Självstyrelserna i Norden – erfarenheter och visioner från ett fredsperspektiv 26.01.2015

Paneldebatt I:

De nordiska självstyrelsernas utveckling: vilka lärdomar kan dras och olika aspekter kan användas konstruktivt?

Politikersamtal

Jag började arbeta med Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets frågor som tjänsteman i 1983 och slutade 2006 bara med uppehåll för åren med FN under kriget på Balkan. Sedan blev jag parlamentariker, men har inte en dags erfarenhet av det nordiska samarbetet som politiker ändå sitter jag i politikerpanelen. Jag skall i alla fall försöka göra mitt bästa.

I Finland är vi av vår statsminister Alexander Stubb lärt oss att alla inlägg skall ha tre punkter så det gör också mitt.

1. Det skall handla om det formella. Är det formella viktigt eller helt oviktigt?
2. För det andra skall jag tala om det nordiska och vad det gemensamma betyder
3. Och för det tredje är det gett oss något som vi kan dela med oss av till andra?

Det skall handla om det formella. Är det formella viktigt eller helt oviktigt?

Det första min företrädare gjorde 1983 för att jag skulle få den bästa introduktionen för uppgiften var att ta mig med Kammarrätten i Stockholm dör att träffa Harald Dryselius, sekreteraren i den kommitté som utredde frågan om Färöarnas, Grönlands och Ålands representation. Ordförande var Carl Axel Petri och betänkandet kallas därför Petri kommitténs betänkande. Färöarna hade tidigt fått vara med i det nordiska samarbetet på dansk försorg, men senare med egna representanter som ledde till att också Åland fick medlemmar i Nordiska rådet utsedda av parlamenten i de självstyrande områdena.

Senare fick Färöarna också medverka i ministerrådsarbetet, men formellt inte på eget mandat. När sedan också Grönland fick självstyrelse var det dags att se på frågan i sin helhet. De tre områdena fick genom denna reform samma ställning. De fick egna delegationer, de fick rätt att delta i ministerrådsarbetet. Nordiska ministerrådets beslut är inte bindande för de självstyrande områdena om det är en fråga inom deras behörighetsområde ifall de inte anslutit sig till beslutet enligt Helsingforsavtalet. Den s.k. anslutningsrätten som är helt unik i ett internationellt perspektiv. De självstyrande områdenas ministrar sitter runt bordet på lika villkor som de självständiga staterna. Det är inte frågan om observatörer. Man kan numera läsa att de självstyrande områdena inte har egna delegationer, men då har man inte läst reservationen som blev beslutet.

Men är då detta viktigt? Ja, åtminstone för Ålands del. Ålands självstyrelse fick internationella garantier för självstyrelsen genom att man hade rätt att klaga till Nationernas förbund. Ålänningarna accepterade inte autonomin och använde därför inte heller klagorätten, men när Nationernas förbund försvann så blev det ett åländsk projekt, som fortfarande pågår kan tilläggas, att ersätta den genom att bygga upp en internationell plattform. För att klara sig måste man ha vänner och våra närmaste och mest pålitliga vänner är våra nordiska grannar.

Är det viktigt att använda sig av anslutningsrätten? Ja, det är viktigt om det så handlar om att meddela att man med hänvisning till Helsingforsavtalet ansluter sig till beslutet att ta kaffepaus.

Ålands självstyrelse mer legalistisk än de övriga. Och historien visar att det är den svage som förlorar på att ge upp en ställning man uppnått, och just därför är gemenskapen så viktig.

För det andra skall jag tala om det nordiska och vad det gemensamma betyder

Det är svårt för mig att bedöma hur mycket andra använt Åland som modell, men Åland har genom tiderna haft stor nytta av att använda andra som exempel. Vi säger att så gör man på Färöarna, så är förhållandet mellan Grönland och Danmark, etc. Naturligtvis handlar det om förhandlingsteknik för att uppnå sitt ändamål, men det handlar också om att man kan se att det här har provats tidigare och det här fungerar, eller så här gjorde vi och det fungerade inte, men nu gör vi så här. Det kan handla om utbildning, sjukvård- och hälsovård, försvaret, polisen osv.

Alla våra möten självstyrelseområden emellan, jämförande studier, seminarier, kulturellet utbyte allt handlar indirekt om att vi jämför varandra och ser vad som kan göras bättre hos oss eller hos dem, Hur vi kan nytta av varandra etc. Gemensamma är vi starka och det är något som jag tycker att vi skall vara oerhört rädda om. Det finns alla tendenser till att vi glider iväg på olika vägar i globaliseringens tecken, några vill mer och några vill mindre. Men ibland kan man tjäna på att stå eniga. Vi har inte haft samma förhållande till de stater vi tillhör, men vi har haft samma förhållande till Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet.

Gemenskapen betyder minst för den som är störst och mest för den som är minst. Av de åtta länderna, som jag vet att en del av våra vänner vill att vi kallar våra enheter, har Sverige som är störst minst nytta, och Åland som är minst har störst nytta av samarbetet.

Vi i Norden har en gemensam kultur och samhällssyn och det blir mer och mer uppenbart. Att i Finland vända sig österut har under ett antal år varit tilltalande och skall absolut fortsätta. Människor emellan är det viktigt att vi fortsätter ha kontakter. Men det är en helt annan sak när det gäller synen på olika företeelser och godkänna samkönade äktenskap. Finland valde nyligen att som det sista nordiska landet gå Nordens väg och inte den östra grannens. Och det är viktigt att som det står i den åländska nationalsången ”visa var vi äro hemma”.

Det nordiska samarbetet har gått från ett parlamentariskt samarbete som mycket mer likande det arbete som sker i länderna till att handla mer om samarbete på lokal nivå, att lösa frågorna för den enskilde, gränsproblem. Det ”överstatliga” har kanske minskat, men det är inte bara negativt, fler blir delaktiga.

Och för det tredje har det gett oss något som vi kan dela med oss av till andra?

I alla sammanhang där man talar om att på ett varaktigt sätt lösa konflikter så är ett av de viktigaste elementen delaktighet. Om besluten fattas långt borta upplever sig människor inte ha fått fram sin syn och blir inte bara likgiltiga och ointresserade utan på sikt ofta fientligt inställda mot regimen. Om man däremot upplever det som att man är med i beslutsprocessen, får fram sin åsikt så är man delaktig. Det handlar naturligtvis om demokrati, god förvaltning och power-sharing (maktfördelning) men det handlar om mer än det. Det handlar också om en annan form av gemenskap vi har i Norden som gör att vi känner oss delaktiga. Det är det som gör att vi har god ekonomi och social trygghet, allt det där som vi kallar den nordiska modellen.

För den som jag som har ett förflutet på Balkan så tänker man kanske först på de forna delrepublikerna i Jugoslavien och de autonoma områden som finns där. Jag har också deltagit i några projekt som gått ut just på att Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet skulle dela med sig av sina erfarenheter, men det är väldigt känsligt eftersom det påminner om ett återskapande av Jugoslavien och nu vill man vara europé och ingenting som har med den gamla tiden. Det måste därför handla om andra områden. Västra Balkan etc., men problemen med att godkänna varandras utbildning och examina, att kunna använda det gemensamma språk man har och inte övergå till engelska, att kunna acceptera gränssamarbete och inse att det kan vara till allas fördel om serber i Kosovo får stöd av serber i Serbien och inte ett hot.

Elisabeth Nauclér
riksdagsledamot för Åland i Finlands riksdag

Sfp:s partifullmäktigemöte i Kasnäs, Kimito 17-18 januari 2014

Bästa Sfp:are,

Åland fick sin självstyrelse 1921, egen beskattning och en självstyrelse så omfattande som det var möjligt utan att bli en självständig stat utlovades.

Systemet reformerades 1952, då var Nationernas förbund borta och den internationella klagorätten försvann, men den internationella basen från Genève kvarstår kan tilläggas. Då förlorade Åland beskattningsrätten, och 1992 kom nästa reform och då återfick Åland en den av den ekonomiska behörigheten. Man får en klumpsumma och man får fritt spendera, men man har inget eller mycket litet inflytande over hur man skall få in pengar i kassan.

För att i en mening beskriva historien kan man säga ”från lite pengar och mycket makt till mycket pengar och lite makt”. Nu talas det här i riket mycket om kommunernas självstyrelse och rätten att beskatta sig själv, och det särskilt i samband med social- och hälsovårdsreformen. Och den debatten är mycket intressant också i det här perspektivet.

Makten och härligheten delades mellan riket och landskapet. Det var svart eller vitt, rätt eller fel, vårt eller er, men så kom EU. Ålänningarna var vana att representera sig själva, men EU kände bara självständiga stater som medlemmar. Finland har ändrat Självstyrelselagen fyra gånger sedan EU-inträdet för att komma till rätta med dessa problem.

Nu skulle Åland och riket samråda, komma överens eller föra fram två olika åsikter till Bryssel etc. Något helt nytt, man måste umgås och särskilt svårt blir det när svenskan försvagas i Finland, och sanningen är att det talas mer och mer engelska i kommunikationerna mellan Åland och riket.

Det är en av anledningarna till att det tagits ett nytt initiativ till att reformera självstyrelsesystemet. Två arbetsgrupper har arbetat på Åland under ledning av Jansson och Jansson, Gunnar och Roger. Sedan fanns det en arbetsgrupp här i riket och efter det var man framme vid målet, en blandad kommitté med parlamentariker från de två parlamenten. Kommittén leds av President Tarja Halonen och Svenska riksdagsgruppens medlem är Ulla-Maj Wideroos. I tisdags kom man fram till ett, om inte helt enigt så nästan, delbetänkande. Det skall överlämnas till justitieministern den 28 januari, och hela processen skall vara färdig till 2022, 100 år efter att det första landstinget samlades 1922.

Vad vill ni, säger många. Vad är det ni vill ha? Svaret är inget, det är systemet vi vill ändra, umgängesformen. Nu skall alla ändringar göras genom en ändring av Självstyrelselagen i grundlagsenlig ordning, mycket komplicerat. Vad måste riket ha kvar och vad kan Åland ta över, och hur skall det här ske, hur skall man komma överens? Ja, det här är frågor man ställer sig.

Anledningen till att jag tar upp det här är att vi behöver ert stöd. Åland måste samarbeta med alla, och har röstat med regeringen även när inte Sfp suttit med i regeringen, men vi behöver er förståelse och ert stöd. Jag vill därför passa på att be er alla att när det här delbetänkandet blir offentligt den 28 januari sätter er in i det, tar reda på vad det handlar om. Det är svårt och komplicerat, men just därför så spännande.

Värderade herr talman!

Justitieombudsmannens berättelse är en gedigen redogörelse för det gedigna arbete som utförts. Det är en skrift som förtjänar att närmare studeras. Då finner man – inte bara bilder, berättelsen är numer nämligen illustrerad – utan så hittar man i den vanliga redogörelsen områden som traditionellt utsätts för kontroll därför att de berör människors mest sårbara områden. Som fångvården, den sociala sektorn, barnens rättigheter och så vidare.
Noteras kan att det särskilda temat för år 2013 var jämlikhet och jämställdhet. Det som fått ett allt större utrymme både i berättelsen och här i debatten är människorättsfrågor och Människorättscentret. Grundlagsutskottets ordförande Koskinen talade om förhållandet mellan grundrättigheter och mänskliga rättigheter. Fast mänskliga rättigheter borde vara ett begrepp som är allmänt känt och accepterat finns det de som ifrågasätter om vi ska sätta resurser på området. I den ideella av ideella världar behövs inget särskilt område som betecknas som människorätt. Alla följer alla lagar, myndigheterna fattar alltid riktiga beslut och de behöver inte övervakas, men så är inte fallet i verkligheten.

Utbildning är en viktig del i arbetet, men också det internationella samarbetet, utlåtanden och ställningstaganden kräver resurser. Vi måste kunna mäta oss med andra. I samband med inrättandet av institutet tillsattes en delegation bestående av 20-40 medlemmar, en ganska stor samling. Med intresse skulle man läsa lite mer om hur deras roll är och hur det fungerar i praktiken. Kanske kommer det i nästa berättelse.

Berättelsen innehåller nästan alltid ett avsnitt om språket och språkproblem. Den här gången finns ett särskilt avsnitt om behandlingen av åländska ortnamn på kartor, och upphovet till klagomålet är att i den globaliserade cybervärlden har Åland i många sammanhang tappat sitt namn. Man kan hitta både the Ahvenanmaa Islands, les îles d”Ahvenanmaa och die Åland Inseln på nätet. Namnet Åland är ett varumärke som många är rädda om, och jag ska inte uppehålla mig vid behandlingen, den finns rätt ingående återgiven i berättelsen. Det jag däremot tänkte uppehålla mig vid är det som inte står, nämligen att justitieombudsmannen begärde utlåtande av Ålandsdelegationen för en uttolkning av självstyrelselagen och att Ålandsdelegationen var av en helt annan åsikt än vad JO kom fram till.

Ålandsdelegationen är ett organ som instiftades av Nationernas förbund i Genève 1921 och som ska fungera som den högsta uttolkaren av Ålands självstyrelselag. Det består av två representanter utsedda av Finlands regering och två utsedda av Ålands lagting. Som ordförande fungerar statens representant på Åland, som utses av presidenten på förslag av lagtingets talman. Om deras tolkning av självstyrelselagen i förhållande till de åländska lagarna ifrågasätts, då måste ärendet föras till högsta domstolen.

Ålandsdelegationen är just ett av de organ som väcker internationellt intresse när man talar om Ålands autonomi som ett exempel på en konfliktlösningsmekanism. Att justitieombudsmannen begärt utlåtande av Ålandsdelegationen och inte omfattat deras folkrättsliga expertis och uttolkning av självstyrelselagen är i sig anmärkningsvärt, men mest anmärkningsvärt är kanske att det inte ens noterats i berättelsen. Grundlagsutskottet har valt att inte nämna detta i sitt betänkande, men har i sitt protokoll från mötet gjort en anteckning.

Herr talman! Ålandsdelegationen har sedan beslutet i Genève 1921 haft rollen som den högste uttolkaren av självstyrelselagen och det är viktigt att det även i fortsättningen får så förbli. För en tid sedan valde också handels- och industriministeriet att ifrågasätta Ålandsdelegationens tolkning av självstyrelselagen och möjligheten att lösa frågan om stöd till vindkraften. Efter många turer är den lagen nu här i riksdagen. Det blir alltså möjligt just som Ålandsdelegationen sagt.

Att göra internationella lösningar beroende av nationell lagstiftning är en internationell trend som inte bara förekommer här hos oss. Jag ska inte trötta ut er med mer uppräkningar, men en sak är säker: det finns all anledning för oss att slå vakt om Ålandsdelegationens roll och ställning. Den får inte försvagas.

Värderade herr talman!
Konventionen syftar till att säkerställa att ursprungsfolk och stamfolk kan åtnjuta mänskliga rättigheter och grundläggande friheter utan hinder eller diskriminering samt delta i utarbetandet av åtgärder som direkt kan påverka dem. De ska få behålla sin kultur och utveckla den i enlighet med sina egna önskemål. Genom att ratificera konventionen stärker Finland sitt engagemang och visar att också samernas mål ska tryggas.

Finland har tidigare övervägt att godkänna konventionen men gick då in för att i det skedet inte godkänna, eftersom lagstiftningen i Finland inte kunde anses motsvara bestämmelserna i konventionen. Men samtidigt sades att åtgärder måste vidtas för att skapa förutsättningar för en ratificering. Nu har vi nått till den punkten. Målet är nära. Det har tagit nästan ett kvartssekel men nu är vi där.

Det ställs många frågor och osäkerheten om innebörden är stor. Kanske beror det på att det som alltid är svårt, att få ett lands majoritet att på ett sakligt och insett sätt engagera sig i en minoritets situation och ställning.

Farhågorna är många. Om konsekvenserna för den övriga befolkningens ställning kan konstateras att samerna och den övriga befolkningen i samernas hembygdsområde har bebott delvis samma område och utövat delvis samma näringar.

I förklaringen har Finlands regering och sametinget i Finland noterat sitt samförstånd om att Finlands regering på grund av konventionen inte ingriper i ägande-, besittnings- eller nyttjanderättigheter för enskilda samfällda skogar eller kommuner eller andra offentliga samfund eller i fråga om statens land- och vattenområden i samernas hembygdsområde. Finlands regering ingriper inte heller på grund av konventionen i allemansrätten eller andra av innehav oberoende nyttjanderättigheter i samernas hembygdsområde. Att man förbinder sig till konventionen har sålunda inga konsekvenser för den övriga befolkningens ställning.

En annan aspekt jag skulle vilja lyfta är konsekvenserna för könen. I propositionen sägs att utövandet av de samiska traditionella näringarna inte är förknippade med lika stora könsskillnader i samekulturen som i majoritetsbefolkningens kultur. Därför är det här lagförslaget till nytta för båda könen, sägs det, och det är självfallet bra, men det gäller inte i alla sammanhang.

Finland kritiseras av Cedaw-kommittén just för att det finns många brister vad gäller kvinnor som tillhör en minoritetsgrupp, och samma sak gäller för ratificeringen av Istanbul-konventionen. Det ska finnas tillräckligt med skyddshem även för samekvinnor. Vi kan alltså inte slå oss till ro med att bara ratificera ILO-konventionen. Arbetet fortsätter.

I propositionen står: ”Konventionen förutsätter inte att ursprungsfolk ska ges privilegier i förhållande till den övriga befolkningen.” Nej, så är det. Men, herr talman, jag skulle vilja tillägga, det är aldrig, aldrig ett privilegium att tillhöra en minoritet. Att ha samma kultur och samma språk som majoriteten, det är ett privilegium och det får vi aldrig glömma.

Anförande från remissdebatten över Människohandelsrapporten för 2014 i plenum fredagen den 3.10.2014

Elisabeth Nauclér /r: Ärade herr talman! De som är offer för människohandel är vår tids slavar fast vi trodde att slaveriet var avskaffat för länge sedan, och så borde det vara. Men människans uppfinningsrikedom är oändlig när det gäller att utnyttja andra människors svaghet. I slutsasterna till den här berättelsen konstateras det att den förra, och också den första berättelsen med åtgärdskrav, betydligt har främjat verksamheten mot människohandel och offrens rättigheter. Det visar att arbetet ger resultat. Detta gäller särskilt på området arbetsrelaterad människohandel, men här är det viktigt att förundersöknings- och åklagarmyndigheterna får tillräckliga resurser och har tillräcklig kunskap för att snabbt kunna avslöja, utreda och åtala den här typen av brottslighet. Jag vill här passa på att påpeka hur viktigt det är med språket, att människor behandlas på sitt eget språk och att inte tolkningar sker via andra språk. Det krävs resurser på det här området.
Vad sedan gäller människohandel för sexuella ändamål så konstateras det i rapporten att det förekommer betydligt mer människohandel för sexuella ändamål än vad man förmår ingripa i. Potentiella människohandelsoffer vägleds inte till hjälpsystemet, och det sexuella utnyttjandet som har drag av människohandel det utreds, åtalas och döms i huvudsak som koppleri.

Vad som för många antagligen är förvånande är att människohandel inte bara är utlännings- och brottsbekämpningsproblem. En betydande del av offren är unga finska kvinnor och flickor som behöver bättre social- och hälsovårdstjänster. Det handlar inte bara om utländska offer, men dessa är naturligtvis särskilt utsatta. Våld och exploatering inom prostitution och annan sexhandel förblir oidentifierad och outredd. På grund av detta blir offren utan hjälp och utnyttjarna undgår straff.

Finland är på så många andra områden ett föregångsland. Vi har en oavhängig rapportör, och hade det som det första landet i Europa. Men Finland saknar ett åtgärdsprogram för förebyggande arbete mot människohandel trots att EU:s människohandelsdirektiv förpliktar medlemsländerna att förebygga människohandel och ingripa också i den efterfrågan som leder till människohandel.

I går hade vi ett seminarium här i riksdagen om Cedaw-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Det är ett internationellet bindande avtal med rapporteringsskyldigheter, och vi hade Finlands rapportör, professor Ruth Halperin-Kaddari från Israel på plats och lyfte fram många av Finlands tillkortakommanden. Det finns mycket vi behöver åtgärda. På människohandelsområdet har man valt att lyfta fram några punkter. Kommittén säger att vi måste bedöma risken hos offer för människohandel, risken för att de blir utvisade med stöd av utlänningslagen och vi bör ändra den om det så krävs. Vi bör granska vår lagstiftning om människohandel och se till att definitionerna av människohandel och koppleri är klara och att förövare verkligen döms enligt bestämmelserna om människohandel.

Vi bör också säkerställa att kvinnor och flickor som är offer för människohandel, oberoende av deras förmåga och vilja att vittna mot förövarna, har tillgång till medicinsk vård, rättslig och psykosocial rådgivning, adekvat boende, utbildning, rehablitering och så vidare. Vi ska också, säger Cedaw-kommitén, vidta åtgärder för att kriminalisera och förhindra efterfrågan på prostitution. I det sammanhanget lyfter de särskilt fram att Finland är det enda landet i sin region, som man säger, som inte har ett förbud mot prostitution, det har de andra nordiska länderna, och man bedöms utifrån det uppenbarligen.

Slutligen säger kommitén att vi ska sammanställa differentierade data om kvinnor som är involverade i prostitution i syfte att utarbeta strategier, och det är antagligen just europeiska planestrategin man tänker på, för att förhindra att kvinnor börjar med prostitution och hjälpa de kvinnor och flickor som vill sluta med prostitution.

Jag väljer att särskilt lyfta fram Cedaw-konventionen därför att den är allt för okänd och den är som sagt var bindande för Finland, och det är det sätt man i Cedaw-konventionen behandlar människohandel och prostitution. Än så länge är Finland ett land där det inte är särskilt utvecklat, men det finns alla risker om vi inte ser till att stoppa det här i tid.

Värderade herr talman!

Jag själv har kommit att engagera mig i fallet om en åländsk kvinna och hennes fyra små barn som utsattes för en stor orättvisa genom att de fråntogs egendom som var den ensamstående kvinnans möjlighet till försörjning för sig och de små barnen. Detta engagemang hörde till min förra yrkesroll, och vi är många som deltagit i detta arbete.

Kvinnan hann aldrig uppleva någon ursäkt eller upprättelse, och egendomen som kom i Sovjetunionens ägo är fortfarande i rysk besittning, men de fyra barnen finns i livet och får tillsammans med sina olycksbröder i riket upprättelse. Summan de får är kanske inte stor och kan inte ersätta vad dessa barn så orättvist och orättfärdigt utsattes för, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att få upprättelse och erkännande av att ett fel begicks av finska staten. Först då kan man gå vidare och lägga orättvisor bakom sig och försonas med sitt öde.

Så vad hände då? Ja, det finns noggrant beskrivet i propositionen och vi hörde också vad justitieministern redogjorde för, och det är noggrant utrett. Kvinnor och barn med tyskt och många gånger med finskt medborgarskap internerades som en följd av avtalet om mellanfred 1944 som uppenbarligen aldrig var avsett att omfatta civila kvinnor och barn, som i många fall inte ens besökt Tyskland och inget haft med armén att göra.

Det har i Norden inte varit vanligt att i parlament eller i andra offentliga sammanhang be om ursäkt för den här typen av orättvisor. Det enda undantag jag känner till är dåvarande statsminister Paavo Lipponen, som i samband med att Helsingfors judiska församling reste ett minnesmärke över judeutlämningen bad om ursäkt. Det skedde i november 2000. Ute i Europa har detta blivit allt vanligare. Vi har hört både premiärminister Cameron och förbundskansler Angela Merkel be om ursäkt.

Självfallet kan man inte göra förföljelse, tortyr och utrotning ogjort genom att be om ursäkt utan bara medge skulden. Det skulle ha varit klädsamt om statsminister Katainen liksom statsminister Lipponen en gång gjorde bett de drabbade om finska statens ursäkt, men jag förmodar att lagförslaget i sig ska ses om ett medgivande av skuld och en ursäkt, och justitieministern och hennes medarbetare ska ha ett erkännande för att lagen kom efter sex års väntan. Då lämnade nämligen riksdagsmannen Jacob Söderman in ett skriftligt spörsmål, och statsminister Vanhanen konstaterade att det handlade om stora mänskliga lidanden. Men det skulle alltså ta sex år, och jag tänker inte här gå in på alla hinder som uppställts. Sex år är en kort tid jämfört med de 67 år de drabbade barnen fått vänta.

Ärade herr talman!

Biståndspolitiken är en fråga som jag engagerat mig i genom åren och enligt redogörelsen är gemene man i Finland också positiv till vårt utvecklingssamarbete. Finland har förbundit sig i EU och FN att höja anslaget för utvecklingssamarbetet till 0,7 procent av bruttonationalprodukten till år 2015, det vet vi. Som det ser ut nu så äventyrar regeringens fastslagna linje allvarligt möjligheten att uppnå målet, och våra möjligheter att påverka internationellt har klart ett samband med storleken på biståndet.
Men som det också fastslås i redogörelsen har det internationella och finska biståndet generellt sett under de senaste åren fått till stånd mycket: millenniemålen för fattigdomsbekämpning, vattentillgång, utbildning och jämställdhet. En framgångsfaktor är att antalet extremt fattiga människor är proportionellt lägre än någonsin förut.

Men vi är galaxer från att vara nöjda. De extremt fattiga människorna uppgår fortfarande till 1,1 miljard, och bristen på jämlikhet mellan befolkningsgrupper både inom länder och också länder emellan har ökat. I den globala kapitalismens och liberalismens spår ser vi fler och fler människor som kommer bort från den extrema fattigdomen, men skillnaderna ökar ändå.

Finlands utvecklingspolitiska prioriteringar, principer och fokus är i sin ordning, och det kan vi vara nöjda med. De prioriteringar som har gjorts gäller klimatförändringarna, jämställdhet och ojämlikhet i utvecklingspolitiken. Finland är en av de största finansiärerna av UN Women och det ska vi också vara stolta över. Likaså är det bra att man fortsätter att satsa på de svagaste och mest instabila staterna.

I redogörelsen saknas hur Finland kunde profilera sig i hur teknik, om den används på rätt sätt, kan förändra fattigas liv till det bättre. Detta gäller kanske speciellt kvinnornas situation. Det finns inte mycket som förbättrat levnadsstandarden så påtagligt som mobiltelefonin i utvecklingsländerna. Det ökar möjligheten till utbildning, kunskap och interaktion. Ett konkret exempel är hälsoinformation för förstföderskor.

Herr talman! Finlands bistånd har fått ett annat fokus på Afrika än tidigare, och viktigt är att regeringen har en klar plan och riksdagen får en redovisning av prioriteringarna, samarbetspartners och uppföljningen, och det gäller särskilt i samarbete med EU. Finland har av tradition koncentrerat sitt intresse till länder i Östra Afrika, men självfallet har intresse också kommit att ägnas Nordafrika efter den arabiska våren. Men Västra Afrika och staterna söder om Sahara förtjänar också uppmärksamhet. Awepaas samarbete med Ecowas har vi på parlamentarikersidan deltagit i. Kvinnliga parlamentariker från Igad-länderna har nyligen varit till riksdagen – vilket också utrikesminister Tuomioja talade om – för utbildning, men den viktigaste parten är naturligtvis African Union. Det är som sagt var ytterst viktigt att vi koordinerar vårt samarbete med EU.

Värderade herr talman!

I Finland åker man till politikerveckan i Björneborg och i Sverige till politikerveckan i Almedalen. Själv har jag bara varit till politikerveckan i Baile Tusnad i Transsylvanien eller Tusnádfürdö, som det heter på minoritetens språk. När jag förra sommaren talade i en panel som behandlade det medborgarinitiativ som den ungerska minoriteten i Rumänien tagit för att få till stånd en minoritetspolitik inom EU, berättade jag att i Finland har vi också ett medborgarinitiativ, men om att få bort från skolschemat det språk som den ena språkgruppen i landet använder.

En ehkä kuvitellut, että se herättäisi mitään suurempaa arvostusta, mutta en kuitenkaan osannut odottaa saamaani reaktiota. Yhä uudestaan sain kuulla ”Tämä ei ole suomalainen kysymys, tämä on kansainvälinen asia.” Suomi, maa, joka on meidän esikuvamme, maa, johon aina viittaamme, maa, jossa ihmisoikeuksia kunnioitetaan, sekä kielellisiä oikeuksia että muita – Suomi ei siinä tapauksessa enää ole ihannemaamme, maa, jossa perustuslain mukaan on kaksi kansalliskieltä ja molemmat kielet koulujen lukujärjestyksessä. Tänään Suomi on tämä ihannemaa, mutta ei huomenna.

Ei sinänsä ole ainutlaatuista, että maan molemmat kielet sisältyvät lukujärjestykseen. Ei tarvitse mennä Norjaa pidemmälle. Siellä jokaisen on opittava myös vähemmistön kieli. Minä tiedän, olen eduskunnan ainoa maahanmuuttaja. Äidinkieleni on norja ja isänkieleni on ruotsi.

Men det är inte bara för Ungern Finland är ett föregångsland. Finland är ett föregångsland för många minoriteter världen runt och invånarnas vana vid att leva på gränsen och respektera varandra.

Hyvät naapuruussuhteet ovat tärkeitä. Naapurin kielen osaaminen on yhteydenpidon tärkeä väline. Suomen poliitikkojen, virkamiesten ja ihan tavallisten ihmisten ruotsin kielen taitoa ei voi mitenkään yliarvioida, kun on kyse suhteista muihin Pohjoismaihin. Se on lahja ja aarre, jota meidän tulee vaalia. Sama koskee suhteita itään. Venäjän kielen taito on äärimmäisen arvokasta, ja lapset voivat oppia useita kieliä, jos heitä kasvatetaan oikeassa hengessä, nimittäin että kieli on rikkaus, josta on vain iloa.

Tiedämme, että jos tänä päivänä Suomessa koulujen lukujärjestyksessä olevia pakollisia aineita ei olisi, ei Suomi olisi ylimpien joukossa eri mittauksissa ja koulutusjärjestelmien vertailuissa maailmalla. En usko, että kukaan tässä salissa kannattaa vapaaehtoista koulua.

I september förra året beslutade riksdagen att avsätta 10 miljoner euro till en särskild jubileumsfond för att öka intresset för studier i ryska. Det är mycket, mycket positivt. Samtidigt finns det inga pengar för president Ahtisaaris nationalspråksstrategi. Vi har en ekonomisk kris och riksdagen måste spara, och då undrar jag om vi inte måste fundera på en nedskärning och omprioritering av medlen.

Arvoisa puhemies! Edustan Ahvenanmaata, aluetta, joka ikuisiksi ajoiksi on saanut kansainväliset takuut Genevessä 1921 siitä, että kaikki yhteydet maakunnan kanssa on hoidettava ruotsiksi. Voidaanko tämä lupaus pitää, jos Suomessa ei enää osata ruotsia? Kyllä sen täytyy olla mahdollista, mutta silloin tarvitaan koko ajan tulkkeja.

Interpellationsdebatt 14.5 2014
Sysselsättningsläget i Finland

Elisabeth Nauclér/ Svenska riksdagsgruppen

Värderade talman,

Varför är Finlands ekonomi i svårigheter?
Det är många som ställer den frågan. Viktigt är att vi går tillräckligt på djupet när vi försöker svara. Oppositionen pekar på att arbetslösheten enligt de senaste mätningarna har stigit till 9,5 procent. Det är 0,5 procentenheter mer än i mars 2013. Oppositionens påstående om att regeringen genom sina egna åtgärder har förvärrat arbetslöshetsproblemet är ändå struntprat. Interpellanterna hävdar att Finland är i en ond spiral till följd av en visionslös nedskärnings- och skattehöjningspolitik.

Vår grupp har en något annorlunda analys. Rambesluten från i mars var nödvändiga för att balansera underskottet i ekonomin, som ända sedan den globala finanskrisen bröt ut 2008 haft en oroväckande växande trend.
Nu behövdes finanspolitiskt bestämda tag. En sund ekonomi ger bättre förutsättningar för tillväxt och sysselsättning. De besluten ska vi akta oss för att luckra upp.

Värderade talman,

Orsaken till Finlands ekonomiska svårigheter ligger dessvärre djupare än vad oppositionen låter påskina. Den största enskilda förklaringen är exporten. Exporten är fortfarande cirka en femtedel mindre än toppnoteringen våren 2008.

Vi har förr varit vana vid att efter en nedgång blir konjunkturen bättre och exporten återhämtar sig. Av flera olika orsaker ser dock världen ur finländsk horisont annorlunda ut. Nedgången för vår mobiltelefonindustri är en väsentlig faktor som bidragit till detta. Den andra förklaringen är att kostnadsnivån för arbetskraft som hos oss stigit snabbare än i våra konkurrensländer. Det tredje är vår ofördelaktiga åldersstruktur.

Trots detta har Finland tack vare en trovärdig ekonomisk politik lyckats hålla sig som ett euroland med högsta kreditbetyg.
Beslutet att markant sänka samfundsskatten och den mycket återhållsamma löneuppgörelsen är centrala faktorer som förbättrar vår konkurrenskraft. Det viktigaste för att uppnå en bättre sysselsättning är våra företags verksamhetsförutsättningar. För att vi ska få flera arbetsplatser och därmed färre arbetslösa behöver vi någon som skapar arbetsplatserna – alltså lönsamma företag av alla storlekar.
Här behövs de av ordförande Antti Rinne efterlysta trepartsöverenskommelserna. Det behövs bättre dynamik i arbetslivet. Och här får han säkert en viktig roll att spela.

Värderade talman,

Svenska riksdagsgruppen accepterar inte att arbetslösheten stiger i vårt land.
Vi behöver satsningarna på innovativa investeringar som finns i det omfattande tillväxtpaket som regeringen godkände i samband med budgetramarna i mars.

Statsrådet har nyligen slagit fast att cleantech och bioekonomi är spetskompentensområden för Finlands industriella tillväxt. Genom en fördubbling av omsättningen inom cleantech till år 2020 skapas minst 40 000 nya jobb. Regeringens har lagt upp ett program med målet att omsättningen inom bioekonomin växer till 100 miljarder år 2025, vilket betyder inte mindre än 100 000 nya arbetsplatser.
De redan flera gånger nämnda investeringsnyheterna inom skogsindustrin – Metsä Group och Stora-Enso – signalerar att vi är på rätt väg.

Men vi ska akta oss för att enbart se till spetskompentensen. Ungdomsarbetslösheten kräver konkreta jordnära lösningar. Sysselsättningsverkstäder, fungerande utbildningslösningar inom ramen för ungdomsgarantin behövs, samtidigt som det uppsökande ungdomsarbetet har stärkts.
Samhället tar en enorm risk genom att låta ungdomar gå arbetslösa. Vi bör ändå se till att det nya systemet med ungdomsgarantin fungerar med villkor som är fördelaktiga både för den unga som anställs, men även för arbetsgivaren som anställer.
Vi ska realistiskt bedöma vilka yrken det lönar sig att utbilda sig till. Vi borde inte utbilda ungdomar till tradenomer eller medianomer om arbetsmarknadens behov är rörmokare och plåtslagare.

Värderade talman,

Vi har en stor regional arbetslöshet i Finland, vilket också konstateras i interpellationen. Samtidigt finns det arbetskraftsbrist i andra delar av landet och även till Åland flyttar folk för att det finns arbete där. Vi har i dag 92 olika nationaliteter på Åland, och de klarar sig alla i ett svenskt samhälle. Samma sak i Österbotten, dit har många flyttat från Bosnien, Vietnam och andra länder för att där finns arbete.

I nordismens anda flyttar även många arbetslösa ungdomar till ett annat nordiskt land, framförallt till Norge, men inte många finländare. Språkkunskaper är i många fall en förutsättning för att få ett jobb. Den här regeringen vill ge alla finländare möjlighet att lära sig finska, svenska och andra språk. Jag hoppas att alla de som nu interpellerat i morgon ställer sig bakom den obligatoriska svenskan som ökar arbetskraftens mobilitet.

Frågetimmen torsdagen den 8 maj kl. 16.00

Värderade herr talman! Jag skulle vilja fråga minister Haavisto, som nyligen kommit hem från Afrika och som är en Afrika-kännare. Världen upprörs över nyheten från Nigeria att över 200 skolflickor kidnappats från en statlig skola, antagligen av terrorist- och rebellgruppen Boko Haram. Det rapporteras att flickorna tvingas gifta sig med kidnapparna. Det uppges vidare att Boko Haram i måndags dödade runt 300 personer i en massaker nära Kameruns gräns.

Boko Haram är en extrem islamistisk militant grupp som kämpar mot det nigerianska styret för att införa sharialag i Nigeria och inrätta en islamsk stat. Man kämpar också mot det västerländska skolsystemet. Boko Haram översätts för övrigt med ”Western education is sin”. Senaste åren har Boko Harams attacker intensifierats.

Eilen pääministeri David Cameron linjasi, että kyse ei ole enää nigerialaisesta ongelmasta, vaan nyt on kyse globaalista ongelmasta. Moni muukin, esimerkiksi Ranskan Laurent Fabius, on yhtynyt iskulauseeseen ”Bring back our girls”. Onko ministeri Haavisto ryhtynyt toimiin, jotta kriisiin saataisiin ratkaisu? Mikä on Suomen valtion rooli kriisissä?

Minister Haavistos svar:

Utvecklingsminister Pekka Haavisto: Ärade talman! Finland är mycket bekymrat över vad som har hänt med de nigerianska flickorna, och förstås är mänskliga rättigheter en mycket, mycket viktig princip för oss. Vi känner solidaritet med deras familjer och släktingar och är färdiga att arbeta också med internationella organisationer för att lösa den här krisen.

Arvoisa puhemies! Suomi on seurannut näitä tapahtumia Nigeriassa ja ollut myöskin yhteydessä kansainvälisiin organisaatioihin – YK:hon ja alueellisiin organisaatioihin – siinä, minkälaista apua tarvittaisiin näiden tyttöjen pelastamiseksi. Tilannehan on sellainen, että tämä tyttöjen kaappaus koulusta tapahtui Pohjois-Nigeriassa hyvin lähellä Tšadin, Kamerunin ja Nigerin alueita, ja on mahdollista, että tytöt on jo viety rajan yli. Heitähän uhattiin orjakaupalla, sillä, että he joutuisivat orjakaupan kohteeksi. Tämä on kansainvälisesti tietysti aivan törkeä rikos ja on johtanut tilanteeseen, jossa monet vanhemmat ovat vetäneet nyt lapsensa pois koulusta tällä alueella, ja tätä kautta myös tyttöjen koulutus vähenee maailmassa, mikä on tietysti vastoin kaikkia tavoitteita.