Ärade herr talman! Finlands riksdag behandlar nu frågan om riksdagen ska godkänna Lissabonfördraget. I landets andra parlament, Ålands lagting, funderar man på samma sak, ska Åland godkänna Lissabonfördraget till den del lagtinget har lagstiftningsbehörighet.
Det problem som finns för Ålands del beskrivs väl under en särskild rubrik i utrikesutskottets betänkande som överensstämmer med vad grundlagsutskottet sagt. Det rör subsidiaritetskontrollen, talerätten i unionens domstolar när det gäller frågor som ingår i landskapets behörighet. Som det är nu måste Åland betala böterna men får inte försvara sig. Enligt allmänna rättsprinciper ska den som kan dömas till straff också ha rätt att få försvara sig. Frågan gäller också behovet att klarlägga vad unionens ställning som juridisk person får för konsekvenser för Åland och frågan om representation i Europaparlamentet. Dessutom finns det ett antal olösta frågor av mer praktisk karaktär som till exempel deltagandet i ministerrådsarbetet.

Lagtinget sammanträder inte under sommaren men förväntar sig att regeringarna i Helsingfors och Mariehamn förhandlat fram en lösning på så många som möjligt av de frågor som nu är olösta tills lagtinget sammankommer igen i höst.

Jag vill därför uppmana regeringen att göra sitt yttersta och med stor kreativitet och generositet mot en minoritet försöka förhandla fram en lösning som möjliggör att lagtinget också kan godkänna Lissabonfördraget och förbli det goda exemplet i internationella sammanhang på en välfungerande autonomilösning.

Talman! Definitionen på ett parlament är att man har lagstiftningsbehörighet i motsats till andra församlingar som kommunala organ, länsstyrelser eller regionala församlingar eller vad de må vara. Men definitionen på ett parlament är att det är en lagstiftande församling.
Ålands lagting stiftar lagar inom det område där man har lagstiftningsbehörighet och Finlands riksdag stiftar lagar inom det område där Finlands riksdag har lagstiftningsbehörighet. Lagstiftningsbehörigheten mellan Ålands lagting och Finlands riksdag delades i ett beslut av Nationernas förbund 1921. Det är alltså inte fråga om en delegering eller decentralisering eller det som i engelska sammanhang kallas devolution, utan det är en fråga om en delning. Storleken på de här områdena där man har lagstiftningsbehörighet, de är naturligtvis olika, men det är inte så att det ena parlamentets lagstiftning är på en annan nivå än det andras, utan de är på samma nivå.