Veteranhyllning i Washington
april 29th, 2013VeckobrevVecka 17
Veckan började som sig bör på Åland, men slutade inte där. Det värsta var att jag glömde min studentmössa och frågan är hur skulle jag då kunna fira Valborg, om så over there?
Tidig måndagmorgon med den åländska parlamentariska gruppen för reformering av Självstyrelsen. Självfallet handlade mycket om det seminarium som hölls nyligen i Mariehamn kring det arbete som arbetsgruppen med representanter för landets majoritet utfört. Själv har jag bara kunnat följa vad som sades eller inte sades i pressen, men många hade tydligen hörsammat inbjudan och tagit chansen att närmare bekanta sig med majoritetens syn på minoriteten. Hade någon verkligen sagt att man hoppades att ålänningarna skulle känna sig integrerade och talat om vikten av att lära sig finska? Och i så fall vem? Ja, jag vet inte för jag var inte där, men klart är att i Genève 1921 talade ingen om integration, snarare om en lösning som skulle vara för evigt och på den punkten har nog inte samhällsutvecklingen ändrat på något. Och knappast heller vad gäller frågan om språket. Det utlovades att det skulle vara svenska på Åland, och inte var det tänkt att ålänningarna skulle lära sig finska för att känna sig integrerade. Tvärtom finlandssvenskarna ville ha ålänningarna som stödtrupp för att behålla svenskan i Finland. Vart är vi på väg? Det vanligaste svaret på den frågan är att tiderna förändras, men jag tror inte att utvecklingen gått framåt på det sätt man nu flera gånger låter förespegla, och jag tror att det är en förevändning som ålänningarna inte kommer att acceptera. Men vem vet; politiken är det (o)möjligas konst säger unga politiker. Och enligt de senaste siffrorna från Åsub så har studerandeströmmen mot Sverige vänt – nu far bara 68 % till Sverige mot 70 % som det var tidigare. Så vem vet, kanske vill dagens ungdom bli integrerade i dagens mer och mer integrerade Svensk-Finland där vi talar majoritetens språk.
Efter den informationen blev det så ett besök på Ålands sjöbevakningsstation. I övriga Finland talar man visst om gränsbevakningen, men på Åland vet alla att det heter sjöbevakningen, för det är ju det de håller på med, bevakar sjön och dess invånare. Sjöbevakningen är viktig för alla skärgårdsbor. Sen är det en annan sak att de kanske inte är älskade av alla tjuvskyttar, fortkörare och de som kör med lite innanför västen, men vi andra ingenting emot dem. Sjöbevakningen har ett digert sparprogram att ta itu med. Det kallas anpassningsprogram och handlar om en inbesparing om 28 miljoner euro fram till 2017. Det sägs att man skall bevara servicen på en så god och trovärdig nivå som möjligt till havs, i skärgården och vid kusten. Det är anställningsstopp nu, de ålänningar som söker sig till utbildningen – och det finns intresserade sådana – måste alltså vara beredda att börja arbeta i finskspråkiga områden, och hur många är det? Nej, i stället avstår de från att utbilda sig och när den dagen kommer då det behövs arbetskraft på Åland, ja då finns inga utbildade och folk måste tas från riket. Hur sjöbevakningen skall kunna förbli svenskspråkig under sådana förhållanden är en bra fråga. Här krävs en insats av alla de som har en skyldighet att påverka.
Sedan bar det som så ofta numer av till Helsingfors redan på måndag eftermiddag. Sedan Air Åland slutade blir det oftast så här.
På tisdagen blev det både möte i grundlagsutskottet och i arbetslivs- och jämställdhetsutskottet samt lunch med Chiles Social- och hälsovårdsminister Evelyn Matthein som kommit till Finland för att studera Finlands framgångsmetod vad gäller utbildning och föräldraledighet, kanske inte en framgång i ett nordiskt perspektiv vad gäller det senare, men ur ett chilenskt perspektiv absolut. Det blev vidare ett seminarium med redogörelser för läget i utvecklingsländer som besökts av olika finska parlamentariker. Därefter ägnade jag tid för en nederländsk forskare som skriver en avhandling om hur Finland, Nya Zeeland och Nederländerna åtföljer CEDAW (konventionen som förbjuder all diskriminering av kvinnor) och rapporteringsskyldigheten. CEDAW är en fråga som kommit att stå mig mycket nära sedan jag kom till Riksdagen. Det sorliga är att CEDAW faller mer och mer i glömska. Respekten bara sjunker. Holländaren Jasper Krommendijk är för andra gången i Finland för att intervjua alla berörda. Dit hör naturligtvis den finske medlemmen i CEDAW-kommittéen professor Niclas Bruun, som för övrigt ganska nyligen i Hufvudstadsbladet uppmärkasammade situationen i Grekland och hur EU:s sparprogram påverkar situationen för kvinnor i Grekland. Det är de som drabbas, de som blir arbetslösa, de som får snuttjobb, korttidsavtal etc. Vi kan läsa att kejsarsnitten ökar eftersom ett kejsarsnitt ger klirr i kassan för läkarna medan en vanlig förlossning inte ger det.
Dagen slutade för Svenska riksdagsgruppens del på Operan med rundvandring bakom scen samt en genomgång av verksamheten och det ekonomiska läget, ett ekonomiskt läge som tyvärr inte är vidare upplyftande. 15 miljoner skall sparas på fem år, och visserligen blir inte nedskärningen så radikal i år som befarats, men pengarna skall ändå sparas. Det kommer säkert att finnas föreställningar och bra sångare också, men ryktet, det internationella ryktet, kommer det att hålla? Finland har blivit känt för sina nya operor, experimentella satsningar som inte alltid varit lyckade, men för att vaska fram guldkornen måste man våga. Det i sin tur har gett ett internationellt rykte och varit en av förklaringarna till Nyslotts succé. Hur går det om inte Nyslott får någon draghjälp längre? Hur går det om programmet bara består av gamla kända örhängen och inte bjuder på något nytt? Oron känns i luften, och det är ingen som talar hur det skall gå om det visar sig att Finlands monopolresonemang inte håller i EU-sammanhang och det inte finns spelpengar att distribuera i den omfattning som man nu utgår ifrån. Finland hade råd med en egen nationalbalett redan före självständighetstiden, men kanske beseglas dess öde nu. Kvällen avslutades med en operaföreställning. Vi såg Bela Bartóks Hertig Blåskägg och Leoncavallis Pajazzo. Operans chef Päivi Kärkkäinen hade jour den här kvällen och gick omkring med en telefon hela tiden. Någon måste ha ansvaret för vad som skulle göras om något hände. Men att något så allvarligt hänt att föreställningen behövts ställas in under hennes tid som chef hade bara hänt en enda gång.
Dagen måste för min del kunna sägas ha varit både innehållsrik och viktig, men inget av detta gjorde något väsen av sig i tidningen. Det gjorde dock det faktum att fyra riksdagsledamöter ur Svenska riksdagsgruppen under en inspelning som tog högst fem minuter av vår arbetstid gick fram och tillbaka några meter i marschtakt och sjöng ding dong. Varför i all världen undrar säkert läsaren, och det gör jag också. Av det filmklippet åstadkoms ett youtube-klipp som setts av tusentals, kollegor fick samtal från Ilta Sanomat, det skrevs om det i tidningar och jag blev kontaktad av Ålandstidningen. Elaka kommentarer fanns det dock gott om på nätet. Personer som undrade vad vi gör med skattebetalarnas pengar. Vad vi gjorde undrar jag också, men några skattepengar gick nog inte åt. Det hela var över på loppet av några minuter.
För min del blev det inget debatterande i riksdagen den här veckan. Det handlade naturligtvis om medborgarförslaget om att förbjuda pälsnäringen för de flesta debattörer. Debatten TV-sändes och många uttalade sig. För min del är jag nöjd med vad som står i regeringsprogrammet och hade ingen anledning att yttra mig. Just samtidigt var Samlingspartiets riksdagsgrupp inbjudna till Ålandskontoret. Det innebar att inte så många dök upp. Dock kom h(järn)truppen bestående av Kimmo Sasi och hans assistent Nina Adamsson och Lapplands nye samlingspartistiske ledamot Heikki Autto.
Den nye Särskilde representanten i Lady Ashtons kontor med ansvarighet för mänskliga rättigheter och förre utrikesministern Stavros Lambrinidis kom på besök till Finland och också till riksdagen. Människorättsgruppen var värd för en lunch där olika frågor som nu är föremål för hans intresse och kontroll diskuterades. Frågorna sammanfaller naturligtvis med vad som sker inom ramen för FN:s arbete och viktigt är att samordningen fungerar och att ingen konkurrenssituation uppstår. Det är bara att önska lycka till. Förhoppningsvis kommer inte bara människorättssituationen i Ryssland utan också Västsahara-frågan att stå på hans program. Det är helt enkelt hans skyldighet.
Eftersom jag för ovanlighetens skull var kvar i Helsingfors denna fredag så bestämde vi, Gustav, hans flickvän och jag att gå på operan för att se Donizettis lustspel Kärleksdrycken. Det blev en historisk afton, kvällen började bra, men slutade som det så sällan gör att en sångare inte kunde fullfölja föreställningen, och efter att alla i Finland nu levande sångare som någonsin sjungit rollen kontaktats och befunnits inte befinna sig i Helsingforstrakten måste föreställningen avbrytas och alla fick helt enkelt gå hem.
Veterandagen borde ha högtidlighållits i Mariehamn. Jag vet inte om det finns några godtagbara orsaker till att så inte var fallet, men den här gången var det så att lördagen började för min del i Helsingfors och fortsatte i Köpenhamn för att avslutas i Washington. Efter passkö i en och en halv timme, buss in till stan, taxi till Georgtown så nådde jag mitt mål ett hus emot the Duke Ellington Academy tre och en halv timme efter att planet landat. Efter att sedan ha grävt djupt ner i jorden i en blomkruka med vackra blommor utanför ett okänt hus kunde jag fiska upp nycklarna till en god väns lägenhet. Jag hade via mail fått en bild av blomkrukan så att jag skulle känna igen den och instruktioner om att i USA vrids nyckeln motsols om man vill öppna dörren och medsols för att låsa den.
Om jag skulle ha lagt ut bilden på blomkrukan på bloggen finns naturligtvis risken att fler ålänningar åker till Washington för att söka efter nycklar i den här blomkrukan för att kunna övernatta i Thomas lägenhet, men det är knappast värt besväret. Thomas är nästan alltid där och inga nycklar ligger i blomkrukan. Anledningen till att han inte var hemma nu var att han hade sin gamle far på besök från Italien och han hade tagit med fadern med sig till Texas. Fadern hade nämligen aldrig sett cowboys på riktigt utan bara på film och då dubbade så att de talade italienska, men nu skulle saken åtgärdas, den gamle italienaren skulle innan det var för sent få se livs levande cowboys och naturligtvis skulle de beskådas på ort och ställe.
Veckans sista dag tillbringades alltså i Washington. Det var Washington mini-maraton och mycket folk i farten, en dag som sammanföll med the Holocaust muséets 20-års jubileum. För den som inte varit där kan det rekommenderas. ”We must never forget” som slogan säger med anledning av jubiléet. Det som hände med judarna under andra världskriget kan aldrig hända igen, nu vet vi bättre. Det var betecknande för den tid som min generation är uppvuxen i, men nu har jag en känsla av att vi än en gång vet bättre. Det finns allt för mycket rashat och radikalisering runt om i världen för att man med säkerhet skall kunna säga, det händer aldrig mer, nu vet vi bättre.
Att jag hamnade där sammanhänger naturligtvis med att en ålandsättling Sheila Robbins är så djupt engagerad i detta museum och dess verksamhet, liksom hon är i sin mors hembygd. Noga med att alltid i alla sammanhang framhålla Åland. Hon var där tillsammans med George Schwab, ordförande för the National Committee on American Foreign Policy . Sheilas son hade under en längre tid skänkt pengar till muséet och han och familjen hade fått sina namn inskrivna på en vägg och nu skulle inskriptionen under högtidliga former avtäckas.
Under kvällen kom jag sedan att delta i den stora samlingen av 3.600 judar och anhöriga som denna dag samlades för att äta middag i ett tält på gräsmattan utanför muséet. Bland deltagarna fanns ”överlevande” från andra världskriget. Så betecknas de som satt i läger eller var gömda när freden kom, men deras skara glesnar märkbart. Talen var många, för det gamla paret som överlevt och nu skänkte 15 miljoner talade en av de 24 familjemedlemmarna som var på plats, för den utmärkelse som överlämnades till veteranerna tackade Eisenhowers sondotter Susan Eisenhower och sist i raden av talare kom naturligtvis Eli Wiesel.