Vecka 51

Den här veckan började… Det känns inte riktigt rätt att skriva så när hela året går mot sitt slut så vad är det då som börjar? Inte mycket, det mesta går mot sitt slut. Och faktiskt glömde jag att avsluta förra veckan med det viktigaste på hemmafronten. Jag höll mig som vanligt till vad som skedde i Helsingfors, medan jag i själva verket följer ganska noggrant vad som händer ute i världen. Visserligen sitter jag inte längre i utrikesutskottet, men Åland är och förblir en internationell lösning. Man kan inte arbeta med Ålands självstyrelse utan att också följa vad som händer runt om i världen. Det viktigaste är bara att man alltid håller Ålandsnyttan i minnet.

När det gällde avslutningen på förra veckan som jag alltså glömde, så finns där alls ingen Ålandsnytta att hitta, däremot om Värmlandsnytta. Det mesta finns att köpa när det gäller julbordets måsten. Vissa saker är svårare att få tag på som den norska surkålen (obs. den har ingenting med den tyska eller östeuropeiska att göra, den är söt och innehåller kummin) och införskaffas därför vid något besök i Norge. Svärmors ryska pirog kan ersättas med Sundspirog, och åländsk potatislåda kan mycket väl köpas. Tjinuskin från Fazers säljs visserligen numer i väldigt stora askar, men den finns att få. De sockrade tranbären från Fazers finns numer inte varje år eftersom tranbären inte håller rätt kvalitet för sockring varje år. I år var dock ett turligt år och de sockrade tranbären inhandlades följaktligen strax före hemresan. Så här kan man fortsätta: köttbullarna, skinkan och revbensspjällen görs hemma, men kunde antagligen köpas. Den gravade laxen görs hemma, men köps också. Sillen och den här gången även sillsalladen köptes, men har andra år gjorts hemma etc. etc. Några saker kan dock inte köpas på Åland utan måste göras nämligen Värmlandskorven och den norska kransekaken .Så fick det bli i år också. Nu har nästan ett helt veckobrev fyllts av hushållsgöromål. Det har nog knappast något allmänintresse.

Budgeten skulle röstas igenom och så skedde. Knappast mer omröstningar än vanligt, och det tog inte heller längre tid, kanske 3-4 timmar totalt. Jag hade som vanligt tänkt tala om sjöfarten, men avstod i sista minuten. Mycket händer på den här fronten, men inte så mycket som är relevant just för början av 2012. Svaveldirektivet har varit på tapeten länge. Det är bra i och för sig, men frågan är om det inte borde ha skett en samordning på europeisk nivå och att t.ex. Sverige och Finland skulle väntat med att skriva under IMO och sett tiden an. Nu blir det en väldigt snedvriden konkurrens. Finland är geopolitiskt en ö och fraktkostnaderna blir oerhört mycket högre för Finland än för konkurrentländerna. En del av trafiken kan ersättas med vägtransporter, vilket inte spar miljön särskilt mycket, kanske tvärtom. Vad gäller en ö som Åland finns det ingen möjlighet att ersätta sjötransporterna med vägtransporter, och det är nog inte som en del säger att det blir dyrt för rederierna eller industrin, det är nog i själva verket för oss konsumenter eller öbor det blir dyrare, även om det är för en god sak.

Även om det inte är klart att Åbo-varvet får sitt miljöstöd för den färja Vikinglinjen bygger i Åbo, så är det i alla fall klart att notifieringen av förordningen är godkänd i Bryssel, alltså bara en detalj är klar, nämligen notifieringen av själva miljöstödet. Det är oerhört viktigt för sysselsättningssituationen i Åbo att rederiet får det här stödet och att fartyget kan byggas där. Vi vet att de åländska rederierna tidigare byggt utomlands och vi vet att konkurrensen varit stenhårt, alternativ har funnits och därför är det särskilt glädjande med detta varvsstöd även om det heter miljöstöd och gör att mer miljövänliga maskiner kunde byggas.

Det kunde byggas mer sådan teknik i Finland som kunde monteras in i fraktfartyg som borde beställas av fraktfartygsrederier. Flottan borde förnyas, modern teknik borde användas, men eftersom kostnadsläget är så högt här kunde delar av fartygen, eller med andra ord skrovet, byggas i t.ex. Kina. Då skulle man kombinera det bästa, men då behövs det bankgarantier, något att fundera på för finansministeriets folk. Bankgarantier kostar inte mycket, eller rättare sagt ingenting om det inte blir en förlust, men kan möjliggöra att fartygen kan beställas.

Ja, så här skulle man kunna fortsätta att tala sjöfartspolitik, jag hade nog med lätthet fått ihop till ett debattinlägg, men troligen är det bättre att arbeta på andra fronter efter nyåret. Tur att man inte som rikspolitiker behöver befatta sig med Skarvsoppan.

Minister Häkämies som alltså är ansvarig för vindkraften har beslutat tillsätta en särskild utredningsman för att utreda vindkraftens administrativa problem i riket. Utredningsmannen är en sedan många år välbekant herre nämligen Lauri Tarasti och det fick bli ett möte med honom. Han har alltså ingenting att utreda angående den åländska vindkraften – det kan man genast konstatera. Här finns nämligen inga administrativa problem. I Finlands regeringsprogram står att vindkraften skall byggas där de bästa förutsättningarna finns. Dit hör förstås att det skall blåsa bra, men också att det finns färdiga planer, en acceptans hos befolkningen etc. Med andra ord – fundera inte på saken BYGG VINDKRAFT PÅ ÅLAND!

Innan vi tog paus för julen skulle dock alla vängrupper som inte tidigare hunnit bildas nu få ordförande och viceordförande. Det ville sig nu inte bättre än att jag blev ordförande i ytterligare en, och vice i några till, dit hörde Serbien och Slovenien, men det viktigaste var naturligtvis att vi startade Ålandsforum. Den vängruppen kom alltså till under den förra fyraårsperioden och det skulle varit på sin plats om nya lantrådet kommit och presenterat regeringsprogrammet, men det lyckades nu inte de här sista skälvande timmarna. Viceordförande i gruppen blev grundlagsutskottets ordförande Johannes Koskinen och bland medlemmarna kan vi räkna in talmannen Eero Heinäluoma och många fler.

Till veckans festligheter hörde den stora avskedsmottagningen för Sveriges ambassadör Johan Molander som far hem alldeles i förtid. Han borde skämmas för att ge sig iväg när han har så mycket ogjort. Det finns en mängd förtjänstfulla initiativ Johan tagit under den korta tid han varit i Helsingfors. Han uppskattades så högt av ålänningarna att han adopterades hos presidenten på självständighetsmottagningen och återfinns på fotot med alla ålänningar, och han borde alltså ha fortsatt på den inslagna vägen.

Sista dagen före hemresan blev det mycket festligheter. Morgonen inleddes med att jag tillsammans med nya lantrådet lyssnade på Sibeliuskörens vackra traditionella julsång för riksdagsledamöterna och personalen i rikssalen. Talman Eero Heinäluomas kaffe hann vi nästan inte med eftersom vi båda måste springa till olika möten. Stora utskottet hade extrainsatt möte, och lantrådet skulle träffa utrikesministern före vi satte igång med omröstningarna.

Efter att arbetet var slut hann jag med både en traditionell mottagning på Storbritanniens ambassad, middag med lantrådet och sist men inte minst opera med Gustav eller var det nu med Juha? Camilla Nylund medverkade i den moderna versionen av Juha som ändå slutade som operor skall sluta, med blod och ond bråd död. Följande morgon bar det av hem. Dottern hemma från Szczecin, sonen senare från Stockholm och kransekaken bakades och dekorerades. Det blev också risgrynsgröt som på julafton traditionsenligt förvandlades till ris à la Malta med sås gjord av körsbär från trädgården spetsat med Österrikiskt körsbärsbrännvin, glöggen enligt receptet i Allt om mats julnummer 1971, nej, nu måste jag ge mig… Det blev jul, men inte mycket julstämning när man tittade ut.

Vecka 50

Veckan började som så många andra veckor i december med en måndag i Helsingfors och plenum. Måndagarna är riksdagsledamöterna hemma i valdistriktet för att träffa folk och arbeta på hemorten, men i december behöver även måndagarna användas om budgeten skall bli färdig före årets slut. Samma dag hölls också på Sveriges ambassad i Helsingfors avskedsmottagning för ambassadören Johan Molander, mannan som fanns med på fotot av alla ålänningar som deltog i självständighetsbalen, ja så uppfattades han av ålänningarna, eller som man säger på Balkan, som ”en av oss”. Att han varit alldeles för kort tid i Helsingfors och att han borde stannat längre, att han haft mycket kvar att göra det har många sagt vid det här laget. Om hans nya uppdrag som utrikespolitisk rådgivare vid SÄPO kan vara till någon nytta för Åland, eller om kunskapen om Åland kan vara till någon nytta i hans framtida uppdrag det återstår att se. Vi beklagar i alla fall alla att Johan redan far hem.

Veckan i Helsingfors präglades av ett förskräckligt regnande. Ett ständigt strilande som gjorde att man var våt om fötterna alla dagar. Stora utskottets extra insatta möte på tisdagen och utskottets uttalande efter att ha hört statsminister Katainen avlägga rapport från senaste toppmötet omkring den ekonomiska krisen kan däremot inte sägas präglas av något grått duggregn. Stora utskottet var inte alls nöjda med det sätt utskottet i realtid informerats om vad som pågick på toppmötet. Svårt för en enskild ledamot att veta vad som pågick mellan statsministern och utskottets ordförande, men tydligen inte mer än vad det verkade som. Vid tidigare liknande frågor har utskottsmedlemmarna fått sms om att koppla upp sig per e-mail för att direkt läsa vad det förhandlades om och således ha möjlighet att delta och påverka. Nu icke så, och tydligen inte heller ordföranden. Det gav en anmärkning i protokollet.

Diskussionerna kring Finlands fortsatta förhållande till majoritetsbeslut, ändring av Lissabonavtalet, protokollsanteckning etc. den fortsatte under veckan och kommer att fortsätta länge än det kan vi vara säkra på. Det spekuleras i fortsättningen på ett sätt som bara utgör teorier och som ingen kan ha en åsikt om innan vi ser hur eventuella förslag ser ut i praktiken, och allra minst hur grundlagsutskottet ser på det. De spekulationer tidningarna nu ägnar sig åt är inte särskilt fruktbara, men i brist på annat får man koka soppa på en spik.

Veckan har gått i ekonomins och bankernas tecken, jag skall inte tillägga krisernas. Tisdagen var Timo Soinis stora dag i riksdagen då han fick chansen att tala mycket länge, undrar vad det är för tidsbegränsning som gäller för den som gjort en interpellation, det kanske vore något att fundera på. Debatten fick stort utrymme i pressen då han tog tillfället i akt att säga allt vad han anser om europeiskt samarbete, om euron och om Finlands framtid som självständig stat inom EU. Trots hans färgstarka tal, slutade omröstningen följande dag med att regeringen fick förtroende och får sitta kvar.

Veckan handlade om ekonomiska kriser ja, men också om Finlands banks 200 års jubileum. Det skedde i form av en tillställning i det nya Musikhuset på andra sidan gatan sett från riksdagen. Där fanns före detta chefsdirektörer som Mauno Koivisto och Sirkka Hämäläinen på plats, men också den nuvarande Erkki Liikanen. Vi underhölls med estraddebatt, en film om pengar och pengars värde under tiderna, särskilt som de framställts på vita duken. Avslutningen blev en konsert med Helsingfors stadsorkester under ledning av dirigenten Esa-Pekka Salonen och allra sist Maurice Ravels ”Valse”. Oklart hur många ålänningar som fanns på plats, men själv var jag i alla fall placerad i närheten av Ålandsbankens VD Peter Wiklöf och sambon Sussi Fagerlund.

Den allmänna budgetdebatten är inte så intressant som de debatter som förs under huvudtitlarna. Då finns ansvarig minister på plats och man kan få till stånd en debatt med frågor och svar. Så talade jag därför den här gången inte alls i allmänna debatten, men väl i utrikespolitiska debatten och fick på så vis till en dialog med både utrikesminister Erkki Tuomioja och biståndsminister Heidi Hautala. Det slumpade sig så att samma morgon hade de presenterat utrikesministeriets Handlingsprogram för fredsmäkling och det byggde väldigt mycket på regeringsprogrammet. Under regeringsförhandlingarna visade det sig stöta på ett mycket stort motstånd att få in en mening om att erfarenheterna av den autonomilösning Ålands självstyrelse innebär skulle kunna användas av Finland i olika sammanhang. Det var därför helt väntat att det inte heller fanns omnämnt här, men Tuomioja försäkrade mig i debatten om sin positiva syn på den här möjligheten och samarbetet med landskapsregeringen i de här frågorna.

Arbetet i specialutskotten är nu i princip avslutat, men i grundlagsutskottet och i stora utskottet kan det nog mycket väl bli nya möten även under den plenifria tiden i januari, men annars är det mest avslutningskaffe och avtackande av personalen som hör den här perioden till. Vängrupper, det finns det många av i riksdagen, och det har nog gällt sådana länder som det inte finns så många självskrivna och naturliga kontakter till. Dit hör inte de nordiska länderna, troligtvis på grund av att det nordiska parlamentariska samarbetet har fyllt behovet av kontakter, men eftersom man i Sveriges riksdag tagit initiativet till bildandet av en finsk-svensk vängrupp föll det sig naturligt att i Finlands riksdag bilda en svensk-finsk vängrupp. Följaktligen ställde sig nu Norge på tur och det bildades en norsk-svensk vängrupp och till ordförande valdes Simo Rundgren.

När justitieministeriets huvudtitel debatterades i plenum föll det sig naturligt att ta upp det fortsatta reformarbetet med självstyrelselagen utgående från det enhälliga kommittébetänkande som framställts i landskapet. Tyvärr hann justitieministern, tillika ålandsministern, Anna-Maja Henriksson lämna plenisalen just före mitt inlägg så här blev det ingen dialog kring det viktiga ärendet. ni kan hitta ett pressmeddelande från debatten här och hela mitt anförande kan ni hitta här

Mycket annat pågår i riksdagen traditionellt de här sista veckorna, dit hör att man bjuds på risgrynsgröt av alla riksdagsledamöter från Lappland. Till ”mycket annat” hörde en intressant föreläsning om Sveriges ekonomi, om varför Borg-Reinfeldts ekonomiska politik är så framgångsrik och vi fick lära oss med vilka metoder man bekämpar det som kallas ”utanförskap” och är ett av de största hoten mot den nordiska modellen. Har Finland något att lära av Sverige, eller har inte Finland de samma problem som Sverige haft?

Kvinnonätverket i riksdagen, ett nätverk av alla kvinnor som sitter i riksdagen och som samarbetar över partigränserna firade under veckan sina 20 år med ett jubileumsseminarium. Det anses utgöra modell för andra parlament där det inte är lika självklart för kvinnor att samarbeta. Hit hör t.ex. Afghanistan och Tunisien. Nätverket bildades av Margareta Pietikäinen och den nuvarande ordföranden heter Astrid Thors, svenska riksdagsgruppen har alltså hållit sig väl framme. Bland de närvarande fanns tre presidentkandidater Paavo Lipponen, Eva Biaudet och Paavo Arhinmäki, den senare i egenskap av jämställdhetsminister. För övrigt är idag fyra av de nordiska ländernas fem jämställdhetsministrar män. En annan modell att ta efter.

Och ytterligare en intressant föreläsning hanns med under veckan, men det var inte på riksdagen, utan i Ålands museum, nämligen föreläsningen av Mia Åkerflet om hennes doktorsavhandling som handlar om Finlands första byggmästare Hilda Sjöblom-Hongell och hennes liv och verk. Avhandlingen heter ”För fremlingarnes trefnad” med underrubriken ”Byggmästaren Hilda Hongell och iscensättningen av badorten Mariehamn på 1890-talet. Det är svårt att undgå att bli intresserad av ämnet när man haft förmånen att bo i ett av de hus hon ritat, även om det som jag nu fått lära mig är ett av för henne atypiskt hus. Dessutom framgår det av boken att ritningen till vårt hus faktiskt är osignerad, men allt tyder nog på att huset är ritat av Hilda. Vad jag inte heller visste var att hon arbetat med ritningarna till Bergmansgatan 1 i Helsingfors, vilken del hon haft i tillkomsten av byggnaden är kanske inte så klart, men att hon haft del i framställningen av ritningen vet man och nu skall jag ta mig en närmare titt på huset som ligger nära där jag bor .

Pressmeddelande 16/12 2011

Elisabeth Nauclér höll under andra dagens budgetdebatt i plenum i torsdags där det var justitieministeriets tur att redogöra för sin budget för 2012. Justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) var närvarande. Justitieministern har i den här regeringen rent formellt fått titeln Ålandsminister. Hela talet kan hittas på denna länk där också de andra talen från debatten finns listade. Hela torsdagens plenum och vad som togs upp där kan ni hitta här

Här nedanför kommer en sammanfattning av vad Elisabeth sade.
———-
Självstyrelselagen har genomgått två stora reformer sedan 1921, en i början av 1950-talet och en i början av 1990-talet, men det grundläggande stelbenta systemet finns kvar och har inneburit stor trygghet för minoriteten. När 100 årsjubileet för självstyrelselagen närmar sig är det dags att ta ett steg vidare.

Nauclér menar ”att man på Åland tagit initiativ till en modernisering av systemet är delvis en konsekvens av EU. Tidigare var delningen av behörigheten mellan riket och landskapet relativt enkel.”

Ett kommitté med alla åländska partier inblandade har i ett betänkande föreslagit att Finlands statsråd tillsätter en kommitté med representanter för landskapet och riket. Landskapet är också berett att ta ett större ansvar för ekonomin.

Nauclér förklarar att ”det handlar inte om att ta över nya områden eller ge ifrån sig behörighet, om ökad eller minskad makt. Nej, det handlar om ett systemskifte som bygger på förtroende, men ändå ett avtal mellan två parter. Det är därför med stor tillfredsställelse jag förstått att justitieministern kommer att inleda detta arbete under nästa år.”
———

Pressmeddelande 15/14 2012

Den här veckan har regeringens förslagna budget för 2012 börjat behandlas i riksdagens plenum. Under budgetbehandlingens första dag i plenum, onsdag (14/12), förde Nauclér ett anförande och ställde två frågor. Till grund för behandlingen av budgetpropositionen ligger finansutskottets betänkande. Vid detaljgenomgången av utrikesministeriets förvaltningsområdes budgetförslag för 2012, där bl.a. utrikesministern Tuomioja höll ett anförande, diskuterades bl.a. Finlands deltagande i fredsmäkling och konfliktlösning som allt mer blir ett område som Finland har mycket att komma med inom det internationella samfundet.

Här följer ett kort sammandrag av det viktigaste Elisabeth sade (och repliken från Tuomioja) ur Ålands synvinkel.

– Elisabeth Nauclér förklarade att under arbetet med Finlands kommande fredsmäklingsinsatser i regeringsprogrammet för den kommande mandatperioden diskuterades det om man skulle inkludera i programmet Finlands egna erfarenheter av konfliktlösning, och då av Ålandsexemplet speciellt. Den skrivningen blev utanför regeringsprogrammet och Elisabeth frågade utrikesminister Tuomioja hur han ser på detta.
– Tuomioja svarade att erfarenheterna från Ålands historia och Ålands egna erfarenheter kommer att användas i Finlands fredsmäklings- och konfliktlösningsuppdrag och att detta kommer att ske i samarbete med Ålands landskapsregering.
— I Nauclérs anförande svarade hon att Tuomiojas inställning till Ålandslösningen som ett användbart exempel inom konfliktlösning är glädjande. Hon sade också att det finns bara ett demilitariserat neutraliserat autonomt område i världen och det är viktigt att just för användandet av exemplet i fredsmäklingsprocesser fastställa demilitariserings- och autonomigränserna på kartan, ”något vi arbetat med över tio år och som inte nådde ända fram när statsrådet för någon vecka sedan gick in för en dellösning”, där den demilitariserade gränsen vid Skiftet inte sammanfaller med den autonoma.

Elisabeth förde också en diskussion om biståndspolitiken med biståndsminister Heidi Hautala. Detta och annat kan ni hitta här där plenumdebatterna från onsdagen finns

Regeringens budgetproposition för 2012 finns här

Finansutskottets betänkande till propositionen finns här

Vecka 49

Eftersom veckans första dag också var månadens första måndag började veckan med det traditionella lantrådsmötet. Ja, kanske fel att kalla det traditionellt ännu eftersom lantrådet var nytt och det då knappast ännu kan kallas traditionellt. Hur som helst så började så började det i alla fall väldigt bra och allt tyder på att det snart kan kallas traditionellt. Vi gick igenom vad som varit och vad som komma skall och det är mycket verkar det som. Många är de ärenden som skall förankras i bland de även i riket relativt nya ministrarna, och många möten blir det säkert inom den närmaste tiden.

Ännu ett möte hanns med denna måndag på hemmaplan innan det bar av i flygande fläng till Helsingfors. Nämligen ett möte med Ålands producentförbunds kvinnoutskott ledda av Yvonne Mattsson ute på Lantmannaskolan eller Naturbruksskolan eller…… ja, det är frågan. Sannerligen en trist syn att se denna stora fina anläggning ligga för fäfot, det var ju alldeles nyss den invigdes känns det som. I egenskap av sekreterare i landstinget finansutskott hann jag med att besöka de flesta skolor som skulle utvidgas eller renoveras för betydande summor. Vi skulle se om det verkligen behövdes och vi kunde då konstatera att den gamla lantmannaskolan hade alldeles för små utrymmen. Och nu?

Jordbrukspolitiken är ingen enkel fråga och särskilt inte om man sitter i Finlands riksdag och representerar Åland. Det är inte mycket som hör till rikets behörighet, samtidigt så styrs mycket, eller kanske det mesta, av Bryssel och som vi alla vet så känner inte EU några självstyrande områden som medlemmar. Det hela skall bestämmas av medlemsstaterna. Inte enkelt även om Finland t.o.m. låtit sig representeras av en åländsk minister vid ministerrådsmöte. Det räcker inte att få sitta vid de stora pojkarnas, för det är mest pojkar, bord en gång. Det handlar om ett långsiktigt arbete med god framförhållning. Det är en uppgift för den nye näringsministern som heter duga. EU vill ha stordrift, Åland är inte gjort för stordrift. Tidigare hade ålänningarna, och i stor utsträckning bönderna, åtminstone den produktionsenhet som tog hand om deras potatis i egna händer och det gav en viss form av trygghet (våran egen chipsfabrik). Vi vill alla se ett öppet landskap och bara den som kommer från en skogsbygd vet hur det känns när buskarna får makten och man inte längre kan se varken grannens hus eller sjön.

Sedan bar det alltså av till Helsingfors för ett långt festande känns det som. Svenska riksdagsgruppen har traditionsenligt sin julmiddag den 5:e december då de flesta ändå är färdigt i stan för att fira självständighetsdagen på slottet. Så även i år. Den 6:e december följer vid det här laget ett ganska traditionsbundet mönster med ekumenisk gudstjänst i domkyrkan. Den här gången dock med skamligt och förvånade få riksdagsledamöter. Därför kändes det bra att lantrådet Camilla Gunell och maken Mikael Gunell ville komma. På plats förutom regering och riksdag fanns inte bara den nuvarande presidenten och Dr. Arajärvi utan också de två tidigare presidenterna Koivisto och Ahtisaari. Högtidligt som vanligt och väldigt tvåspråkigt måste man berömma.

Jag har försökt göra till tradition att bjuda alla ålänningar som är på väg till slottet på lunch efter kyrkan, men det är inte det lättaste eftersom inbjudningslistan är hemlig. Förra året missade jag ett par och i år missade jag Ålands radio och TV:s galapetter Alfons Röblom. Vad vi gjorde på slottet och hur vi såg ut har det stått om i alla tidningar och den som orkade kunde följa det hela i direktsändning. Det var mycket vintage som det kallas, lite oklart vad det riktigt betyder tycker jag, det kan vara både gammalt och nytt. Omsytt fick uppmärksamhet och tidigare använt fick gott betyg. Senare i veckan kunde man också följa Nobelfesten och alla vackra klänningar i närbild. Undrar om det vore dags att ta fram någon av de klänningar jag hade när jag som ung uppsalastudent var med på Nobelfesterna. Undrar hur den från 1971 eller den från 1972 skulle ta sig bäst ut, kanske något att fundera på till nästa år….

Den 7:e december var det inte sovmorgon utan både grundlagsutskott, ett snabbt möte hos riksdagens talman Eero Heinäluoma för att presentera lagtingets nya talman Britt Lundberg, stora utskotts möte och plenum. Lantrådet Camilla Gunells möten med justitieministern Anna-Maja Henriksson och finansministern Jutta Urpilainen hanns också med. Tiden när ålänningarna är i staden måste användas på bästa sätt. Det blev en mycket sen kväll på riksdagen innan alla handlingar gåtts igenom. Riksdagen arbetar för högtryck de sista dagarna. Utskotten syftar till att avsluta arbetet i god till budgetbehandlingen, men så blev det inte i år. Tvärtom, mer intensivt än grundlagsutskottet och stora utskottet arbetat den här veckan får man leta efter. Vi hade mycket kort tid på oss för att höra sakkunniga och avgöra om Finland enligt grundlagen kunde gå med på att majoritetsbeslut kunde godkännas vid beslut inom EU:s krismekanism ESM, och svaret blev nej. Någon sade att stora utskottet sammanträdde i fem timmar totalt, och jag vet inte i hur många omgångar. Till det kom sammanträdena i grundlagsutskottet. Det hela avslutades med att vi höll en presskonferens för att försöka förklara vad det betydde. Klart och tydligt sades det, men kanske ändå inte kommer det nog att visa sig. Tur att man sitter i båda utskotten och kan få en bättre helhetsbild av det hela.

Finland har en förhandsbedömning av om något strider mot grundlagen, i motsats till många länder där det finns en författningsdomstol som i efterhand kan komma fram till att ett beslut strider mot landets författning. Det betyder nog att andra länder senare kan komma till samma resultat. Grundlagsutskottets bedömning är en juridisk bedömning av förenligheten med grundlagen. Stora utskottet måste på basen av det dra politiska slutsatser och förhandlingsbesked till regeringen. Hårfin skillnad kan det tyckas, men inte i praktiken kommer nog den närmaste framtiden att utvisa. Helt klart var i alla fall att grundlagsutskottets ställningstagande och stora utskottets beslut gav inte mycket förhandlingsutrymme för statsministern vid det stundande toppmötet. Hur ska det sluta med eurons framtid, den ekonomiska krisen etc. etc. tänker jag inte filosofera mer kring. Det kan man läsa i de stora finansdrakarna världen över. Domedagsprofeter finns det nog av. Vi i Finlands riksdag har i alla fall slagit värn om landets suveränitet och självständighet, men jag har en känsla att min gamla käpphäst – som jag alltid tar fram när jag får frågan ”tror du att Åland skulle kunna bli självständigt?” – nämligen att det inte längre finns några själsvändiga stater, alla är beroende av varandra, kommer att passa bra in på den fortsatta ekonomiska krisens utveckling. Kommer vi att kunna stå utanför eller måste vi hitta en lösning som ryms in under grundlagens bokstav?

Torsdagen blev mycket sen, men nästan lika sen blev fredagen, men den avslutades i alla fall med opera. I Doctor Atomic kunde sonen och jag höra både Jaakko Kortekangas och den slovenska sångerskan Sabina Cvitak. En operaföreställning är tillräckligt lockande för att få mig att stiga upp klockan 04.30 för att hinna med tåget till Åbo och färjan till Mariehamn. Väl framme kunde man av alla grenar som låg kringspridda utanför huset förstå vilket blåsväder det hade varit i Mariehamn under fredagen.

Under torsdagens plenum (8/12) i riksdagen höll Elisabeth Nauclér ett muntligt spörsmål riktat till utrikesminister Tuomioja.

– Hon frågade hur det nya initiativet att EU inrättar ett oberoende fredsinstitut, the European Institute of Peace, som togs av Alexander Stubb och Carl Bildt i september 2010 i Stockholm, fortskrider.
– Tuomioja svarade att initiativet har fått verkan och enligt vad han erfar har det mottagits positivt av Lady Ashton (EU:s höga representant) som initiativet skickades till.

Talet och Tuomiojas svar kan ni hitta här

Lobsang Sangay och Elisabeth

Vecka 47 började i Baskien och slutade i Mariehamn, och vecka 48 började i Bryssel och slutade i Mariehamn. Det låter som jag är ute och reser mycket, men så är det inte för det var samma resa. Stora utskottet var i Bryssel på besök hos Jan Store, Olle Rehn, Carl Haglund och några till. Några till var det utskott som handlägger energifrågor. Både Finland och Åland har ju nyligen protesterat enligt subsidiaritetsreglerna mot det energieffektivitetsdirektivet. Det var anledningen till att stora utskottets medlemmar på ort och ställe skulle få tala med de europeiska parlamentarikerna för att få dem att förstå att vi i Norden inte har samma uppvärmningsförhållanden etc. etc.

Självfallet var mötet med kommissionär Rehn centralt, men å andra sidan är stora utskottet i Finlands riksdag, som ordföranden Mia-Petra Kumpula-Natri mycket riktigt vid varje möte poängterade, antagligen det mest välinformerade europautskottet inom EU. Vi möter regelbundet statsministern och finansministern och är därför väldigt, väldigt väl insatta redan.

Händelsevis sammanföll stora utskottets besök i Bryssel med ett seminarium om genuin autonomi och som handlade om autonomi och Tibets möjligheter att få igång en process med Kina. Arrangör var EU-parlamentarikern Thomas Mann. Huvudtalare var Lobsang Sangaj, alltså Dalai Lamas efterträdare vid den politiska makten. Eftersom det var första gången det var möjligt att lyssna till honom hade det samlat 300 åhörare. Jag hade fått nöjet och äran att leda den sista sessionen som handlade om just hur man skall få igång en dialog med Kina. Bland deltagarna återfanns en gammal bekant Tempa Tsering, numer talman för Tibets parlament i exil, och professor Michael van Walt van Praag från Kreddha, bekant från seminarier om autonomi både i New Dehli och Mariehamn. I sammanhanget kan också sägas att Kreddha har en internationell rådgivningsgrupp där jag är en av medlemmarna

Till besöken i riksdagen hörde en grupp parlamentariker från Afghanistan, och jag hade tilldelats uppgiften att berätta om att Finland är tvåspråkigt, att det har ett självstyrt område och en inledande presentation av riksdagsarbetet. Det blev mera av den varan senare under deras vistelse. Vad som ofta ger intryck på besökare är hur oppositionen ges utrymme i Finlands riksdag. Under veckans frågetimme får oppositionen den första frågan med många tilläggsfrågor. Även den andra frågan brukar gå till oppositionen. Egentligen har det blivit så under den sittande talmannen att de små grupperna som sitter i regeringen knappast alls får ordet. Så när det på lördag fanns en statistik i Hufvudstadsbladet över hur många gånger de olika riksdagsledamöterna talat så skall man komma ihåg att det inte handlar om hur aktiva de varit, utan om hur många gånger de faktiskt verkligen fått ordet. Man kan var aktiv och begära ordet, men att faktiskt få det är en annan sak.

Till veckans besökare i Helsingfors och som jag hade att göra med fanns kanslichefen vid Israels utrikesministerium och Georgiens ambassadör. Den senare har hittills funnits bara i Stockholm, men nu öppnar Georgien också en ambassad i Helsingfors och vill lägga större tyngdpunkt vid samarbetet med Finland. Det är förövrigt en årlig företeelse att de ambassadörer som är ackrediterade till Finland, men har ambassaden någon annanstans än i Finland kommer till Helsingfors för att vara med på firandet av självständighetsdagen.

Dagarna fylls inte med besök, utan med utskottsarbete och pleniarbete, men när jag nu är inne på besök så kan jag ju berätta att riksdagen den här veckan besöktes av Sveriges ambassadör Johan Molander. Han kom för att besöka den nystartade vängruppen för Sverige och samtidigt avlägga avskedsvisit. Alldeles för tidigt tycker många, men inte mycket att göra åt. Många har förvånad sig över att det inte finns någon vängrupp för Sverige när det finns alla möjliga vängrupper för fjärran länder. Själv tycker jag inte att det är så underligt. Fjärran länder som Cuba, Australien eller Japan har man inte så mycket naturliga kontakter och då kan det vara skäl att bilda vängrupper för att uppehålla kontakten. Sina närmaste vänner behöver man inga organiserade grupper för att ha ett nära förhållande till, och dit hör Danmark, Norge, Island och Sverige, men nu har det hur som helst bildats en sådan förening och inget fel i det.

Veckan slutade med söndagen då det hölls val i både Ryssland och Kroatien (läs mer här). I Ryssland har jag nog inga nära vänner som sitter i duman eller kommer att sitta i duman efter valet, men väl i Sabor. Får se hur många av dem som är kvar efter att valresultatet är klart. Att diasporan varit viktig för Kroatien har man alltid vetat, men att antalet röstberättigade överstiger antalet invånare i landet är väl ändå att ta i. Det är inte alltid diasporan har en helt klar bild av förhållandena i landet. Det kan man om inte minst se nu i de Nordafrikanska länderna där den arabiska våren pågått, men som kan gå över i en arabisk vinter om det vill sig illa.

Pressmeddelande 3/12 2011

Elisabeth Nauclér har talat i riksdagens plenum. Här kommer en sammanfattning av det talet som är en respons till Sannfinländarnas skuggbudget.

”Att påstå att Åland inte skulle ta sin del av ansvaret för att göra inbesparingar saknar grund och baserar sig på missuppfattningar. Dessa uppfattningar är inte baserade på fakta.

Åland betalar skatt som alla andra finländare. Åland betalar mer skatt än genomsnittet i Finland, därför får Åland en ”flitpeng” varje år. Åland får sedan en del av dessa skatteinkomster för att täcka administration av självstyrelsen. Åland har fått en kraftig minskning av klumpsumman och flitpengen sen 2008 och följaktligen har Åland deltagit i sparandet.

Oklarheter finns hur man värderar Ålands bidrag till Finlands ekonomi. Hur värderar man i Finland t.ex. nyttan av skatteundantaget som gör att det fortfarande finns färjtrafik mellan Sverige och Finland, beräkningen av den indirekta skatten, beräkningen av Ålands andel av de medel som sedan används till arbetslöshetsunderstöd och så vidare? En kommitté har arbetat med frågan och kommit med ett betänkande där det förslås att en parlamentarisk kommitté ska se över hela självstyrelsesystemet där syftet är att få fram ett smidigare system där det klart framgår vilket ansvar Åland och fastlandet tar.

Åland behöver en reservkraftskabel från finska fastlandet. I fallet med reservkabeln till Finland har Ålandsdelegationen beslutat att Åland borde få anslag från staten för detta, vilket också är lagenligt eftersom Åland enligt lag har rätt till att beviljas extra anslag för osedvanligt stora engångsutgifter.

Okunskapen om Åland är stor. Åland är inte som vilket finskt landskap som helst utan är föremål för en internationell konfliktlösning. Hakkarainen och Sannfinländarna är välkomna till Åland för att lära sig något om en viktig del av Finlands historia. De var inbjudna till den av Tarja Halonen besökta internationella konferensen om konfliktlösning på Åland tisdagen den 1:a november, men de kom inte.”

Pressmeddelande 1/12 2011

Elisabeth Nauclér fick i onsdags möjlighet att träffa en delegation från Afghanistan (mest bestående av parlamentariker) som var på besök till parlamentet för att lära om Finland. Hon förklarade bl.a. om Åland och dess ställning samt hur tvåspråkigheten i Finland är uppbyggd. I Afghanistan är detta intressant eftersom man också i Afghanistan har två officiella språk; pashtu och dari. Delegationen hade också två tolkar – en för vardera språk. Förutom Elisabeth träffade afghanerna också bl.a. chefen för administrative avdelningen Pertti Rauhio andre vice talman Anssi Joutsenlahden, journalister samt riksdagsledamöter från Centern, Kristdemokraterna, Gröna förbundet och Vänsterförbundet.

Läs mera här