Franciskusfesten på Kökar den 29 juni 2007

Det är en stor ära för mig att få invigningstala vid Franciskusfesten på Kökar. Jag har inte blivit tillfrågad därför att jag har någon kvalifikation som särskilt historiskt kunnig i Franciskustraditionen eller i franciskanermunkarnas klosterliv på Kökar och inte heller för att jag är särskilt bevandrad i ekumeniska högtider. Utan troligen för att de temata som i år lyfts fram, nämligen miljön och freden, är ämnen som engagerar alla, eller borde engagera alla, och som en alldeles vanlig samhällsengagerad människa kan tänkas ha intresse av.

Det är första gången jag deltar Franciskusfesten på Kökar, varför vet jag inte för den har alltid intresserat och fascinerat mig. När den första festen firades år 1979 var höjdpunkten för Kökars församling att få bevittna den första katolska nattvardsgången på 450 år. Så långt som till en ekumenisk nattvardsgång gick man dock inte. Det var ingen tillfällighet att Franciskusfesten kom till just då. Den var ett led i ett stegrat intresse för hembygds- och historiskt förankrade fester runtom i Europa. Skräcken för den katolska medeltiden hade bytts ut mot ett allt mera ökat intresse kunde man konstatera. Trots att det hördes kritiska röster som att kyrkan har blivit ett skökohus och en rövarkula var helhetsbedömningen den att Franciskusfesten genast accepterades av kökarborna. Det sades bero på att gamla traditioner och strukturer levt kvar så länge på Kökar och att de därför var lätta att återknyta till.

Själv flyttade jag till Åland i januari 1979 och följde festens tillblivelse och genomförande utan att besöka den. Med stort intresse läste jag Ulla-Lena Lundbergs ovärderliga analys "Franciskus i Kökar" när den kom ut år 1985. Festen kallade hon "eldsjälarnas fest" och för att det lilla samhället skulle möta den stora traditionen behövdes eldsjälar. En av de personer jag kom att arbeta nära med, kanske närmare än någon annan gjort, var Olof Jansson. Han var en av de personer som Ulla-Lena Lundberg räknade in under kategorin eldsjälar. Olof väckte mitt intresse för Kökar, mitt intresse för Franciskustraditionen och var den person jag först hörde tala om blåstångens försämrade villkor i Östersjön. Han talade före någon annan i Nordiska rådet om oljeutsläppen och oljebekämpningen i Östersjön.

Det har inte gått 30 år sedan Franciskusfesten firades första gången 1979, då av biskop Vikström betecknad som "enhetens fest". Det sades att man ville återknyta internationella kontakter, men det var långt innan ordet ”globalisering” hade kommit till användning och långt innan vi hade börjat tala om globaliseringen som ett hot. Vi var också ganska omedvetna om de miljöproblem vi nu förknippar Östersjön med. Ett av världens mest nedsmutsade innanhav kunde vi höra Sveriges miljöminister säga för ett par dagar sedan i ett desperat försök att väcka uppmärksamhet för frågan på ett europeiskt plan.

Vi talade 1979 om enhetens fest trots att just här gick den gräns som delade inte bara Skärgårdshavet från Östersjön, inte bara Skandinavien från den östra halvan av Norden, inte bara Östeuropa från Västeuropa, utan hela världen i öst och väst. Hur många av oss var medvetna om hur nära förestående järnridåns fall och föreningen med våra bröder och systrar i öst var? Hur lite visste vi inte om att ett krig snart skulle bryta ut i Europa där religionen skulle spela en så viktig roll? Jag vägrar att kalla kriget på Balkan ett religionskrig, men under religionens förtecken fick de olika folkgrupperna ytterligare ett vapen att bekämpa varandra med. Man återskapade religiösa traditioner och använde dem för att uppnå motsättningar, främlingskap, för att få människor att ta avstånd och att hata. De andra är inte som vi. År 1979 var också några år innan begreppet ”fredens öar” hade myntats om Åland.

Det finns många anledningar till att stanna upp och stämma till eftertanke kring "dessa" frågor. En som gjort det, om än aldrig på en Franciskusfest, är landsprosten Valdemar Nyman. Han skrev redan 1947 boken om Broder Kilian. Nyman var en skarpsynt betraktare av livet ur skiftande perspektiv, en mästare som kunde måla med ord, locka till skratt, väcka till medvetenhet. Tanken slutade inte med punkten efter citatet, utan ledde oss vidare. Han för oss över historiens skiftningar och konstaterar att "En tänkande människa kan leva i de tidsförskjutningar där då är nu, (och) nu är då". 450 år utan en katolsk mässa på Kökar, men med innovationer, uppfinningar och nya levnadsvanor som förändrar vår värld på ett förödande sätt.

Vad tänkte Valdemar Nyman när han 1947 i Broder Kilian skrev:

Havsandar skjuter upp i brotten – grönvita
med munnar som öppna blåmusslor – dansar
förväntansfullt på kobbar och hällkanter, skrattar
med röda gälfransar, sträcker armarna efter fartygen,
hoppar i sugvirvlarna igen och dyker upp i förväg
på nästa kobbe, där de sträcker armarna ock skriker
stumt blåmusselskrik.

Tänkte han på miljöförstöringen eller varför skulle havsandarna skrika ett stumt skrik? Varför skulle de tystas? Var det någon annan mänsklig företeelse som skulle få dem att skrika stumt? Skulle de tystas av politiska eller religiösa skäl? Var det förtryck, inskränkthet eller maktmissbruk som fick dem att tystna? Var det bristen på frihet eller fanns det ingen frihet att stumt skrika om på fredens öar.

När jag tittat i Valdemar Nymans texter återkommer jag igen och igen till en sats han skrev 1978:

Månen har så mycket att berätta för den som låter den vara måne och inte skall ha sommarstugor på den.

Ordet "måne" kan med fördel bytas ut mot hav, strand, ö och många andra ord som har med naturen att göra. Vad har vi människor för rätt att våldföra oss på naturen? Varför låter vi den inte vara? Varför kan vi inte lära oss att avstå? Lära oss att avstå som Franciskus avstod. Lära oss att avstå från att utnyttja "månen" till bristningsgränsen, från att få de maximala vinsterna som i själva verket inte alls visar sig vara så maximala när slutnotan för användningen kommer. Låt månen vara måne utan sommarstugor .

Ulla-Lena Lundberg skriver om "det lilla samhället under den stora traditionen" och konstaterar att förutom de kökarbor som deltar i Franciskusfesten finns det utifrån kommande besökare som kan indelas i flera olika grupper. Det finns kökarättlingar, det finns turister och sommargäster. Det finns Franciskusvännerna och massmedia. Slutligen görs en distinktion mellan engagerade och oengagerade besökare. Mina besök på Kökar har under min tid på Åland blivit fler än till någon annan skärgårdskommun. Jag har trott mig veta mer om Kökar än om någon annan skärgårdskommun, men insåg när jag i januari i år besökte Kökar att jag trots så många arbetsresor till Kökar aldrig besökt Kökar på vintern. Även tjänsteresor planeras till årets mest välkomnande årstider – våren, möjligen tidig höst och sommaren, precis som idag. Vi utsocknes stadsbor lämnar gärna överlevnaden i den karga skärgården till den första kategorin "kökarborna". Visserligen är det trevligt att kunna besöka sommarstugan, men inte kan man åka så ofta till månen.

Kökarborna delas inte som besökarna upp i engagerade och oengagerade, eftersom det helt enkelt inte går att vara oengagerad om man är bosatt här. Naturen och levnadsvillkoren måste engagera varje människa, annars är det inte möjligt att leva här. Jag tror dock att engagemanget ökat under de år som gått. Det går liksom inte längre att vara omedveten och ointresserad när förändringen smyger sig inpå oss. Det handlar om politiska förändringar i vårt närområde som gjort det möjligt för demokratier att växa fram, men som i själva verket visar sig stå på en ytterst bräcklig grund. Då ställs engagemanget och solidariteten bland grannarna på prov. Det finns ingen möjlighet att vara oengagerad och inte våga ta ställning. Att stå bredvid och se på utan att agera är bara inte möjligt.

Tillståndet hos våra grannar måste intressera och tillståndet hos vår omgivning måste engagera. Ingen tillåts vara omedveten om dessa hot, oavsett om det är ett hot mot en medmänniska, ett politiskt hot eller att hot mot naturen.

Vid mina funderingar kring Franciskus och hans liv har det framhållits för mig att hade Franciskus funnits idag hade vi inte haft någon överutnyttjning av naturen och inget förstört hav omkring oss. Hade Franciskus funnits och hade vi varit hans lärjungar hade vi avstått från att ta för oss mer än vad vi är berättigade till. Vi hade lämnat det arv vi lånat från våra arvingar till dem i det skick vi lånade det och vi hade låtit månen berätta vad den har att berätta och inte byggt sommarstugor på den.

Det kommer en känsla av litenhet över mig när jag står i detta kyrkorum och tänker på alla de år som Franciskustraditionen omsluter, en vördnad därför att just detta kyrkorum för mig förknippas så starkt med en av de så kallade eldsjälarna. Senast jag stod här var när han för sista gången fick komma hem.

Människan kan verka liten och obetydlig i sammanhanget, men varje människas insats är en del i det skeende som skapar skeendet. Eller låt mig istället för att själv försöka formulera vad jag vill ha sagt avslutningsvis istället citera Valdemar Nyman som år 1947 skrev:

Du är bara. Något sådant som medeltid finns inte.
Varje människa är den yttersta tidens människa.
Hon är den sista i sitt liv. Såsom hon är den första.
Och står Gud över tiden.

Elisabeth Nauclér
 

 

Riksdagbrev
Sommaren är här och med den riksdagens sommaruppehåll och då känns det som att det är dags för ett nytt riksdagsbrev.
Helsingforsfronten
Med finska statens representant på Åland till häst som sin härförare intog 1000 ålänningar (ja, det sägs faktiskt att det fanns så många ålänningar på plats under Ålandsdagarna) landets huvudstad. Erövringen gick på tre dagar och utan vare sig blodutgjutelse eller civila offer, så skall ett krig föras. Helsingforsarna kapitulerade inte första dagen på grund av det regniga vädret, men redan andra dagen såg man vartåt det bar och på lördagen var segern total. Det strålande vädret gjorde naturligtvis sitt till att svartbrödet gick åt som smör i solsken och att bondbröllopsparet när de trädde ut ur domkyrkan mottogs med hyllningar utöver det vanliga. Själv har jag, helt oförtjänt, fått ta emot gratulationer och lyckönskningar för de väl genomförda arrangemangen. För den som alla dagar skall arbeta för Åland i Helsingfors är naturligtvis denna seger en ovärderlig draghjälp i vardagsgnetet.
Riksdagsfronten
Samtidigt som det var Åland på Senatstorget så var det bråda dagar i riksdagen. I utrikes och stora utskotten försökte vi få en så god bild av vad regeringen visste om den kommande regeringskonferensen om EU:s grundfördrag. Särskilt bekymrad var man över att Janssons grundrättigheter riskerar att inte komma med (Jansson heter naturligtvis Gunnar i förnamn och var en av dem som utarbetade chartern om grundrättigheterna). En mer erfaren ledamot än jag tyckte att ministrarna var ovanligt öppna om vad de visste. Det mottogs med tacksamhet, men räckte inte till för att jag skulle få tillfredsställande svar på mina upprepade frågor om Åland och grundfördraget. Skulle det finnas en så kallad ”opt out”-möjlighet för vissa? Skulle det även kunna gälla Åland? Kommer självstyrelsemyndigheternas önskemål att kunna bli tillgodosedda så att lagtinget kan godkänna fördraget? Frågorna är allt för öppna ännu för att jag skall våga mig på en gissning om utgången.
Innan riksdagen hemförlovades godkändes Statsrådets redogörelse om reviderade ramar för statsfinanserna 2008–2011. Vid ärendets remittering till utskottet efterlyste jag i debatten några klarläggande uttalanden om sjöfarten och i kommunikationsutskottets utlåtande till finansutskottet återfanns nu en text under rubriken ”Sjöfarten”. Den sista meningen i avsnittet bör leda till att sjöfarten får de konkurrensvillkor som är en förutsättning för en fortsatt livskraftig sjöfart: ”Enligt utskottet måste regeringen nödvändigtvis vidta brådskande åtgärder för att revidera tonnageskatten, ta i bruk fartygsanskaffningsreserveringen i det nuvarande skattesystemet, införa investeringsstöd och/eller statsgarantier samt totalrevidera lagen om en förteckning över handelsfartyg i utrikes fart.”
Hemmafronten
Om hemmafronten skall jag kanske inte uttala mig så mycket, men jag kan inte låta bli att kommentera frågan om näringsrätten och vilket språk verksamheten skall bedrivas på. Eftersom jag är upphovet till att denna mening finns med i beslutet om näringsrätt kan det finnas skäl att komma med ett klargörande. Villkoret användes visserligen före min tid inom förvaltningen, men bara i vissa särskilda fall och jag kunde inte se en tillräckligt klar linje i användandet. För att uppfylla kravet på likabehandling inför lagen ansåg jag att villkoret måste finnas med i samtliga fall. Syftet var naturligtvis att på detta sätt tillse att det fanns förutsättning för att lagar och regler skulle kunna följas, och i första hand gällde de arbetarskyddsbestämmelser, men också att allmänheten skulle få service på svenska i fall verksamheten hade den karaktären. Det är inte så lätt att uttrycka detta på ett kort och för alla begripligt sätt. Det är möjligt att ha en postorderkatalog på tyska, tala med och skriva till sina tyska kunder på tyska, och en spik får slås i på vilket språk som helst, ja, det är till och med tillåtet att svära på sitt eget modersmål vilket det vara månde när man missar spiken och slår sig på tummen istället. Huvudsaken är att regler och bestämmelser som gäller i landskapet och finns bara på svenska skall kunna följas och att åländska kunder skall få service på svenska. Ingenting annat har varit syftet.

Trevlig sommar önskar
Elisabeth Nauclér

Mariehamn den 25 juni 2007