PRESSMEDDELANDE

                                                             Finlands riksdag, Helsingfors, tisdagen 28 juni 2011

I riksdagens debatt idag om det nya regeringsprogrammet påminde Ålands riksdagslemot Nauclér om de gångna 90 åren av Ålands och Finlands samexistens sedan NF:s avgörande i Ålandsfrågan 1921 som gick stick i stäv med den åländska folkviljan. Då Åland och riket med tiden internationellt förebildligt utvecklat ett förtroende för varandra vore det dags att övergå till ett smidigare system byggt på förhandlingar och överenskommelser. Nauclér lyfte fram den åländska parlamentariska kommitténs eniga betänkande om en total förnyeelse av det åländska självstyrelsesystemet.

 - I regeringsprogrammet finns nu en skrivning som måste leda till en gemensam parlamentarisk grupp som får till uppgift att komma med förslag till en modernisering av självstyrelseordningen, sade Nauclér.

I frågan om att de s.k. inmatningstarifferna till stöd för byggande av vindkraftverk också skulle komma Åland till godo finns enligt Nauclér inget att vänta på och hon förutser därför en snabb överenskommelse mellan landskapet och riket. I regeringsprogrammet sägs att ”vindkraften skall byggas där de bästa förutsättningarna finns”. Och det är ju på Åland!

Nauclér uttryckte vidare stor tillfredsställelse över att de inbesparingar som måste göras inom sjöfarten inte drabbar det livsviktiga bemanningsstödet samt att regeringen går aktivt in för att hindra utflaggning av fartyg. Regeringen måste också inom det snaraste arbeta fram en fungerande tonnageskatteregim.

Miljöstöd bör beviljas så att eventuella nya fartyg även i fortsättningen kan byggas på varv i Finland. Anförandet finns i sin helhet nedan. För ytterligare frågor står undertecknade gärna till förfogande.

 Elisabeth Nauclér

050 512 1984

elisabeth.naucler[at]riksdagen.fi

Olle Sjöstrand (ass.)

0457 343 1764

olof.sjostrand[at]riksdagen.fi

 ——————————————————-

Ärade herr talman!

Igår högtidlighölls på Åland att det gått 90 år sedan Nationernas förbund beslöt att Åland skulle tillhöra Finland. Den dagen har aldrig firats på Åland, beslutet var mot folkets vilja, men på FN i Genève pågår just nu en utställning om denna konfliktlösning. Lösningen har väckt stort intresse världen runt, kanske just för att den fungerat väl trots att den gick emot folkviljan. År 1921 skapades ett legalistiskt system lämpligt för två parter som haft en konflikt och inte litade på varandra, än idag intressant för krigförande. Men efter 90 år av samexistens måste riket och Åland ha fått förtroende för varandra och kunna gå över till ett smidigare system som bygger på förhandlingar och överenskommelser.

En åländsk parlamentarisk kommitté har arbetat med frågan på Åland och kommit fram till ett enigt beslut, vilket också presenterats för de olika grupperna här i riksdagen. I regeringsprogrammet finns nu en skrivning som måste leda till en gemensam parlamentarisk grupp som får till uppgift att komma med förslag till en modernisering av självstyrelseordningen. Det handlar alltså mer om en systemförändring än överföring av specifika sakområden.

 Det har diskuterats mycket om Åland skulle få del av de s.k. inmatningstarifferna till stöd för byggande av vindkraftverk. Grundlagsutskottet har slagit fast att det är möjligt, även om det hör till Ålands självstyrelse. Finlands åtaganden gentemot EU är också bindande för Åland och därför står det i självstyreslelagen att de två parterna regeringarna i Helsingfors och Mariehamn måste samråda och komma överens. Det regeringsprogram vi nu har framför oss säger att ”vindkraften skall byggas där de bästa förutsättningarna finns”. På Åland finns de bästa vindförutsättningarna och klara byggplaner. Det finns alltså inget att vänta på och jag förutser därför snabb överenskommelse.

 Sjöfarten är livsviktig för en geopolitisk ö som Finland faktiskt är. Det är därför med stor tillfredsställelse jag noterat att de inbesparingar som måste göras inte skall drabba det för sjöfarten,  livsviktiga bemanningsstödet. En inbesparing där skulle leda till flera utflaggningar och vara ett hot mot våra pensionskassor. Istället sägs det klart i regeringsprogrammet att regeringen skall arbeta aktivt för att förhindra utflaggningen av fartyg och för att hålla den finländska flaggan konkurrenskraftig i den internationella sjöfarten. Det betyder också att vi kan räkna med att regeringen inom det snaraste ser till att vi snarast får en fungerande tonnageskatteregim.

 Inom området för sjöfart kan ytterligare nämnas att miljöstöd skall beviljas så att eventuella nya fartyg även i fortsättningen kan byggas på varv i Finland, och ge de platser vi så väl behöver även om det är billigare att bygga på andra ställen i världen.

Veckan inleddes med att alla invalda och alla suppleanter skulle redovisa sin valfinansiering. Sedan förra riksdagsvalet 2007 och alla dess valfinansieringsskandaler har reglerna skärpts och nu skulle allt bli klart. Det skulle nu kunna ses tydligt varifrån alla pengar kom. Den som i förra valet utpekades som en person med mycket oklar finansiering, Jyri Häkämies, valde nu att redovisa allt in i minsta detalj och framstå som ett föredöme för alla. Borde det inte vara så att allt skulle redovisas i detalj? Nja, kanske inte. När den nya lagen kom till var man överens om att det skulle vara möjligt för enskilda personer eller små företag att donera små summor pengar, så små att de inte kan ha någon inverkan på riksdagsledamotens riksdagsarbete, utan att därför bli förknippade med en viss politiker eller få en politisk stämpling. Det är därför inte tillåtet att avslöja namnet på givare som bidragit med mindre än 1.500 euro utan deras medgivande. Så är lagen skriven och den skall följas enligt min åsikt. Samtidigt kan man konstatera att det numera i varje annons eller broschyr måste stå vem som är betalare om det inte är kandidaten själv. En kandidat som sätter in en annons och har en partibeteckning med gör alltså fel. Då är det oklart om det är partiet eller kandidaten som betalar. Det här skrev de stora helsingforsdrakarna mycket om i början av valrörelsen. Efter ett tag fick dock de flesta kandidaterna klart för sig vad som gällde, men vissa aldrig, och några jurister alltid. Redovisningarna kom nu i alla fall in på den sista redovisningsdagen, utom en, men han hade väl haft annat viktigare att tänka på, som regeringsförhandlingar, semester i Kroatien och talmansval. Ingen är perfekt.

 

Nationaldagar i juni

Många länder firar nationaldag i juni, vissa har visserligen nationaldagen i juni som Sverige, Ryssland, Kroatien och Åland förstås, medan andra bara firar den i juni av praktiska orsaker. Drottningen av England t.ex. är född den 21 april, en dag då man aldrig kan vara säker på vädret, lämpar det sig för militära parader eller inte. Varför inte ta det säkra före det osäkra och fira den i juni? Likadant gör amerikanarna och kanadensarna, både the fourth of July och Canada day är dagar då många redan tagit semester och inte kommer till stan för mottagningar. Andra nationaldagar kan också av praktiska skäl flyttas, t.o.m. syttonde maj kan firas på någon lämplig dag i närheten. Ett land flyttar dock aldrig på sin nationaldag. Bastiljen erövrades den 14 juli och ingen annan dag, och tur är väl det för det räcker med nationaldagsfirande i juni som det är.

  

Ny regering och fördelning av utskottsplatser

Nu var inte det viktigaste den här veckan varken redovisningen av valfinansieringen eller nationaldagsfiranden utan att landet fick en ny regering och att utskottsplatserna fördelades slutgiltigt.

 

Nya roller med ny regering

Jyrki Katainen hördes inför EU:s toppmöte i stora utskottet, men än har varken han eller vi vant oss vid att det inte är finansminister Katainen som är i utskottet för att redogöra för den ekonomiska krisens nästa skede. När min period i riksdagen började grillades han av Timo Soini och nu är Soini tillbaka så allt känns hemvant. Men nu alltså Katainen statsminister och det skall väl börja märkas på att han talar om annat än de ekonomiska kriserna. De skall Jutta grillas om, fortfarande dock av samme Soini. Ordföranden hade dock försvunnit vid torsdagens möte. Så snopet, han som tackat alla ministrar som varit i utskottet för att höras en sista gång och själv fick han inte ett enda litet tack, men han dyker snart upp i utskottet igen som utrikesminister. Egentligen är han inte de stora ordens och tackens man så kanske han känner sig bättre i rollen som den som skall svara på våra besvärliga frågor och utsätta honom för grillning. Det är vi skyldiga honom om det skall bli någon spänst i våra möten.

Med spänning ser jag fram emot att möta Erkki Tuomioja (på bilden) i hans nygamla roll som utrikesminister. Ett annat möte blir spännande och det är Alexander Stubb i hans nya roll som nordisk samarbetsminister och Europaminister. Europaministern  har alltså flyttat från inrikesministeriet till utrikesministeriet och det blir intressant att se om det färgar av sig på ministerns framtoning.

 

Fördelningen av utskottsplatserna

Och så till veckans viktigaste händelse. Nämligen Svenska riksdagsgruppens (Srg) slutliga fördelning av utskottsplatserna. I den tillfälliga fördelning av platser som i själva verket inte alls blev så tillfällig på grund av den utdragna regeringsförhandlingen så hann det faktum att Ålands riksdagsledamot inte fått en ordinarie plats i grundlagsutskottet få mycket uppmärksamhet. Under förra  mandatperioden hade Srg en egen plats och Åland hade fått en plats av Samlingspartiet. Så länge det fanns tre stora partier i Finland var det inte så svårt att förhandla sig till en plats från något av de stora partierna som ibland hade nästan fler än de kunde fylla med intresserade personer. Sedan det nu finns fyra stora partier är inte förhållandet det samma. De tre gamla stora har fått ge ifrån sig platser till det nya stora, nämligen Sannfinländarna. Saken uppmärksammades här hemma på Åland och bland allmänheten. Jag kunde inte röra mig ute på stan utan att någon frågade hur går det med utskottsplatserna? Journalisterna ringde och frågade, ibland tre på samma dag. Åländska politiker var engagerade. Saken togs upp i talet vid Julius Sundblomsstatyn på Självstyresledagen den 9 juni. Det beslöts också att lagtinget skulle ta ett initiativ och vända sig till riksdagen för att det i fortsättningen skulle reserveras en plats i grundlagsutskottet, eller ålandsutskottet som det också kallas, för den åländske riksdagsledamoten för att slippa dras in i det politiska spel som pågår i samband med regeringsförhandlingar och fördelningen av utskottsplatser i riket.

 

Svenskfinland och Åland

Naturligtvis var förhandlingsläget för Srg bättre om den åländske ledamoten inte satt på den enda ordinarie platsen, men nu lyckades det oavsett inte. Srg har bara en ordinarie plats och den gick till Åland, dock så att ersättaren självfallet alltid tas in i frågor som är viktigare för Svenskfinland än för Åland. Även om det oftast är så att de frågor som är viktiga för Svenskfinland indirekt påverkar Ålands ställning i Finland. I det här sammanhanget kan man naturligtvis fråga sig kommer verkligen grundlagsutskottet den här mandatperioden att behandla så många både för Svenskfinland och för Åland viktiga och ofta besvärliga frågor som det just avgångna utskottet, och jag tänker då på frågor som grundlagsreformen, vallagen med rösttröskeln, lotterilagstiftningen, inmatningstarifferna, Karleby till Uleåborg och många fler. Man skulle inte tro det, men å andra sidan är uppfinningsrikedomen stor, fast nästa justitieminister heter ju Ann-Maja Henriksson och det i sig borgar för en seriös lagberedning, men hon ansvarar förstås inte för alla ministerier.  

 

Tack, det värmde!

Tack för allt stöd och all omtanke, samt alla insatser i kampen om utskottsplatsen i grundlagsutskottet. Det värmde att så många brydde sig så mycket. Efter det var det bara att åka hem till Åland och fira midsommar i strålande sol, det var inte alla solen sken på i Finland under midsommaren.

PRESSMEDDELANDE – PRESSMEDDELANDE

Finlands riksdag, Helsingfors, onsdagen den 22 juni 2011

Svenska riksdagsgruppen (Srg) har idag beslutat om den slutliga interna fördelningen av utskotskottsplatser. Eftersom det inte gått att förhandla till sig med de andra regeringspartierna ytterligare en plats i grundlagsutskottet tillfaller Srg:s plats i detta utskott Elisabeth Nauclér medan suppleantplatsen går till Mikaela Nylander. Nauclér har också en ordinarie plats i arbetslivs- och jämställdhetsutskottet och sitter även fortsättningsvis på den speciella platsen i stora utskottet.

I övrigt kan nämnas om Srg:s utskottsplatser att den ordinarie platsen i stora utskottet går till Astrid Thors, som också får en ordinarie plats i finansutskottet, medan Christina Gestrin får ordinarie platser i utrikesutskottet och miljöutskottet, därtill också den nordiska platsen. Ordinarie platser i förvaltningsutskottet och social- och hälsovårdsutskottet får Ulla-Maj Wideroos, medan Thomas Blomqvist sitter på ordinarie plats i kommunikationsutskottet.

För ytterligare frågor står undertecknade gärna till förfogande:

Elisabeth Nauclér

050 512 1984

elisabeth.naucler[at]riksdagen.fi

Olle Sjöstrand (ass.)

0457 343 1764

olof.sjostrand[at]riksdagen.fi

 

Veckan inleddes med ett möte med chefdirektören för Finlands Bank, Erkki Liikanen. Han var i landskapet för att träffa representanter för landskapsmyndigheterna och näringslivet, men också hålla ett föredrag för den som ville höra på. Det har han gjort ett antal gånger och varför gör han det? Själv har jag den teorin att det här är ett sätt att försöka kompensera det faktum att 30 § 18 punkten i självstyrelselagen aldrig har tillämpats. Och vad står det då där? Jo, det står såhär ”beslut av Finlands Bank som kan väntas få särskild betydelse för landskapets näringsliv eller sysselsättningen i landskapet skall om möjligt fattas först efter samråd med landskapsregeringen”. Och varför har den aldrig tillämpats? Jo, därför att den tillkom, trots stort motstånd även från dåtidens ledning på Finlands Bank, för att det hade förekommit några för landskapet ganska förödande devalveringar, och det ansågs därför skäligt att sådana beslut i fortsättningen inte skulle kunna fattas utan att man samrådde med landskapsregeringen. Idag finns det inte längre en egen nationell penningpolitik, och vi tillhör nu dessutom euroområdet. Det har sagts att paragrafen är överspelad och borde försvinna, men än har den inte utmönstrats och då är det ju lämpligt att chefdirektören kommer hit och åtminstone informerar om hur han ser på t.ex. det ekonomiska läget i Europa. Som tack kan han  lämpligen bjudas på några stekta abborrar. Kanske är det dags att fundera på om lagtexten skulle formuleras om lite i den stilen, obligatoriskt årligt besök i landskapet….

Rysk utställning

Dagen avslutades med mottagning på ryska konsulatet, där man kunde se en utställning med material som sammanställts vid Nationalbiblioteket i S:t Petersburg. Inte tidigare skådat i Mariehamn.

Six-packen på plats

Följande dag inleddes veckan i Helsingfors med gruppmöte innan vi alla hade inbjudits till Katainens frukost för alla förhandlare och där var ”six-packen” på plats. Katainen hade valt att tala till oss alla och berätta för oss att stämningen var god, ja ännu bättre än tidigare. Nu hade sextetten varit hemma och stämt instrumenten så nu skulle det bara spelas ljuv samstämmig musik. Och så blev det också. En hel del svåra frågor kvar att lösa, men inget som ledde till att någon tog sitt pick och sex-pack och gick. Alla var kvar till fredag kl. 20.00 då det inbjöds till presskonferens, och så ett glas champagne för alla som medverkat.

Gott franskt samarbete

Under veckan fanns det trots det intensiva arbetet på Ständerhuset och ett förskräckligt spring för att hela tiden finnas där på alla möten tid för en avskedslunch för franske ambassadören som redan far hem. Nuförtiden hinner ambassadörerna inte ha sina introduktionsmöten klara innan det är dags för avskedsceremonierna känns det som i alla fall, fast tiden nog är den samma. I egenskap av ordförande i riksdagens vängrupp för Frankrike kunde jag försäkra alla om att vi haft ett gott samarbete. Det har varit en händelserik och intensiv period med vårt besök till Paris och både senatens och nationalförsamlingens besök till Helsingfors.

Förbättra kvinnors liv

Vår lilla strategigrupp som skall försöka utstaka en strategi för vad UN WOMEN FINLAND  skall syssla med hann mötas. Vi vet vad UNIFEM gjorde, men skall vi fortsätta med samma saker eller är det nu dags för förnyelse och annat fokus? Vi var alla eniga om att vår verksamhet bör syfta till att förbättra kvinnors liv utanför Finland. Det nationella arbetet lämnar vi åt andra, men diskussionen fortsätter. Kanske kommer vi att syssla mer med just det som jag också hann med, nämligen att träffa kvinnliga parlamentariker från Kirgisien som var i Finland för att lära sig om demokrati, parlamentarism och av mig fick de höra om autonomi, minoritetsskydd och språkliga rättigheter. 

Ny Ålandsminister

När regeringsprogrammet var klart och regeringen var klar återstod det att bestämma vem som skulle bli minister och det är en snirklig gång, med Svenska riksdagsgruppen (Srg), Sfp:s partistyrelse m.m.. Så snirkligt att man knappt hänger med, men det behövdes inte, andra sköter det och strax efter midnatt stod det klart att det fanns två svenska ministrar från Svenska folkpartiet, men godkända av Svenska riksdagsgruppen, vilket gör att jag även i fortsättningen kommer att kalla dem ”våra ministrar”. Försvars- och justitieminister, två hela ministerier och dessutom Ålandsfrågorna återbördade dit de hör hemma och alltid tidigare funnits. Att det sedan råkade sig så att justitieminister blev Anna-Maja Henriksson gör inte saken sämre.

Hon fick mycket uppmärksamhet och gratulationer under de två följande dagarna då Svenska folkpartiet hade partidagar i Esbo. Den här gången med gäster från bara ett av de åländska partierna nämligen moderaterna, trots att fyra var bjudna.

På bild: Anna-Maja Henriksson, ny på justitieministeriet dit Ålandsfrågorna nu rätteligen återförts, på Sfp-dagar, Dipoli, Otnäs.

Veckan inleddes med att jag samlade de åländska politiska partiernas ordföranden på mitt kontor för att gå igenom vad som hänt under de långa segslitna förhandlingarna och framför allt vad som hade skett sedan. Det fanns en hel del att tala om helt enkelt för att vi haft möjlighet att ha så lite kontakt. Det fanns en allmän mening runt bordet att det tidigare av Camilla Gunell initierade förslaget om att man från åländsk sida borde vända sig till riksdagen för att få en permanent ordinarie plats för Ålands riksdagsledamot i grundlagsutskottet. Detta borde genomföras nu oavsett utgången av den temporära fördelningen av utskottsplatser enligt vilken alltså Ålands riksdagsledamot endast tillförsäkrats en suppleantplats i detta utskott, och det torde vara första gången sedan 1948. Något för kalenderbitaren att studera.

Fördelningen av utskottsplatser

Beslutet följdes sedan upp av Camilla Gunell som i år höll lagtingets tal på självstyrelsedagen. Frågan följdes upp i tidningarna och jag kan faktiskt inte röra mig ute på stan utan att man frågar hur det kan komma sig att Åland nu bara skulle få en suppleantplats av Samlingspartiet mot tidigare under två perioder en plats. Därtill undras det hur kan det komma sig att det tionde mandatet som Åland tillför Svenska riksdagsgruppen endast är värt två utskott som har mycket, mycket liten relevans för Åland medan det under den nyss avslutade perioden ansågs vara värt en plats i det för Åland så viktiga utrikesutskottet som behandlade bl.a. Lissabonavtalet och mycket annat som har relevans för ett område som saknar utrikespolitisk kompetens, men i sig självt utgör ett exempel på internationell konfliktlösning. Ja, det enda rätta svaret är att det är bara en temporär fördelning tills vi vet hur det går med regeringen. Den som lever får se.

På Sveriges konsulat i Mariehamn

För ovanlighetens skull firades Sveriges nationaldag på generalkonsulatet i Mariehamn och inte ambassaden i Helsingfors. Stämningen var god, maten god, gästerna trevliga, värdparet strålande och så vidare, men själv var jag i ett uruselt skick. Inte ens tre dagar i säng hade fått bort den otäcka influensan, febern och hostan. Synd med tanke på festen, men jag hann i alla fall samtala lite med de studenter professor Marku Suksi från Åbo Akademi hade tagit dit, den ena från Azorerna och den andra från Katalonien, både bekanta autonoma områden som jag besökt.

Från Helsingfors till Önningeby

Veckan i Helsingfors inleddes med gruppmöte, och möte med gruppernas ordföranden och igen gruppmöte, och nytt uppdrag för Katainen och så ny väntan än en gång. Eventuellt gruppmöte torsdagen den 9 juni och det fanns följaktligen ingen annan möjlighet än att sitta i Helsingfors trots att det var självstyrelsedag och allt möjligt firande som jag gärna varit med på. Mötet blev inställt och först på kvällen kunde jag komma hem och då för att öppna fotoutställningen i Önningeby museum ”Södras finska pojke” som består av Jorma Heikkonens privata foton från hans tid i Önningeby på 1960-talet.

Stater som fredsmäklare?

I väntan på svaret om hur det skulle gå med regeringsbildningen och alla inställda utskottsmöten och inställda plena kunde jag bevista ett intressant seminarium arrangerat av president Ahtisaaris institut CMI och UM under rubriken ”States as peacemakers – different approaches to mediation support”. Är det lämpligt att stater är fredsmäklare eller borde det vara privata initiativ? Stater är prestigefyllda. Å andra sidan är det inte möjligt att åstadkomma fred om man inte har staternas, och helst de stora staternas stöd. Ragnar Ängeby från Folke Bernadotteakademien i Sverige redogjorde för hela Sveriges krigiska historia, men också personliga insatser i fredens tjänst som kanske varit möjliga just därför att personerna kom från ett litet land som varit neutralt i de stora konflikterna. Diskussionen och temat var intressanta. Bara en enda person nämnde Ålandslösningen, som annars låg nära till, och det var just Ragnar Ängeby. Jag bör i detta sammanhang också nämna att jag har skrivit en artikel till Fredsposten nr 2/11 som utkom den 10 juni. Fredsposten grundades av prosten Edvin Stenwall 1926 och ges numera ut av Garantiföreningen för Finlands Fredsförbund rf. Inte förrän efter helgen så det blev för ovanlighetens skull några dagar i Mariehamn. De gröna måste ju få välja ny ordförande under helgen och slå ett slag för sin nye presidentkandidat Pekka Haavisto.

Å så var vi åter där, i Ständerhuset alltså, och vi var inne på den elfte dagen. För den som så önskade var det frukost, lunch och middag. Däremellan var det möten där de olika grupperna redovisade hur långt de kommit, men ännu inget resultat, eftersom man väntade på de ekonomiska ramarna. Själv såg jag framför mig två scenarier. Antingen faller alla bitar plötsligt på plats. Vi har arbetat länge och enträget med de olika sakfrågorna och nu återstår pengarna, bara ramarna kommer och man får finslipat de sista skiljaktigheterna faller får landet hastiga tag en ny regering. Den andra möjligheten var naturligtvis att när de ekonomiska ramarna kommer upptäcker man att det här blir för svårt att få ihop en regering av. Vi står för långt ifrån varandra och så skulle det alltså komma att sluta. Vi hade alla berett oss på att arbeta på Kristi himmelsfärdsdagen och klämdagen därefter. Sedan skulle vi ha ledigt lördag och söndag, men vi visste alla att lokalerna var bokade måndag-onsdag. Så blev det inte. Vi var förhoppningsfulla till in i det sista, men sedan var det alltså bara att inse att det var slut.

 

Det som kallas demokrati  

Socialdemokraterna sjöng en kampsång, packade ner alla handlingar och gick sin väg. Vänsterförbundet gick också. Sedan uppkom en ordväxling om vem som var orsaken till att det gick som det gick. Hade socialdemokraterna och vänstern gått sin väg eller hade de blivit utkastade? Hur som helst borta var de. Själv avslutade jag kvällen i Helsingfors med att äta middag med min dotter och en baskisk aktivist som kommit för att berätta om senaste läget i Spanien efter kommunalvalet. Den baskiska separatistiska vänsterrörelsen har fått se sina politiska partier bli förbjudna det ena efter det andra, dess ledare har hamnat i fängelse etc. Motiveringen för att de kunde förbjudas och att inte heller domstolen ändrade på beslutet var att de inte tillräckligt starkt fördömde våldet och de terrordåd som ETA varit ansvarig för. Nu har så skett. Det har tagit avstånd och fördömt våldet, men trots det är det nya partiet inte godkänt, men fick ändå i koalition med andra partier ställa upp i det lokala valet i Spanien nyligen. De hade stora framgångar och man kan bara hoppas att det leder till att de på fredlig väg kan verka med politiska medel för sina mål och att vi kan se slutet på de terrorangrepp som utförts, och fängslandet av politiska aktivister. För min egen del hoppas jag också slippa sitta i fler förhör hos den finska centralkriminalpolisen för att jag träffat dessa personer, varit i Frankrike och talat om hur vi inom landets gränser har det självstyrande Åland. Även på Åland finns det personer som vill att Åland skall bli självständigt, men i Finland sätter man dem inte i fängelse. De får ställa upp i val, fritt debattera och agitera. Det är det som kallas demokrati.

Taiwan och Kina

Under veckan hann jag också med det konstituerande mötet med riksdagens Taiwan-grupp. Det är ett annat område vars konstitutionella status är olöst. Tidigare har många velat ha självständighet, men under den senaste tiden har budskapet mer varit att man vill ha status quo, samtidigt som många anser att Taiwan mer och mer dras in i Kinas ekonomi och därmed intressesfär. Det enda besök jag gjort i Taiwan innehöll också en föreläsning om Ålands självstyrelse, som jag höll vid juridiska fakulteten i vid ett av Taipeis universitet. För det har jag ännu inte hamnat i förhör hos finska centralkriminalpolisen.

Tibet och Dalai Lama

En ytterligare folkgrupp som intresserat sig för Ålands självstyrelse är tibetanerna och jag har vid två tillfällen fått möjlighet att redogöra för Ålands självstyrelseordning för Hans Excellens Dalai Lama, också det utan att hamna i förhör hos centralkriminalpolisen. Nu har Dalai Lama övergått till att bara vara folkets religiösa ledare, medan till ny politisk ledare har valts Harvardjuristen Lobsan Sangay, också det en bekant från mina turnéer som föredragshållare om Ålands självstyrelse. Vad det riktigt innebär kanske vi veta när Dalai Lama i augusti besöker Helsingfors. Om hans besök hann jag under veckan tala med nuvarande talmannen Ben Zyskowics.

Pierre Schori och Afghanistan

Den som däremot hann besöka riksdagen den här veckan och presentera sin intressanta bok om kriget i Afghanistan och sin kritiska inställning till Sveriges och det internationella samfundets deltagande var rikssvenske veteranpolitikern och -diplomaten Pierre Schori . Tyvärr var panelen som bestod av Pekka Haavisto, Erkki Tuomioja och undertecknad inte särskilt kritiska till boken och dess budskap. Det hade varit intressantare med deltagare som av djupaste övertygelse försvarat våra militära insatser i landet. Vi har alla varit med om att fatta beslut om den närvaro som finns idag, men det har inte varit utan ett starkt ifrågasättande. Kunde vi göra bättre nytta någon annanstans för samma pengar? Kostnaderna är enorma och resultaten kan inte ses inom en nära framtid. Vi får militär träning ja, kompatibilitet under FN-mandat, men inte en blå basker eller en FN-flagga så långt ögat når och bra är väl det. De symbolerna skall inte vanhedras.

Besök på Sveaborgs dockmuseum

En sista dag med Hedvig i Helsingfors. Vi har bott trångt i den lilla övernattningslägenheten i Ulrikasborg, och nu får jag gott om utrymme igen, men jag kommer att sakna henne så. Dagen gick åt att packa och besöka Sveaborg. Hedvig har arbetat på dagarna och studerat på kvällarna. Mina kvällar har varit om möjligt ännu senare och på helgerna har jag varit på Åland och det är bara att konstatera att ett helt läsår gått utan att vi knappast alls hunnit umgås. Så det fick nu bli ett besök på Sveaborgs dockmuseum som den avslutande kulturella höjdpunken.

Influensan slog till

Väl hemma i Mariehamn var det bara att konstatera att influensan slagit till. Jag har varit för tunnklädd och gått för många snabba promenader i blåsten fram och tillbaka mellan Ulrikasborg, Arkadiabacken och Ständerhuset. För min del fick det räcka med en föreläsning i något förvirrat febertillstånd för The European Network for Civil peace Services under rubriken ”Peacebuilding – can civilians do what military can not?” Champagneauktionen fick vara för min del.