Vecka 30

Veckan började och slutade, som säg bör kanske man kunde säga vad gäller några arbetstyngda veckor i Häljeboda varje sommar. Men redan tidigt, ja mycket tidigt, tisdag morgon bar det av till Politikerveckan. Almedalsveckan och Finlandsarenan i Björneborg har stått på programmet några år, men av olika anledningar inte blivit av och det blev inte av i år heller. Det åländska deltagandet i Almedalen blev massivt ändå och även om jag anser att det skulle vara mycket viktigt att Åland också syntes och hördes i Björneborg så fick det bli politikerveckan i Tusnádfürdő, eller Baile Tusnad som orten heter på landets majoritetsspråk rumänska, men här håller vi oss bara till minoritetsfrågor och då heter det Tusnádfürdő. Det är ungrare från omkringliggande länder där det finns ungerssk befolkning som samlas där. De kallar sig alla ungrare, och kan inte förstå att finlandssvenskarna inte rätt och slätt kallar sig svenskar. Här kallar sig ingen rumänienungrare, serbienungrare, kroatienungrare, slovenienungrare, slovakienungrare eller något annat, men så är de inte heller statsbyggare som finlandssvenskarna. Denna politikervecka ordnades för 24:e gången och första gången jag var där var 2005.

Initiativet att samla ungerska minoriteter från länder som Serbien, Kroatien, Slovenien, Ukraina, Slovakien i Transsylvanien hos den ungerska minoriteten i Rumänien har fått efterföljare, men ingenstans är arrangemanget så stort som här i Tusnádfürdő. Unga och gamla, aktiva medverkande och passiva åhörare och folk som bara kommit för att träffa andra – alla återfinns där. Arrangemanget går under rubriken Sommarskola, men är verkligen en politikervecka. Hit kommer parlamentariker från nationella parlament, liksom flera europaparlamentariker. Här kan man träffa ungerska diplomater från runt om i Europa och här kan man lyssna på konserter med medverkande från den ungerska musikvärlden. Man kan delta i vinprovning och äta de nykokta och rostade majskolvarna som tillagas längs vägen in i campingen, för det är på en campingplats det hela föregår. Ungdomar tältar eller bor i små stugor, medan andra bor betydligt mer bekvämt på denna badort. Själv var jag inhyst på badhotellet Ozone. Oavsett boendeform verkar alla trivas. Festerna pågår inpå småtimmarna, och på morgonen gäller det att vara pigg om man skall få med sig några av de intressanta paneldiskussioner som ordnas på flera olika scener. Den största scenen bär nu namnet ”Csaba Lörincz”, en minoritetsexpert som jag mötte första gången på mitt kontor i Mariehamn. Han skrev en liten bok om Åland och gick sedan bort alldeles för ung.

I år var autonomi särskilt tema och därför var vi några inbjudna från utlandet som satt med i flera paneler, varav jag medverkade i två. Den ena handlade om autonomilösningar (2013 the Year of Autonomy) och den andra om det civila initiativ som ungrarna i Transsylvanien tagit med syfte att skapa en minoritetsstrategi inom EU (the European Citizens’ Initiative for Minority Rights). Det har skapats många internationella instrument som syftat till att skydda minoriteter under de senaste decennierna. Europarådet har varit en av de viktigaste arenorna för dessa frågor. Mycket har gjorts, men nu känns det på något sätt som att det har blivit ett vakum. Autonomi som en av många möjliga lösningar på en konflikt lyftes fram i många olika sammanhang på 1990-talet, och där hade naturligtvis Åland en viktig roll, men de senaste åren har inte så mycket hänt och inte heller har Åland lyfts fram på samma sätt som tidigare. Minoritetspolitik är dömd att också rammas av den ekonomiska krisen. Det verkar därför välfunnet och mycket viktigt att EU också avkrävs ett ansvar för minoriteter. Om det här initiativet verkligen blir av är en annan sak. Det krävs en miljon namnunderskrifter och stöd från sju länder. Dessutom är alla minoritetslösningar olika och det är nog snarast övervakningsmekanismerna och standarderna som borde vara gemensamma inom EU.

Forced Swedish

Att i det här sammanhanget berätta att vi i Finland också infört detta instrument i vår nationella lagstiftning, men att ett av de första medborgarinitiativen i Finland som enligt alla ”glädjerapporter” snart nått det erforderliga antalet om 50000 namnunderskrifter går ut på att få bort det ena av landets nationalspråk från schemat som obligatoriskt ämne, kändes inte bra. De kunde inte tro sina öron när jag berättade om förslaget som talar om ”forced Swedish”. Finland, landet med en minoritetspolitik som är en förebild runt om i världen, nej, det kan inte vara sant. De ansåg inte att detta var en finsk inrikesfråga utan rörde dem lika mycket som invånarna i Finland. Om Finland nu visar världen att så här gör landet med ett av sina nationalspråk då är det fritt fram att inte ha så stor respekt för andra språkarrangemang som också har tillkommit för att människor skall kunna leva och fungera på sitt modersmål i andra delar av världen.

När det gäller språk och minoriteter så blir det ofta tal om antal, hur många människor är ni? Det handlar naturligtvis inte om antalet. Ett bra exempel på det gav en f.d. medlem av Europaparlamentet och f.d. minister i Katalonien Bernat Joan i Mari och som medverkade i samma panel som jag.

Katalanska inte är ett officiellt språk i EU (cirka 6 miljoner) medan t.ex. slovenska (cirka 2 miljoner) och finska (cirka 5 miljoner) är det. När han satt i Kataloniens regering gavs de 3000 occitanskspråkiga i Katalonien ett officiellt språk. Även i södra Frankrike talas språket, men människorna där har inga rättigheter förknippade med sitt språk.

Liksom det gäller att inte ta fel på Helsingfors och Helgebodafors när man är ute och reser gäller det att inte ta fel på Bukarest och Budapest, ingen risk i mitt fall eftersom det här är MIN del av världen, men så många har gjort det att man nu i Rumänien faktiskt på allvar funderar på att byta namn på huvudstaden. Mycket känd eller kanske ökänd är Mikael Jacksons uttalande om att det var trevligt att befinna sig i Budapest när han var i Rumäniens huvudstad. Hans misstag har följts av många fler felsägningar, men felsägningar är bara felsägningar och inte så allvarligt. Orsaken till att diskussionen om namnbyte verkligen tog fart var att 400 anhängare till fotbollslaget Athletic Club Bilbao flög till Budapest istället för Bucharest när Europe League finalen spelades 2012. Laget förlorade med 3-0 och ingen kan veta hur det gått om fansen varit på plats och hejat på sitt lag. Allt tyder dock på att det inte blir något namnbyte utan bara en storsatsning på informationskampanjer.

Gagauzien

Gagauzien är en autonom region i södra Moldavien sedan 1994. Gagauzierna talar gagauziska som är ett turkiskt språk. Detta är välkänt bland minoritetsarbetare oavsett om man som jag besökt området eller inte. Gagauziens lantråd medverkade i en av de paneler jag deltog i. Han berättade väldigt positivt om deras autonomi, om hur bra den fungerar och hur den skulle kunna vara en modell för andra minoriteter, visst finns det några problem, men i det stora hela mycket positivt. Detta inlägg var den viktigaste internationella medverkan under politikerveckan, att någon från Rumäniens broderland Moldavien beskrev hur en minoritet fått rätt till autonomi och att det fungerade väl. Det fanns många journalister på plats och viktigast av allt även sådana som skriver i majoritetstidningarna för en rumänsk läsarkrets. Detta var ett viktigt budskap till den publiken.

Vår tid

Och så det här med åländsk tid, en länge diskuterad fråga som aldrig fått någon lösning, men det finns en modell att kopiera om man så vill. Ungern har centraleuropeisk tid som t.ex. Sverige. Rumänien och Ukraina har liksom Finland östeuropeisk tid. I Rumänien rättar sig ungrarna snällt efter landets tid, men den ungerska minoriteten i Ukraina, som bor i Beregszász som på landets majoritetsspråk heter Berehovo, använder ”ungersk tid” i alla sammanhang där det är möjligt. Det går knappast när det gäller tågavgångar, men väl sammanträden, träffar, möten, middagar etc. Då säger man helt enkelt vi kan ha mötet kl. 9.00 ”vår tid” eller kom på middag ikväll kl. 19.30 ”vår tid”. Alla vet att ”vår tid” betyder den tid som används i Ungern, kanske ett tips till dem som vill ändra Ålands tid utan att gå den besvärliga juridiska process som verkar vara alternativet.

Tunisien

Innan jag for från Häljeboda måste jag uppdatera mig om läget i Tunisien och talade med en bekant källa i Tunisien, om vad som hänt den kvinnliga ambassadören som kallades hem från Helsingfors, om hur läget är för kvinnliga diplomater och inte bara kvinnliga diplomater utan för kvinnor i arbetslivet i allmänhet. Det är ingen upplyftande bild man får av läget, och särskilt inte för den som vet hur tunisiska kvinnors ställning varit. Vi kom också in på händelserna i Egypten, handlar det om en militärkupp? De politiska uttalandena är försiktiga, men Erkki Tuomioja verkar tycka att man skall tala i klartext. Min sagesman däremot ansåg att folket i Egypten fått nog av islamisterna och att militären bara hjälpt folket lite grann.
Det var i början av veckan, i slutet av veckan var det nya rapporter om många dödsoffer i Egypten och politiska mord i Tunisien, en av dem som blev offer skulle vara med och skriva den nya konstitutionen.

Vecka 29

Veckan började som sig bör med aktivitet och slutade som sig bör med aktivitet.

Den ena, och för mig viktigaste aktiviteten var att det hände något hemma på backen, något som måste betecknas som aktivitet. Och det var inte baara alla hantverkare som var i farten vill jag påstå. Jag har också hanterat värmepistol, slipmaskin, penslar, putsdukar, brett ut snickerispackel och slipat etc. etc.

Veckans andra viktiga aktivitet var naturligtvis att det väntade beskedet om att förre Ålandsministern Astrid Thors efterträder Högkommissarien för nationella minoriteter inom ramen för OSCE. En verksamhet och ett arbete som för mig personligen, men också för Åland, betytt mycket under årens lopp. Allt ifrån resor i fält med den förste Max van der Stoel till intressanta diskussioner med den nuvarande innehavaren av uppdraget Knut Vollebaek, båda bekanta från Balkantiden. Ålands fredsinstitut hör också till dem som haft ett nära samarbete med HCNM-kontoret i Haag. Det finns all anledning att räkna med att samarbetet fortsätter nu med Astrid på den platsen. Både Astrid och Åland är att gratulera! Autonomi är inte lösningen för alla minoriteter, men Ålandslösningen kan vara en inspiration för många det vet vi, och säkert kommer vi att se något av det när det är dags för OSCEs jubileumsår.

Att Astrid i riksdagen ersätts av Jörn Donner har nog ingen missat, och även det ser vi i Svenska riksdagsgruppen fram emot.

Vecka 28

Veckan började med att det bara var att konstatera att badrummet inte var klart före midsommar, och skulle inte heller bli på ett tag. En fuktighetsmätare kom under veckan att bli min bästa vän, med den kan man springa runt tidiga morgnar, sena kvällar, ja mitt i natten om man så vill och testa fuktigheten i väggen för att på så sätt få veta om fuktigheten i väggspacklet gått ner till en acceptabel nivå, och det har det inte. Det lyser en lång rad av röda prickar. Och det är lika bra att säga det genast, hela veckan gick utan att krönas av någon framgång på det här området.
Jag har med andra ord gått med denna fuktighetsmätare jämt hela tiden skulle man sagt om jag varit i Sverige, men nu är jag i Värmland och där betyder jämt något helt annat. Det påmindes jag om i NWT (Nya Wermlandstidningen) den dag jag kom till Värmland. Alla värmlänningar vet att om man säger att jag ska jämt gå in på Systembolaget så betyder det inte att man går på Systembolaget hela tiden utan att man bara skall gå in på Systembolaget. Vi har jämt stängt betyder inte att det alltid är stängt utan att man just har stängt, alldeles nyss. Artikeln var välskriven, men det var nog någon person långt borta från norska gränsen som skrivit den. Där påstods att halt på värmländska heter glingt och det verkar vara någon närmast stockholmsk variant. Här i västra Värmland vet alla att det heter glint.

Tur att jag blev bjuden till Rackstad en kväll för att umgås med min gudson och några andra kära vänner sedan skoltiden, som när sommaren kommer återkommer till Arvikatrakten.

Den andra utflykten och pausen från fuktighetsmätandet var till skogen i Arstane, och det är bara att konstarera att en käpp är bra att ha i skogen.
Riktigt så liten är inte världen som inom de fyra väggarna i badrummet utan det finns en värld utanför. Skall Finland ge politisk asyl åt Edward Snowden, tillfrågas alla Finlands riksdagledamöter. På grund av de begränsade uppkopplingsmöjligheterna i skogen kunde jag inte besvara frågan, men det gjorde desto fler andra. För den som följt vad som hänt på Balkan dök naturligtvis minne av när finska ambassaden i Belgrad såg till att Zoran Topencarevic fick politisk asyl i Finland 2002, också en frispråkig man men bara från Serbien och inte från det förlovade landet i väster USA. Så olika kan man se på saker och ting. Som påpekats i pressen hette utrikesministern den gången också Erkki Tuomioja.

Det var inte bara det som fick uppmärksamhet i finsk press. Statminister Katainen meddelade att han överväger att dra sig tillbaka snart och att inrikesminister Päivi Räsänen anser att bibeln ibland måste gå före Finlands lagar. Båda lär vara typiska produkter av den vanliga sommarnyhetstorkan sägs det, eller det som kallas nyhetsankor, och den här gången handlar det inte om ankdammen.

På den åländska fronten var den stora och glädjande nyheten det som i alla fall jag hoppats på nämligen att Ålands egen drottning Presiden Tarja Halonen åtagit sig uppdraget att bli ordförande i den kommitté som skall se på möjligheterna att reformera och som det sagts modernisera det åländska självstyrelsesystemet.

Vecka 27

Veckan började inte som sig bör i Mariehamn eftersom det inte längre finns något Air Åland. Det blev istället att redan söndag kväll bege sig till Helsingfors för att vara med på stora utskottets sammanträde och hörande av statsminister Katainen. Statsministern hade mycket att säga om toppmötet, om det ekonomiska läget. Det är en omskrivning av den ekonomiska krisen. Och mycket om ungdomsarbetslösheten som man beslutat hålla ett särskilt möte om. Längre ut i veckan nåddes man av röster från Almedalen som inte hade någon förståelse alls för att man talade om ungdomsarbetslösheten så intensivt när så många medelålders aldrig haft ett riktigt jobb, är det inte där man borde börja?
Under måndagen hann jag också med att träffa en japansk diplomat som ville tala om möjliga stora affärer mellan Finland och Japan, om man så vill, eller mellan två företag kan man också säga. Säkert bra att vara informerad om det mesta inför höstens diskussioner i riksdagen. Vem som gör affärer med vem återstår att se.

1 juli

Veckans första dag var den första juli, en dag då jag i tankarna alltid befinner mig någonstans i Kroatien, för att göra det omöjliga som ändå visade sig möjligt, för att göra det otillåtna som ändå måste anses tillåtet. Nu har det gått 19 år sedan den dagen jag förde en förrädare, en Quisling, en hjälte, en hatad, en respekterad, en älskad, en föraktad professor i filosofi genom polisspärrar som det var absolut omöjligt att ta sig igenom utan ett internationellt dokument, i en bil som det var otillåtet att föra människor utan ett internationellt dokument. Målet för vår resa var hans mor och hans far som han inte hade sett sedan kriget började. Och varför gjorde jag allt detta? Ibland skall man inte fråga varför. Nu sitter han i Kroatiens parlament Sabor och vår kontakt har hållit i sig genom åren. Möjligheten att träffas har blivit många genom åren. Att Kroatien skulle komma in i EU just den 1 juli var naturligtvis en händelse skulle jag vilja påstå, men jag vet att mina vänner på Balkan skulle säga ”Elisabeth that was no coincidence” som de brukar säga om underliga sammanträffanden. Som när jag råkade boka min biljett till Belgrad på Vidovdan det år och den dag då Milošević skickades till Haag. “Elisabeth that was no coincidence”

En händelse eller inte, den 1 juli var det dags att ta in Kroatien i EU och det skulle firas med ett seminarium på EU-representationen i Helsingfors. Klart man var där och jag tog på mig mina morčić, örhängen som det sägs att om en sjöman hittas flytande omkring någonstans med ett sådant hörhänge så vet man att liket skall skickas tillbaka till Rijeka I Kroatien, det är därifrån sjömannen kommer. Det känns tryggt att bära dessa örhängen, man kommer alltid hem.

Där var Kroatiens ambassadör, en finsk journalist och författare som jag lärt känna under kriget i Kroatien och många andra. Nu börjar den långa resan för Kroatien, att få bukt på ekonomin att respektera mänskliga rättigheter och mycket, mycket annat. I nyheterna visades bilder från Vukovar och de nya gatskyltarna med ortnamnen skrivna med både latinska och kyrilliska bokstäver, så som lagstiftningen i Kroatien faktiskt föreskriver. Det är för tidigt sade mannen, men det är förresten alltid för tidigt sade mannen.

Det var mycket att reda upp i riksdagen innan bilen från 1967 nu med ny bensinpump och elen i låset fixat kunde köras ombord på den färja jag aldrig tidigare tagit, färjan från Helsingfors till Mariehamn. Det är inte behagligt att stiga upp 03.30 för att köra av 04.25, men vad gör man inte för att en gammal trotjänare skall komma fram välbehållen. Veteranbilen lämnades i Mariehamn och jag bytte till mitt guldfärjade, blanka, lysande vrålåk. Kanske inte riktigt, men i alla fall en bil som håller att köra tills man ser Norge.

Fast man kör från Helsingfors till Helgebodafors följer händelserna i Egypten med, den förste demokratiskt valde presidenten som inte för så länge sedan hyllades för sina insatser i Mellanöstern, men nu är avsatt av militären. Med följer också Snowdens öde, vart skall han ta vägen? Han har sökt asyl i Finland, men den det är ingen ansökan säger Alexander Stubb, bara en förfrågan, och Tuomioja som visat förståelse för vad Snowden gjort hänvisar till de juridiska regler som gäller för asylansökan i Finland. Andra säger att de bara gömmer sig bakom juridiska regler för att det inte finns någon politisk vilja. Sverige har inte fått någon ansökan och kan det bero på att hans rådgivare Asange avrått honom från att försöka ta sig till Sverige?

Jag skall inte berätta om något nytt badrum, det spar jag till en annan gång. Det är lättare att klara sig utan vatten och toalett på sommaren kan man bara konstatera.

Värmland är fullt av kulturella begivenheter och redan första helgen var det dags för Aurelliaden i Mangskogs hembygdsgård, Neragata. Den som hittade dit kunde få ta del av litteraturprofessorn i Örebro occh Gunnarskogssonen Pär-Yngve Anderssons analytiska beskrivning av Tage Aurells författarskap. Den som inte tog sig dit kan få del av samma analys genom att läsa Pär-Yngves bok ”Att röja plats för tystnaden”, en mycket bra titel för att beskriva det minimalistiska i den modernistiske författarens sätt att med tystnad säga det osagda. Den som hittade dit kunde precis som Gunnar Björling och Rabbe Enckell njuta av Tages vackra hem med utsikt över sjön Mangen med alla sina björkdungar. Min far som var en stor beundrare av Tage Aurell pekade alltid upp mot huset där det ofta flaggades med norsk flagga och sade där bor Tage Aurell, men det tog 50 år att hitta dit.

Vecka 26

Veckan började inte som sig bör utan med en snabb avfärd från Tirana och valövervakningsuppdraget, allt för snabb, men på tisdag ville jag absolut vara på Åland. För snabbt därför att man skall alltid vara kvar och ge sina synpunkter på hur valet gått till, diskutera med de andra för att få fram en helhetsbild och slutligen delta i presskonferensen. Helheten är viktig. Nu blev det bara de skriftliga rapporterna jag lämnade efter mig, men det var å andra sidan inte bara. Blanketterna var oerhört detaljerade och man fick inte slarva om man skulle få allt rätt ifyllt och det skulle man. Jag fick förlita mig på att min kollega, förre polisofficeren och numer Baroness Hilton skulle avge en rapport och förmedla våra gemensamma upplevelser. Och de gemensamma upplevelserna var att det hade gått mycket korrekt till. Hon baserade det på lång erfarenhet som valövervakare, eller närmare bestämt 16 missioner, och jag baserade det på att jag var med för fyra år sedan och då i ett område där ingenting var helt korrekt. Av detta kan man naturligtvis inte dra slutsatsen att det var fria och rättvisa val, men när vi väl fick rapporterna från våra kollegor via nyhetsmedia så var nog iakttagelsen korrekt.

När oppositionen vinner i ett land kan man alltid misstänka att det gått korrekt till och att valsystemet fungerat. Om en regim aldrig byts ut kan det uppstå misstankar om valsystemet verkligen fungerar. Själv är jag född och uppväxt i ett land där den regerande regimen inte byttes ut på 44 år. Ett land som kan kvotera in kvinnor, invandrare eller andra som kan anses ha för låg representation i parlamentet. Så, helt annorlunda från valsystemet i det land jag blev vald till parlamentariker. Där får varje ledamot slåss för sina röster. Vad skall vi dra för slutsatser av det?

Det internationella samfundets bedömning av valet i Albanien 2009 är inget att var stolt över. Det finns ett många gånger citerat uttalande som vi kunde varit utan: ”while meeting most OSCE commitments, these elections did not fully realize Albania’s potential to adhere to the hihgest standards for democratic elections”.

Disgrace is the only appropriate word. I am ashamed of having been part of this monitoring mission, and the way the coordination of the statements by the international community was carried out. I am lucky to say that the performance of the international community in this elections this time must be considered as correct. I do not know if it was thanks to the persons responsible for the mission or the way the election was carried out.

The words that remains from the international community (in my case the OSCE) this year is “This was a substantive election offering voters real choices at a critical time for Albania. It is now time for the country’s political leaders to listen to the people’s verdict” but still pointing at the shortcomings “not appointing officials to promptly count the ballots, political parties are unnecessarily making their voters wait for the results of these elections”.

Vi vet nu att oppositionen vann, och vann stort och allt tyder på att den tidigare ledningen accepterar den nye vinnaren. Allt tyder också på att den nye vinnare Edi Rama inser att nu handlar det inte o matt fira några politiska segrar over motståndarna utan att tillsammans skapa ett land som kan börja diskutera en framtid inom EU.

http://en.wikipedia.org/wiki/Albanian_parliamentary_election,_2013

Tisdagen blev en hektisk dag. Det var viktigt att komma till Mariehamn och det fick bli vägen via Stockholm, annat var det på Air Ålands tid www.airaland.com och tillbaka till Helsingfors på kvällen denna gång dock utan omvägen över Stockholm.

Därmed inte sagt att onsdagen skulle blev en mindre hektisk dag. Riksdagen blev inte som vanligen är fallet, klar före midsommar utan måste sammanträda på onsdagen efter midsommar. Det handlade naturligtvis om Sohä-reformen (det som vissa kallar Sote), och jag har en känsla av att oppositionen här lyckades plocka en och annan poäng på något den vanlige medborgaren misstänker kan ligga väldigt nära den lilla människan, men samtidigt vet alldeles för lite om hur det kommer att se ut. Vidare skulle också statsminister Katainens agerande i den s.k. Himanen affären behandlas i plenum. Det blev självfallet ganska odramatiskt i plenum efter att grundlagsutskottet kommit fram till att statsministern inte gjort något fel. Enligt min åsikt borde sådana ärenden överhuvudtaget inte komma till behandling i grundlagsutskottet. Statsministerns kontor borde fungera så att det alltid finns någon tjänsteman som klart och tydligt har sagt hur det skall gå till. Frågan är sedan har statsministern följt eller inte följt den juridiska gång som utstakats. Nu blir det Justitiekansler som får fundera på den saken.

På eftermiddagen gick flyget återigen till Balkan och den här gången till Bukarest. Det var sista mötet med det parlamentariska nätverket som försöker åstadkomma något för att stoppa människohandel eller som det heter Parliamentarians against Human Trafficking. Det var nätverkets sista möte och vi avslutade med att anta en deklaration under titeln ”Building a European Network of Parliamentarians to Address Trafficking in Human Beings”. http://www.paht.eu/news/ . Den undertecknade vi alla under högtidliga former, och jag för Finlands del.

Kampen fortsätter, och man får verkligen stålsätta sig för att ens orka höra de hemska historierna om dagens slaveri mitt ibland oss. Vi får inte ge upp. I Finlands riksdag har vi alltså valt att betrakta denna fråga som en del av det som kallas mänskliga rättigheter, och tagit oss an det i Människorättsgruppen.

Efter det blev det Mariehamn i två dagar och besök av goda vänner från Frankrike, kontorsjobb och mycket trädgårdsjobb. Men veckan var inte slut med det. Veckans sista dag söndagen innebar än en gång att sätta sig på flyget till Helsingfors. Stora utskottet skulle ha möte på måndag för att få lyssna till vad statsminister Katainen hade att säga om senaste nytt från EU:s toppmöte. Nu är det sommar och då går det inget flyg alls till Helsingfors på måndag morgon, annat var det på Air Ålands tid. www.airaland.com