Vecka 17

Veckan började i gränshandelns Mecka.

Stringtrosor och lösgodis, ja det och mycket mer kan man bygga en förmögenhet på här i landet där unionen mellan Sverige och Norge aldrig upplöstes. Orten heter Charlottenberg och har länge haft stora köpcentra, men ingenting kan mäta sig med den senaste hallen. Äntligen, äntligen hur har man kunnat klara sig tidigare utan att få tillgång till elva sorters äpplen i samma affär??? Thon invigde det själv för ca. två veckor sedan. Även om jag älskar mitt Värmland måste jag säga att det är inte med någon större saknad jag lämnar Charlottenbergs alla köpcentra bakom mig.

Politiker är supermänniskor

Vi är bäst precis som Fredrik Rosenqvist skriver i lördagens ledare i lördagens Ålandstidning. Reaktionen väntade inte på sig och antagligen just därför att så många känner sig träffade och har ett behov av att förklara sig, Fredrik är elak, gemen, avundsjuk etc. Och vem skulle inte vara avundsjuk om det fanns sådana supermänniskor? Ingen har väl missat vilka fantastiska Värmlandskorvar jag gör till julen, vilken vacker norsk kransekake jag bakar, jag är duktig på att knyppla vackra breda spetsar (de har jag för övrigt inte visat i mitt veckobrev ännu) och jag är verkligen en expert på…… Ja, så här skulle jag kunna fortsätta. Jag satte nyligen ut en bild av mig själv och president Niinistö, utan text eller förklaring, och det behövs inte heller. Det räcker ju att visa sig med presidenten för att imponera.

Jag måste säga att jag tänkt på det här många gånger, och känner mig väldigt träffad, det finns anledning för oss alla till självrannsakan. Ja blir ytligt och har ofta inte mycket att säga trots att det finns så mycket intressant och komplicerat som borde förklaras, men jag har inte känslan av att det intresserar lika mycket. Och jag har en förklaring till att bilden med presidenten kom med utan förklaring. Jag hade ingen internetuppkoppling där i värmlandsskogen och därför kom inte texten om grundlagsutskottets besök med.

Grundlagsutskottet

Grunadlagsutskottet har den här veckan återigen ägnat sig åt frågan hur många psalmverser som får sjungas utan att det kan anses som indoktrinering. Vad gör en sång till en psalm? Hur många gånger får det stå Gud i texten innan man gått över gränsen för det tillåtna? För min del avslutades veckan med besök i Saltviks kyrka och firandet av att det gått 60 år sedan Ålands flagga godkändes och också högtidlighållande av veterandagen. Vid båda dessa högtidligheter sjöngs Sommarpsalm från Åland, texten är skriven av Göran Andersson och komponerad av Knut Grüssner. Den heter visserligen psalm, men i texten ingår inte (tror jag) ordet Gud en enda gång. Den borde alltså vara helt kliniskt ren, om det inte är för att den bär namnet psalm förstås, och inte är det annat än indoktrinering om hur fantastisk den åländska sommaren är.

Grundlagsutskottet fortsätter att behandla stasrådets demokratiredogörelse 2014 (Öppen delaktighet på lika villkor). Under veckan hördes professor i statsvetenskap Jan Sundberg, samme professor som senare i veckan höll en föreläsning i Mariehamn och uppmanade ålänningarna att tala engelska med myndiheterna i Finland ”eftersom kunskaperna i svenska försämrats radikalt”. Detta kan ni läsa i lördagens Ålandsitdning.

Under veckan var det tänkt att vi skulle diskutera redogörelsen över Finlands delegation i OSSE:s verksamhet, men det var bara ordöfanden och jag som hann tala innan debatten bröts och bordlades till nästa vecka. Ordföranden Ilkka Kanerva höll ett långt anförande som jag i allt kunde instämma i. Jag hade kunnat avstå från att tala, men läste i alla fall upp mitt färdigskrivna tal. Varför har jag ett färdigskrivet tal, när Kanerva står och talar tillsynes ganska fritt. Ja, visserligen är han en betydligt mer van talar än jag, men det är inte orsaken, utan för oss som talar på svenska så måste tolkarna få tillgång till texten i förväg eftersom det inte handlar om simultantolkning utan om konsekutiv tolkning, alltså ett sammandrag. Och talmannen missar aldrig att trycka på det där ordet ”sammandrag”.

Nu skall jag inte berätta om hur fantastiskt duktig jag varit under helgen, hur många träd jag sågat i trädgården, med sågen jag köpte i det förhatliga köpcentrat i Charlottenberg, men högen skräphögen i Mariehamn är imponerande. Inte heller skall jag berätta hur intresserad jag är av fotboll och inte missar en match mellan Mariehamns IFK och Jaro och mycket mer därtill. På söndag fick jag i alla fall nöjet att tillsammans med lantrådet, Johannes Koskinen och Miapetra Kumpula-Natri se MIFK:s hemmamatch mot Jaro på Wiklöf Holding Arena.

Jag slutar här, men det betyder inte att jag inte den här veckan ägnat stor uppmärksamhet åt vad som händer i Ukraina, ringt och talat med en kollega från FN-tiden som posterats i östra Ukraina och som kan ge ögonvittnesskildringar, de som man inte får på nyheterna eller ens på FB.

Åland fick alltså sin flagga 1954 och firade därför dess 60-åriga existens. Att den föregicks av många olika förslag är välbekant och omskrivet nu i dagarna, men en intressant deltalj i sammanhanget för den som är intresserad av självstyrelsejuridik är att före det lagförrslag soim godkändes fanns ett annat som innebar att Ålands flagga skulle se ut som den svenska men med ytterligare ett blått kors i det gula. Finlands president kunde den gången inlägga sitt veto i två fall, nämligen om lagtinget inte höll sig inom sitt behlörighetsområde eller om en lag kunde utgöra en fara för landets yttre eller inre säkerhet. Den första orsaken till ett veto är den vanliga och ofta använd. Lagtinget har tagit på sig rollen att uttolka självstyrelsen och det finns därför ett rigoröst kontrollsystem med Ålandsdelegationen och Högsta domstolen med i processen innan Republikens president fattar sitt beslut. Presidenten gör alltid som Högsta domstolen kommer fram till. Det är en helt juridisk bedömning, men när den första flagglagen kom fanns inga sådana juridska bedömningar att hänga upp ett fällande på. President Paasikivi använde sig då av den andra motiveringen, och det är enda gånegen i självstyrelsens historia. Om ett fartyg med en sådan flagga i aktern skulle befinna sig i främmande hamn och det är vindstilla så fanns det risk att man inte med säkerhet kunde se om fartyget var svenskt eller åländskt och det kunde äventyra landets yttre säkerhet.

Det visar bara hur känsliga symboler är och särskilt för nyfödda skjälvständiga stater, sedan må de heta Finland, Kroatien ellerr något annat. Till Finlands fördel skall dock sägas att denna rent politiska motivering bara använts en enda gång. I någon annan del av världen skulle den säkert använts många gånger

Elisabeth Nauclér /r:

Ärade herr talman! Jag skulle nu kunna säga att jag håller helt med delegationsordföranden och sätta mig ned, men jag tänker ändå läsa upp mitt redan skrivna tal.

Redogörelsen inleds med meningen: ”Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa är i dag den mest omfattande samarbetsorganisationen i sitt slag (57 medlemsländer, 11 partnerskapsländer), men dess politiska tyngd visar en sjunkande trend.” Jag vet inte riktigt om jag håller med om den bedömningen. Man skulle också kunna säga att vår betydelse ökar. Vi har en roll att spela i fler konfliktområden än tidigare, inte minst nu i Ukraina har vi fått en central roll.

Tidigare var FN den ledande organisationen med både militära och civila resurser när det gällde att snabbt komma ut i fält i en krissituation. Så är det inte längre. Organisationen har blivit mer tungrodd och ländernas stöd svagare. Men naturligtvis stämmer det som står i redogörelsen därför att det här handlar om att den parlamentariska församlingen bara är en av de OSSE-institutioner som skapades 1992.

Om alla de problem som finns kan man läsa närmare i redogörelsen. Konflikter mellan organen, brist på resurser, byte av stora delar av ledningen samtidigt med mera. Eftersom detta är en organisation som har både öst och väst bland sina medlemmar, USA och Kanada såväl som de forna Sovjetrepublikerna, så är det ytterst viktigt att vi identifierar och löser de problem som finns, för vi behövs. Om en organisation inte fungerar har den kanske spelat ut sin roll och bör läggas ned, men så är inte fallet med OSSE. Den tillkom under det kalla krigets tid för att spela en roll i den transformeringsperiod som skulle komma. Tyvärr måste vi konstatera att mycket av det arbetet fortfarande återstår. Dagligen kommer nya uttalanden som visar att klimatet mellan öst och väst hårdnar.

Ordföranden för Finlands delegation Ilkka Kanerva är inte bara vice president i församlingen utan ingår också i den tremannaarbetsgrupp som har i uppdrag att formulera det parlamentariska bidraget i det som kallas Helsingfors+40. Det handlar om hur framtiden ska se ut för verksamheten. Arbetet inleddes här i Helsingfors för snart 40 år sedan och meningen är att en jubileumssession ska hållas här nästa år. Då är det viktigt att det finns något att jubilera och att vi återskapat tilltron till organisationen, lyckats utstaka en väg för oss där vi verkligen kan bidra med något.

En sak är jag i alla fall säker på och det är att Finland skulle kunna bidra genom att i större utsträckning dela med sig av sin erfarenhet. Ett land som levt så nära man kan komma det forna östblocket men utan att bli en del av det, ett tvåspråkigt land som inom sina gränser har ett område med territoriell autonomi, en folkgrupp, samerna, som tillhör det som kallas ursprungsbefolkningen, och även ett gott anseende vad gäller romernas plats i samhället – det är något som vi borde passa på att visa upp.

Det finns inom OSSE-området flera frusna konflikter som väntar på ett aktivt ingripande.

Ärade herr talman! Vi är snabba med att kritisera, och det är viktigt när det gäller förtryck och brott mot folkrätten eller mot mänskliga rättigheter, men lika viktigt är det att dela med sig av de positiva erfarenheter vi har, det vi är bra på, och det anser jag vara oerhört viktigt att vi inkluderar i förberedelserna till jubileumssessionen. Det är viktigt att vi då för fram den finska modellen och delar med oss av rättsstaten, av god förvaltningssed och av invånarnas språkliga rättigheter.

Man behöver bara se på konflikten i Ukraina för att förstå hur viktigt språket och språkliga rättigheter är. Den som inte längre får använda sitt modersmål känner sig både kränkt och hotad. Resultatet kan som i fallet Ukraina bli ödesdigert.

Det är nu viktigt att utrikesutskottet behandlar den här redogörelsen, inte bara med tanke på vad som varit utan också med tanke på hur Finland ska agera och ställa sig till vår fortsättning. Ni hör att jag så identifierat mig med OSSE att jag talar om ”vår” fortsättning. Att jag så identifierat mig med rörelsen beror kanske också på mitt engagemang inom det som kallas Women in parliaments. Här är Finland och kvinnonätverket i riksdagen en modell, ett ideal för många. Intresset är stort och det är också vår skyldighet att dela med oss av dessa erfarenheter.

Vecka 16

Om den förlorade väskan har nog ordats, men så började alltså veckan.

Vanten blev inte en tummetott, nej hos mig blev golvplankan till ett golv. Ett bjälklager, isolering, ut med köksinredningen och in igen på nya socklar. Det blir mycket damm som skall städas bort. Det finns många sätt att fylla de dagar det inte är plenum i riksdagen och några kilo damm är ett sätt.

När man håller till i Värmland läser man lokaltidningarna och får då med sig en och annan sanning, men mest värmländska skrönor. Och jag undrar om det jag kunde läsa i NWT kan stämma: ”Idag anses man inte automatiskt som korkad bara för att man talar dialekt. De flesta vet nog att en lantlig dialekt är grammatiskt lika avancerad som den dialekt som råkat bli riksspråk.” Kan det verkligen vara möjligt att världen förändrats så. Annat var det i mitten av 1960-talet, ja jag medger väldigt långt tillbaka i tiden, då jag långt borta i östra Sverige fick höra att, vi förstår visserligen inte vad du säger, men vi är väldigt fascinerade över hur du talar.

Ja, tillvaron kan trots stora lager med byggdamm att städa bort vara ganska lättsam under påskledigheten i Värmland. I andra delar av världen sker det en upptrappning som är skrämmande och känns så väl igen från Balkan och 90-talets händelser. Så mycket gick så snett i början, och början det är nu i Ukraina. Det finns alltid de som hävdar att allt på Balkan började 1389, och att den som inte vet vad som hände då har ingenting förstått, men väst kunde varken den historien eller någon annan historia, när man skapade en nutidshistoria med folkmord, massgravar och etnisk rensning som vi borde besparats från. Det går inte att skylla vad som hände i forna Jugoslavien på väst, men genom oförlåtliga misstag på grund av dåliga kunskaper om det förgångna, om kultur, om folket och mycket mer bidrog man starkt till att skapa de motsättningar som ledde till att en krutdurk exploderade.

Västs agerande i Ukraina liknar i mångt och mycket det vi fick bevittna på Balkan. Och hur reagerar man på Balkan idag? Ja, det återstår att se, men klart är att det närmande till EU som skett under den senaste tiden nu utsätts för svåra motgångar. Radikaliseringen i Ukraina ger inspiration också till liknande krafter på Balkan. Ryssland söker hela tiden manifestera sina goda kontakter till Serbien, sin närvaro i Serbien och genom att skapa ett ekonomiskt beroende. Det fick bli ett långt telefonsamtal till Belgrad med en klok tänkare för att få en uppfattning om hur den som finns på plats reagerar. Viktigt var också att få en uppdatering av hur läget ser ut efter valet i Serbien. Parlamentet har haft högtidligt öppnande, men det verkliga arbetet beräknas komma igång först i början av maj, och först då kan man räkna med att kvinnonätverket formerar sig.

Mänskliga rättigheter

På Balkan bröt man å det gruvligaste mot de regler som finns om mänskliga rättigheter, men vad är egentligen mänskliga rättigheter? Vad skall ingå i en redogörelse över mänskliga rättigheter i Finland? Den frågan fick man möjlighet att diskutera och ge svar på under påskveckan i ett brett upplagt seminarium vid utrikesministeriet. Tyvärr en illa vald tidpunkt då riksdagen inte har plenum. Frågan är berättigad, vad skall ingå? Den förra redogörelsen är från 2009 (SRR 7/2009 rd) och omfattar 183 sidor. Borde den inte vara mer omfattande? Kan man verkligen få in alla mänskliga rättigheter på 183 sidor? Nej, det kan man inte, men måste alla brott mot mänskliga rättigheter in i denna redogörelse? Den heter Finlands politik för de mänskliga rättigheterna, men skall Finland ha en annan politik än Europarådet, OSSE, FN eller EU för den delen? Knappast, men nu hör mänskliga rättigheter hemma på utrikesministeriet, till den delen de inte hör hemma på justitieministeriet, inrikesministeriet eller något annat ministerium vill säga, och då är det naturligt att mycket handlar om vad som händer i andra länder. Men behandlas inte Finland alls i redogörelsen? Jo, i stor utsträckning och då infinner sig nästa fråga om alla Finlands lagar och alla internationella åtaganden skulle respekteras skulle vi då behöva en särskild redogörelse med så omfattande material om mänskliga rättigheter i Finland? Nej, knappast och det finns verkligen skäl att fundera över hur omfattande redogörelsen skall vara och hur skall vi prioritera vad som hör här eller någon annanstans. Det måste vara ett självändamål att fokusera så mycket som möjligt på de verkliga problemen, då får vi en berättelse som läses med stort intresse och som verkligen tas på det allvar som mänskliga rättigheter förtjänar.

Vecka 15

Veckans största händelse i min tillvaro var att min lilla väska försvann. Den innehöll inga värdesaker, men ack så många saker som gör livet väldigt komplicerat i dagens värld. Internetuppkopplingar, laddare, tillbehör som gör att man kommer in på sitt bankkonto. Har man ingen internetuppkoppling blir det inget veckobrev.

ANNAT VAR DET PÅ AIR ÅLANDS TID!

Väskan den blev nog kvar i Helsingfors när jag flög hem på fredag via Stockholm. Färjan till Kapellskär gick 07.45 med eller utan väska, och uppenbarligen hade den inte lokaliserats eftersom den inte kunde levereras till Uppsala. Nu var det lördag, sedan kom söndag och därefter följde måndag. Väskan hittades i måndags efter att jag beskrivit vad där fanns; t.ex. två paket kaffe och få har numer kaffe i sina små affärsresväskor, och jag fick ett löfte om att väskan skulle flygas från Arlanda till Karlstad och komma med bil upp i skogen sent på kvällen, men ingen väska fanns med på planet till Karlstad. Istället ringde Jonte från Mariehamn och nu fanns väskan i Mariehamn, men inte jag. Nytt försök. Tisdag morgon sattes väskan på Stockholmsplanet och vidare till Karlstad och sedan bil direkt ut i skogen. Men då var vi långt inne i vecka 16. Det var annat på Air Ålands tid.

Men utanför stannade inte världen tyvärr, det hade varit bättre om allt stått stilla i Ukraina, men nu byggs det upp till en rejäl konflikt om ingen kan stoppa utvecklingen. Men kan någon det? EU med Ashton? Verkar inte vara så. Obama, Kerry, Merkel? FN och Ban Ki-Moon? Inte om man får tro Nya Wermlandstidningen och födelsedagsintervjun med FN:s förre chef för den interna granskningen Inga-Britt Ahlenius och född värmländska. Hon skrev i sin slutrapport att generalsekreteraren inte tycks ha förstått sin uppgift, utan ser sig som en president som reser jorden runt och läser upp tal som andra har skrivit.

Vecka 15 började i Mariehamn med möte med landskapsregeringen och det finns mycket att diskutera om man skall ha fullständig nytta av sin riksdagsledamot. Vi gick igenom det mesta av aktuella frågor, och dit hör som vanlig vindkraftens framtid. Det blev dags för mig under veckan att igen ta upp frågan med statsminister Katainen som förhoppningsvis är lite lugnare nu sedan han fattat sitt säkert svåra beslut att avgå. Det fick jag på plats i landskapet på måndag också kommentera i Ålands radio.

Det blev också en intressant resa om hur det är att försöka ta sig runt på Åland med en elbil. Kan man få den laddad? Ja, onekligen bjöd alla människor inom turistsektorn till så mycket de kunde och det är ju betryggande, men tyvärr finns inte den utrustning som borde finnas. För att få bilen laddad i dag krävs det t.ex. att bilägaren är beredd att stiga upp varannan timme under natten för att starta om laddningen, och det vill få turister som vill komma utvilade hem från semestern. Allt detta fick man veta om man gick på det seminarium som ordnades på Sjöfartsmuséet under måndagen och handlade om just infrastruktur för elbilar på Åland. Här finns mycket att göra och kanske det är en nisch att satsa på, turistland för elbilar.

Redarnas intresseförening Rederierna i Finlands årliga middag avåts i sällskap med inte bara rederibranschens folk utan också MEP Nils Thorvalds. Vid sådana tillfällen får man chansen att bli uppdaterad om det mesta.

Riksdagens ålandsforums lyckade satsning tillsammans med Skärgårdssmak och Åland gymnasiums hotell- och restaurangskola under ledning av Ester Miiros drog folk, till och med så mycket folk att vi inte hade planerat för så många. Vissa produlter blev snabbt uppätna och det var mycket trevlig stämning under hela evenemanget. Speciellt bra var det att många ledamöter och riksdagens restaurangs kockar kom och smaka på åländska smaker. Kanske vi får se åländska produkter i riksdagshusets restaurang snart? Ålands hotell-och restaurangskolas rektor med elever gjorde en bejublad insats som fått uppmärksamhet på nätet och i pressen, för att inte tala om i riksdagen.

Samma dag som ”Smaka på Åland” hade Kommittén för ändring av självstyrelselagen möte i Helsingfors och tanken var att de skulle kunnat mingla med riksdagsfolket, men så blev det tyvärr inte. Taxin måste genast efter mötet föra dem till flyget, annat var det på Air Ålands tid. Ordföranden president Halonen tog sig dock tid liksom en av de förra riksdagsledamöterna Jansson tog sig dock tid.

Regeringen överlevde förtroendeomröstningen efter oppositionens interpellation gällande regeringens familjepolitik och nedskärningen av barnbidragen under veckan, och grundlagsutskottet gjorde alltså ett besök hos Republikens president på Talludden. Kortet därifrån var det enda jag lyckades få in på FB den här veckan utan internetuppkoppling, men det fanns alltså ett innehåll och inte bara en bild. Detta var första gången under min tid i riksdagen som grundlagsutskottet inbjudits till presidenten. Besöken var visserligen många under president Halonens tid, men aldrig tillsammans med grundlagsutskottet.

Pressmeddelande 9/4 2014
Publiceringsfritt: Genast

Centerns riksdagsgrupp besökte Ålandskontoret

*******************************************************************************
Senaste veckan besökte medlemmar av Centerns riksdagsgrupp Ålandskontoret i Helsingfors för att få information om Åland och diskutera aktuella Ålandsfrågor. Värdar var riksdagsledamot Elisabeth Nauclér, informationssekreterare Britt Inger Wahe och riksdagsassistent Gustav Blomberg.

Ledamöterna som deltog var Simo Rundgren, Markus Lohi, Eeva-Maria Maijala, Seppo Kääriäinen och Lasse Hautala, Tapani Tölli var anmäld men måste i sista stund hålla ett anförande vid plenum som fortfarande pågick. Gruppens generalsekreterare Jari Partanen lagstiftningssekreteraren Seija Turtianen från kansliet samt tre riksdagsassistenter var också med.

Elisabeth Nauclér inledde med en grundlig presentation av självstyrelsesystemet och självstyrelsens folkrättsliga grunder. Hon tog också upp aktuella åländska frågor, särskilt då reformen av självstyrelselagen och på slutet också den uppmärksamhet som riktats mot Ålandslösningen som inspirationskälla för en möjlig lösning av konflikten på Krimhalvön. Ledamot Markus Lohi, som är Centerns representant i Ålandskommittén, berättade för de närvarande hur kommittén arbetar och om sina erfarenheter av reformarbetet.

Elisabeth Nauclér och informationssekreterare Britt Inger Wahe tog upp och slog hål på olika myter och missförstånd om Åland som man ofta ser i finska media och i den allmänna debatten. Gästerna fick också ta med sej skriftligt material för framtida behov.

- Det var god stämning, träffen var informativ och , man ställde många frågor och vi förde en konstruktiv diskussion. Då vi kom in på regionpolitik och frågan om Ålands 16 kommuner, påpekade gästerna att detta är ju egentligen helt enligt deras ideologi, att låta landsbygd och skärgård leva. Vi uppskattar att ledamöter och kanslipersonal ger sig tid att komma till dessa träffar, de har oftast mycket fulltecknade dagar och kvällar, förklarar Nauclér.

*******************************************************************************

Mer information ges av Elisabeth Nauclér som nås på tel.nr. 094323047 eller på e-postadress elisabeth.naucler@riksdagen.fi, eller av hennes riksdagsassistent Gustav Blomberg som nås på tel.nr. 094324047 eller på e-postadress gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Vecka 14

Händelserik vecka. Veckan började i Helsingfors dit jag hade begett mig på söndagskvällen just för att inte missa konferensen Conference on National Dialogue and Mediation Processes. Finland är väl framme i det här sammanhanget. Folk hade kommit från världens alla hörn för att diskutera olika konflikter. Särskild belysning gavs bl.a. åt fredsprocesserna i Jemen, Syrien, Myanmar och Sydafrika. Det var planerat och förutsett, men den konflikt som det naturligtvis också kom att handla om till stora delar var inte förutsedd när konferensen planerades, nämligen Ukraina och Krim. Och det gick inte att undvika att Åland kom på tal, och bra var väl det. Olika former för samlevnad diskuterades, federation, konfederation eller kanske rent av självstyrelse. På plats fanns ett antal gamla bekanta som det var givande att byta åsikter med. Seminariet höll på i två och halv dag. Och händelsevis hade utskotten vänligheten att ställa in något av sina möten just de här dagarna.

I sådana här sammanhang talar man alltid om hur viktigt det är med rule of law. Det måste finnas en laglig grund för det som görs i unga stater, liksom i gamla med för den delen. Det är därför det är så viktigt att få till stånd en konstitution så fort som möjligt, men i Sydafrika skedde allt enligt lagen. Allt som gjordes var helt i enlighet med lagen för det var lagen som var problemet. I andra länder har de visserligen en grundlag, men det är bara någon lag som kopierats från Frankrike, England eller något annat västerländskt land och inget som har någon förankring hos folket, ja så här kan man fortsätta redogöra för intressanta diskussioner. Ni kan läsa mer om konferensen på utrikesministeriets hemsida.

Att jag råkade ha bestämt att på onsdag kväll träffa två gamla bekanta sedan många år, den ene professor i Kanada och direktör för ett institut för mänskliga rättigheter och den andra biträdande professor i Oslo och också verksam vid ett människorättsinstitut, var nog av ingen händelse. Jag hade samma eftermiddag i egenskap av styrelsemedlem i Finlands UN WOMEN varit med om att styreslen beslutat att det är för dyrt att ha en hemsida också på svenska, precis som det papper och den penna eller den dator som används för att skriva svenska skulle vara dyrare än om det skrivs finska. Min förtvivlan var så stor att första tanken var att jag avgår, men mina vänner övertygade mig om att man aldrig får ge upp kampen för rätten till sitt eget språk i ett tvåspråkigt land.

Norges grundlag firar som vi alla vet sitt 200 års jubileum i år och det föranledde att i riksdagen hölls ett seminarium. Heinäluoma var där och hade samma fundering som många av oss. Varför lär sig inte finska ungdomar svenska så att de med lätthet kan ta jobb i Norge om de blir arbetslösa. I Norge finns arbetsplatser och dit åker ungdomar från Sverige, från Åland och många andra länder, men få från Finland. Det skulle säkert varit intressant att vara där, men det hanns inte med.

Det var mycket annat som inte hanns med, men jag hann tillsammans med både Ålandskontorets Britt Inger och assistent Gustav att ta emot riksdagens centergrupp som hörsammat inbjudan. Tyvärr var det inte möjligt för någon från Ålands center att komma, annat var det på Air Ålands tid.

Riksdagens OSSE-delegation fick direktrapport från läget i Kiev när delegationens ordförande kom direkt från Ukraina och berättade bl.a. om OSSE:s förberedelser inför valet.

Grundlagsutskottet har mycket att göra, men hann ändå ägna över tre timmar till att lyssna på olika sakkunniga om det som i pressen framställts som att man i fortsättningen inte skall få sjunga Den blomstertid som kommer. Utskottet fick kritik för att ha tagit upp den här frågan, vilket också fick stort utrymme i Helsingin Sanomat. Det är aldrig trevligt att få kritik, men är det inte ändå så att det ligger en hel del i vad hän säger…? Mitt stalltips är att grundlagen inte behöver ändras…

Frankrike fick en ny statsminister den här veckan och det var väl ganska väntat efter det stora valnederlaget i kommunalvalet. Det råkade passa sig så bra att Riksdagens franska vängrupp hade planerat in ett möte med Finlands ambassadör i Paris just nu och vi kunde få en direktrapport, och inte bara om tilltron till Valls och den nya regeringen utan också om landets ekonomi och energipolitik. Vi fick svar på de flesta av våra frågor, utom den om när någon fransk talman kommer till Finland. Det har aldrig hänt, men vi ger inte upp så lätt.

Den politiska debatten på hemmaplan om nedskärningen av barnbidraget har inte varit någon lätt fråga för någon, men alla valde att stå bakom det svåra beslutet utom vänstern. Statministern valde dock att inte ta in några nya ministrar utan ge de kvarvarande desto mer uppgifter. Säkert vettigt i spartider när alla måste arbeta mer för att klara mer. Länk till något pressmeddelande eller så.

Veckan avslutades i Nådendal där Rotarys distrikt nummer 1410 eller som det heter på engelska ”South-West Finland and Aland Islands” hade distriktsmöte i närvaro av en representant för Rotary International i Chicago, men han kom i själva verket från Indien, så där vajade Finlands, Indiens och Ålands flaggor bredvid varandra. Min uppgift var att hålla ett föredrag om Åland och landskapets förhållande till Finland, både när det begavs 1921, idag och hur det kan tänkas utveckla sig i framtiden. Det finns många missuppfattningar om Åland och Finland i de mest upplysta kretsar så man skall alltid ta tillfället i akt och tacka ja till alla möjligheter att föra ut budskapet.

Kvällen avslutades med middag och show av högsta klass där en tankeläsare som slog oss alla med förvåning uppträdde. Samtidigt fick jag meddelande från en annan show där publiken också slogs med förvåning. Det var showen med Jyrki Katainen och frågan är om det är symptomatiskt att politiska budskap numer förs fram på bästa sändningstider i lördagsshower. Det är inte längre riksdagen som väljer statsminister utan det är någon partikongress. Vi har sett det förr och inte imponerats, nu händer det igen och Hufvudstadsbladet kallade det fanflykt. Nu är det inte så att statsministern överger det sjunkande skeppet, för skeppet sjunker inte, men nog hade det ändå varit klädsamt att styra in fartyget i hamn och inte hoppa i livbåten så här långt före hemhamnen.