Nauclér i plenum om förslaget till ändring av självstyrelselagen

april 29th, 2009Nyheter och pressmeddelande

I tisdagens plenum behandlades regeringspropositionen som skall ge möjlighet för Åland att ha talerätt i Europeiska gemenskapernas domstol. Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér lyfte i plenum fram att Åland blev medlem av EU år 1995 tillika med Finland, men fick ett särskilt protokoll.

- Grundläggande rättigheter som rätten till medinflytande, rätten att föra sin egen talan vid domstolen, rätten att få försvara sig själv på sitt eget språk och rätten att omfattas av subsidiaritetsprincipen visade sig inte gälla Åland.

Detta är en orättvisa som måste korrigeras.

- Den proposition med förslag till ändring av självstyrelselagen för Åland som nu finns på våra bord har inte ett direkt samband med Lissabonavtalet, men är Finlands regerings försök att komma till rätta med de problem Åland fått erfara.

I responsdebatten deltog även Erkki Pulliainen (gröna), som poängterade att regeringen och justitieministeriet borde klargöra om vad som egentligen gäller för Ålands självstyrelseområdes lagstadgade position inom EU. Pulliainen tyckte även att det är utmärkt att Finland är ett tvåspråkigt land, och att man därmed talar svenska som officiellt språk.

Ytterligare information:
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér 09 432 3047, 050 512 1984
Assistent Janina Mackiewicz, 09 432 4047
 

ändring av självstyrelselagens 59 c §

april 28th, 2009Kolumner och artiklar

Ärade herr talman! Åland blev liksom Finland medlem av EU 1995. Då kunde varken Finland eller Åland inse vilka konsekvenserna skulle bli, och hur illa unionens strukturer passar in på de mekanismer som reglerar förhållandet mellan det självstyrda Åland och riket. Åland hade kunnat stå utanför unionen som andra områden i samma ställning valt att göra, men tron på fördelarna med ett närmande till Europa var större än misstron mot systemets eventuella brister.

Motiveringen till att Åland fick ett särskilt protokoll vid inträdet byggde också på att flera av medlemsstaterna kände sig bundna av det beslut som fattades av Nationernas förbund i Genève 1921. Det minoritetsskydd ålänningarna fick genom denna unika internationella konfliktlösning kunde få fortsätta att existera, trots att det inte till alla delar var i överensstämmelse med grundtanken i Romfördraget om kapitalets fria rörlighet.

Men bara så långt accepterade EU tanken på att respektera denna internationella konfliktlösning. När Åland väl gått in i EU ville man glömma denna struktur och började tillämpa det fyrkantiga regelverk enligt vilket bara självständiga stater kan vara medlem av EU och få kompensation för den bestämmanderätt man gett ifrån sig till Bryssel. Grundläggande rättigheter som rättten till medinflytande, rätten att föra sin egen talan vid domstolen, rätten att få försvara sig själv på sitt eget språk och rätten att omfattas av subsidiaritetsprincipen gällde inte Åland.

EU vill vara ett fredsskapande organ, men erkänner samtidigt inte de internationella konfliktlösningar som historien fört med sig och som finns inom det egna landområdet. Den stelbenta unionen känner bara nationella lösningar som ofta baserar sig på någon form för federativt system. Osymmetriska system som Åland är ett exempel på inom ramen för Finland finns helt enkelt inte.

Vad är då effekten av detta stelbenta tänkande? Jo, att problemen hänskjutits till Finland för ett lösande på nationellt plan av frågor som är omöjliga att lösa på nationellt plan. I väntan på att unionen fås att förstå problemet måste Finland göra sitt bästa. Därför har vi nu en fjärde ändring av självstyrelselagen sedan EU-inträdet till behandling i riksdagen.

Varje nytt EU-fördrag har aktualiserat de problem som Åland fått erfara genom EU-inträdet. Missnöjet har lett till tanken på att inte godkänna nästa fördrag. Samma sak gäller för Lissabonavtalet som ännu inte antagits av lagtinget.

Den proposition med förslag till ändring av självstyrelselagen för Åland som nu finns på våra bord har inte ett direkt samband med Lissabonavtalet, men är Finlands regerings försök att komma till rätta med de problem som Åland fått erfara. Det är helt klart ett stort steg i rätt riktning. Det ska inte som hittills vara möjligt att de åländska förklaringarna till det egna handlandet som man är skyldig att eventuellt betala böter för stannar i Helsingfors och aldrig når rätt mottagare i Bryssel. Man ska enligt detta förslag få försvara sig själv och framför allt på sitt eget språk.

Finland fick överhögheten över Åland en gång i tiden mot ett löfte att för alltid tillse att Åland bevaras svenskt. Det är lätt att glömma bort i dagens integrationssträvanden. Trots att Finland är ett tvåspråkigt land har det visat sig att det största problemet att samordna sina åsikter i praktiken är språket. Åland får inte handlingarna på svenska, möten går helt på finska och kontakterna fungerar inte i praktiken. Detta leder till att man från åländsk sida helt enkelt måste avstå från att delta. Det nu föreliggande förslaget ska förhoppningsvis också vara ett steg i rätt riktning i det avseendet.

Jag tänker inte närmare gå in i detalj på lagförslagets komplicerade strukturer utan kan bara konstatera att de utarbetats i samarbete mellan regeringarna i Mariehamn och Helsingfors. De ger Åland en plattform för agerande oavsett om Finland är svarande part, kärande, intervenient eller ärendet gäller ett förhandsavgörande. I sammanhanget kan påpekas att det självfallet också krävs ett beslut av den lagstiftande församlingen i Mariehamn innan det kan träda ikraft. Det är min förhoppning att det så snabbt som möjligt kan behandlas av riksdagen.

En kritisk granskning av texten visar att det fortfarande finns stort utrymme för tolkning och områden för välvilja. Det beror helt enkelt på att Finlands välvilja inte rår på EU:s stelbenthet. Att systemet ska fungera beror alltså på att Finland visar exempel på good governance oavsett vem som sitter i regeringsställning. Likaså kräver det att Åland är berett att använda sig av alla dessa mekanismer, att ta initiativ och att utnyttja alla de möjligheter till påverkan som nu skapas, och det kräver inte lite av Ålands politiska ledning och dess förvaltning.

Herr talman! Jag vill slutligen konstatera att detta är en bra bit på vägen, men långt ifrån målet. Faktum kvarstår att EU måste vara berett att förändra sig. Hade det skett tidigare skulle vi inte haft de problem som vi nu har med tax havens som står utanför räckvidd för kontrollen. Då hade det troligen varit lågskatteområden som vi kunnat acceptera.

Inte förrän Åland fått den plats i EU-parlamentet som rätteligen tillkommer landskapet kan vi slå oss till ro och vara helt nöjda, men som sagt var, en bra bit på vägen och mycket att vara nöjda över är det här lagförslaget.

 

Avvikande mening om beredskapslagen

april 17th, 2009Nyheter och pressmeddelande

I riksdagen pågår fortfarande en diskussion om regeringspropositionen om en ny beredskapslag. Den nya beredskapslagen skulle upphäva den gamla lagen och de nya bestämmelserna skulle bli eniga med grundlagen. I propositionen har inkluderats modernare faror såsom externa hot, storolyckor och pandemier. Det som dock blivit en debattfråga är presidentens befogenheter i undantagsförhållanden. Riksdagsledamoten Elisabeth Nauclér finner att förslaget är problematiskt i förhållande till presidentens roll i självstyrelsesystemet.

I onsdags lämnade riksdagsledamoten en avvikande mening till grundlagsutskottets utlåtande över förslaget till ny beredskapslag. Nauclér framhöll det välfungerande systemet som nu finns mellan Finlands president och landskapsmyndigheterna, och som bygger på Nationernas Förbunds beslut från år 1921.
- Med anledning härav kan varje försvagning eller förändring av presidentmakten äventyra det välfungerande konfliktlösningsexempel som Ålands självstyrelse utgör.

Det som förslås i den nya beredskapslagen är att frånta presidenten rätten att utfärda förordningar i enlighet med beredskapslagens 3 § 1 mom. och istället överföra denna rätt på statsrådet.

Nauclér förenade sig med klämmen som getts i den andra avvikande meningen av bl.a. Jacob Söderman, där det även poängterades att det inte finns någon egentlig grund till att frånta de befogenheter som presidenten har enligt nuvarande beredskapslag.

Ytterligare information:
Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér 09 432 3047, 050 512 1984
Assistent Janina Mackiewicz, 09 432 4047

Nauclérs avvikande mening nedan i helhet:

Reservation till grundlagsutskottets betänkande över propositionen (RP 3/2008) med förslag till ny beredskapslag.

Jag förenar mig om klämmen i avvikande mening nr 1 med följande motiveringar.

Genom Nationernas förbunds beslut i Genève 1921 fick Finland suveräniteten över Åland med den begränsningen att Åland för alltid skulle tillförsäkras en vidsträckt självstyrelse. Lagstiftningsbehörigheten delades mellan de två lagstiftande församlingarna Finlands riksdag och Ålands landsting. Nationernas Förbunds Råd skulle övervaka garantiernas tillämpning och Åland gavs till och med rätt att klaga till Rådet, så att Rådet om frågan var av rättslig natur skulle inhämta utlåtande av den permanenta internationella domstolen. Ett särskilt nationellt system för övervakningen av fördelningen av lagstiftningsbehörigheten utarbetades också med särskilda roller för den s.k. Ålandsdelegationen och högsta domstolen, men inte minst för republikens president. Klagorätten har senare försvunnit, men systemet har ändå visat sig fungera väl och detta måste till stor del tillskrivas det sätt på vilket Finlands presidenter handhaft denna uppgift. Det har fungerat så väl att det blivit internationellt känt som exempel på en minoritetslösning värd att studera av konfliktlösare världen runt. Många av de problem som funnits har kunnat lösas i tid, och detta måste till stor del tillskrivas den roll Finlands presidenter spelat i självstyrelsesystemet. Presidenten kan sägas ha varit en brobyggare mellan statsmakten och landskapsmyndigheterna. Det i sin tur beror på den starka ställning Finlands president haft i det finska statsskicket.

Med anledning härav kan varje försvagning eller förändring av presidentmakten äventyra det välfungerande konfliktlösningsexempel som Ålands självstyrelse utgör. Att på det sätt som nu föreslås frånta republikens president rätten att utfärda förordningar i enlighet med vad som föreskrivs i 3 § 1 mom. i den nuvarande beredskapslagen och överföra denna rätt till statsrådet som inte har någon särskild roll i det åländska självstyrelsesystemet förutsätter därför en noggrannare granskning av frågan och man borde ha inväntat den behandling av presidentens roll som sker i samband med att kommittén för översyn av grundlagen granskar presidentens fortsatta ställning och roll.

Helsingfors den 15 april 2009

Elisabeth Nauclér /sv