Veckan började….ja, så har jag börjat alla mina veckobrev, men nu känns det nästan som man skulle vilja börja med ”Veckan slutade…..” Det har sagts om den del av världen att det är stället där unionen mellan Sverige och Norge aldrig har upplösts, och jag har citerat det många gånger, men nu har det fått sin verklighet. Vi står enade. I Morokulien där jag sommararbetat flera år står fredsmonumentet, mitt på gränsen mellan Sverige och Norge med två svenska flaggor på den svenska sidan och två norska på den norska sidan om gränslinjen. De två svenska är nu helt hissade, medan de norska vajar på halv stång. Gränslinjen delar oss rent juridiskt, men sorgen förenar oss idag.

Rätt ska vara rätt

Det känns futilt att tala om veckans övriga händelser, men jag skall föröka göra en resumé. Veckan började med den trolska miljö som jag visat på min Facebook och som jag kunde se när jag ser ut genom mitt fönster, i bakgrunden skymtar mitt Norge i diset. För övrigt måste jag säga att den bild jag satte ut förra veckan och påstod att den föreställer det berg som P.O. Engquist sitter är i byn och skriver om inte var det rätta berget. det var inte Klätten, bilden var tagen åt andra hållet. Ja, så har byn förändrats och rätt skall vara rätt. Bilden förmedlar en stämning som får mig att tänka på de historier jag som barn hörde av finnskogens siste vandringsman, vår närmaste granne i norra Värmland, Nitahån Jussi Oinonen, om huldran som svävande över Viggensjön i dimman.

Still going strong

Det är inte bara barndomens huldra jag upplever här i bygden. Här finns också ungdomens minnen, men i verkligheten, nämligen min svensklärare i gymnasiet, Solbergaskolan i Arvika, Lennart Bernesjö. Jag kan knappast tro det, men han inte bara lever – vid det här laget säkert över 90 – han recenserar böcker i Arvika nyheter, och nu senast Ingrid Bétancourts bok om sitt liv och fångenskap. Ännu en av dessa kvinnor som stått upp, och gått igenom det omänskliga.

Pojken som alltid bar kamera

Till ungdomsminnena hör livet i Arvika under gymnasietiden än livet i Arvika, och hur kan man bättre uppleva det än genom att besöka Konsthallen och se Dag Skrides fotoutställning. Pojken som alltid bar en kamera. Där fanns alla hans svartvita bilder av ett liv som var en väsentlig del av mitt liv. En del ansikten hade jag inte sett sedan dess, andra fanns inte längre i livet, men de flesta är fortfarande högst levande och många hade samlats vid vernissagen. Det var en perfekt inledning på dagen som skulle avslutas vid mina allra bästa vänners föräldrars sommarhus vid randen av Racken, där så många konstnärer en gång samlats till det som skulle kallas Rackenkolonin och var samtida med Önningebykolonin. Huset mitt emot Kajsas udde som Alf Hambe sjungit om bjöd som vanligt på en delikat måltid men nu av nästa generation. Ett bad i Racken, de nyplockade kantarellerna kokade i vin, spagettin färjad av gurkmeja och tomtens hallon var den perfekta inramningen var den perfekta inramningen för mötet med en nära väninna som jag inte sett sedan vi tog studenten, bosatt i Heidelberg ses vi inte längre, men jag tänker på henne varje år den 7 mars, vår gemensamma födelsedag.

Det öppna samhället vinner

Efter alla dessa trevliga sommarupplevelser slutade veckan som vi alla så väl vet i en stor tragedi. Mitt Norge som jag ser från mitt fönster hade drabbats av en för oss alla osannolik tragedi. Det finns inte mycket mer att säga om det. Nyhetssändningarna har vi alla följt och det finns inte mycket mer att säga än att de politiska ledarna har hanterat det med en styrka och övertygelse som saknar motstycke och bara förtjänar beundran. De har övertygat oss om att det blir inget 9/11 i Norge, ett samhälle bara präglat av metalldetektorer. Som utrikesminister Jonas Gahr Støre  formulerade det ”the Norway of tomorrow will be recognisable”. Mördaren skall inte vinna, vinnarna är det öppna samhället, det som är mitt Norge.

Svensk-norska unionen upplöstes inte

Veckans sista dag avslutades för min del med att jag höll ett sedan länge planerat föredrag på Nordisk freds- og miljøsenter på Luggerudsskolan under rubriken ”Från svensk-norska gränsen via Åland och FN in i Finlands riksdag”. Det avslutades med att centrets ”leder” Knut Vidar Paulsen och tidigare ordförande i Norges Fredskommittén läste dikten ”Til ungdomen” av Nordahl Grieg, den unge diktaren och journalisten och diktaren som rapporterat från spanska inbördeskriget innan han fick sätta livet till den 3 december 1943 i ett brittiskt bombplan som sköts ned över Berlin. Vi avslutade med att sätta några rosor vid stenen som restes vid 100 års minnet av unionsupplösningen mellan Norge och Sverige, unionen som denna dag inte var upplöst, vilket visades av att den svenska flaggan hissats på halvstång.

 

Til ungdomen      

…………

Her er ditt vern mot vold,

Her er ditt sverd:

Troen på livet vårt,

menneskets verd.

For all vor fremtids skyld,

Søk det og styrk det,  

Dø som du må – men:  

Øk det og styrk det!

………….

Knus det! I livets navn

Skall urett falle

Solskinn og brød og ånd

Eies av alle.

Veckan började ned ett snabbt besök i Helsingfors, ett i Mariehamn och ett i Lungvik innan den slutade längst västerut i värmlandsskogarna. Här kan man ta det lugnt efter att ha städat hela huset, fått ut en förunderlig mängd flugor som lyckats komma in och dö i stora drivor. Det finns tid att fundera på vad som hänt under året som gått, alla böcker som inte blivit lästa och förhoppningsvis hinna läsa några av dem. Botanisera bland gamla böcker som står här och väntar på läsare, några av dem för övrigt antagligen aldrig lästa av någon.

En spansk sommar?

Hit hör säkert boken Madrid svart och rött – den confederala milisen (”Madrid rojo y negro. Milicias Confederales”) av Eduardo de Guzman (1908-91) en av de bästa journalisterna i Spanien sägs det i företalet. Han var militant inom CNT, d.v.s. Confederatión Nacional del Trabajo (Den nationella arbetskommissionen), vars dagliga tidning Castilla Libre leddes av honom. Det handlar om Spanien i juli 1936, och att boken inte är läst vet jag med säkerhet eftersom den inte ens är uppsprätt. Vem som köpt den och hur den hamnat här vet jag inte. Hur boken Vindens skugga (”La Sombra del Viento”) av Carlos Ruiz Zafón (1964-) hamnat här vet jag däremot för den har jag inköpt på Heidruns i Fensbol, men ännu inte läst. Caféet och bokhandeln som ägs av riksdagsmannen Bengt Berg (1946-) och som bara måste besökas. Kanske den här sommaren får bli en spansk sommar. 

Klässbol och Café Kaffekvarnen

Genom sms, mail, telefonsamtal och facebook, som faktiskt allt fungerar här i skogen, har jag lyckats kontakta en del av de vänner som hör den här delen av året till, oavsett var de finns under resten av året, men också uppvakta en systerdotter och en gudson på deras födelsedagar, inte särskilt personligt, men bättre än ingenting. Bara systern uppvaktades i levande livet, på en ort som för övrigt besöks av väldigt många svenskar under sommaren, nämnligen Klässbol och Cafe Kaffekvarnen i Arvika.

Egosinnad vedkamin

I huset har jag under veckan bara fått besök av sotarna, men ett nog så viktigt besök. Min vedkamin med namnet ”Ego” tillverkad vid Husqvarna vapenfabrik är en mycket kär vän, om dock mycket ”egosinnad” varje gång jag kommer hit och skall tända den. Den är mycket väderkänslig och tycker inte om lågtryck. Då vägrar den låta röken gå upp i skorstenen och släpper sakta men säkert ut röken genom alla andra öppningar som man inte ens trodde spisen hade.  Efter ett tag blir vi dock vänner igen och den värmer mig mer än något annat jag kan tänka på här och nu.

Falskt alarm

Det är som om världen stod stilla, men den gör inte det. Det ramlar in nyheter om att regeringen i Finland gått in för nya sparpaket som inte överenskommits om under regeringsförhandlingarna, men någon minut senare dementeras de av Mikael Jungner, så kanske världen i alla fall står stilla. Det var bara falskt alarm att något nytt hänt.

Helsingin Sanomat och Åland

Jag tror att jag låter bli att kommentera dagens (sö 17 juli 2011) artikel i Helsingin Sanomat om Åland, trots att jag blivit uppringd av upprörda vänner i riket. Det upphör aldrig att förundra mig. Varför? Det som borde vara Finlands stolthet, som i andra delar av världen får uppmärksamhet och beundran, det stötte jag på i Belgrad i förra veckan, men inte i Finlands största och mest seriösa tidning skulle man tro, mitt husorgan. Lägligt nog har jag tagit sommaruppehåll från tidningen från och med imorgon. Det blir lugnast så.

Häljeboda på bild

Om någon undrar hur det ser ut I Häljeboda så finns här en bild. Visserligen tagen för några år sedan, men samma berg som gör att solen tyvärr går ned alldeles för tidigt varje kväll. Den som vill läsa mer om ”Klätten” kan läsa P.O. Enquists (1934-) bok De tre grottornas berg. Boken har han skrivit för barnbarn och andra barn. Antagligen kan han se Klätten från sin skrivarlya här I Häljeboda.

Mr President,

The work that we parliamentarians in the OSCE are doing here and now all started in 1975. The summit was a milestone for security cooperation in Europe, and started an irrevocable democratisation process inside Europe, which is now spreading to neighbouring countries, the latest proof is North Africa. The world has changed since the first Parliamentary Assembly 20 years ago and I think it is of utmost importance to review our working methods and therefore having chosen ”Strengthening the OSCE’s Effectiveness and Efficiency” as the general theme of this twenties general session.

The OSCE is an ad hoc organization under the United Nations and the UN is I dare say undergoing a transformation. The OSCE also has to adapt to the present situation. Finland has played an important role and is committed to do so in the future. Not only have we contributed through the work done by individual contributions such as my college Mr. Koskinen chairing the committee on Transparency and Accountability with the aim to improve the work of the OSCE. Since the Nobel Peace Price was awarded to President Ahtisaari it is no doubt that Finland is ready to embark on new projects in the field of Peace Mediation and civilian crisis management, and I do believe that the OSCE could benefit from this.

Without going into details I would like to draw attention to the work done by the High Commissioner of National Minorities. Ethnic conflict is one of the main sources of large-scale violence in Europe today. The OSCE’s approach is to identify and to seek early resolution of ethnic tensions, and to set standards for the rights of persons belonging to minority groups, and I therefore again, I underline again suggest that we should devote an entire session to this topic.

I come from the Åland islands, a conflict that was settled by the League of Nations in Geneva in 1921 by giving this minority autonomy. That is not the solution for all minority conflicts, but one of the possibilities. The Minsk group brought delegations from Armenia, Azerbaijan and the Nagorno Karabash to the Åland islands to study our autonomy mechanisms. Something that Mr. Soares should note, and I congratulate the President for having appointed him as the special representative. The OSCE also brought people from Moldova and Transnistria to Åland. Georgia has showed interest in this solution. Finland a unique position in this field of experience with the 90 years old Åland autonomy system, in a bilingual country where Finnish and Swedish are official languages, with the Sámi people having the status of an indigenous people, and with a historically good record on integrating the Roma.

Finally I want to draw your attention to the outstanding work done by the Italian delegation in the field of minority solutions. If you are not familiar with the Bolzano declaration from 2004 or the Bolzano recommendation from 2008 I think it is time for you to read it and take action. The most recent effort was the seminar on protection of national minorities and the role of the OSCE held in May this year. We need this if we should avoid further conflict in a more and more complicated world including Morocco, including West Sahara and including many other minority groups in North Africa.

I Želim se zahvaliti delegaciji Srbije na gostoprimstvu I što nas je pozvala na Balkanu.

Thank you Mr. President                                                 July 10, 2011,   Elisabeth Nauclér

Vårsessionens slut betyder inte en lång semester för riksdagsledamöterna, som en del tycks tro, men lite ledig måste man ändå få känna sig och vad är väl då mer vilsamt än att ta tåget till Nyslott för att avnjuta Tosca med fantastiska sångare, flera av dem för övrigt debutanter vid årets operafestival. Inget regn, vacker omgivning, trevligt sällskap. Vad kan man mer önska sig?

OSCE och Finland 

I torsdags blev det klart vem som skulle sitta i Finlands OSCE-delegation. Vid första mötet överraskades flera av att parlamentariska församlingens årliga möte hålls nu genast i Belgrad och de hade ingen beredskap att fara. Det gjorde att det fanns plats även för en suppleant, en suppleant som för övrigt alltid har en väska packad i fall det skulle gå ett plan till Balkan. Skämt åsido, så är arbetet i OSCE särskilt viktigt för Finland. Allt började med säkerhetskonferensen i Helsingfors 1975, och 1977 stod för övrigt Tito värd för det årets möte i Belgrad, och nu var det dags för den parlamentariska församlingen att jubilera med att hålla sitt 20:e plenarmöte. Ursprungligen handlade det om avspänning mellan öst och väst. Senare om att se till att mänskliga rättigheter och demokrati respekterades i alla delar av Europa. Nu handlar det också om länderna i Nordafrika.

Även Åland en roll

OSCE är verkligen ett forum där Åland har en roll. Flera av de konflikter som är olösta är områden där man intresserat sig för Åland, såsom Nagorno-Karabach, Transnistrien. Till detta kommer naturligtvis nu områden som Västsahara, som också är ett för Åland bekant område och många andra i Nordafrika. Det var inget problem för mig att hitta ämnen för mitt inlägg i debatten, men det är också för mig viktigt att framhålla Finlands roll. Denna session handlade om att reformera organisationens arbete och det måste ske. Världen förändras och vi måste därför vara beredda att tänka i nya banor. Det är ingen tvekan om att Finland nu har ett intresse av att bli en stormakt inom fredsmäkling och civil krishantering och det borde också OSCE vara medvetna om för att på så sätt göra gemensam sak och flytta fram positionerna.

Förlorat styrfarten

Glädjande var också att den grekiske ordföranden för den parlamentariska församlingen Petros Efthymiou utsåg förre portugisiske presidenten, parlamentarikern Mário Soares till sin särskilde representant för konflikten i Nagorno-Karabach. Minsk-gruppen var en gång mycket aktiv, särskilt under Finlands ordförandeskap, men det känns som om de förlorat styrfarten.

”Side events”

Under OSCE-sessionen hålls alltid olika s.k. ”side events”, ett sådant var Marty-rapporten om att man tagit organ från serber i Kosovo och sålt. Där framträdde utrikesminister Vuk Jeremić. Ett förskräckligt brott som måste fördömas. Samtidigt bör utredningen följa samma principer som andra. Vi antog hur som helst en resolution i ämnet.

Könsroller

Ett annat ”side event” handlade om könsroller. Det är ett traditionellt möte som man får en känsla av att en del representanter besöker bara för att få en gratis lunch. Det är onödigt att säga att hit hör inte de nordiska parlamentarikerna. De framstår som goda exempel, och det var ganska självklart att tala om Finland i det här sammanhanget, första landet i världen med fulla politiska rättigheter, inte listval utan alla måste själva göra sig förtjänta av sin plats och trots det så långt fram i statistiken. Det betyder inte att det inte är mycket kvar att göra, särskilt på det breda planet, där majoriteten av befolkningen befinner sig. Och inte att förglömma vi borde alla förena oss om att göra något för att uppfylla FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, ett styrdokument som år 2000 antogs enhälligt av FN:s säkerhetsråd för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män i konfliktrelaterade och fredsbyggande sammanhang. Och om fler kvinnor inom området konflikter, och då menar jag inte fler kvinnor inom finsk konflikthantering, utan fler kvinnor vid förhandlingsbordet där konflikter skall lösas, inklusive väpnade konflikter.

Dessa öar med sin fantastiska autonomi

Till sådana här möten hör också mottagningar hos talmän och presidenter, alltså besökte vi serbiske presidenten Boris Tadić i hans palats. När jag fick möjlighet att tala med honom (bilden) så utspelade sig samma replikskifte som så otaligt många gånger tidigare på Balkan. Jag sade att jag sitter i Finlands riksdag, men kommer från en ö mellan Finland och Sverige, längre kom jag inte när han fyllde i med ”Åland. Oh, dessa öar med sin fantastiska autonomi. Jag har läst så mycket om ert system.” Och jag kunde naturligtvis bara konstatera ”men för sent”. Den gången alla ansträngningar gjordes av NGO:s (= Non govermental organisations = Icke-statliga organisationer) och andra fanns det inget intresse. Den gången trodde inte Serbien på att Kosovo verkligen skulle bli självständigt.

Träffa gamla vänner

Självfallet är det för mig omöjligt att resa till Balkan utan att träffa gamla vänner, utan att överväldigas av all nostalgi, maten, doften, språket, gatulivet. Alltid samma sak, listan på vad som skall göras och vem jag bara måste träffa är lång, och ekvationen går inte ihop när det inte finns någon extra tid, bara möten. Det är en samling av människor med så olika bakgrund och liv, men antagligen har de något gemensamt eftersom de förblivit mina vänner under så många år. Jag måste gå in till professorn i nordiska språk som bor mitt i Belgrad för att bli uppdaterad om det senaste och den här gången i sällskap med en norsk ung parlamentariker från Socialistiske Venstre. En flykting som jag lärde känna 1993, serb från Kroatien och han har fortfarande inte varit tillbaka. Efter att ha fått huset sprängt och förlorat allt hopp finns det lite hopp sedan hans förstörda föräldrahem håller på att återställas. Vi måste ses varje gång.

I fängelse

Och den sena sommarnatten, precis som så många gånger förut. Då satt hennes man i fängelse i Kroatien, efter att tidigare ha suttit i fängelse i Krajina. Han var för dialog och därmed inte pålitlig för någondera sidan. Jag försökte göra mitt bästa för att hjälpa honom och henne och vi kom att knytas väldigt nära varandra under den tiden. Av (o)lyckliga omständigheter kom jag att bli den som gav beskedet om att hennes man satt i fängelse, till en kvinna jag då aldrig träffat. Jag kom att bli den enda möjligheten för henne att över huvudtaget ha kontakt med hans advokat. Tillstånd att besöka honom fick hon aldrig. Hur många timmar hade jag inte tillbringat där med henne när han satt i fängelse?

Den dagen 2 juli 1994 

Nu är han fri och har ett arbete, men domarjobbet har han inte fått tillbaka. Hans fall ligger fortfarande i Strasbourg och jag undrar om vi får uppleva att det blir klart. Troligen inte medan han är yrkesverksam i alla fall. Under tiden kan vi njuta av värmen, glädja oss åt att hennes tredje bok just kommit ut och att deras ekonomiska situation är så mycket bättre än då. Ja, mycket bättre än min vän flyktingen från Kroatien som när vi möts vill visa mig bilder på att huset i Kroatien nu har fönster och tak, och kanske en dag när de får råd också vatten. Han vill också visa mig den sista bilden han har av sin far där under olivträdet på gården i Dalmatien, och jag säger, men det var ju jag som tog kortet. Det hade han glömt, men jag glömmer aldrig den dagen, den 2 juli 1994. Han insisterar på att jag skall ta med mig den förstoring han skaffat av bilden, det är lönlöst att protestera fast jag kan göra hur många förstoringar som helst.

Måndagen den 27 juni hade det gått 90 år sedan den dag det stod klart att Nationernas förbunds beslut om Åland hade accepterats av de två parterna Sverige och Finland. Åland fick inte sin vilja igenom att tillhöra Sverige utan den förhatliga självstyrelselagen skulle träda ikraft, dock med de tillägg som garantilagen innehöll. Ett datum som aldrig firats på Åland. Bondeledaren Johannes Eriksson sade att det var den bittraste dagen i hans liv. Det är först ett år senare, den 9 juni 1922 då ålänningarna hämtat sig efter beslutet och det första legala lagtinget sammanträdde som brukar firas. I år har dock en utställning öppnats på FN i Genève med material från behandlingen av ärendet. Och vill man, så kan man naturligtvis se det som en dag att fira. Det är ändå den dag då denna världsberömda självstyrelse kom till. Nu hade Åländsk center arrangerat ett seminarium med föreläsare, och däribland Eric Hayes för oss som var med när Åland skulle eller inte skulle komma med i EES eller EEA som det ändrades till och som slutade med EU. Hayes som blev så förtjust i Åland att han faktiskt gifte sig här är numera bosatt i Danmark, och hans memoarer kommer i höst.

Serbien, Kosovo och EU

Sedan blev det Helsingfors och en oändlig debatt kring regeringsprogrammet. Jag fick tala första dagen och lyfte fram det som var lovande i programmet. Debatten fick dock överlag mycket kritik. Alltför mycket handlade om Soini, hans uttalanden och åsikter. Debattörerna svarade honom istället för att koncentrera sig på sakfrågorna. Själv satt jag till den siste talaren hade sagt sitt och då var klockan närmare 23.00 den tredje dagen. Att jag tappert satt där berodde på att jag hade bestämt mig för att tala i det ärende som handlade om Serbiens stabiliseringsavtal med EU och som ingicks 2008 strax efter att Kosovo blivit självständigt (för att läsa talet klicka här). Varför kom det först nu till riksdagen och varför handlade det mesta om det negativa och inte om det positiva som sker? ICTY (International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia = Internationella kriminaltribunalen för det forna Jugoslavien) har begärt att Serbien skall överlämna 44 personer till Haag misstänkta för krigsförbrytelser. Nu är 43 överlämnade och då väljer man att koncentrera sig kring den enda som är kvar.

Utskottsplatser

Först torsdagen den 30 juni klubbades utskottssammansättningen igenom och Åland fick därmed platsen i grundlagsutskottet, och därtill en plats i arbetslivs- och jämställdhetsutskottet, men jag fick också fortsätta som suppleant i OSCE-delegationen. Därtill kommer naturligtvis den särskilda åländska platsen i stora utskottet.

Möten med nya ministrar

Ett särskilt möte hölls med den nye justitieministern Anna-Maja Henriksson (sfp) för att sätta in henne i de för Åland viktigaste frågorna, liksom en snabb genomgång med Jyri Häkämies (saml) om vindkraften på Åland hanns med, men ingen genomgång med nye försvarsministern och den för försvaret stora tillgången av det demilitariserade och neutraliserade landskapet hanns med. Det får vi ta så snart vi hinner. Det finns många förutfattade meningar på området.

Seglare från USA på Åland

Veckan avslutades med en middag på Pommern i sällskap med de seglare jag träffade i New York i december förra året på deras årsfest på New York Yacht Club, och några till. Nu var de här, åttio seglare som skulle få med det bästa av Åland innan de fortsätter till Nyländska jaktklubben och är med om deras 150-årsjubileum.

Bilden visar en seglare i sin vackra mahognybåt.