Ärade herr talman! I denna proposition föreslås att 30 och 39 § i självstyrelselagen ändras. Det handlar om två helt olika ärenden som av en händelse finns i samma proposition. Den ena ändringen föranleds av statens regionalförvaltningsreform och berör egentligen inte alls Åland på något annat sätt än att eftersom det inte längre kommer att finnas några länsstyrelser i riket så ska också länsstyrelsen på Åland byta namn till Statens ämbetsverk på Åland, men arbetsuppgifterna försvinner inte. Då myndigheten finns omnämnd på ett ställe i självstyrelselagen så sker detta genom en ändring av självstyrelselagen.
Landshövdingarna försvinner i Finland utom en, nämligen landshövdingen på Åland, och många har frågat varför. Jo, därför att landshövdingen på Åland alltid har haft en särskild ställning. Han har varit statens ombud, eller rikets som vi säger, och det har också tidigare funnits förslag om att han i likhet med statens representant på Färöarna och Grönland skulle kallas riksombudsman för att särskilja honom från vanliga landshövdingar. Ålands självstyrelse grundar sig inte på grundlagen, i den finns bara sagt att Åland har självstyrelse i enlighet med vad som stadgas i självstyrelselagen.
Självstyrelselagen i sin tur bygger på Nationernas förbunds beslut från 1921 i Genève. I Ålandsöverenskommelsen mellan Finland och Sverige gavs nämligen landshövdingen, liksom även republikens president, en alldeles särskild ställning som jag inte här ska gå in på. Det är antagligen anledningen till att Åland får behålla sin landshövding. Man vill inte ändra på denna konstruktion som utgör en del av den internationella konfliktlösningen. Det finns inte heller längre något behov av att ändra titeln för att särskilja honom från andra.
Den andra ändringen kan sägas vara ännu mer teknisk. Exakt samma ändring godkände riksdagen den 18 december 2008 och var en följd av att konsumentrådgivningen omorganiserades i riket. Så varför är den nu här igen? Jo, därför att lagtinget inte godkände den. Och varför gjorde inte lagtinget det? Jo, därför att den enligt deras åsikt inte behandlats på rätt sätt i riksdagen. Lagändringen hade inte som alla tidigare ändringar av självstyrelselagen varit till grundlagsutskottet, specialutskottet för åländska frågor i riksdagen. Och som bekant måste landets båda lagstiftande församlingar godkänna ändringar av självstyrelselagen för att bli gällande.
Det visade sig dock att inget fel hade begåtts. Enligt 74 § i grundlagen ska grundlagsutskottet ge utlåtanden om grundlagsenligheten över ett lagförslag som föreläggs utskottet, och enligt talmanskonferensens allmänna anvisningar ska grundlagsutskottet behandla frågor i anknytning till Ålands självstyrelselag. Utskottet ska alltså behandla självstyrelselagen om och när den kommer, och hittills har den alltid kommit. Efteråt var alla överens om att det inte fanns någon bestämmelse som säger att alla ändringar av självstyrelselagen automatiskt ska remitteras till grundlagsutskottet, men att alla ändringar ändå alltid ska remitteras dit. Det borde alltså ha funnits en sådan regel och jag utgår därför ifrån att den olycksaliga behandlingen har lett till att en sådan regel kommer att införas i de allmänna anvisningarna snarast möjligt.
Herr talman! I sammanhanget kan nämnas att enligt 77 § i grundlagen ska en lag som riksdagen godkänt men presidenten inte stadfäster gå tillbaka till riksdagen, men där finns inte reglerat vad som ska hända när lagtinget förskastat samma lag. Kanske ett ännu värre problem, om det inte som nu fick en elegant lösning genom att lagändringen så snabbt kom tillbaka till riksdagen för ett korrekt behandling.