Många kompetenta ungdomar och andra som vill bli min assistent kunde jag konstatera och det är förstås väldigt roligt, synd att det bara är en som kan få jobbet, jag skulle med lätthet kunna sysselsätta fem. Oj, vad vi skulle kunna åstadkomma mycket då.

Venezuela och Nicaragua

Den här veckan har av tradition Utrikesministeriet sina ambassadörsmöten då alla finländska ambassadörer från hela världen samlas i Helsingfors för att bli uppdaterade. Huvudtalare var den här gången Irlands förre president och FN:s tidigare Högkommissarie för mänskliga rättigheter Mary Robinson. Då alla ambassadörer finns i Helsingfors är det ett mycket bra tillfälle att få information om aktuella frågor, få reda på vad man eventuellt kan göra och vem som behöver hjälp. Dit hör nog definitivt behovet av övervakning av de mänskliga rättigheterna i Venezuela, vilket stod klart efter en träff med en människorättsaktivist därifrån. Inga internationella monitorer släpps in och övervaka se vad som sker. Läget påminner om Nicaragua, därifrån Sverige, Norge och Danmark tillsammans med flera andra EU-länder nu drar sig bort, vilket i sin tur lett till att den landets enda ambassad i Norden nu skall flytta från Köpenhamn till Helsingfors. Förhoppningsvis var mötet mellan Nicaraguas utrikesminister och Finlands utrikesminister i veckan resultatrikt. Självfallet skall inte stöd ges som går rakt in i statskassan utan garantier om verklig förbättring för folket och krav om att s.k. ”medical abortion” tillåts, men det är oansvarigt att överge dessa människor utan att ha försökt komma till rätta med problemen.

Ambassadörsveckor

På tal om ambassadörer så hade visst utrikesdepartementet i Stockholm samma ambassadörsvecka, och frågan är väl om inte Åland också hade en ambassadörsvecka, i alla fall var Storbritanniens ambassadör här, liksom Nederländernas ambassadör i sällskap med landets honorärkonsuler i Finland.

Kvinnor och bolagsstyrelser

Ålandsbanken höll sin extraordinarie bolagsstämma för att bestämma om en nyemission. Stämman var helt odramatisk och bjöd nog inte på något mer spännande än att en aktieägare lyfte fram frågan om fler kvinnor i bankledningen och om man då kan förvänta sig ett bättre resultat i banken. Forskning visar nämligen att så är fallet. Det ledde naturligtvis till en debatt vid det efterföljande kaffet om man skall lagstifta om kvotering i börsbolagens styrelser. Självfallet har frågan diskuterats i riksdagen. Norge har gått in för den lösningen. En annan mer tilltalande metod tycker jag är att ge bolagen en tid på sig för att på frivillig väg försöka förändra bilden och först om detta misslyckas lagstifta om kvotering. Det blir spännande att se om inlägget kommer att leda till något resultat.

Norden världsledande på demokrati

Till veckans begivenhet hörde det stora överraskningsseminariet på Hanaholmen för att hylla Pär Stenbäck till fyllda 70 år. Där fanns Martti Ahtisaari, Ingvar Carlsson och många, många fler som talade vackert och inspirerande om det globala ansvaret, om Finlands och Sveriges särskilda ansvar. Vi är världsledande på demokrati här i Norden, vilket förpliktar, det var alla eniga om. Till den stora behållningen hörde för min del att träffa en gammal, inte så värst gammal, kollega från det nordiska samarbetet. Eftersom vi uppenbarligen börjat samtidigt i det nordiska och fångats av uppgiften sade vi med en mun att det var 1983. Vi kom båda så väl ihåg kampanjen ”Norden och vi”. Sessionen hölls i Stockholm och materialet måste sättas upp på natten för att vara färdigt på plats till följande möte och då gällde det att ha de rätta kontakterna om man skulle ta sig in i riksdagshuset nattetid.

Vikten av nordiskt samarbete

Olof Palme beordrades sedan att ställa sig bredvid en av affischerna för att göra ett uttalande om vikten av det nordiska samarbetet. Samma konstaterande var faktiskt den viktigaste slutsatsen av dagens Stenbäckseminarium också. Själv kom jag mest ihåg den sena kväll jag blev uppringd av informationschefen som undrade om Åland och de andra självstyrande områdena verkligen kunde gå med på att Norden fick en symbol där bara de fem självständiga staterna skulle framhållas. Det kunde vi självfallet inte, svarade jag, men kontaktade för säkerhets skull lantrådet vid 23-snåret. Nej, det kunde vi inte och så fick Norden sin svan med inte fem utan åtta vingpennor. Allt detta och mycket mer mindes vi nu vid ett kärt återseende.

Försvarskursen tio år

Ett annat kärt återseende blev det den här veckan nämligen den sammansvetsade försvarskursen som alltså träffades så sent som förra veckan i Rantasalmi, men som fyller tio år och följaktligen kallats till repetitionsövning i försvarskursens lokaler på Manegegatan, eller som den kallas i Fay Weldons (1931-) bok ”the Shrapnel Academy” .

Det hemska som händer omkring oss 

I Mariehamn hann jag med både Ungdomsparlamentet och Möjligheternas torg, men hann tyvärr inte till Manifestation mot traficking. Det skulle jag gärna deltagit i för det är viktigt att medvetandegöra människor om det hemska som händer runt omkring oss.

Det blev en vecka med Mariehamn, Helsingfors, Rantasalmi, Tibet och Afghanistan.

Till S.t Michel och Savolax 

Försvarskursen hade återigen en träff och den här gången av den verkligt trevliga sorten i Savolax. Efter att ha mötts i S:t Mickel och fått en genomgång av hur försvarsmakten ser på sin närmaste framtid och behovet av resurser om försvarsberedskapen skall kunna uppfylla sina mål for vi vidare till Högkvartersmuséet. Där fick vi en god inblick i hur det såg ut på den tiden det begav sig och hur general Mannerheim ledde sin stab. Kartrummet gjorde stort intryck.

Herrgårdar och kadettskolor 

Efter en lunch på Tertti herrgård där man kunde köpa konserverad Vorschmack  for vi vidare till Haapaniemi kadettskola (1781-1818) och där lyssnade vi till vår värd Jorma Kaimios intressanta berättelse om varför Sveriges och Finlands första kadettskola förlagts just hit. Genom denna skola kom valsen till Finland, just hit till Haapaniemi (som måhända på den tiden kunde ha hetat Aspenäs?). Efter att ha intagit en utsökt middag värdparets fantastiska bostad, den gamla prästgården i Rantasalmi, kunde vi bara konstatera att försvarskursen innehållit alldeles för lite övning i biljardspel. Övning ger färdighet och det var just det vi hade för lite av för att kunna mäta oss med vår värd.

Air Åland doch tidtabellerna

Väl tillbaka i Helsingfors hann jag med att bli intervjuad av Ny tid innan det var dags för Mariehamn, trodde jag, men det ville inte Air Åland. Det skrivs mycket om bolagets förseningar, men jag måste säga att för min del hör förseningarna till undantagen, dock inte denna kväll.

Paf-Open och näringslivsseminarium

Nästa dag på Åland gick helt till PAF-Open och Näringslivsseminariet, med många intressanta inlägg som det noga redogjorts för i lokaltidningarna. Vid det senare tillfället lyssnade vi alla med stort intresse till Skypes fader Jonas Kjellgren och om Electroluxförsäljarens häfte ”100 knack, 10 snack, 1 tack”. När inte Handelsskolans i Stockholm innehöll en enda bok om hur man säljer en var kom häftet väl till pass.

Ålandsfrågan och Tibetfrågan

Så var det igen dags för Helsingfors och Dalai lamas besök. Förutom att jag som hastigast hann besöka det seminarium som anordnades i universitetet och handlade om konfliktlösning och hur konflikten Tibet skall kunna lösas, blev det Dalai lamas möte med riksdagsledamöter. Det var inte frågan om något officiellt möte i riksdagen, men inte heller något hemligt möte. Många av de riksdagskollegor jag hade frågat om de också ville träffa Tibets religiöse ledare tog tillfället i akt och kom till besöket. Själv tycker jag det är Finlands såväl som Ålands skyldighet att dela med sig av den internationella konfliktlösning som vi har genom Ålands självstyrelse inom landets gränser. De folk som är beredda att ge upp drömmen om självständighet bör på allt sätt få vårt stöd och om vi på något sätt kan hjälpa till att få igång en dialog mellan exiltibetanerna och Kina är det vår skyldighet att göra så. Mötet var inte bara välbesökt utan också givande, med tanke på den korta tid det var frågan om.

Afghanistan och civila insatser

I utrikesutskottet har vi ägnat mycket tid åt Afghanistan och särskilt Finlands insatser där. Hur skall resurserna användas och för vem? De militära insatserna är dyra, men inte så svåra att motivera som de mer diffusa och tidskrävande civila insatserna. Till de mycket väl genomförda insatser som gjorts för kvinnor hör det finska initiativet att utilda kvinnliga journalister, och nu hade en sådan grupp tagits inte bara till Finland utan också på ett besök till Åland. Det var Ålands fredsinstitut som stod för värdskapet och jag gavs möjlighet att få bekanta mig med dem och höra på deras problem.

Nu närmar sig allvaret. Ett stort steg närmare allvaret kommer man när man förflyttar sig till Åland. En sista kväll satt jag som alla tidigare kvällar under sommaren och tittade ut genom mitt vardagsrumsfönster och tittade på Norge, ”mitt lille land”, som det alltid varit, men nu ännu mer genom den sången. Allt det som funnits med som en viktig beståndsdel under hela min uppväxt, historierna om motståndsmännen, gränslotsarna, bilden från Akershus fästning 9 maj 1945 som alltid hängt på moster Dagmars vardagsrumsvägg blev mer verkliga än någonsin denna kväll.

Aldrig mer 22 juli

Något hade hänt under de veckor jag suttit vid detta fönster, men jag vägrar acceptera att inte mitt lille laLAnd finns kvar. Just som Jens Stoltenberg sade vår föräldrageneration sade aldrig mer 9 april och vi säger aldrig mer 22 juli. Jag är uppvuxen med Nordahl Grieg, och hans historia hade gjort intryck på föräldragenerationen, men nu har hans diktning också gjort ett sådant intryck på den unga generationen att under de få veckor som gått har ”Til ungdommen” först omnämnts som en andra nationalsång för att sedan slutligen sista dagen högst troligen få plats i den nya psalmboken, i alla fall beslöt sig kommittén som utarbetar förslaget och som redan avslutat arbetet att med anledning av det som hände den 22 juli i Oslo och den roll Nordahl Griegs dikt spelat föreslå att den skall tas med.

På konferens med presidenten

Åland bjöd på strålande väder, Presidenten anlände och i Alandica pågick en nordisk konferens om kvinnligt företagande, ledarskap och utveckling  som förberetts länge, föregånget av utgivningen av boken ”Att välja sin väg”. Denna konferens skulle ha förtjänat mer uppmärksamhet från min sida än vad som nu blev fallet. Trots den korta tid jag var där så hann jag imponeras av entusiasmen och engagemanget hos inte bara föreläsarna utan också deltagarna. Vi kan bara hoppas att det skall bli en fortsättning.

Presidenten och självstyrelsesystemet

Mitt uppdrag var att intruducera Finlands och Ålands President Tarja Halonen behöver knappast någon presentation och det var heller inte min uppgift utan att presentera presidentämbetets roll i självstyrelsesystemet (för introduktionstalet klicka här).

Mariehamn 150 år

Presidenten hade valt att förlägga det årliga besöket till Åland så att det sammanföll med höjdpunkten på firandet av Mariehamns stads 150-årsjubileum som avslutades med konserten ”Röster från Östersjön”. Men innan det hade Presidenten hunnit bli både utsedd till stadens hedersättling och träffat Gustaf Erikson i hans trädgård.

Ärade fru president, doktor Arajärvi, herr talman, fru lantråd, herr landshövding, mina damer och herrar!

Jag har fått hedersuppdraget att introducera Presidenten. Ganska onödigt kan man tycka. Man kan ju använda teknologin som vi hört tidigare här av Kirsti Kierulf,  Gogla eller läsa i Wikipedia. Det stämmer, det är inte presidentens CV det handlar om, inte ens presidentens person, utan presidentämbetets betydelse för Åland, men det krävs mod, styrka, kunskap och förnuft av den kvinna som skall klara av den rollen.

Det finns de som talar om Ålandsmodellen, det gör jag aldrig. Inom olika konfliktområden skilda behov, förutsättningar och historiska bakgrunder. Ingen självstyrelseordning kan kopieras och tillämpas någon annanstans, men det finns element eller mekanismer i den åländska självstyrelseordningen som är värda att närmare studera. Dit hör presidentens roll. 

På grund av den starka statsrättsliga ställning ämbetet hade i Finland kunde presidenten få en alldeles särskild roll. Jag skall inte här gå in på alla finesser, men kan nämna att presidenten enligt huvudregeln öppnar lagtinget. Efter samråd med talmannen kan presidenten upplösa lagtinget och utlysa nyval, vilket setts som presidentens möjlighet att vädja till landskapets befolkning. Idag skulle man säga att det är mekanismer för powersharing eller good-governance.

I Genève 1921 delades lagstiftningsbehörigheten mellan riket och Åland, landskapet blev inte bara demilitariserat utan även neutraliserat, och lösningen skulle övervakas på det internationella planet. Denna viktiga garanti har försvunnit, men systemet har ändå fungerat, mycket tack vara presidenten.

Presidentens ansvar för utrikespolitiken och rollen som överbefälhavare har varit en trygghet för självstyrelsen. Det är med oro vi på Åland följer alla ändringar grundlagen somrör presidentens uppgifter.

 Den viktigaste rollen är ändå att utföra kontrollen över lagstiftningen, och inte bara över landskapets lagstiftning. När Finlands riksdag år 2001 lagstiftade i en fråga som hörde till självstyrelsen och president Halonen förde ärendet till Högsta domstolen som konstaterade att frågan hörde till Åland kom det gratulationer från när och fjärran till att Åland hade vunnit striden. Men det var självfallet inte Åland som hade vunnit, det var Finland som hade vunnit. Systemet fungerade och Finland var en rättsstat, tack vare presidentens roll, men i det fallet också tack vare den modiga kvinna som var president, och man brukar här i landskapet säga att presidenten är Finlands och Ålands president.

Fru President och konferensdeltagare!

Alla har vid det här laget hört historien om den finske pojken och den lilla finska flickan som diskuterade vad de skulle bli när de blir stora. Jag vill bli president sade flicka. Det kan inte jag, svarade gossen, för jag är pojke. Med de orden vill jag lämna över till Finlands och Ålands president Tarja Halonen.

PRESSMEDDELANDE 19 augusti 2011

Tibets religiöse ledare Dalai Lama är för närvarande på besök i Helsingfors.
Eftersom han intresserat sig för självstyrelse har han träffat riksdagsledamot
Elisabeth Nauclér från Åland i samband med olika seminarier om autonomisystem. Inför
Finlandsbesöket tog därför hans stab i London kontakt med ledamot Nauclér och hon
arrangerade ett möte med honom och hans följe på riksdagen fredagen den 19 augusti.

Det är inte fråga om ett officiellt besök i riksdagens regi, utan ett enskilt
initiativ av Elisabeth Nauclér som till träffen inbjöd kollegor med särskilt
intresse för dessa frågor. Riksdagens medlemmar av grundlagsutskottet,
utrikesutskottet och OSSE-delegationen liksom riksdagens grupp för de mänskliga
rättigheterna hör till de inbjudna.

Dalai Lama kom till Finland från Estland, där han fört diskussioner med landets
högsta ledning.

Mötet med Dalai Lama ägnades åt en redogörelse för den nuvarande situationen men den
språkliga och kulturella utarmningen av Tibets befolkning. Dalai Lama gav också sin
syn på betydelsen av att EU och USA engagerar sig för att dialogen med Kina, som var
på god väg på 1980-talet och som ny helt avstannat, skulle komma i gång igen.

Elisabeth Nauclér anser att det är en skyldighet för Åland och Finland att
presentera Ålands självstyrelse för dem som är intresserade av en autonomilösning.
Dalai Lama konstaterade att han klart tagit ställning för en autonomilösning och
gett upp tanken om självständighet.

”Samtalet var betydelsefullt och intressant. Jag anser att det var viktigt att
utnyttja tillfället och träffa Dalai Lama.” kommenterar Elisabeth Nauclér, som var
särskilt glad då hon fick berätta om den åländska självstyrelsemodellen för denne
karismatiske ledare.

Närmare uppgifter ger ledamot Nauclér
tfn +358 (0)50 512 1984, e-mail elisabeth.naucler[at]riksdagen.fi

I början av september inleder riksdagen sin höstsession, men  redan nu inleder
ledamöterna arbetet genom att man samlas för gruppernas sommarmöten, utskotten gör
studieresor och ledamöterna förbereder sig för höstens arbete.  För Elisabeth
innebär hösten också att hon anställer en ny assistent. Tjänsten utannonseras i
dagarna.

Nauclérs tidigare assistent Laura Lyly blev klar med sin  fil.mag. under vårvintern
och i samband med riksdagsvalet slutade hon som assistent och tillträdde en tjänst
på Svenska Kvinnoförbundet. Hennes första assistent, Olle Sjöstrand, har sedan valet
hoppat in och fungerat som assistent under sommaren.

Elisabeth anställer därför en ny assistent från hösten. Att vara riksdagsassistent
är ett intressant och givande jobb för unga människor, kanske i slutskedet av
studierna, och en god inledning på arbetskarriären.

För Ålands ledamot är det förstås viktigt att assistenten känner till Åland och
åländska förhållanden, men också politik och samhällsfrågor i riket.
Arbetet sker på riksdagen i Helsingfors, där assistenten har ett eget arbetsrum med
tillgång till alla tekniska hjälpmedel, men också på Åland, på riksdagskansliet på
Strandgatan.

Ålands riksdagsledamot ingår i svenska riksdagsgruppen och den blivande assistenten
kommer naturligtvis att samarbeta med gruppens övriga ledamotsassistenter,
ministrarnas specialmedarbetare och kanslipersonalen, men det är också viktigt att
ha ett gott samarbete med assistenter och medarbetare i de andra grupperna.

”Det är fråga om ett jobb där man verkligen känner samhällspulsen och jag ser fram
emot många goda ansökningar och ett gott samarbete med min nya assistent”, säger
ledamot Nauclér.

Elisabeth Nauclér ger gärna närmare information om detta, tfn 050 512 1984.

Du bör vara samhällsintresserad och ha god kännedom om finländsk och åländsk
politik, ha goda språkkunskaper samt förmåga att arbeta självständigt och ta egna
initiativ. Assistenten skall hjälpa ledamoten med förberedelser och planering av
riksdagsarbetet, sammanställning av bakgrundsmaterial samt kommunikation och
kontakter med myndigheter, media och olika intressegrupper. Sekreterar- och
kontorsarbete ingår också och uppgifterna prioriteras enligt ledamotens behov.

Arbetet sker på riksdagen i Helsingfors, där assistenten har ett eget arbetsrum med
tillgång till alla tekniska hjälpmedel, men också på riksdagskontoret på Åland.
Arbetet är på heltid (36,15 t/v) och månadslönen är 2260 euro.

Assistenten står i arbetsförhållande till riksdagens kansli, med ledamoten som förman.

Skicka din fritt formulerade ansökan med  CV senast den 23.8 per e-post till
elisabeth.naucler@riksdagen.fi<mailto:elisabeth.naucler@riksdagen.fi

Tilläggsinformation:

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, tfn 050 512 1984 eller per e-post, adress ovan

eller

Ålands riksdagsledamots sekreterare Britt Inger Wahe, tfn 040 5501144, e-post
brittinger.wahe@alandskontoret.fi<mailto:brittinger.wahe@alandskontoret.fi

En ovanlig vecka, på världsplanet den mest oroliga vecka man kan tänka sig, inte bara för dem som investerat sina privata, ofta kommande pensionspengar, på börsen, eller ännu värre i olika fonder. På det privata planet har veckan däremot varit väldigt odramatisk. Mina arbetsinsatser har resulterat i stora vedhögar som finns att beundra på min facebook och mycket mer på det praktiska planet. Dörrar som lagats, grävlingar som kommer att utestängas med besked så att inte hela huset störtar samman, vilket höll på att ske häromåret. 

Ekonomin….

Statsminister Jyrki Katainen redogjorde för det ekonomiska läget i stora utskottet, men varken han eller någon annan insatt bedömare klarade av att förutse vad vi står inför. Att Europa har stora ekonomiska problem, det vet vi, och att USA står inför stora ekonomiska utmaningar det vet vi, men i vilken grad vet varken jag eller någon annan. Det är med stor spänning jag följt börsens upp- och nergång. Den amerikanska kongressen fick till stånd en överenskommelse, och vi var alla nöjda, men det hjälpte inte mycket. Börsen gick ner, nya siffror kom om hur många nya arbeten som skapats, börsen gick upp eftersom det var fler än prognoserna hade förutspått, men det visade sig strax senare färre än vad som krävdes och börsen gick ner.

…och politiken

Börsen följdes i detalj och de börser som är öppna under vad som är vår helg fick större betydelse än någonsin, Tel Aviv m.fl. etc. etc. Jag tänker inte spekulera mer i vad som kommer att hända. Tur att jag har president Barack Obamas post och måste hålla ett tal innan börserna öppnas, och tur att jag inte är en av alla de ekonomiska bedömare som nu måste ha en åsikt och ge ett råd, som i slutet också är ett råd till alla småsparare. En sak är dock klar, nu handlar det inte bara om de vanliga ekonomiska bedömningarna, nu har också den politiska viljan kommit att spela en större roll än tidigare. Veckan avslutas för min och andras del med en stor ovisshet.

Väl värd en biltur på 1000 km

Istället har jag kunnat ägna veckan åt vedhuggning, skogsplantering, se till att gamla sågklingor kommer bort från strandkanten där de annars kunnat skada djur och människor. Vidare har jag dränerat den sumpiga gårdsplanen, och deltagit i gudsonens fantastiska bröllop Finströms kyrka och sedan en fest som bara kan få sin motsvarighet på Silverskär. Bröllopsfesten var väl värd en biltur på 1000 km plus två färjresor. Den som är nyfiken på brudklänningen får går in på min facebook.

Jag misstänker att jag inte är den enda som inte kommenterat det senaste beslutet om stöd till Grekland och inte heller den kris USA står inför. Det betyder inte att jag inte i detalj följt frågorna. Det är knappast någon tröst efter det svåra och osäkra beslutet om stöd till Grekland att USA också står inför svåra ekonomiska problem. Euron är viktig för oss och dollarn för USA, en valuta som under långa tider inneburit tron på framtiden, men idag måste man fråga sig hur vi skall stå oss inför konkurrenter som Kina, Indien och många andra stora marknader. Det blir inget recept i det här veckobrevet.

Allas rätt få sina juridiska rättigheter tillgodosedda

Här vid norska gränsen och med ett besök i Kongsvinger och Vinger kirke, där jag för övrigt gifte mig en gång i tiden, är det svårt att inte vara fast i det som hänt. På det stora hela måste man nog säga att frågan hanterats med varsamhet av pressen, men det finns övertramp och de har analyserats under den senaste tiden. Som jurist har jag svårt att förstå den debatt som förs om gärningsmannens advokat. Hur kan man ta på sig ett sådan uppdra? Självfallet, som advokaten säger, måste alla ha rätt till en försvarare, det är det som är demokrati. Skulle vissa brottslingar lämnas åt sitt öde och inte få veta vilka regler som gäller och hur en rättegång genomförs? Man får känslan av att de som ställer frågan ”hur kan någon ta på sig ett sådant uppdrag” sett för många amerikanska filmer och tror att det går ut på att få en skyldig människa frikänd. Självfallet handlar det inte om det, utan att alla skall ha rätt att få sina juridiska rättigheter tillgodosedda, alla skall behandlas lika. Det är det som betecknar en demokrati.

Hur skall ”han” omtalas?

En annan fråga man som jurist slås av, och som nu också diskuterats i norsk press är hur skall ”han” omtalas? ”Den misstänkte” vore naturligtvis det mest korrekta. Men han har ju erkänt. Är han då inte ”den skyldige”, eller skall man ta till starkare ord som ”förövaren”, ”mördaren”? Vissa analytiker tror att han skulle ha  omtalats som ”terrorist” om han tillhört t.ex. Al-Qaida. Nu är han norrman och kan inte vara ”terrorist”. Istället kommer han av eftervärlden att betecknas som ”massmördare”. En synpunkt som stämmer till eftertanke.

Hela namnet bör användas

Den pressetiska koden har inneburit att man inte sätter ut namnet på misstänkta, bara på dömda, och även då bara om man dömts för ett allvarligt brott. Reglerna har varit olika i skilda länder, men i globaliseringens tecken är det omöjligt att inta en strikt hållning, eftersom journalister i andra länder publicerar namnen på personer misstänkta för allvarliga brott. I Frankrike har det nyligen varit en debatt kring publicerandet av namnet på den hotellanställda som utsatts för Dominique Strauss-Kahns behandling, eller ”DSK”, som vi vid det här laget känner honom. I samma amerikanska tradition av förkortningar har man börjat omnämna den norska banemannen för ”ABB”. Detta har kritiserats av många. Ondskan har i Norge länge haft ett namn – Vidkun Quisling – och många anser att man i konsekvensens namn bör även idag ge ondskan ett namn. Man bör använda hela namnet Anders Behring Breivik och inget annat, inte Anders Behring, för det finns det många i Norge som heter. Hela namnet bör alltså utskrivas. Efter kriget har knappast någon i Norge döpts till Vidkun, men det är inte troligt att namnet Anders i fortsättningen skulle möta samma öde.

Förtjänar inte bli känd

Norges statsminister Jens Stoltenberg och utrikesminister Jonas Gahr Støre har valt att inte någonsin nämna hans namn, ett ställningstagande jag har stora sympatier för. ”Han” vill inget annat än att bli känd, och det förtjänar han inte.

Dikt och sång

Idag hörde jag i norsk radio att Nordahl Griegs (1902-43) dikt ”Til ungdommen”, som jag citerade några strofer ur i mitt förra veckobrev. Dikten omtalas numera som ”Norges nya nationalsång”. Vi har hört den om och om igen, liksom sången ”Mit lille land”.

Våld är aldrig försvarbart och skall fördömas

Från Nordahl Grieg är inte steget långt till det som jag i förrförra veckobrevet trodde skulle bli min spanska sommar i Värmland. Grieg var inte bara diktare utan journalist och rapporterade från spanska inbördeskriget. Han mötte sitt öde då hans bombplan blev nedskjutet över Berlin 1943. Med i spanska inbördeskriget var också den lokale riksdagsledamoten August Spångberg (1893–1987). Jag har nu läst boken ”Vindens skugga” av Carlos Ruiz Zafón och den kan bara rekommenderas till den som vill läsa en verkligt bra bok. Den personifierar ondskan under spanska inbördeskriget. Men jag har också läst ”Madrid svart och rött – den confederala milisen” av Eduardo de Guzmán, som kom ut på svenska 1939. Det är en våldsam partsinlaga i spanska inbördeskriget, och svår att förstå utifrån dagens sätt att tänka. Vi är många som anser, att hur lovvärda syften vi än har med vår kamp, så är inte våld försvarbart och skall fördömas. Just därför har många av oss om och om igen förklarat för våra baskiska vänner att ni måste fördöma ETA (Euskadi te askatasuna), en organisation som förespråkar våld, samtidigt som vi vet att Nelson Mandela valde att sitta i fängelse hellre än att fördöma användandet av våld mot apartheid i Sydafrika. Bl.a. i Frankrike och USA stämplades han som terrorist på 1980-talet. Inte förrän i anslutning till sin nittioårsdag den 18 juli 2008 blev han slutligen avförd från terroristlistan i USA.

Pröva sina vingar i demokratiska val

Själv har jag låtit mitt namn användas tillsammans med vänsterpolitiker som fördömt fängslandet av den baskiska politiske ledaren för självständighetsrörelsen Arnaldo Otega. Så vad gör mitt namn där bland vänsteraktivister, och då jag heller inte stödjer tanken på baskisk självständighet? Jo, därför att jag anser att politiska ledare inte skall spärras in, utan de skall få prova sina vingar i demokratiska val. Det är bara att gratulera Spanien till att ha låtit den baskiska koalitionen ”Bildu” få ställa upp i senaste lokalval i Spanien. Nu får de visa vad de går för. Men kvar i fängelset sitter assistenten till den siste medlemmen av Europaparlamentet som representerade Batasuna. Den som vill läsa en bok där hennes efterträdare i Bryssel figurerar som misstänkt, men utan grund visar det sig, kan läsa ”Spanska brev” av den svenske vänsterpartistiske riksdagsledamoten Jonas Sjöstedt (1964–).

Hemligstämplade förhör

Själv väntar jag fortfarande på finländska polisens utskrift av de plågsamma förhör jag tvingats till för mina möten med just de här två baskiska personerna, och för att jag valt att vid några tillfällen tala om Ålands självstyrelsesystem för baskiska aktivister. Det första förhöret ägde rum i mars förra året och då fick jag besked att jag nog skulle få tillgång till förhören med mig inom några veckor, men idag har det gått långt över ett år. Jag har fått besked att allt är hemligstämplat, utom för parterna. Jag kan knappast vara part, eller vem vet? Knappast kan det vara hemligt vad jag sagt, eller vem vet? Hur kan det stämma överens med Finlands grundlag om en riksdagsledamots oberoende att avkräva kopior av politiska tal? Ja, det återstår att se, så än är min spanska sommar inte slut där jag sitter med brevet från fängelset i Alicante i handen, och den stora välbekanta stämpeln  ”INTERVENIDA” i min hand. Jag kan bara konstatera att hon, min väninna med det långa fängelsestraffet, och Finlands nyblivna justitieminister har samma sommarläsning, Sofi Oksanens (1977-) mångfaldigt prisbelönta verk ”Utrensning”.