Trots att riksdagen inte har plenum i januari och man borde vara hemma i valdistrikt och ägna sig åt arbetet där så har det blivit ovanligt mycket Helsingfors den här veckan. Redan på måndag inleddes veckan med att FFC ville att jag skulle komma på ett av deras möten för att berätta om de allmängiltiga kollektivavtalen i Finland som till dags dato inte samtliga finns översatta till svenska trots att de skall gälla alla, oavsett om arbetstagaren är organiserad eller inte, på samma sätt som en lag.

Eftersom jag intresserat mig för det här problemet och skrivit två finansmotioner i ärendet så ville de att jag skulle informera om frågan och hur jag såg på fortsättningen. Det gjorde jag gärna eftersom det också gav mig möjlighet att få reda på hur det ser ut i praktiken. Både justitieministeriet och justitiekansler har alltså sagt att de skall finnas på svenska, att social- och hjälsovårdsministeriet skall sköta om översättningen, men trots det beviljas inte de nödvändiga medlen. Hur kan det få gå till så? Är Finland en rättsstat? Är de åländska arbetsgivarna skyldiga att följa de här avtalen när de inte finns på svenska? Har inte en anställd på Åland rätt att veta vad som gäller för hans arbetsförhållande. Självfallet är svaret och ändå ser inte verkligheten ut så. Jag är fast övertygad att ta ny initiativ och försöka göra vad jag kan för att ändra på det här förhållandet.

Efter det var det dags att dra vidare till Hanaholmen där de som varit ansvariga för firandet av det s.k. minnesåret, eller året för rikssprängningen som andra talat om, samlats för att i en och en halv dag tala om hur man firat, varför man firat och framför allt vad det kan leda till. Det blev nu inte bara att tala, lite god mat, trevligt umgänge och vacker musik som det brukar bli när något som närmar sig nordiskt samarbete är på tapeten blev det också. Många intressanta synpunkter kom fram och alla var nog eniga om att det varit ett mycket lyckat firande, över förväntan tyckte en del, även om det fanns de som kanske inte tyckte att Ryssland skulle haft så stor del i firandet som de fick i vissa fall.
Mycket intressant och viktigt sades, själv är jag väldigt enig med den som framhöll vikten av att vi koncentrerar oss på vad vi skall samarbeta om.

Det räcker inte att bara vara enig om att man skall samarbeta utan det är också viktigt att det leder någonstans. I det sammanhanget tål det också att reflekteras över hur mycket vi egentligen samarbetar om och hur mycket det handlar om landskamp. Teija Tiilikainen tyckte att det är sällan man ser ett verkligt genuint samarbete där det ena landet säger att den där idén är verkligen värd att ta upp nu skall vi göra ett gemensamt initiativ i den där frågan och driva saken inom EU så skall vi se vad vi gemensamt lyckas med. Jag delar nog den uppfattningen, det handlar mer om landskampsanda, vem som kom på idén, vem som hann först. Ett projekt som borde kännas som gemensamt för de två kontrahenterna är Ålands självstyrelse, men av de här dagarnas seminarium kan man knappast dra den slutsatsen, inte ett ord sades om självstyrelsen och själv drog jag nog slutsatsen att det hör till det onämnbara, man talar helst inte om Åland, sen må det vara hur trevliga sammankomster som helst.

Inte heller i det seminarium som jag deltog i följande dag sades det ett enda ord om Åland. Det var Svenska folktingets seminarium med anledning till den utredning som Kristian Myntti gjord på deras uppdrag om som handlar om huruvida finlandssvenskarna borde acceptera och rent av tjäna på att svenska inte längre skulle vara ett nationalspråk i Finland utan övergå till att endast vara ett minoritetsspråk. Utredningen beskriver rättsläget som är välkänt för den som sysslat mycket med just det här problemet både i Finland och på Balkan. Svaret är kort och gott nej, man skall inte avstå från nationalitetsstatusen. Att seminariet inte alls handlade om Åland var logiskt eftersom frågeställningen och följaktligen rapporten bara handlade om finlandssvenskarna och deras ställning, samtidigt så är det naturligtvis så att det indirekt har stor betydelse för Åland. Om inte svenskan överlever i Finland så kommer det att bli mycket svårt för Finland att klara av sina internationella åtaganden vad gäller Åland.

Mellan de här två seminarierna hade jag dock hunnit med både att delta i två av landskapsregeringens möten med ministrar i Helsingfors, utbildningsminister Henna Virkkunen och inrikesminister Anne Holmlund, samt ett möte med den s.k. grundlagskommittén.

Mötet med Virkkunen var närmast en artighetsvisit eftersom utbildning och kultur är områden där Åland ganska rent och klart har egen behörighet, men den kan ju ändå vara bra att känna till hur det arbetas på den andra sidan. Mötet med Holmberg däremot handlade om områden där riket har behörighet men som betyder mycket för Åland. Den här gången handlade det om skyddsrummen och sjöbevakningen. Eftersom jag engagerat mig i de här frågorna under min tid som riksdagsledamot så var det ett viktigt möte. De anvisningar om hur skyddsrum skall byggas och som tidigare enbart funnits på finska finns nu äntligen på svenska. Jag har haft det första kompendiet i min hand så jag vet att det är sant. Det var ett första utkast, men det torde nu vara för tryckning, men sen är naturligtvis den stora frågan skall ett neutraliserat område överhuvudtaget ha skyddsrum. Det har talats om demilitariseringen, men det är naturligtvis neutraliseringen som gör att det enligt min mening inte skall finnas skyddsrum som syftar till att skydda mot bombangrepp skall finnas på Åland. Men har inte Åland bombats och är det inte ändå bara ett papper?

Stora utskottet sammanträder även under den plenifriatiden och ett av dessa möten inträffade också under den här veckan. Det blev det sista mötet före utskottets resa till Balkan för att stifta bekantskap med tre förhoppningsfulla stater med förhoppningar på ett snart EU-medlemskap. Det var därför naturligt att i veckan också ha sammanträden med både Serbiens och Kroatiens ambassadörer. Mötet med Kroatiens ambassadör råkade bli just samma dag som det stod i tidningen att Viking Line hade inbegärt offerter för att bygga två nya fartyg, jag fick alltså möjlighet att berätta denna nyhet för honom och dessutom att ett av de länder man vänt sig till var just Kroatien. Som medlem av Finlands riksdag är det väl närmast en skyldighet att hoppas på att varvsordern skall gå till ett företag som ger arbete åt folk i Finland, men för den som har följt verksamheten vid varvet i Split, sett det utan så mycket som en orderingång och ha hört personalens nostalgiska berättelser om hur det var en gång när det var fred och arbete, när man byggde ett åländskt fartyg så kan jag väl förstå vad en sådan order skulle innebära nu på vägen mot ett medlemskap i EU.

Den som lever får se vart beställningen hamnar.

Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér har lämnat in ett skriftligt spörsmål om ersättningsprinciperna för läkemedel och i detta särskilda fall näringslösningar som ersätts av FPA. Vid ett uppmärksammat fall på Åland nyligen vägrades en svårt sjuk patient ersättning för en av läkare utskriven näringslösning, som är ersättningsgiltig vid sondmatning, men inte då patienten kan ta medlet oralt. Elisabeth Nauclér tycker att detta är upprörande och strider mot de målsättningar som FPA har.

Svårt sjuka patienter borde kunna lita på att de inte råkar i ekonomiskt trångmål på grund av sin sjukdom, och de bör hjälpas till ett så värdigt liv som möjligt anser Elisabeth Nauclér i sitt spörsmål.

Regeringen har 30 dagar på sig att besvara spörsmålet.

SKRIFTLIGT SPÖRSMÅL
Till riksdagens talman

FPA tryggar befolkningens utkomst, främjar hälsa och stöder ett oberoende liv. Verksamheten styrs av följande grundläggande värderingar: respekt för individen, kompetens, samverkan och nytänkan-de. En ung ålänning är drabbad av en muskelförtviningssjukdom med snabbt tilltagande invaliditet, som medfört förlamning i samtliga extremiteter, nästan helt förlorad talförmåga och stora svårigheter att svälja. Patienten har därför svårt att få fullgod näringstillförsel, men behöver inte sondmatas.
Ansvarig neurolog har föreskrivit diettillägg med näringsdrycker och skrivit ut vederbörligt intyg för ersättningsansökan hos FPA.

Handläggaren på FPA vägrar kostnadsersättning på grund av att denna patient inte passar in på nå-gon av de koder FPA tillämpar. Näringsämnet är godkänt för ersättning om patienten har fettab-sorptionsstörningar, vilket inte är fallet, och om det ges som sondmat, men inte om det intas oralt.  FPAs ledande läkare hänvisar i en tidningsinsändare till att verksamheten är strikt reglerad, beträffande näringsdrycker är det läkemedelsprisnämnden som fastställer ersättningsstatusen. Han välkomnar samtidigt en diskussion om en ökad prövningsrätt för FPA vid beviljande av ekonomiska förmåner.
Den typ av detaljerade anvisningar som FPA hänvisar till kan svårligen täcka alla tänkbara sjuk-domstillstånd och är inte heller förenligt med det moderna samhällets syn på hur sjukdomsdrabbade medmänniskor skall hjälpas till ett så värdigt liv som möjligt.
Att försätta en person som lider av en invalidiserande, livshotande sjukdom även i ekonomiskt trångmål är upprörand.. Att neka ersättning för ett medel som underlättar livet i denna svåra situa-tion är omänskligt och visar varken respekt för individen, kompetens, samverkan eller nytänkande.

Vad ämnar regeringen göra för att tillse att patienter beroende av samma medel får likvärdig kostndsersättning, oberoende av hur medlet intas och därmed förhindra att samhällsmedborgare råkar i ekonomisk nöd på grund av sjukdom?

Helsingfors den 17 december 2009

Elisabeth Nauclér

Det traditionella riksdagsarbetet med plenum och utskottsmöten har inte inletts ännu, men stora utskottet sammanträder som vanligt utanför sessionstiden och dessutom har den kommitté som tillsatts för att bl.a. se över vilka förändringar som behöver göras i grundlagen med anledning av Lissabonavtalet, den s.k. Grundlagskommittén fått förlängd mandattid under januari månad. Jag har en suppleantplats, men eftersom jag medgetts rätt att närvara på alla möten så har jag så långt det bara varit möjligt försökt närvara. Om vi skall hinna få arbetet färdigt under januari så krävs det ytterligare ett antal möten. P.g.a. av alla de diskussioner kring den s.k. tallriksfrågan som varit i pressen är intresset oerhört stort. Journalisterna står utanför dörren till mötesrummet hela dagen och filmar i brist på annat dörren till mötesrummet eller bara väggarna, och redan innan mötet hållits vet tidningarna berätta vad som beslutats. Ordföranden Taxells enda kommentar är att ”Arbetet fortsätter”, och det är nog lika bra. Själv vädrade jag min syn på presidentens roll i det åländska självstyrelsesystemet på ett allmänt plan i Helsingin Sanomat i somras. (Här kan du läsa artikeln: http://www.hs.fi/paakirjoitus/artikkeli/Suomen+ei+pid%C3%A4+lopettaa++kehitysapuaan+Nicaragualle/HS20080302SI1MP02v8u)

Veckan har alltså inneburit två dagar i Helsingfors, en med Grundlagskommittén och en med Stora utskottet. Måndagen ägnades dock åt det sedvanliga mötet med landskapsregeringen, eller rättare sagt med lantrådet och vicelantrådet. Kontakterna med landskapsregeringen hör till de viktigaste inslagen i en riksdagsledamots arbete. Som den ende åländske politiker som ständigt är på plats i Helsingfors ned andra ord mitt i vardagspolitiken i huvudstaden har man en unik möjlighet och skyldighet att gemensamt med den politiska ledningen i landskapet arbeta för utvecklingen av självstyrelsen och för det gemensammas bästa. Det är de här vi drar upp strategierna för på dessa möten som hålls första måndagen i varje månad, och naturligtvis vid alla kontakter formella och informella kontakter däremellan.

Under min tid har jag också inlett ett system med regelbundna kontakter med talmannen för att även med lagtinget etablera ett samarbete. Självfallet har alltid viktiga frågor diskuterats med riksdagsmännen, men det skadar inte att få en regelbundenhet i systemet. Här finns det möjlighet att dryfta t.ex. det arbete som pågår i Grundlagskommittén, eller den utveckling av rutinerna mellan riksdagen och lagtinget som blir en följd av Lissabonavtalet och att subsidiaritetskontrollen i lagtinget skall ske genom riksdagen som var fallet den här måndagen. Vid sådana här möten får naturligtvis också frågor som ”Vem blir Centerns nye ordförande efter Vanhanen”? Än så länge vet man med säkerhet vem som inte blir. Det blir inte Tiilikainen och det blir inte Lehtomäki, även om jag tror att många icke-centerpartister skulle tyckt att det hade varit ett bra val.

För den som är intresserar av hur det går för Åland i EU arrangerade ett Ålands fredsinstitut ett välbesökt informationsmöte med en livlig debatt. Anledningen var att forskaren Sarah Stephan nu färdigställt sin rapport ”Regional voices in the European Union – regions with legislative power and multi-level governance. Perspectives for the Åland Islands”. (No1-2010 www.peace.ax) Där deltog både vanlig allmänhet, politiker och journalister och diskussionen var intressant. En läsning av rapporten kan rekommenderas.

Under en av de dagar jag var i Helsingfors kom jag också att sitta ordförande för ett möte som syftar till att stärka medvetandet kring jämställdhetsfrågor, kunskapen om CEDAW (the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women) som i år firar sitt 30 års jubileum. I mötet deltog flera representanter från UM, JÄMO och personer som arbetat med jämställdhetsfrågor på olika sätt under årens lopp. Kanske lyckas vi få till stånd någon belysning av frågan under det här året. Statsrådet har nyligen presenterat en rapport om Mänskliga rättigheter som överlämnats till riksdagen utan att CEDAW nämns med ett ord, inte ens i förkortningsregistret, trots att Finland i FN rapporten kritiserats för just det faktum att CEDAW är så okänt i Finland. Men inte heller Tibet nämns i en rapport som tar upp mänskliga rättigheter i världen, och inte heller Åland finns omnämnt trots att Finlands regelverk med två nationalspråk beskrivs ingående, liksom ursprungsbefolkningen samerna, romerna och andra minoriteter i Finland. För min del anser jag att Ålandslösningen hör till Finlands varumärke och att det därför borde lyftas upp, ja, att man rent av från utrikesministeriets sida frivilligt skulle tycka det vara värt att flagga för. Den som lever får se. Vad gäller rapporten om mänskliga rättigheter skall man dock inte vara för kritisk. Det finns som jag konstaterat mycket som saknas, och man skulle gärna ha sett en lista med åtgärdsförslag, men å andra sidan finns det mycket som är med. Rapporten består av både en internationell och en nationell redogörelse och det är första gången. Frågorna behandlas inte riktigt på samma sätt, men den kritiken tror jag att regeringen tagit år sig och att vi får se en förbättring i nästa redogörelse.

Helgen hemma skulle naturligtvis ägnas åt allt som följer av efter tjugondagknut nämligen julutsopning, men det blev inte så välgjort då jag måste ta i tu med ogjorda bidrag till seminarierapporter som jag lovat medverka i.

Elisabeth Nauclér
 

Herr talman! För att Finlands människorättspolitik utåt ska vara trovärdig gäller den gamla goda visdomen att det gäller att först sopa rent för egen dörr. Svenska riksdagsgruppen välkomnar därför att denna fjärde redogörelse också täcker respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande fri- och rättigheterna i det egna landet. I den delen finns dock brister, såsom att FN:s kvinnodiskrimineringskommittés delvis skarpt riktade kritik mot Finland och krav på konkreta åtgärder inte behandlas. CEDAW finns inte ens i förkortningsregistret.
I ekonomiskt svåra tider som den vi nu upplever prövas samhällets förmåga och vilja att ta hand om även de svagaste och mest utsatta. Regeringen har valt rätt då den vill slå vakt om välfärden.

Eveline Fadayel, den 64-åriga egyptiskan som hotas av utvisning, står nu som en symbol för hur mänskliga rättigheter iakttas i vår migrationspolitik. Utlänningslagen möjliggör uppehållstillstånd för andra anhöriga än kärnfamiljemedlemmar på vissa villkor. Dessa villkor har i flera fall av våra myndigheter getts en mycket strikt tolkning, trots att grundlagsutskottet uttalat att om lagen möjliggör två tolkningar ska man välja den som främjar mänskliga rättigheter. Frågan är förresten om vi inte i Finland skulle ha något att lära av andra kulturers sätt att ta hand om sina äldre och involvera dem i familjen.

Det är inte bara Finland som i det avseendet bör se över sin asyl- och invandrarpolitik utan det gäller EU som helhet. Den så kallade Dublinmekanismen, som möjliggör returnering av asylsökande till det första EU-land de kommit till, haltar så länge inte alla EU-länders behandling av asylsökande fyller samma höga humanitära normer. EU:s nuvarande minimiregler för asylförfarandet ligger på en mycket låg nivå. Svenska riksdagsgruppen motsätter sig de tankar, som framförts i denna sal, på att sänka Finlands nivå till denna lägsta möjliga.

Ett annat problem i EU är de uppskattningsvis 5-8 miljoner invånare som saknar medborgarskap och identifikationspapper. Deras situation är ohållbar.

Herra puhemies! Suomi on ehdolla YK:n turvallisuusneuvoston jäseneksi kaudelle 2013-2014. Vahvistaaksemme uskottavuuttamme ehdokkaana meidän on huolehdittava siitä, että ihmisoikeuksien kunnioittaminen läpäisee koko ulko- ja turvallisuuspolitiikan, mukaan lukien kehitysapu- ja kauppapolitiikan. Kaikessa kanssakäymisessä hallitusten kanssa, jotka eivät kunnioita perustavaa laatua olevia ihmisoikeuksia ja kansalaisoikeuksia, nämä puutteet on tuotava esiin.

Det finns också särskilt grava brott mot grundläggande mänskliga rättigheter som måste få speciell uppmärksamhet. Det gäller till exempel dödsstraff för homosexualitet, den människohandel Eva Biaudet som OSSE-representant har beivrat och de upprepade journalistmorden i Ryssland och andra länder. Finland bör inte spara någon möda för att medverka till att utrota dessa ogräs i vår värld.

Terrorism är per definition brott mot de mänskliga rättigheterna och måste bekämpas. Men kampen mot terrorism får inte heller bryta mot de mänskliga rättigheter den är avsedd att värna om, såsom Martin Scheinin påpekar i sin FN-rapport. Förhoppningsvis visar den nya presidenten och administrationen i USA här större respekt än den förra. Det gäller att gå till roten med orsakerna till terrorism: fattigdomen, ojämlikheten, eländet, diskrimineringen, förtrycket.

Finland bör genom EU i det transatlantiska samarbetet också idka påtryckningar på USA för att förmå landet att ansluta sig till FN:s konvention om barnens rättigheter som i år fyller 20 år. Vid sidan av Somalia är USA det enda land som nu står utanför konventionen.

Herra puhemies! Samalla, kun Suomen tulee olla kansainvälisesti ihmisoikeuksien esitaistelija, meidän tulee pitää oma pesämme puhtaana. Perustavimpiin ihmisoikeuksiin kuuluu oikeus omaan äidinkieleen ja yhteiskunnallisiin palveluihin tällä äidinkielellä. Ruotsalainen eduskuntaryhmä edellyttää, että kielilain soveltamisen seurannassa ilmenneet puutteet korjataan mitä pikimmin.

Ryhmä haluaa myös tässä yhteydessä muistuttaa perustuslain velvoitteesta sen 122 §:ssä: "Hallintoa järjestettäessä tulee pyrkiä yhteensopiviin aluejaotuksiin, joissa turvataan suomen- ja ruotsinkielisen väestön mahdollisuudet saada palveluja omalla kielellä samanlaisten perusteiden mukaan." Edellytämme tämän velvoitteen noudattamista myös valtion aluehallintoa uudistettaessa. Sama pätee, kun tehdään päätöksiä siitä, kuinka kaukana kotoa lapsia tulevaisuudessa synnytetään. Kyse ei ole mistään vähemmästä kuin ihmisoikeuksien kunnioittamisesta.

Kuten selonteossa todetaan, Suomessa on kaksi perustuslain suojaamaa kansalliskieltä. Selonteossa ei kuitenkaan sanallakaan mainita sitä kansainvälistä konfliktinratkaisua, joka johti siihen, että Ahvenanmaa sai vähemmistönsuojansa. Se on ratkaisu, joka on herättänyt huomioita maailmanlaajuisesti, ja jota on käytetty toimivana mallina esimerkiksi ratkaisuna Tiibet-kysymykselle. Tiibet on muuten toinen alue, jonka olisi hyvin voinut mainita selonteossa, joka koskee ihmisoikeustilannetta maailmassa.

Ruotsalainen eduskuntaryhmä haluaa myös puolustaa muiden kieliryhmien kuin ruotsinkielisten oikeuksia ja pitää tämän vuoksi tervetulleena selonteossa toistettua hallitusohjelman lupausta, että hallitus pyrkii saamelaisten oikeuksien osalta ratkaisuun, joka vastaa ILO:n vuoden 1989 yleissopimusta alkuperäiskansojen oikeuksista. Suomen ihmisoikeuspolitiikan kannalta on puute, että emme vielä ole voineet ratifioida sopimusta.

Herr talman! Romernas situation är ett annat sådant tillkortakommande, liksom det är det i hela Europa för EU:s människorättspolitik. Det gäller att skrida från de vackra orden till konkret handling för att förebygga de tydligen organiserade tiggeriresor som även Finland under de senaste åren blivit destinationsort för.

Svenska riksdagsgruppen välkomnar därför regeringens löfte om ett nationellt människorättsinstitut. Må det verka som en väckarklocka då våra samveten slumrar till.

Replik: Herr talman! Jag återkommer till CEDAW-konventionen som helt lyser med sin frånvaro i den 185 sidor långa rapporten. Det finns mycket av den kritik som i kommitténs slutsatser om Finland från juli 2008 som kunde nämnas. Det hade varit klädsamt att säga något om de konkreta åtgärder som efterfrågas av Finland vad gäller våldet mot kvinnor, kvinnohandel och prostitution, utbildningen, sysselsättningen, flickors hälsa eller invandrarkvinnor.

Men särskilt slående är att det i redogörelsen inte finns ett ord om kommitténs, där det för övrigt numera finns en finsk medlem, uppmaning till Finlands regering att intensifiera spridningen av konventionen, dess fakultativa protokoll och kommitténs allmänna rekommendationer. Regeringen uppmanas att rapportera till riksdagen om genomförandet. Min fråga lyder därför: Hur kommer detta att ske?