Vecka 34

Veckan började bra med en resa från Häljeboda till Mariehamn via Kapellskär som så många andra gånger, men den här gången slutade resan i Enköping. Ingen bra början på veckan, kanske hade den gamle trotjänaren lagt av, men efter att ha blockerat motorvägsavfarten i värsta rusningstrafiken, fått långtradarna att långsamt och försiktigt köra upp på ramper och refuger för att komma förbi mitt havererade ekipage och lyssnat till signalerande medtrafikanter så dök plötsligt en vägens riddare upp, och frågade om jag behövde hjälp och det behövde jag. Allt slutade så väl det kunde. Bilen boxerades ned till det närmaste sin sista viloplats den kunde komma. Jag tog ett sista farväl av min vän och förtrogne. Vänner från Uppsala kom och hämtade mig. Planet jag skulle flyga med följande dag från Mariehamn till Åbo visade sig starta från Arlanda, så det blev övernattning i Uppsala och flyg Arlanda-Mariehamn-Åbo följande dag, men till Åbo och Srg-mötet kom jag.

Svenska riksdagsgruppen (Srg) hade alltså den här sommaren sitt sommarmöte i Åbo. Med på programmet fanns bland annat ett besök på Åbo akademi och Katedralskolan, träff med allmänheten, företagsbesök hos Alfons Håkans Ab och på Biotie Therapies.

Svenska riksdagsgruppen och består av två enheter i riksdagen Sfp och ÅS, om det nu skulle undgått någon. Och det kan det ha gjort i år. Det blev tre, fyra eller var det fem pressmeddelanden, men som noterades av Ålands radio, det enda som fanns om Åland var borttaget i ett korrigerat pressmeddelande som kom en kort stund efter att den första versionen skickats ut. Att det blev ett sådant missöde förklarades med att det var ett tekniskt fel. Så kan det gå i valtider, och valtider är det. Så här stod det i Ålands radios nyhetsnotis:

—————————————————————————————–
Åland föll bort vid sommarmöte

Publicerad: ons 20.08.2014 kl.15:05

Först betonar Svenska riksdagsgruppen vid sitt sommarmöte i Åbo att Finland ska ha en aktiv roll i konflikten i Ukraina och dela med sig av sina erfarenheter av konfliktlösning som kommer fram i Ålandsmodellen. Men i ett nytt korrigerat pressmeddelande sju minuter senare har man plockat bort meningen om Åland.
-Det första pressmeddelandet var en arbetsversion som gick ut av misstag, säger Svenska riksdagsgruppens lagstiftningssekreterare Erik Munsterhjelm i ett mejl till Ålands Radio.
Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér är besviken över att det inte står någonting alls om Åland i pressmeddelandet från Åbo-mötet.
-Ordet ”Ålandsmodellen” hade inte heller jag velat haft i pressmeddelandet, utan det heter ”Ålandsexemplet”. Men sedan blev det diskussion, och på grund av tidsbrist ströks hela meningen, säger Elisabeth Nauclér till Ålands Radio.
——————————————————————————————

Det budgetförslag som finansministeriet under finansminister Rinne producerat överensstämmer inte med regeringsprogrammet. I regeringsprogrammet står inget om att rättsväsendet skall nedrustas och att Finland skall sälla sig till skaran av länder där inte rättssystemet fungerar på ett sätt som överensstämmer med våra ingångna internationella avtal. Inte nog med det, det försätter Finland i ett mycket dåligt konkurrensläge och det är inte precis vad vi behöver nu. De planerade nedskärningarna vid justitieministeriet kritiserades kraftigt under sommarmötet och ett pressmeddelande skickades ut.

Sjöräddningen på Åland har oroat sig över att de skulle förlora en stor del av sin inkomst från staten i och med att den s.k. lästavgiften skall avskaffas. Den har uppburits med stöd av lagen om lästavgift och har funnits sedan 1700-talet. Nu visade det sig som tur var att medlen kommer att komma ur statskassan i alla fall och det är viktigt om Sjöräddningen skall kunna fortsätta sin viktiga uppgift.

Att pensionerna var ett diskussionsämne förvånar knappast någon, men tydligen är det fortfarande för vissa svårt att förstå att om man lever längre så måste man också arbeta längre om ekvationen skall gå ihop. Det betyder inte att man skall börja med att förlänga arbetstiden för de som nu närmar sig pensionsåldern och har de tyngsta jobben. Det är inte så man reformerar ett system.

Besöket i Åbo var förövrigt oerhört intressant och välorganiserat allt under ledning av min rumsgranne Stefan Wallin

Förutom våra interna möten besökte vi Åbo Akademi och lyssnade på vad rektor hade att säga, Katedralskolan där vi träffade intresserade elever som ställde många bra frågor. Lika bra som de som eleverna i de åländska skolorna ställer. Vi besökte Alf Håkans rederi som har en flotta bestående av bärgningsfartyg. Med sådana fartyg kan man bärga förlista fartyg, eller man kan bärga isberg som slitit sig från fasta Grönland. På varvsområdet fanns också en smedja med smeden Kahiluoto. Doften, värmen allt förde mig tillbaka till min barndoms vistelse i smedjan med min far. Det enda som inte stämde var gaslågan som värmde järnet, annat var det med kolelden där jag hade en sysselsättning. Småflickor skall inte springa omkring i smedjor bland heta järn och därför är uppgiften att dra bälgen ytterst välkommen. Flickan känner sig betydelsefull och fadern trygg när han vet var han har henne.

Sedan tog vi båt till hotellet inför den traditionella kräftskivan, och till allas vår stora överraskning dök Hertig Johan upp livs levande och i sällskap med sin polska gemål Katarina Jagellonica från Krakow. Men besöket var inte över, vi hann med både ett besök på företaget Biotie Therapies och slutligen fick vi en inblick i hur Langh Ship satsat på scrubbers för att kunna fortsätta att köra på bränsle som håller en rimlig kostnad och ändå uppfylla de krav som svaveldirektivet innebär. Kanske inte något nytt för den som engagerat sig i frågan länge, men ytterst välkommen och genomtänkt.

Och äntligen nådde jag Mariehamn där jag kunde sköta om en hel del praktiska saker och ett ytterst välbesökt Zonta möte, dessutom i vacker miljö och vi fick alla en inblick i hur senaste Convention i Orlando hade förlöpt.

Till det praktiska hörde så att skaffa en hyrbil för att kunna komma till Värmland, för dit gick resan ännu en gång. Och med på resan kom en bunt olästa Helsingin Sanomat och där läste jag den sorgliga nyheten att Arkitekten, designern Kirsti Kasnio dött. Hon har ritat många klänningar till Självständighetsmottagningarna på slottet. Hon ritade min första klänning och även den jag skulle haft i fjol, men som inte blev färdig i tid. Nu är Kirsti borta, men klänningen är kvar färdig att användas om tillfälle ges.

Bilden till vänster togs under en modebrunch som jag själv deltog på i november förra året. Ni kan läsa mer om mina intryck från evenemanget här på bloggen i ett veckobrev från förra året.

Vecka 33

Veckan började som sig bör i Mariehamn, och som tur var hade min assistent skrivit ”Gustav sommarpratare” i min kalender och tur var det för annars hade jag kunnat missa hela Gustav och det hade varit synd både vad gäller talet och musiken. Allt var bra utom det där om att han börjar längta hem. Det finns mycket kvar att göra i Helsingfors för den som kan, vill och har förmågan och allt det där gäller för Gustav.

På tisdag fortsatte resan raskt med en lång båtfärd till ett åländskt hem, för det måste väl vara ett åländskt hem när man bor i ett hus som är ritat av Lars Sonck. Det var alltså presidentens årliga sommarbesök på Åland som i år hade bytts ut mot ett besök på hans sommarresidens Gullranda. Besöket har refererats i pressen och bilderna har redan visats på alla Facebooksidor. En god lunch och en intressant promenad i den vackra parken föregicks av ett möte där ålänningarna framlade sina idéer och tankar om det fortsatta samarbetet mellan riket och Åland. Men också presidenten hade några frågor han ville ventilera. Det handlar om självstyrelselagsrevisionen, om hur ändringar av internationella avtal som Åland aldrig godkänt skall kunna godkännas av Ålands lagting och det handlade om ålandslösningen kan utgöra inspiration för parterna i någon av alla de konflikter som pågår runtomkring oss just nu, som Krim v. Ukraina och många fler. Åtminstone borde Finland under OSSE:s jubileumsår 2015 passa på att lyfta fram Finlands alla sätt att lösa sina konflikter i vår närhistoria.

Jag har haft uppehåll i min prenumeration av Helsingin Sanomat under sommaren, men nu damp den ned på dörrmattan och tur var det för annars hade jag missat Martti Koskenniemis kolumn om ”warfare” och ”lawfare”. Lawfare används inom politiken för att rättfärdiga krig, men man behöver inte gå så långt som till krig för att se hur lawfare används i den politiska stridens hetta. Läsning som kan rekommenderas. Som exempel kan nämnas vindkraften. Det har krävts mycket uppfinningsrikedom för att hitta på alla de juridiska hinder som uppställts för att göra det omöjligt att låta Åland ingå i inmatningstariffsystemet och få del av stöd för vindkraften.

Det blev ett kort besök i Mariehamn och sedan åter till verkligheten där i Värmland, eller finns det någon verklighet där? Nej, knappast det är ju skrönor, sagor och berättarkonsten Värmland är känt för. Det här året har det för min del blivit Lomjansguten, boken av Lars Andersson om en sägenomspunnen man, och namnet har etsat sig fast sedan barndomen.

Nedan har jag klistrat in delar av en recension av Lojmansguten skriven av Mats Gellerfelt i Svenska dagbladet 21 mars 2014
——————————————————————————————————————————————————————-
Det är ingen överdrift att påstå att det är ett litterärt äventyr att följa Lars Anderssons djupgrävande i gränslandet mellan realism och myt, saga och poesi i det gåtfulla Värmland. Det är där, i Finnmark, i Fryksdalen och i Gräsmark han gräver, berättar sanna historier och diktar egna.

Romanen bygger på spelmansvirtuosen Per Jönsson Lumiainens märkliga liv (1816–1875), och berättas fritt men med solid dokumentär bakgrund. Det är berättelsen om torparsonen, som hämtad från en målning av Chagall, som visar på en oanad och märklig talang med felan. Han får studera i Värmland, men den stora vändpunkten kommer när han bjuds till dåvarande Christiania (Oslo) av den norska nationalromantikens stora namn och utopiker, Ole Bull, i vars orkester på Den Nationale Scene han får spela.

Men han blir ändå en kringvandrande speleman som så småningom är borta från hustrun och barnen i sju år. Han arbetar till och med bland annat som flottare i norra Sverige, underhåller träpatronerna på hotell i Sundsvall – det är början till ”baggböleriets” tid – och överallt imponeras man av hans suveräna teknik. Inte minst spelmanskollegerna lyssnar storögda och storörade. Han tjänar gott om pengar, medan frun och barnen lever i armod därhemma. Frun misshandlar han och pengarna rinner alltid hastigt ifrån honom. Spriten kräver sin tribut.

I romanen, strax innan han dör i lungsot, är han närmast en excentriker till sätt och klädsel. Nu skall han återse det förflutna och rekapitulera det. Han besöker det skogsparti där han och andra högg in sina ansikten i träden. Sitt eget hade han för länge sedan förstört i vredesmod.
Här konfronteras han också med gåtfulla, mytiska varelser, de omvridna – människor som dött i skogen och blivit fastklämda mellan två kortvuxna träd. När träden rörde sig och skavde mot varandra, berättas det, uppgav dessa varelser jämmerläten.
——————————————————————————————————————————————————————-

Man kan inte klaga på nyhetstorka den här sommaren, och det fortsatte i samma takt som tidigare, Syrien, Gaza, Iran etc.etc. Konfliktlösning var ett av de ämnen vi hade upp på vårt möte med presidenten vid vårt möte på Gullranda. Det föreföll därför helt naturligt när presidenten sedan for till Moskva och till Kiev. Han var noga med att poängtera att han inte har någon medlarroll, och så är det säkert, men ingen passar bättre än Finland att vara en brobyggare när det gäller förhållandet mellan väst och Ryssland, och ingen passar bättre än Finland att dela med sig av sina erfarenheter av att ha en territoriell autonomi inom sina gränser. Det gäller att vårda autonomin så att inte andra alternativa vägar söks. Handelsblockader betyder också mer för Finland än för de flesta andra EU-länder. Ytterligare en anledning till att ta initiativ till en dialog.

200 års-jubileum i Morokulien

Lördag var det dags att åka till Morokulien för man vill ju inte gärna missa högtidlighållandet av att Fredsmonumentet restes för 100 år sedan, vilket i sin tur restes för att högtidlighålla att det inte varit krig mellan Sverige och Norge på 100 år. Det är alltså 200-års jubielum nu. Och det gäller för övrigt för hela Norden att de inte krigat mot varandra på 200 år, dock inbördes vilket inte nämndes. Nära krig har det också varit en gång, men då kunde man med hjälp av Nationernas förbund få till en fredlig lösning och det gällde Åland 1921. Det nämndes av en talare nämligen Sveriges historiskt beläste och allmänt insatte talman Per Westerberg. På plats fanns också Norska stortingspresidenten Olemic Thommessen, Värmlands landshövding Kenneth Johansson, Hedemarks fylkes fylkesman Sigbjørn Johnsen, Eidskog kommunes ordförande Knut Gustav Woie och Eda kommuns kommunalråd Johanna Söderberg som var glad över att det inte den här gången kom 12.000 till denna högtidlighet som det gjorde för 100 år eftersom det skulle inneburit stora parkeringsproblem.

I minnesceremonin ingick också att inviga en fredsklocka som skänkts och byggts av representanter från Sydkorea, med Sydkoreas ambassadörer i Stockholm och Oslo som talare. Vad har då Sydkorea, Morokulien och Åland gemensamt? Jo, att demilitarisering använts som en förtroendeskapande åtgärd inom ett område av strategisk betydelse. Demilitarikseringen av området längs svensknorska gränsen upphävdes under utrikeministrarna Thorvald Stoltenbergs och Margaretha af Ugglas tid, men i det delade Korea och Åland kvarstår demilitariseringen.

Före avfärden från Värmland blev det tid för ett av det årliga turistandet i Värmland med gäster, den här gången från Berlin. Det blev Selma Lagerlöfs Mårbacka , Rackstadmuseet än en gång, och möjlighet att beundra den stora urnan gjuten vid Lyreds bruk och uppställd utanför gamla badhuset/biblioteket i Arvika.

Vecka 32

Veckan började i Häljeboda och slutade i Mariehamn. Där emellan blev det ett antal besök på intressanta platser i Jössehärad. Sopplunch med goda vänner på Rackstadmuséet kan rekommenderas. Sommarens utställning med målningar av Ulf Wahlberg är mycket bra. Bilen står i centrum i Arvika i år, och inte bara i fordonsmuséet. Men i trakten finns också Kejlandsgården och även där blev det ett besök. I Mangskog ordnas i år ingen Aurelliad och det är naturligtvis en brist, men bygden förtjänar ändå att besökas. På Kejlandsgården finns en stor samling av lergökar, alla skapade av en f.d. qurator vid Värmlands nation i Uppsala. Och inte bara det, där finns också lerkor som man kan blåsa lika bra i som i lergökarna.

Släktträffarna avlöste varandra och blandades med grannar och skol- och barndomsvänner.

Jaktmötet i Häljeboda folketshus får man inte heller missa om man skall hänga med i utvecklingen av vargbeståndet. Älg finns det inte mycket av, och följaktligen inte heller älgjägare. Vargen har gjort sitt intåg och skrämt inte bara älgar och hundägare utan också ungdomen. Om det nu är vargen ungdomarna är rädda för, eller kan det vara så att det är för jobbigt att gå ut i skog och mark när man kan sitta hemma vid datorn? Säkert finns det något dataspel som handlar om att skjuta flest älgar. Fågelsång kan man säkert också få höra via nätet, även om jag ännu inte hört någon rappversion av fågelsång särskilt anpassad till ungdomlig älgjakt. Skogsdoft finns på sprayflaska eller varför inte en Wunderbaum i valfri färg. Kött kan man köpa i affären, så vad mer kan man önska sig?

Söndagskvällen nåddes målet Mariehamn efter att på färjan sammanstrålat med en för mig närstående medlem av Swimrun teamet Siddubarra som avverkat Ångaloppet. Medaljplats blev det – för övrigt liksom alla andra som deltog i loppet.

Finansminister Rinne hade definitivt inte läst det pressmeddelande som gick ut med anledning av hans budgetpresentation. Hade han läst det hade det inte stått ”stöd” till Åland. Det väckte berättigad uppmärksamhet. Det här informationsarbetet tar aldrig slut. Det räcker inte med att finansministern vet, alla medarbetare skall också veta.

Här vill jag också ge läsarna lite information om värmlänningen Nils Keyland. Nedanstående text om hans liv har tagits från stall stenbackens hemssida.

Nils Keyland är uppväxt på Keylandsgården. Under sin levnad hade han vandrat många hundra mil genom många finnmarker i sitt sökande efter bruksföremål, som var på väg att försvinna. Detta sökande var hans viktiga bidrag till främst den finska kulturens bevarande. Det var hans studiekamrat och vän, sedermera domprosten i Karlstad, C V Bromander som intresserade Nils Keyland för denna viktiga gärning. År 1902 kom Keyland till Skansen och efterträdde Artur Hazelius, som avlidit ett år tidigare. Nils Keyland blev intendent för Skansens kulturhistoriska samlingar. Han föddes 1867 och dog 1924. Men Skansen och det svenska folket har mycket att tacka honom för. Under många umbäranden och med mycket små kostnader, lyckades Nils Keyland att rädda och bevara många klenoder till eftervärlden. Det var under studietiden i Uppsala, som han ändrade sitt ärvda finska familjenamn Kailainen till Keyland.

Vecka 31 – Årets höjdpunkt ”Häljebodadagen”

Veckan började i Häljeboda och den första dagen slutade i Nipe. Ett fantastiskt ställe utanför Risör och jag har all förståelse för att min morbror drog vidare från Ekeberg och bosatte sig här för snart 30 år sedan. Nu finns nu denne siste i min mors syskonskara på nio från Øgårn som vi sade, men som visst heter d Ødegården på Austmarka, i kretsen av sina barn och barnbarn.

Resan dit var 365 kilometer och tog 4 timmar och 49 minuter, allt enligt Google maps.
Det blev en upplevelserik vistelse. Min 94 årige morbror prisade sitt öde som innebar att förfallet börjat underifrån. Benen var inte så villiga som han skulle önskat längre, men huvudet var i fullgott skick. Han kunde inte nog många gånger prisa hur tur han haft som fått en sådan fantastisk hustru och hur mycket han tyckte om henne, men denna kärlekssaga är nog inte produkten av tur.

Visst har jag hört historierna förr, men färre och färre finns kvar som själva kan berätta av de som under kriget riskerade sina liv för landet. Han var en av de s.k. gränslotsarna som förde hemlig kurirpost över gränsen från Oslo till gränsen för vidarebefordran till Sverige under andra världskriget. Och han säger precis det samma som man kan läsa i Anders Johanssons bok De glömda agenterna att Rune Skoglund på Håkerudstomta sade till författaren ”Men inte förrän efter krigsslutet fick jag veta hans rätta namn, vi kallade honom ”Kjakan” eller ”Nr.24”. Jag betraktade honom som min chef”. Chefen var alltså Gunnar Sønsteby och mötena blev många under årens lopp, och en sista gång möttes de tre på Håkerudstomta för inte så länge sedan.
Historien om hur min morbror när han börjat arbeta i Oslo längtade så hem att han cyklade hem varje helg har jag hört förr, men det kan vara bra att påminnas. Det var inte lediga lördagar på den tiden, men han slutade redan kl. 13.00 på lördag och kunde då genast ge sig av på den 18 mil långa cykelturen och samma avstånd tillbaka på söndag för att vara på jobb måndag morgon.

Under den blågula mattan.

Från Sverige kan rapporteras att i nästa upplaga av Svenska akademiens ordlista kommer ordet ”hen” att införas. Det lär betyda att det nått en viss vanlighetsgrad. I finskan finns det redan ”hän”, men det finns stark kritik mot att man inte i Finland har ett alltför könsneutralt språk. Att språket är könsneutralt innebär nämligen att man på det sättet lyckas dölja de skillnader mellan män och kvinnor som fortfarande finns kvar, och inte borde finnas. Det första exempel man brukar ta är väl löneskillnaden.

Integrationsministern Erik Ullenhag har i veckans politiska debatt i Sverige sagt att han anser att ordet ras borde utmönstras ur svensk lagstiftning. Vi skall bekämpa rasism och då skall vi väl inte i lagstiftningen ha använda ordet ”ras”. Jo, säger afro-svenskarnas förening i Sverige, det är just det vi skall ha. Att sluta använda ordet när vi vet att det förekommer rasism hur skall vi då kunna komma till rätta med problemet. Så att utmönstra ordet ur lagtexten är bara ett sätt att sopa problemet med rasism under den blågula mattan.

Veckan innehöll också en för mig längre skogspromenad. Det var inte på någon fin stig utan ut i terrängen, närmare bestämt förbi mina förfäders Martinsberg, uppkallat efter Martin Nauclér. Det hette visserligen min farfar, men det här var en helt annan person som i gamla handlingar har fått titeln krigskommissarie, så han är nog en väldigt avlägsen släkting. GPS mätaren visade att vi gått 8 km i enligt mitt tycke oländig terräng, men jag är ju naturligtvis mest van vid släta golv och möjligen en riksdagsvecka.