt i läger eller var gömda när freden kom, men deras skara glesnar märkbart. Talen var många, för det gamla paret som överlevt och nu skänkte 15 miljoner talade en av de 24 familjemedlemmarna som var på plats, för den utmärkelse som överlämnades till veteranerna tackade Eisenhowers sondotter Susan Eisenhower och sist i raden av talare kom naturligtvis Eli Wiesel.

Vecka 16

Veckan började som sig bör på Åland, men inte som oftast bara i Mariehamn, utan det hann också bli Geta innan planet gick till Helsingfors. Ja, det har blivit så att jag oftast nu tar planet till riket redan på måndag, och nu inte ens måndag kväll utan måndag eftermiddag. Tiden på Åland har blivit kortare, annat var det på Air Ålands tid.

Ett månatligt möte med Landskapsregeringen för att gå igenom det resultat de uppnådde vid den aftonskola som de två regeringarna medverkade i nyligen, och framför allt hur tänker de gå vidare. Den som lever får de….

Att åka till Geta är alltid lika spännande. Geta är en kommun som tjuter av framtidstro och det är inte precis vardagsmat för den som dagligen lyssnar till hur det resoneras kring de små kommunernas framtid i riket. Där var det länge sedan jag hörde något om framtidstro. Där är det bara centralorterna som har framtidstro. Besöket på kommunkansliet och mötet med eleverna var givande. Hoppas bara att eleverna ges möjlighet att besöka Arkadiabacken.

Det blev mer ungdomar den här måndagen. Jag hann få med mig en liten del av seminariet ”Vi är framtiden- OCH vi är nu”. Ett seminarium anordnat av Nordiska
Skärgårdssamarbetet som också gav tillfälle att diskutera nästa ungdomsparlament i riksdagen. Men oavsett alla arrangerade möten, behövs det mera spontana möten mellan ungdomar med idéer och politiker. Jag vill uppmana politikerna att fara ut i skärgården. Eller från fina ord till verklighet som det formulerats i programmet.

Men dagen var inte slut bara för att flyget gick till Helsingfors, det fanns tid för ett möte på Österrikes ambassad med besökande parlamentariker från Österrikes försvarsutskottet under ledning av sin ordförande Stefan Prähauser och kommande Justitieombudsman. Följande dag var det också ett möte mellan Finlands försvarsutskott och Österrikes försvarsutskott, allt under ledning av ordförande Jussi Niinistö. Välkomna var också medlemmar i Österrikes vängrupp och eftersom jag antog att det var enda möjligheten för Ålands riksdagsledamot att någonsin kunna ta säte i försvarsutskottet så blev det ett besök där. Och jag fick en inblick i skillnaderna mellan deras värnpliktsarmé och Finlands. De har nyligen haft folkomröstning om sin.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet samlades för första gången sedan de kom hem från Indien med många intryck. Dagen avslutades för Svenska riksdagsgruppens del med ett besök hos SITRA. Det handlade om Finlands tillstånd och aktuella teman som det formulerades i inbjudan. Många god idéer och synpunkter på den strukturreform som är så aktuell i riket. Men, men,men det här är verkligen en institution som finansieras med skattepengar och som enligt min åsikt gör ett så värdefullt arbete att även den svenskspråkiga delen av Finlands befolkning borde kunna kommunicera med dem.

Det finns många olika organ idag i Finland som sysslar med Mänskliga rättigheter, formella och informella, inom riksdagen, Justitieombudsmannens kontor, justitieministeriet, utrikesministeriet och säkert även andra. Hur skall då riksdagens informella Människorättsgruppen profilera sig? Därför var ett möte med mellan gruppen och utrikesminister Erkki Tuomioja för att höra hur han och utrikesministeriet ser på saken viktig. Kan vi ha en roll som parlamentariker där vi kan göra nytta och där andra har svårt att passa in det i sina formella strukturer? Ja, vi har en sådan roll är min konklusion efter mötet. Vi kan möta aktivister och informella grupper som kanske inte annars når ut med sitt budskap. Vi kan bilda oss en uppfattning om läget och värdet av den information vi får på ett enklare sätt. Sedan har vi också en roll när det gäller att möta och tala med parlamentariker. Grupper som söker vårt stöd och ofta vill träffa oss är, för att bara ta ett exempel, representanter för olika grupper av kurder i olika länder. Tuomioja passade också på att dela med sig av sitt besök i Moskva nyligen och möten med organisationer och grupper som försöker övervaka mänskliga rättigheter i Ryssland.

Som tur var fick jag en kopia av det tal Tuomioja skulle hålla senare under dagen, för dit hann jag inte, men väl till fortsättningen på på ett seminariet som hade namnet ”Human rights in the United Nations system; trends, successes and challenges” och och lyssna till Kroatiens förre justitieminister numer biträdande generalsekreterare för mänskliga rättigheter Ivan Šimonović syn på revisionen av FN:s strategi. Här kunde man notera samma sak som tidigare under dagen, det finns väldigt många som sysslar med mänskliga rättighetsfrågor idag. Alla vill vara med och det finns hur många överenskommelser och fördrag som helst. Det skall rapporteras och frågor skall besvaras. Många länder klagar på att rapporteringsbördan blivit för stor. Det har skett en förstärkning, men används resurserna på rätt sätt? Sedan var det enligt programmet meningen att vi skulle fått höra Astrid Thors syn på förändringsprocessen, men hon hade ersatts av Eva Biaudet som har god insyn på det här området.

Innan dagen var slut hade Globalgruppen årsmöte och planerade sitt 10-årsjubileumsseminarum, och Stora utskottet hade en rundabordsdiskussion med arbetslivets parter. Där även pressen fick vara närvarande.

I Cyperndebatten förenade jag mig inte med Sannfinländarna men sällade mig ändå till skaran av kritiker. Sakari Tuomioja (nuvarande utrikesministerns far) var medlare i konflikten och FN:s första sändebud till Cypern. Finland har alltså spelat en central roll Cypernkonflikten. Ni kan läsa pressmeddelandet samt hitta länken till hela talet här.

Sedan var det dags för två dagar med grundlagsutskottet i Lappland. Att det inte blev tre dagar som för de andra beror på att jag skulle vara i Vasa lördag eftermiddag och då måste jag resa 24 timmar tidigare från Lappland för sådana är kommunikationerna i Finland. Allt utgår ifrån Helsingfors. Men resan till Lappland blev trots det innehållsrik.

Inget nytt under solen.

När vi landat i Enontekis ville lagutskottet i Lagtinget höra mig om situationen för minoriteterna i Kroatien. Och om situationen där finns det mycket att säga. Och allt för många säger allt för mycket som borde förbli osagt. Om det blev osagt skulle det finnas färre ‘hate speach’ än det nu gör. Till exempel det Dinamo Zagreb-styrelseledamoten Zdravko Mamić gjorde sig skylldig till. Han skulle ha behövt göra mycket mera än den ursäkt han har gett till ministern ansvarig för sport (som alltså tillhör den serbiska minoriteten i landet) om ursäkt, som Mamić tidigare i mars pratade mycket illa om offentligt. Efter avslutat samtal var det bara att gå in på mötet med nästa minoritet, samerna i Lappland.

Efter att ha blivit indragen i minoritetsfrågor på ett internationellt plan sådär ungefär kring 1981 har det blivit många kontakter till samerna som borde ha de rättigheter en ursprungsbefolkning skall ha enligt ILO-konventionen. Så som länder som Danmark, Norge, Mexico, Canada, Honduras och många andra länder varit tvungna att rätta sig efter. Det kan tilläggas att Sverige inte heller har ratificerat det ännu. I det nuvarande regeringsprogrammet finns intaget att under den här perioden skall den godkännas, och enligt ett pressmeddelande skall det ske 2015. Men missförstånden finns därute, det var helt tydligt. Det framställs som att ägande- och nyttjanderätten till mark skulle komma att förändras trots att så inte är fallet. Spänningen mellan en minoritet och en majoritet framstod just som på så många andra ställen i världen. Minoriteten är splittrad och ett bättre läge finns inte för en majoritet, då behöver man ingenting göra. Det känns igen också från Åland. Det farligaste är när minoriteten är enig för då blir kraven plötsligt mycket mer legitima. Man kan säga att en av styrkorna som Åland hade när Ålandslösningen togs fram 1921 var att man i huvudsak var eniga om hur man ville hadet på Åland.

Vi fick höra om minoritetens, alltså samernas, försök att återuppliva sitt språk och hur det fungerar i skolor och på dagis. Inte det lättaste kan man lungt påstå. Majoritetsrepresentanter började jämföra hur det är när de sätter sina barn i skolor där de lär sig ett främmande språk i deras majoritetsområde. Intet nytt under solen med andra ord.

Nu måste någon bara våga ta ansvaret för ratificeringen av ILO. Det är det som kallas ledarskap. Sedan gäller det att få med de olika parterna på tåget. Det kräver samtal och insatser, och det tar tid, men det går om man vill. Norge har överkommit sina svårigheter, och samerna där ha fått en utökad autonomi i Finnmark. Hade den här majoritets-minoritetskonflikten funnits någon annanstans i världen ja då hade Ahtisaari löst den för länge sedan. Men på hemmaplan är det inte så lätt. Det krävs att modiga politiker visar att Finland är ett civiliserat land som kan lösa sina konflikter själv.

Det visade glädjande nog Serbien, och Kosovo med för den delen på fredag. Då nåddes världen av det glädjande beskedet att det nåtts en lösning för Nordkosovo på Ashtons kontor. Vi behöver mer civilisation.

Enontekis-Ivalo-Helsingfors-Vasa

Ja, det hela slutade i Vasa, före Mariehamn, vill säga. Till Vasa for jag för att medverka i UN Womens vårmöte, men samtidigt också tala vid Vasa lokalavdelnings 30 års jubileum. Resan till Vasa företog jag med riksdagskollegan Miapetra som också talade, och så bodde jag naturligtvis på riksdagskollegan Lasse Gästgivars hotell när jag en gång var i hans stad. Om man vill ha bastu med TV så kan hotellet varmt rekommenderas, men det kan förresten rekommenderas å det varmaste även för dem som har andra preferenser.

Mötet var bra, flera talade om vikten av lokalavdelningarna och det passade egentligen bra med vad jag hade tänkt mig att säga. För mig är det viktigaste att vara med ock påverka genom ett internationellt engagemang, men där man också har den lokala förankringen. Just därför skall vi vara rädda om lokalavdelningarna och det engagemang som finns där. Förebilden för mig var Helvi Sipilä som blev den första kvinnan som utsågs till biträdande generalsekreterare vid FN, men som också startade alla lokalavdelningar runt om i Finland. Det har varit ett sådant privilegium att få träffa Helvi, att få se henne uppträda i internationella sammanhang.

Mina damer och herrar, Naiset ja herrat, Ladies and gentlemen

Olen erittäin iloinen saadessani YK:n tasa-arvojärjestön UN Women ry:n hallituksen jäsenenä tuoda tervehdyksen tähän tilaisuuteen. Äidinkieleni on ruotsi, ja oletan, että minun odotetaan juuri siksi sanovan muutamia sanoja täällä myös ruotsiksi. Tiedän myös, että paikalla on henkilöitä, jotka eivät ehkä puhu ruotsia. Minun suomen kielen taitoni on erittäin huono, mutta kuten voitte huomata, luen sitä sujuvasti paperista. Sen sijaan ymmärrän suomea hyvin, ja tärkeintähän on, että ymmärrämme toisiamme. Pyrin käyttämään ruotsin kieltä aina kun se on mahdollista, koska mielestäni on tärkeää osoittaa, että kieltä tarvitaan eikä se ole ainoastaan leikkikieli muumipeikkojen tarinoissa.

UN Women pyrkii työssään edistämään ihmisten keskinäistä yhteisymmärrystä ja parasta kielestä tai sukupuolesta riippumatta. Monilla meistä on ollut mahdollisuus tavata Helvi Sipilä, keskustella hänen kanssaan, matkustaa hänen kanssaan, nähdä hänen esiintyvän kansainvälisissä tilaisuuksissa, ja sitä emme unohda koskaan. Hän jätti lähtemättömät muistot mieliimme. Hän työskenteli maailman naisten aseman ja koko elämän parantamiseksi. Hän oli mukana partioliikkeessä, Zonta-liikkeessä, UNIFEM-järjestössä, hän oli ensimmäinen YK:n varapääsihteeriksi valittu nainen, jne. En edes yritä luetella kaikkea, mutta hän ei ollut niitä ”kansainvälisiä ihmisiä”, joita maailmassa kyllä riittää. Ihmisiä, jotka haluavat tehdä jotain kansainvälisen yhteisön hyväksi, mikä on sinänsä kiitettävää, mutta joilta puuttuu todellinen kiinnostus omaan yhteiskuntaansa ja sen vuoksi syvällinen ote työhönsä.

Helvi Sipilä engagemang hade ett verkligt djup. Jag vill påstå att hon genom sitt arbete banade väg för den första finska kvinnliga presidenten. Att jag nu lyfter fram Helvi på det här sättet är därför att vi är här för att hålla UN Womens vårmöte, en organisation som arbetar för att kvinnors ställning skall förbättras på det internationella planet, men vi är också här för att fira Vasa lokalavdelnings 30-årsjubileum. Helvi var outtröttlig i sitt arbete med att få fram lokalavdelningar runt om i Finland. Finland har fler lokalavdelningar än något annat land per invånare, fler medlemmar än något annat land. Och många frågar sig nog i dag behövs dessa lokalavdelningar när vi ändå är världsförbättrare. Vi arbetar ju på det internationella planet och inte här hemma i Finland.

Svaret är, den lokala förankringen krävs om vi skall få någon trovärdighet i det vi gör ute. Det fäste UN Women, eller som det hette på Helvis tid UNIFEM har i Finland och i världen hade knappast funnits utan engagemanget på lokalplan.

Till vardags sitter jag alltså i Riksdagen och jag är riksdagens genom tiderna enda invandrare som flyttat till Finland, som vuxen själv sökt medborgarskap och kommit in i Finlands riksdag sägs det. Och jag representerar också ett av de invandrartätaste områdena i Finland, nämligen landskapet Åland. Jag sitter i Arbets- och jämställdhetsutskottet där många av de frågor som UN Women engagerar sig i behandlas. Jag sitter också som tidigare åländska riksdagsledamöter före mig i grundlagsutskottet.

I den finska delegation som sänds till FN när CEDAW rapporten om Finland skall behandlas ingår av tradition en parlamentariker från grundlagsutskottet. Det skedde senast år 2008 i New York och jag utsågs att representera riksdagen. Eftersom det är unikt att ett land skickar en parlamentarikermedlem tog kommittén tillfället i akt och frågade ut mig, hur jag tänkte förbättra situationen för kvinnor i Finland på olika områden, vad jag skulle göra i riksdagen, hur jag tänkte att de frågor som då behandlades skulle lösas här hemma. Det gällde alltså att ha svar på kritiken mot Finland.

Det är lätt att representera Finland ute i världen i sådana här sammanhang det har jag lärt mig. Jag har representerat Finland inte bara i CEDAW-delegationen utan också i olika sammanhang när det gällt olika Women Empowerment pojekt i det som kallas transitional countries, länder som genomgår en förändring från odemokratiska regimer till att bli demokratier, en väg som inte är lätt att vandra. Finland är ett föregångsland i sådana sammanhang. Landet som var först i världen med att ha det som kallas fulla politiska rättigheter, 19 kvinnor i det första parlamentet, första landet i världen där kvinnorna varit i majoritet i regeringen, första kvinnliga försvarsministern i världen etc. Det visste också CEDAW- kommitténs medlemmar, men samtidigt noterade man att de fina siffrorna räcker inte. Vi har också höga siffror inom andra områden. Vi har höga siffror när det gäller våld i hemmet. Vi har ett skolsystem som fått uppmärksamhet världen över för sina fina resultat, men vi har också höga siffror när det gäller unga kvinnors psykiska hälsa. Hur mår ungdomar i dagens skola.

Finlands och andra nordiska länders förmåga att ute i världen anse sig vara bättre än andra och gärna vilja förbättra andras världar har uppmärksammats i pressen under den senaste tiden, bl.a. av norrmannen Terje Röd Larsen, ordförande för the International Peace Institute i New York. Var det därför vi inte fick en plats i säkerhetsrådet. Ja, ingen kan ge svaret på den frågan, men det finns allt skäl att tänka efter och se sambandet. Vi vill förbättra för kvinnor på det internationella planet, men vem skall förbättra det som är fel här hemma om inte vi. Vi kan inte räkna med att några internationella världsförbättrare skall komma hit och ta hand om oss. Och det är här som lokalavdelningarna kommer in. Det är här som Helvis initiativ, outtröttliga engagemang och arbete kommer in. Det är därför det är en stor ära för mig att få vara med när Vasa lokalavdelning firar sitt 30 års jubileum.

Idag talas det mycket om europeiska fördrag, konventioner, avtal, överenskommelser, direktiv och annat, men CEDAW är och förblir ett avtal som är för bindande för länderna och med rapporteringsskyldighet. Trots detta finns det en tendens att inte längre tycka att CEDAW är så viktigt. Detta är ett stort misstag och något som vi från Finland har all anledning att uppmärksamma och försöka göra något åt. Det är vi skyldiga varandra och Helvi. För mycket energi har satsat för att vi skall låta arbetet vara förgäves. Hit hör att se oss själva i spegeln och ta initiativ till att rätta till det som vi i Finland kritiseras för. Det är möjligt att lokalföreningarna behöver moderniseras, vi lever i en föränderlig värld, men vi behöver det lokala angagemanget mer än någonsin. Vi behöver det lokala närverk vi har, liksom vi behöver riksdagen och regeringen. Vi behöver personer på viktiga poster som vågar ställa sig upp och säga nu får det vara nog. Vi tolererar inte våld mot kvinnor, vi tolererar inte flickors ohälsa, vi tolererar inte invandrarkvinnors eftersatta tillvaro, sedan må det vara någonstans långt borta i ett fjärran land eller här hemma. Världen är full av by-standers, får inte bli en av dem.

Ladies and Gentlemen,

I would like to end with a few words in English as there are people in the audience who have not understood what I have said, and that is the most important in this work, that we do understand each other despite different languages, despite gender, or despite any other differences. I had the great pleasure to meet Helvi Sipilä for the first time 30 years ago when the Zonta club in the Åland Islands was founded. It was an honour to learn to know her, and to travel with her, see her in action. She was the founder of so many local UNIFEM Clubs around Finland, a work that brought Finland to the front line in the struggle for better conditions for women around the world.

As member of the Finnish Parliament I have been member of the Finnish delegation when the CEDAW report on Finland has been on the agenda of the CEDAW Committee. On one hand it has been easy because Finland is known for being the first country in the world where women had full political rights etc., but on the other hand difficult when you realise that despite believing that we are working on the international arena to improve the situation for women around the world there is a lot to do at home. Being a serious actor internationally requires the willingness to remedy the shortcomings at home. This is why the work done locally is very important, the local engagement, and I am very happy to be here for the 30th anniversary of the work of UNIFEM and later UN WOMEN in Vasa.

I would urge you all to continue the work, to keep up the good spirit of Helvi and never, never be a bystander.

Pressmeddelande 19/4 2013
Publiceringsfritt: Genast

*******************************************************************************
Under onsdagens (17/4) interpellationsdebatt där Sannfinländarna interpellerade mot stödet till Cypern tog Nauclér tillfället i akt att kritisera regeringen på en punkt i EU-förhandlingarna om ett räddningsspaket till Cypern, nämligen att man ännu en gång låter ett ypperligt tillfälle att lösa den långdragna konflikten i det uppdelade Cypern passera förbi. Redan när Cypern tilläts gå med i EU behövde landet inte acceptera, den av Kofi Annan uppkallade, Annan-planen.

Medlare i konflikten och FN:s första sändebud till Cypern var nuvarande utrikeminister Tuomiojas far. Finland har alltså spelat en central roll Cypernkonflikten.

- Man kan lätt fråga sig varför inte finansministeriet och utrikesministeriet har samarbetat för att lösa Cypernkonflikten, och låter nu ytterligare en möjlighet gå ur händerna, påtalade Nauclér.

*******************************************************************************
Ni kan hitta remissdebatten om interpellationen samt Elisabeths tal här

Mer information ges av Gustav Blomberg på tel.nr. 094324047 eller per e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Pressmeddelande 18/4 2013
Publiceringsfritt: Genast

*******************************************************************************
Måndagen den 15 april besökte riksdagsledamot Elisabeth Nauclér Geta kommunkansli och Geta skola. Det gick inte att miste om de positiva tongångarna i korridorerna på skolan och i kommunkansliet. Geta är en av de få kommuner på Åland där det på senare år utvecklats mycket goda framtidsutsikter för både ekonomin och befolkningsstrukturen. Befolkningsunderlaget har i Geta kommun sedan några år tillbaka en positiv utveckling – det vill säga en kraftig ökning av antalet boende i kommunen, vilket har lett till en ökning i skattebasen, men också en föryngrande utveckling för befolkningsstrukturen.

De frågor som speciellt diskuterades under besöket till kommunkansliet var kommun- och samhällsstrukturreformen samt självstyrelse- och språkfrågor. Det är olyckligt att samhälls- kommunreformen i riket sammanfaller med att samma frågor nu diskuteras på Åland. Reformen i riket har nämligen mycket litet att göra med Åland eftersom samhällsstrukturen på Åland och i riket är två olika strukturer och har få likhetstecken; exempelvis sköts redan social- och hälsovården på Åland till stora delar på regional nivå. Åland har andra utmaningar och andra förutsättningar än de som gäller i riket. Däremot är det logiskt att de åländska kommunerna följer utveklingen i riket. En naturlig fråga är hur det blir med Kommunförbundet om rikets kommuner i framtiden får en helt annan dimension än de nuvarande åländska.

En viktig aspekt som poängterades var att kommunsammanslagningar ingalunda automatiskt betyder inbesparingar, det finns det redan mycket bevis för. Det som går förlorat vid kommunsammanslagningar och centralisering är bl.a. frivilliga krafter och stolthet för den egna bygden. Dessutom tåls det att påpeka att alla kommuner på Åland tillsammans generellt har lika många anställda som en kommun i riket med lika stor befolkning som Åland.

Under det efterföljande skolbesöket hade Nauclér en lektion i samhällskunskap där eleverna deltog aktivt och hade redan på förhand nedskrivna frågor till riksdagsledamoten.
- Jag tycker att det är mycket värdefullt att komma ut och höra hur kommunerna ser på samhällsutvecklingen. Det hör till att ge elever en bild av hur det fungerar i riksdagen även om jag helst skulle se att alla hade möjlighet att besöka riksdagen, kommenterar Nauclér
*******************************************************************************

Deltagare under mötet med Geta kommunledning: Riksdagsled Elisabeth Nauclér med riksdagsassistent Gustav Blomberg, kommunstyrelseordförande Ingvar Björling, kommunstyrelseledamot Gunnel Nordlund-White och kommundirektör Erik Brunström.

Mer information ges av Gustav Blomberg på tel.nr. 094324047 eller per e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Vecka 15

Veckan började som sig bör i Mariehamn, men vistelsen blev inte lång. För första gången sedan Air Åland slutade gå blev det direktflyg till Helsingfors trots att det var måndag som vanligen inte tillbringas i Helsingfors. Anledningen var att Operans förvaltningsråd hade sammanträde. Bara någon dag innan hade jag fått veta att jag fått förlängt förtroende av kulturminister Paavo Arhinmäki att sitta i förvaltningsrådet, men det var inte det nyvalda förvaltningsrådet som sammanträdde, utan det var sista gången med det gamla gänget, och följaktligen en lång rad av tacktal från avgående medlemmar och flera som suttit länge. Kvar sitter dock som väl är ordföranden, Martti Ahtisaari. Den presentation av det ekonomiska läget vi fick var dock inte upplyftande, inte så att publiken skulle svika och artisterna fly, tvärtom, men statens sätt att finansiera verksamheten är antagligen ett led i privatiserringssträvanden. Den företeelse som fått mer uppmärksamhet än på länge den här veckan genom Järnladyn Margaret Thatchers död. Den som, t.ex. jag, följer en fransk nyhetskanal frågar sig om det som där rapporteras från andra sidan kanalen verkligen stämmer med verkligheten. Firar man hennes död på det osmakliga sätt som rapporteras i Frankrike? Visserligen är man noga med att påpeka att de som i Brixham firar hennes död genom att skåla i Champagne på gatorna i själva verket inte dricker Champagne utan bara mousserande vin, eller som det heter i Finland skumvin. Nåväl, osmakligt oavsett kvaliteten på vinet.

Finland hade råd med egen balett före självständighetstiden och Finland var inte rikt då, men som det ser ut idag kommer Finland inte att ha råd med en egen balett i framtiden. Detta har vi alla själ att uppmärksamma i riksdagsdebatten. Om detta kan ni bl.a. läsa i mitt pressmeddelande från veckan. En glad nyhet fanns dock, nämligen att operan får ny chefsdireigent.

Veckan var en ”light version” därför att Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet gjorde valperiodens utomeuropeiska resa, och den gick till Indien. Eftersom jag i andra sammanhang redan varit till Indien ansåg jag att jag skulle lämna min plats till någon annan och så fick det bli. Men under veckan hann jag dock vara med på ett möte med Indiens ambassadör i Helsingfors där vi utstakade planer för vad Indiengruppen i riksdagen skall göra under året.

Den andra anledningen till att veckan var en ”light version” var att grundlagsutskottet skulle besökt Vasa under onsdagen, och bl.a. Vasa hovrätt m.m., men i sista minuten, eller sent tisdag kväll avbokades resan och allt program. Eftersom det var andra gången resan inställdes kan man fundera på om våra värdar är beredda att en tredje gång ställa upp och förbereda ett besök.

Anledningen till att resan inte blev av den här gången heller var en remissdebatt om förslaget till kommunstrukturlag inte gick att stoppa, utan skulle äga rum just på onsdag, och den var oerhört viktig för de flesta, eller rättare sagt för alla utom för den som kommer från Åland. Men att strukturreformen är uppe i riksdagen, som tur är inte berör Åland, betyder inte att jag kan ta det lugnt och luta mig tillbaka, tvärtom kommer man med stort intresse att följa lagförslagets behandling i grundlagsutskottet. Det kan man läsa om redan nu på Vasabladets hemsida. Kenneth Myntti ställer där frågan ”Hur skall vår riksdag kunna fatta beslut om en kommunreform som ifrågasätts av landets samlade grundlagsexpertis och mer än hälften av landets kommuner?” Och han ställer fler frågor, nämligen bl.a.: ”Ska riksdagsgruppen som en förlängning av SFP:s regeringsposition och proaktivitet ifråga om kommunreformen då be Elisabeth Nauclér tiga stilla i grundlagsutskottet?”

Frågan är absurd. I grundlagsutskottet sysslar vi med juridik och inte politik, även om det skall medges att jag varit kritisk till en del beslut som fattats under den här perioden i just det avseendet att vissa omröstningar byggt på olika politiska åsikter. Jag har också påstått att det inte förekom en enda gång under min tid i grundlagsutskottet under den förra valperioden. Den som är bevandrad i politikens historia vet naturligtvis att på den tiden Sfp inte satt i regeringen röstade den åländske riksdagsmannen med regeringen trots att han satt i svenska riksdagsgruppen med SFPare. Det kan inte ha varit någon avundsvärd situation och inget jag önskar att behöva uppleva.

Den som kan sin politiska historia vet också att Åland inte fick någon säker egen plats i riksdagen innan man röststrejkat i ett antal riksdagsval, och därav den diskussion som nu pågår om att röststrejka i EU-valet om det är enda metoden att få till en egen plats i EU-parlamentet.

Det måste sägas att det pressmeddelande som gavs ut från Justitiekansleräbetet var olyckligt formulerat. JK hade gett regeringen klartecken för att skicka lagförslaget till riksdagen, men förutsatte att vissa utredningar måste tillställas riksdagen innan riksdagen kan färdigbehandla ärendet. Nu fick man intrycket att JK var av en annan åsikt än regeringen och flera frågade sig om JK hade varit inkopplad innan ärendet gick till riksdagen.

Att veckan var ”light version” innebar att jag trodde att jag skulle kunna städa en del allt för höga pappersbuntar och få bort mappar som för länge sedan borde varit tomma, men på något sätt lyckas jag alltid fylla tiden med några nya saker som känns väldigt angelägna just då. Som t.ex. att dricka kaffe och äta tårta för att fira att tre riksdagsledamöter firade att de invaldes för 30 år sedan, nämligen Kari Rajamäki, Kimmo Sasi och Sirkka-Liisa Anttila alla tre kända på Åland, men av olika orsaker. På plats fanns både nuvarande talmannen och den förre, ålandsvännen Paavo Lipponen, som till vardags sliter med fortsättningen på sina memoarer, eller närmare bestämt del två av tre. Och det blev naturligtvis som vanligt en längre pratstund med honom. Jag började delta i samma möten som Paavo 1983, med andra ord för 30 år sedan, så det har blivit några pratstunder under årens lopp.

Möten med olika diplomater hör till vardagen om man sitter i riksdagen. Ukraina vill gärna ha ett avtal med EU och på sikt också bli medlem i EU det kan man räkna ut, men vägen dit är inte lätt, och det krävs många samtal för den sakens skull.
Det arktiska samarbetet är inget jag i vanliga fall sysslar med, däremot prioriterar jag möten med norska parlamentariker. För den som inte är med i det nordiska samarbetet och inte har de naturliga kontakterna till norska parlamentariker kan det vara på sin plats att när tillfälle ges träffa dem för att närmare bekanta sig med deras problem och möjligheter. Tillfälle gavs alltså på grund av den inställda resan till Vasa.

Franska vängruppen fick en alldeles utmärkt genomgång av det politiska läget i Frankrike av Finlands ambassadör i Paris Pilvi-Sisko Vierros-Villneuve som var i Finland. Tyvärr var av riksdagsledamöterna det bara förre utrikesministern Ilkka Kanerva och ordföranden i franska vängruppen som tog tillfället i akt. I Frankrike finns alltid någon eller några affärer på gång. Det som nu upprör de flesta fransmän är den rekorderlige finansministern Jérôme Cahuzacs försäkran om att han inte hade några bankkonton i Schweiz och sedan erkännandet att han hade. President Hollandes popularitet har nått en bottennotering. Ingen tidigare president har haft så låga siffror som Hollande nu har. Hur kommer det att påverka EU och dess politik? Ja, frågorna var många.

Tankesmedjan Magma ordnar lunchmöten med intressanta talare, ofta forskare, men aldrig har jag haft möjlighet att tacka ja, men på grund av inställda resor etc. fick jag denna vecka möjlighet att gå och lyssna på professor ”Amos Andersson” Bengt Kristensson Uggla , som för övrigt är halvdansk och halvsvensk västsvensk som arbetar i Finland. Det känns på något sätt bekant… Jag skall inte här ge mig in på att försöka återge hans inspirerande tal utan hänvisar till hans tidigare böcker och andra texter. Men så mycket kan jag konstatera att det handlade om bildning och inte utbildning. Utbildning skaffar sig de flesta idag, men bildning är det färre och färre som har. Att vara ekonom är att ha en utbildning, men det krävs många andra böcker än de som står på ekonomens litteraturlista innan man skaffat sig bildning.

Torsdag kväll var det Svenska riksdagsgruppens assistenters tur att besöka Ålandskontoret och få sig en dos av det senaste i form av Ålandsinformation, men även en dos historia.

Under veckan behandlade stora utskottet Tobaksdirektivet, och visserligen överensstämde inte riksdagens ståndpunkt helt och hållet regeringens, men det var ändå för långt ifrån den åländska ståndpunkten för att de två skulle kunna förenas till en gemensam finsk åsikt.

Veckan slutade i Mariehamn, med en vacker ceremoni i Eckerö kyrka med vacker musik, och tänkvärda ord över en person som levt ett rikt liv med innehåll utöver det vanliga. Musik som hämtats från livet i en studentstad med körtraditioner, från Ålands hav, från den amerikanska jazzvärlden, och från mycket mer.

And now, the end is here, and so I face the final curtain….