Veteranhyllning i Washington

april 29th, 2013Veckobrev

Vecka 17

Veckan började som sig bör på Åland, men slutade inte där. Det värsta var att jag glömde min studentmössa och frågan är hur skulle jag då kunna fira Valborg, om så over there?

Tidig måndagmorgon med den åländska parlamentariska gruppen för reformering av Självstyrelsen. Självfallet handlade mycket om det seminarium som hölls nyligen i Mariehamn kring det arbete som arbetsgruppen med representanter för landets majoritet utfört. Själv har jag bara kunnat följa vad som sades eller inte sades i pressen, men många hade tydligen hörsammat inbjudan och tagit chansen att närmare bekanta sig med majoritetens syn på minoriteten. Hade någon verkligen sagt att man hoppades att ålänningarna skulle känna sig integrerade och talat om vikten av att lära sig finska? Och i så fall vem? Ja, jag vet inte för jag var inte där, men klart är att i Genève 1921 talade ingen om integration, snarare om en lösning som skulle vara för evigt och på den punkten har nog inte samhällsutvecklingen ändrat på något. Och knappast heller vad gäller frågan om språket. Det utlovades att det skulle vara svenska på Åland, och inte var det tänkt att ålänningarna skulle lära sig finska för att känna sig integrerade. Tvärtom finlandssvenskarna ville ha ålänningarna som stödtrupp för att behålla svenskan i Finland. Vart är vi på väg? Det vanligaste svaret på den frågan är att tiderna förändras, men jag tror inte att utvecklingen gått framåt på det sätt man nu flera gånger låter förespegla, och jag tror att det är en förevändning som ålänningarna inte kommer att acceptera. Men vem vet; politiken är det (o)möjligas konst säger unga politiker. Och enligt de senaste siffrorna från Åsub så har studerandeströmmen mot Sverige vänt – nu far bara 68 % till Sverige mot 70 % som det var tidigare. Så vem vet, kanske vill dagens ungdom bli integrerade i dagens mer och mer integrerade Svensk-Finland där vi talar majoritetens språk.

Efter den informationen blev det så ett besök på Ålands sjöbevakningsstation. I övriga Finland talar man visst om gränsbevakningen, men på Åland vet alla att det heter sjöbevakningen, för det är ju det de håller på med, bevakar sjön och dess invånare. Sjöbevakningen är viktig för alla skärgårdsbor. Sen är det en annan sak att de kanske inte är älskade av alla tjuvskyttar, fortkörare och de som kör med lite innanför västen, men vi andra ingenting emot dem. Sjöbevakningen har ett digert sparprogram att ta itu med. Det kallas anpassningsprogram och handlar om en inbesparing om 28 miljoner euro fram till 2017. Det sägs att man skall bevara servicen på en så god och trovärdig nivå som möjligt till havs, i skärgården och vid kusten. Det är anställningsstopp nu, de ålänningar som söker sig till utbildningen – och det finns intresserade sådana – måste alltså vara beredda att börja arbeta i finskspråkiga områden, och hur många är det? Nej, i stället avstår de från att utbilda sig och när den dagen kommer då det behövs arbetskraft på Åland, ja då finns inga utbildade och folk måste tas från riket. Hur sjöbevakningen skall kunna förbli svenskspråkig under sådana förhållanden är en bra fråga. Här krävs en insats av alla de som har en skyldighet att påverka.

Sedan bar det som så ofta numer av till Helsingfors redan på måndag eftermiddag. Sedan Air Åland slutade blir det oftast så här.

På tisdagen blev det både möte i grundlagsutskottet och i arbetslivs- och jämställdhetsutskottet samt lunch med Chiles Social- och hälsovårdsminister Evelyn Matthein som kommit till Finland för att studera Finlands framgångsmetod vad gäller utbildning och föräldraledighet, kanske inte en framgång i ett nordiskt perspektiv vad gäller det senare, men ur ett chilenskt perspektiv absolut. Det blev vidare ett seminarium med redogörelser för läget i utvecklingsländer som besökts av olika finska parlamentariker. Därefter ägnade jag tid för en nederländsk forskare som skriver en avhandling om hur Finland, Nya Zeeland och Nederländerna åtföljer CEDAW (konventionen som förbjuder all diskriminering av kvinnor) och rapporteringsskyldigheten. CEDAW är en fråga som kommit att stå mig mycket nära sedan jag kom till Riksdagen. Det sorliga är att CEDAW faller mer och mer i glömska. Respekten bara sjunker. Holländaren Jasper Krommendijk är för andra gången i Finland för att intervjua alla berörda. Dit hör naturligtvis den finske medlemmen i CEDAW-kommittéen professor Niclas Bruun, som för övrigt ganska nyligen i Hufvudstadsbladet uppmärkasammade situationen i Grekland och hur EU:s sparprogram påverkar situationen för kvinnor i Grekland. Det är de som drabbas, de som blir arbetslösa, de som får snuttjobb, korttidsavtal etc. Vi kan läsa att kejsarsnitten ökar eftersom ett kejsarsnitt ger klirr i kassan för läkarna medan en vanlig förlossning inte ger det.

Dagen slutade för Svenska riksdagsgruppens del på Operan med rundvandring bakom scen samt en genomgång av verksamheten och det ekonomiska läget, ett ekonomiskt läge som tyvärr inte är vidare upplyftande. 15 miljoner skall sparas på fem år, och visserligen blir inte nedskärningen så radikal i år som befarats, men pengarna skall ändå sparas. Det kommer säkert att finnas föreställningar och bra sångare också, men ryktet, det internationella ryktet, kommer det att hålla? Finland har blivit känt för sina nya operor, experimentella satsningar som inte alltid varit lyckade, men för att vaska fram guldkornen måste man våga. Det i sin tur har gett ett internationellt rykte och varit en av förklaringarna till Nyslotts succé. Hur går det om inte Nyslott får någon draghjälp längre? Hur går det om programmet bara består av gamla kända örhängen och inte bjuder på något nytt? Oron känns i luften, och det är ingen som talar hur det skall gå om det visar sig att Finlands monopolresonemang inte håller i EU-sammanhang och det inte finns spelpengar att distribuera i den omfattning som man nu utgår ifrån. Finland hade råd med en egen nationalbalett redan före självständighetstiden, men kanske beseglas dess öde nu. Kvällen avslutades med en operaföreställning. Vi såg Bela Bartóks Hertig Blåskägg och Leoncavallis Pajazzo. Operans chef Päivi Kärkkäinen hade jour den här kvällen och gick omkring med en telefon hela tiden. Någon måste ha ansvaret för vad som skulle göras om något hände. Men att något så allvarligt hänt att föreställningen behövts ställas in under hennes tid som chef hade bara hänt en enda gång.

Dagen måste för min del kunna sägas ha varit både innehållsrik och viktig, men inget av detta gjorde något väsen av sig i tidningen. Det gjorde dock det faktum att fyra riksdagsledamöter ur Svenska riksdagsgruppen under en inspelning som tog högst fem minuter av vår arbetstid gick fram och tillbaka några meter i marschtakt och sjöng ding dong. Varför i all världen undrar säkert läsaren, och det gör jag också. Av det filmklippet åstadkoms ett youtube-klipp som setts av tusentals, kollegor fick samtal från Ilta Sanomat, det skrevs om det i tidningar och jag blev kontaktad av Ålandstidningen. Elaka kommentarer fanns det dock gott om på nätet. Personer som undrade vad vi gör med skattebetalarnas pengar. Vad vi gjorde undrar jag också, men några skattepengar gick nog inte åt. Det hela var över på loppet av några minuter.

För min del blev det inget debatterande i riksdagen den här veckan. Det handlade naturligtvis om medborgarförslaget om att förbjuda pälsnäringen för de flesta debattörer. Debatten TV-sändes och många uttalade sig. För min del är jag nöjd med vad som står i regeringsprogrammet och hade ingen anledning att yttra mig. Just samtidigt var Samlingspartiets riksdagsgrupp inbjudna till Ålandskontoret. Det innebar att inte så många dök upp. Dock kom h(järn)truppen bestående av Kimmo Sasi och hans assistent Nina Adamsson och Lapplands nye samlingspartistiske ledamot Heikki Autto.

Samlingspartiets (h)järntrupp

Samlingspartiets (h)järntrupp

Den nye Särskilde representanten i Lady Ashtons kontor med ansvarighet för mänskliga rättigheter och förre utrikesministern Stavros Lambrinidis kom på besök till Finland och också till riksdagen. Människorättsgruppen var värd för en lunch där olika frågor som nu är föremål för hans intresse och kontroll diskuterades. Frågorna sammanfaller naturligtvis med vad som sker inom ramen för FN:s arbete och viktigt är att samordningen fungerar och att ingen konkurrenssituation uppstår. Det är bara att önska lycka till. Förhoppningsvis kommer inte bara människorättssituationen i Ryssland utan också Västsahara-frågan att stå på hans program. Det är helt enkelt hans skyldighet.

Eftersom jag för ovanlighetens skull var kvar i Helsingfors denna fredag så bestämde vi, Gustav, hans flickvän och jag att gå på operan för att se Donizettis lustspel Kärleksdrycken. Det blev en historisk afton, kvällen började bra, men slutade som det så sällan gör att en sångare inte kunde fullfölja föreställningen, och efter att alla i Finland nu levande sångare som någonsin sjungit rollen kontaktats och befunnits inte befinna sig i Helsingforstrakten måste föreställningen avbrytas och alla fick helt enkelt gå hem.

Veterandagen borde ha högtidlighållits i Mariehamn. Jag vet inte om det finns några godtagbara orsaker till att så inte var fallet, men den här gången var det så att lördagen började för min del i Helsingfors och fortsatte i Köpenhamn för att avslutas i Washington. Efter passkö i en och en halv timme, buss in till stan, taxi till Georgtown så nådde jag mitt mål ett hus emot the Duke Ellington Academy tre och en halv timme efter att planet landat. Efter att sedan ha grävt djupt ner i jorden i en blomkruka med vackra blommor utanför ett okänt hus kunde jag fiska upp nycklarna till en god väns lägenhet. Jag hade via mail fått en bild av blomkrukan så att jag skulle känna igen den och instruktioner om att i USA vrids nyckeln motsols om man vill öppna dörren och medsols för att låsa den.

Om jag skulle ha lagt ut bilden på blomkrukan på bloggen finns naturligtvis risken att fler ålänningar åker till Washington för att söka efter nycklar i den här blomkrukan för att kunna övernatta i Thomas lägenhet, men det är knappast värt besväret. Thomas är nästan alltid där och inga nycklar ligger i blomkrukan. Anledningen till att han inte var hemma nu var att han hade sin gamle far på besök från Italien och han hade tagit med fadern med sig till Texas. Fadern hade nämligen aldrig sett cowboys på riktigt utan bara på film och då dubbade så att de talade italienska, men nu skulle saken åtgärdas, den gamle italienaren skulle innan det var för sent få se livs levande cowboys och naturligtvis skulle de beskådas på ort och ställe.

Veckans sista dag tillbringades alltså i Washington. Det var Washington mini-maraton och mycket folk i farten, en dag som sammanföll med the Holocaust muséets 20-års jubileum. För den som inte varit där kan det rekommenderas. ”We must never forget” som slogan säger med anledning av jubiléet. Det som hände med judarna under andra världskriget kan aldrig hända igen, nu vet vi bättre. Det var betecknande för den tid som min generation är uppvuxen i, men nu har jag en känsla av att vi än en gång vet bättre. Det finns allt för mycket rashat och radikalisering runt om i världen för att man med säkerhet skall kunna säga, det händer aldrig mer, nu vet vi bättre.

Att jag hamnade där sammanhänger naturligtvis med att en ålandsättling Sheila Robbins är så djupt engagerad i detta museum och dess verksamhet, liksom hon är i sin mors hembygd. Noga med att alltid i alla sammanhang framhålla Åland. Hon var där tillsammans med George Schwab, ordförande för the National Committee on American Foreign Policy . Sheilas son hade under en längre tid skänkt pengar till muséet och han och familjen hade fått sina namn inskrivna på en vägg och nu skulle inskriptionen under högtidliga former avtäckas.

Under kvällen kom jag sedan att delta i den stora samlingen av 3.600 judar och anhöriga som denna dag samlades för att äta middag i ett tält på gräsmattan utanför muséet. Bland deltagarna fanns ”överlevande” från andra världskriget. Så betecknas de som satt i läger eller var gömda när freden kom, men deras skara glesnar märkbart. Talen var många, för det gamla paret som överlevt och nu skänkte 15 miljoner talade en av de 24 familjemedlemmarna som var på plats, för den utmärkelse som överlämnades till veteranerna tackade Eisenhowers sondotter Susan Eisenhower och sist i raden av talare kom naturligtvis Eli Wiesel.

Det finns majoriteter och minoriteter runt om i Europa

april 22nd, 2013Veckobrev
Representanter för samerna, en representant för majoriteten och en representant för Åland i samma hus

Representanter för samerna, en representant för majoriteten och en representant för Åland i samma hus

Vecka 16

Veckan började som sig bör på Åland, men inte som oftast bara i Mariehamn, utan det hann också bli Geta innan planet gick till Helsingfors. Ja, det har blivit så att jag oftast nu tar planet till riket redan på måndag, och nu inte ens måndag kväll utan måndag eftermiddag. Tiden på Åland har blivit kortare, annat var det på Air Ålands tid.

Ett månatligt möte med Landskapsregeringen för att gå igenom det resultat de uppnådde vid den aftonskola som de två regeringarna medverkade i nyligen, och framför allt hur tänker de gå vidare. Den som lever får de….

Att åka till Geta är alltid lika spännande. Geta är en kommun som tjuter av framtidstro och det är inte precis vardagsmat för den som dagligen lyssnar till hur det resoneras kring de små kommunernas framtid i riket. Där var det länge sedan jag hörde något om framtidstro. Där är det bara centralorterna som har framtidstro. Besöket på kommunkansliet och mötet med eleverna var givande. Hoppas bara att eleverna ges möjlighet att besöka Arkadiabacken.

Det blev mer ungdomar den här måndagen. Jag hann få med mig en liten del av seminariet ”Vi är framtiden- OCH vi är nu”. Ett seminarium anordnat av Nordiska
Skärgårdssamarbetet som också gav tillfälle att diskutera nästa ungdomsparlament i riksdagen. Men oavsett alla arrangerade möten, behövs det mera spontana möten mellan ungdomar med idéer och politiker. Jag vill uppmana politikerna att fara ut i skärgården. Eller från fina ord till verklighet som det formulerats i programmet.

Men dagen var inte slut bara för att flyget gick till Helsingfors, det fanns tid för ett möte på Österrikes ambassad med besökande parlamentariker från Österrikes försvarsutskottet under ledning av sin ordförande Stefan Prähauser och kommande Justitieombudsman. Följande dag var det också ett möte mellan Finlands försvarsutskott och Österrikes försvarsutskott, allt under ledning av ordförande Jussi Niinistö. Välkomna var också medlemmar i Österrikes vängrupp och eftersom jag antog att det var enda möjligheten för Ålands riksdagsledamot att någonsin kunna ta säte i försvarsutskottet så blev det ett besök där. Och jag fick en inblick i skillnaderna mellan deras värnpliktsarmé och Finlands. De har nyligen haft folkomröstning om sin.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet samlades för första gången sedan de kom hem från Indien med många intryck. Dagen avslutades för Svenska riksdagsgruppens del med ett besök hos SITRA. Det handlade om Finlands tillstånd och aktuella teman som det formulerades i inbjudan. Många god idéer och synpunkter på den strukturreform som är så aktuell i riket. Men, men,men det här är verkligen en institution som finansieras med skattepengar och som enligt min åsikt gör ett så värdefullt arbete att även den svenskspråkiga delen av Finlands befolkning borde kunna kommunicera med dem.

Det finns många olika organ idag i Finland som sysslar med Mänskliga rättigheter, formella och informella, inom riksdagen, Justitieombudsmannens kontor, justitieministeriet, utrikesministeriet och säkert även andra. Hur skall då riksdagens informella Människorättsgruppen profilera sig? Därför var ett möte med mellan gruppen och utrikesminister Erkki Tuomioja för att höra hur han och utrikesministeriet ser på saken viktig. Kan vi ha en roll som parlamentariker där vi kan göra nytta och där andra har svårt att passa in det i sina formella strukturer? Ja, vi har en sådan roll är min konklusion efter mötet. Vi kan möta aktivister och informella grupper som kanske inte annars når ut med sitt budskap. Vi kan bilda oss en uppfattning om läget och värdet av den information vi får på ett enklare sätt. Sedan har vi också en roll när det gäller att möta och tala med parlamentariker. Grupper som söker vårt stöd och ofta vill träffa oss är, för att bara ta ett exempel, representanter för olika grupper av kurder i olika länder. Tuomioja passade också på att dela med sig av sitt besök i Moskva nyligen och möten med organisationer och grupper som försöker övervaka mänskliga rättigheter i Ryssland.

Som tur var fick jag en kopia av det tal Tuomioja skulle hålla senare under dagen, för dit hann jag inte, men väl till fortsättningen på på ett seminariet som hade namnet ”Human rights in the United Nations system; trends, successes and challenges” och och lyssna till Kroatiens förre justitieminister numer biträdande generalsekreterare för mänskliga rättigheter Ivan Šimonović syn på revisionen av FN:s strategi. Här kunde man notera samma sak som tidigare under dagen, det finns väldigt många som sysslar med mänskliga rättighetsfrågor idag. Alla vill vara med och det finns hur många överenskommelser och fördrag som helst. Det skall rapporteras och frågor skall besvaras. Många länder klagar på att rapporteringsbördan blivit för stor. Det har skett en förstärkning, men används resurserna på rätt sätt? Sedan var det enligt programmet meningen att vi skulle fått höra Astrid Thors syn på förändringsprocessen, men hon hade ersatts av Eva Biaudet som har god insyn på det här området.

Innan dagen var slut hade Globalgruppen årsmöte och planerade sitt 10-årsjubileumsseminarum, och Stora utskottet hade en rundabordsdiskussion med arbetslivets parter. Där även pressen fick vara närvarande.

I Cyperndebatten förenade jag mig inte med Sannfinländarna men sällade mig ändå till skaran av kritiker. Sakari Tuomioja (nuvarande utrikesministerns far) var medlare i konflikten och FN:s första sändebud till Cypern. Finland har alltså spelat en central roll Cypernkonflikten. Ni kan läsa pressmeddelandet samt hitta länken till hela talet här.

Sedan var det dags för två dagar med grundlagsutskottet i Lappland. Att det inte blev tre dagar som för de andra beror på att jag skulle vara i Vasa lördag eftermiddag och då måste jag resa 24 timmar tidigare från Lappland för sådana är kommunikationerna i Finland. Allt utgår ifrån Helsingfors. Men resan till Lappland blev trots det innehållsrik.

Inget nytt under solen.

När vi landat i Enontekis ville lagutskottet i Lagtinget höra mig om situationen för minoriteterna i Kroatien. Och om situationen där finns det mycket att säga. Och allt för många säger allt för mycket som borde förbli osagt. Om det blev osagt skulle det finnas färre ‘hate speach’ än det nu gör. Till exempel det Dinamo Zagreb-styrelseledamoten Zdravko Mamić gjorde sig skylldig till. Han skulle ha behövt göra mycket mera än den ursäkt han har gett till ministern ansvarig för sport (som alltså tillhör den serbiska minoriteten i landet) om ursäkt, som Mamić tidigare i mars pratade mycket illa om offentligt. Efter avslutat samtal var det bara att gå in på mötet med nästa minoritet, samerna i Lappland.

Sametinget

Sametinget

Efter att ha blivit indragen i minoritetsfrågor på ett internationellt plan sådär ungefär kring 1981 har det blivit många kontakter till samerna som borde ha de rättigheter en ursprungsbefolkning skall ha enligt ILO-konventionen. Så som länder som Danmark, Norge, Mexico, Canada, Honduras och många andra länder varit tvungna att rätta sig efter. Det kan tilläggas att Sverige inte heller har ratificerat det ännu. I det nuvarande regeringsprogrammet finns intaget att under den här perioden skall den godkännas, och enligt ett pressmeddelande skall det ske 2015. Men missförstånden finns därute, det var helt tydligt. Det framställs som att ägande- och nyttjanderätten till mark skulle komma att förändras trots att så inte är fallet. Spänningen mellan en minoritet och en majoritet framstod just som på så många andra ställen i världen. Minoriteten är splittrad och ett bättre läge finns inte för en majoritet, då behöver man ingenting göra. Det känns igen också från Åland. Det farligaste är när minoriteten är enig för då blir kraven plötsligt mycket mer legitima. Man kan säga att en av styrkorna som Åland hade när Ålandslösningen togs fram 1921 var att man i huvudsak var eniga om hur man ville hadet på Åland.

Vi fick höra om minoritetens, alltså samernas, försök att återuppliva sitt språk och hur det fungerar i skolor och på dagis. Inte det lättaste kan man lungt påstå. Majoritetsrepresentanter började jämföra hur det är när de sätter sina barn i skolor där de lär sig ett främmande språk i deras majoritetsområde. Intet nytt under solen med andra ord.

Nu måste någon bara våga ta ansvaret för ratificeringen av ILO. Det är det som kallas ledarskap. Sedan gäller det att få med de olika parterna på tåget. Det kräver samtal och insatser, och det tar tid, men det går om man vill. Norge har överkommit sina svårigheter, och samerna där ha fått en utökad autonomi i Finnmark. Hade den här majoritets-minoritetskonflikten funnits någon annanstans i världen ja då hade Ahtisaari löst den för länge sedan. Men på hemmaplan är det inte så lätt. Det krävs att modiga politiker visar att Finland är ett civiliserat land som kan lösa sina konflikter själv.

Det visade glädjande nog Serbien, och Kosovo med för den delen på fredag. Då nåddes världen av det glädjande beskedet att det nåtts en lösning för Nordkosovo på Ashtons kontor. Vi behöver mer civilisation.

Enontekis-Ivalo-Helsingfors-Vasa

Ja, det hela slutade i Vasa, före Mariehamn, vill säga. Till Vasa for jag för att medverka i UN Womens vårmöte, men samtidigt också tala vid Vasa lokalavdelnings 30 års jubileum. Resan till Vasa företog jag med riksdagskollegan Miapetra som också talade, och så bodde jag naturligtvis på riksdagskollegan Lasse Gästgivars hotell när jag en gång var i hans stad. Om man vill ha bastu med TV så kan hotellet varmt rekommenderas, men det kan förresten rekommenderas å det varmaste även för dem som har andra preferenser.

Mötet var bra, flera talade om vikten av lokalavdelningarna och det passade egentligen bra med vad jag hade tänkt mig att säga. För mig är det viktigaste att vara med ock påverka genom ett internationellt engagemang, men där man också har den lokala förankringen. Just därför skall vi vara rädda om lokalavdelningarna och det engagemang som finns där. Förebilden för mig var Helvi Sipilä som blev den första kvinnan som utsågs till biträdande generalsekreterare vid FN, men som också startade alla lokalavdelningar runt om i Finland. Det har varit ett sådant privilegium att få träffa Helvi, att få se henne uppträda i internationella sammanhang.

Tal från Vårmöte för Suomen UN Women – Finlands UN Women ry och Vasa lokalavdelnings 30 -årsjubileum

april 22nd, 2013My Articles and Speeches | Tal och anföranden

Mina damer och herrar, Naiset ja herrat, Ladies and gentlemen

Olen erittäin iloinen saadessani YK:n tasa-arvojärjestön UN Women ry:n hallituksen jäsenenä tuoda tervehdyksen tähän tilaisuuteen. Äidinkieleni on ruotsi, ja oletan, että minun odotetaan juuri siksi sanovan muutamia sanoja täällä myös ruotsiksi. Tiedän myös, että paikalla on henkilöitä, jotka eivät ehkä puhu ruotsia. Minun suomen kielen taitoni on erittäin huono, mutta kuten voitte huomata, luen sitä sujuvasti paperista. Sen sijaan ymmärrän suomea hyvin, ja tärkeintähän on, että ymmärrämme toisiamme. Pyrin käyttämään ruotsin kieltä aina kun se on mahdollista, koska mielestäni on tärkeää osoittaa, että kieltä tarvitaan eikä se ole ainoastaan leikkikieli muumipeikkojen tarinoissa.

UN Women pyrkii työssään edistämään ihmisten keskinäistä yhteisymmärrystä ja parasta kielestä tai sukupuolesta riippumatta. Monilla meistä on ollut mahdollisuus tavata Helvi Sipilä, keskustella hänen kanssaan, matkustaa hänen kanssaan, nähdä hänen esiintyvän kansainvälisissä tilaisuuksissa, ja sitä emme unohda koskaan. Hän jätti lähtemättömät muistot mieliimme. Hän työskenteli maailman naisten aseman ja koko elämän parantamiseksi. Hän oli mukana partioliikkeessä, Zonta-liikkeessä, UNIFEM-järjestössä, hän oli ensimmäinen YK:n varapääsihteeriksi valittu nainen, jne. En edes yritä luetella kaikkea, mutta hän ei ollut niitä ”kansainvälisiä ihmisiä”, joita maailmassa kyllä riittää. Ihmisiä, jotka haluavat tehdä jotain kansainvälisen yhteisön hyväksi, mikä on sinänsä kiitettävää, mutta joilta puuttuu todellinen kiinnostus omaan yhteiskuntaansa ja sen vuoksi syvällinen ote työhönsä.

Helvi Sipilä engagemang hade ett verkligt djup. Jag vill påstå att hon genom sitt arbete banade väg för den första finska kvinnliga presidenten. Att jag nu lyfter fram Helvi på det här sättet är därför att vi är här för att hålla UN Womens vårmöte, en organisation som arbetar för att kvinnors ställning skall förbättras på det internationella planet, men vi är också här för att fira Vasa lokalavdelnings 30-årsjubileum. Helvi var outtröttlig i sitt arbete med att få fram lokalavdelningar runt om i Finland. Finland har fler lokalavdelningar än något annat land per invånare, fler medlemmar än något annat land. Och många frågar sig nog i dag behövs dessa lokalavdelningar när vi ändå är världsförbättrare. Vi arbetar ju på det internationella planet och inte här hemma i Finland.

Svaret är, den lokala förankringen krävs om vi skall få någon trovärdighet i det vi gör ute. Det fäste UN Women, eller som det hette på Helvis tid UNIFEM har i Finland och i världen hade knappast funnits utan engagemanget på lokalplan.

Till vardags sitter jag alltså i Riksdagen och jag är riksdagens genom tiderna enda invandrare som flyttat till Finland, som vuxen själv sökt medborgarskap och kommit in i Finlands riksdag sägs det. Och jag representerar också ett av de invandrartätaste områdena i Finland, nämligen landskapet Åland. Jag sitter i Arbets- och jämställdhetsutskottet där många av de frågor som UN Women engagerar sig i behandlas. Jag sitter också som tidigare åländska riksdagsledamöter före mig i grundlagsutskottet.

I den finska delegation som sänds till FN när CEDAW rapporten om Finland skall behandlas ingår av tradition en parlamentariker från grundlagsutskottet. Det skedde senast år 2008 i New York och jag utsågs att representera riksdagen. Eftersom det är unikt att ett land skickar en parlamentarikermedlem tog kommittén tillfället i akt och frågade ut mig, hur jag tänkte förbättra situationen för kvinnor i Finland på olika områden, vad jag skulle göra i riksdagen, hur jag tänkte att de frågor som då behandlades skulle lösas här hemma. Det gällde alltså att ha svar på kritiken mot Finland.

Det är lätt att representera Finland ute i världen i sådana här sammanhang det har jag lärt mig. Jag har representerat Finland inte bara i CEDAW-delegationen utan också i olika sammanhang när det gällt olika Women Empowerment pojekt i det som kallas transitional countries, länder som genomgår en förändring från odemokratiska regimer till att bli demokratier, en väg som inte är lätt att vandra. Finland är ett föregångsland i sådana sammanhang. Landet som var först i världen med att ha det som kallas fulla politiska rättigheter, 19 kvinnor i det första parlamentet, första landet i världen där kvinnorna varit i majoritet i regeringen, första kvinnliga försvarsministern i världen etc. Det visste också CEDAW- kommitténs medlemmar, men samtidigt noterade man att de fina siffrorna räcker inte. Vi har också höga siffror inom andra områden. Vi har höga siffror när det gäller våld i hemmet. Vi har ett skolsystem som fått uppmärksamhet världen över för sina fina resultat, men vi har också höga siffror när det gäller unga kvinnors psykiska hälsa. Hur mår ungdomar i dagens skola.

Finlands och andra nordiska länders förmåga att ute i världen anse sig vara bättre än andra och gärna vilja förbättra andras världar har uppmärksammats i pressen under den senaste tiden, bl.a. av norrmannen Terje Röd Larsen, ordförande för the International Peace Institute i New York. Var det därför vi inte fick en plats i säkerhetsrådet. Ja, ingen kan ge svaret på den frågan, men det finns allt skäl att tänka efter och se sambandet. Vi vill förbättra för kvinnor på det internationella planet, men vem skall förbättra det som är fel här hemma om inte vi. Vi kan inte räkna med att några internationella världsförbättrare skall komma hit och ta hand om oss. Och det är här som lokalavdelningarna kommer in. Det är här som Helvis initiativ, outtröttliga engagemang och arbete kommer in. Det är därför det är en stor ära för mig att få vara med när Vasa lokalavdelning firar sitt 30 års jubileum.

Idag talas det mycket om europeiska fördrag, konventioner, avtal, överenskommelser, direktiv och annat, men CEDAW är och förblir ett avtal som är för bindande för länderna och med rapporteringsskyldighet. Trots detta finns det en tendens att inte längre tycka att CEDAW är så viktigt. Detta är ett stort misstag och något som vi från Finland har all anledning att uppmärksamma och försöka göra något åt. Det är vi skyldiga varandra och Helvi. För mycket energi har satsat för att vi skall låta arbetet vara förgäves. Hit hör att se oss själva i spegeln och ta initiativ till att rätta till det som vi i Finland kritiseras för. Det är möjligt att lokalföreningarna behöver moderniseras, vi lever i en föränderlig värld, men vi behöver det lokala angagemanget mer än någonsin. Vi behöver det lokala närverk vi har, liksom vi behöver riksdagen och regeringen. Vi behöver personer på viktiga poster som vågar ställa sig upp och säga nu får det vara nog. Vi tolererar inte våld mot kvinnor, vi tolererar inte flickors ohälsa, vi tolererar inte invandrarkvinnors eftersatta tillvaro, sedan må det vara någonstans långt borta i ett fjärran land eller här hemma. Världen är full av by-standers, får inte bli en av dem.

Ladies and Gentlemen,

I would like to end with a few words in English as there are people in the audience who have not understood what I have said, and that is the most important in this work, that we do understand each other despite different languages, despite gender, or despite any other differences. I had the great pleasure to meet Helvi Sipilä for the first time 30 years ago when the Zonta club in the Åland Islands was founded. It was an honour to learn to know her, and to travel with her, see her in action. She was the founder of so many local UNIFEM Clubs around Finland, a work that brought Finland to the front line in the struggle for better conditions for women around the world.

As member of the Finnish Parliament I have been member of the Finnish delegation when the CEDAW report on Finland has been on the agenda of the CEDAW Committee. On one hand it has been easy because Finland is known for being the first country in the world where women had full political rights etc., but on the other hand difficult when you realise that despite believing that we are working on the international arena to improve the situation for women around the world there is a lot to do at home. Being a serious actor internationally requires the willingness to remedy the shortcomings at home. This is why the work done locally is very important, the local engagement, and I am very happy to be here for the 30th anniversary of the work of UNIFEM and later UN WOMEN in Vasa.

I would urge you all to continue the work, to keep up the good spirit of Helvi and never, never be a bystander.

Nauclér ställer sig frågande till varför konflikten i Cypern inte spelat en central roll i räddningsspaketet till landet

april 19th, 2013Nyheter och pressmeddelande

Pressmeddelande 19/4 2013
Publiceringsfritt: Genast

*******************************************************************************
Under onsdagens (17/4) interpellationsdebatt där Sannfinländarna interpellerade mot stödet till Cypern tog Nauclér tillfället i akt att kritisera regeringen på en punkt i EU-förhandlingarna om ett räddningsspaket till Cypern, nämligen att man ännu en gång låter ett ypperligt tillfälle att lösa den långdragna konflikten i det uppdelade Cypern passera förbi. Redan när Cypern tilläts gå med i EU behövde landet inte acceptera, den av Kofi Annan uppkallade, Annan-planen.

Medlare i konflikten och FN:s första sändebud till Cypern var nuvarande utrikeminister Tuomiojas far. Finland har alltså spelat en central roll Cypernkonflikten.

- Man kan lätt fråga sig varför inte finansministeriet och utrikesministeriet har samarbetat för att lösa Cypernkonflikten, och låter nu ytterligare en möjlighet gå ur händerna, påtalade Nauclér.

*******************************************************************************
Ni kan hitta remissdebatten om interpellationen samt Elisabeths tal här

Mer information ges av Gustav Blomberg på tel.nr. 094324047 eller per e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Riksdagsledamot Nauclér besökte Geta kommun

april 18th, 2013Nyheter och pressmeddelande

Geta
Pressmeddelande 18/4 2013
Publiceringsfritt: Genast

*******************************************************************************
Måndagen den 15 april besökte riksdagsledamot Elisabeth Nauclér Geta kommunkansli och Geta skola. Det gick inte att miste om de positiva tongångarna i korridorerna på skolan och i kommunkansliet. Geta är en av de få kommuner på Åland där det på senare år utvecklats mycket goda framtidsutsikter för både ekonomin och befolkningsstrukturen. Befolkningsunderlaget har i Geta kommun sedan några år tillbaka en positiv utveckling – det vill säga en kraftig ökning av antalet boende i kommunen, vilket har lett till en ökning i skattebasen, men också en föryngrande utveckling för befolkningsstrukturen.

De frågor som speciellt diskuterades under besöket till kommunkansliet var kommun- och samhällsstrukturreformen samt självstyrelse- och språkfrågor. Det är olyckligt att samhälls- kommunreformen i riket sammanfaller med att samma frågor nu diskuteras på Åland. Reformen i riket har nämligen mycket litet att göra med Åland eftersom samhällsstrukturen på Åland och i riket är två olika strukturer och har få likhetstecken; exempelvis sköts redan social- och hälsovården på Åland till stora delar på regional nivå. Åland har andra utmaningar och andra förutsättningar än de som gäller i riket. Däremot är det logiskt att de åländska kommunerna följer utveklingen i riket. En naturlig fråga är hur det blir med Kommunförbundet om rikets kommuner i framtiden får en helt annan dimension än de nuvarande åländska.

En viktig aspekt som poängterades var att kommunsammanslagningar ingalunda automatiskt betyder inbesparingar, det finns det redan mycket bevis för. Det som går förlorat vid kommunsammanslagningar och centralisering är bl.a. frivilliga krafter och stolthet för den egna bygden. Dessutom tåls det att påpeka att alla kommuner på Åland tillsammans generellt har lika många anställda som en kommun i riket med lika stor befolkning som Åland.

Under det efterföljande skolbesöket hade Nauclér en lektion i samhällskunskap där eleverna deltog aktivt och hade redan på förhand nedskrivna frågor till riksdagsledamoten.
- Jag tycker att det är mycket värdefullt att komma ut och höra hur kommunerna ser på samhällsutvecklingen. Det hör till att ge elever en bild av hur det fungerar i riksdagen även om jag helst skulle se att alla hade möjlighet att besöka riksdagen, kommenterar Nauclér
*******************************************************************************

Deltagare under mötet med Geta kommunledning: Riksdagsled Elisabeth Nauclér med riksdagsassistent Gustav Blomberg, kommunstyrelseordförande Ingvar Björling, kommunstyrelseledamot Gunnel Nordlund-White och kommundirektör Erik Brunström.

Mer information ges av Gustav Blomberg på tel.nr. 094324047 eller per e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi.

En ”Light version”, med trist utblick mot världen

april 15th, 2013Veckobrev

Vecka 15

Veckan började som sig bör i Mariehamn, men vistelsen blev inte lång. För första gången sedan Air Åland slutade gå blev det direktflyg till Helsingfors trots att det var måndag som vanligen inte tillbringas i Helsingfors. Anledningen var att Operans förvaltningsråd hade sammanträde. Bara någon dag innan hade jag fått veta att jag fått förlängt förtroende av kulturminister Paavo Arhinmäki att sitta i förvaltningsrådet, men det var inte det nyvalda förvaltningsrådet som sammanträdde, utan det var sista gången med det gamla gänget, och följaktligen en lång rad av tacktal från avgående medlemmar och flera som suttit länge. Kvar sitter dock som väl är ordföranden, Martti Ahtisaari. Den presentation av det ekonomiska läget vi fick var dock inte upplyftande, inte så att publiken skulle svika och artisterna fly, tvärtom, men statens sätt att finansiera verksamheten är antagligen ett led i privatiserringssträvanden. Den företeelse som fått mer uppmärksamhet än på länge den här veckan genom Järnladyn Margaret Thatchers död. Den som, t.ex. jag, följer en fransk nyhetskanal frågar sig om det som där rapporteras från andra sidan kanalen verkligen stämmer med verkligheten. Firar man hennes död på det osmakliga sätt som rapporteras i Frankrike? Visserligen är man noga med att påpeka att de som i Brixham firar hennes död genom att skåla i Champagne på gatorna i själva verket inte dricker Champagne utan bara mousserande vin, eller som det heter i Finland skumvin. Nåväl, osmakligt oavsett kvaliteten på vinet.

Finland hade råd med egen balett före självständighetstiden och Finland var inte rikt då, men som det ser ut idag kommer Finland inte att ha råd med en egen balett i framtiden. Detta har vi alla själ att uppmärksamma i riksdagsdebatten. Om detta kan ni bl.a. läsa i mitt pressmeddelande från veckan. En glad nyhet fanns dock, nämligen att operan får ny chefsdireigent.

Veckan var en ”light version” därför att Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet gjorde valperiodens utomeuropeiska resa, och den gick till Indien. Eftersom jag i andra sammanhang redan varit till Indien ansåg jag att jag skulle lämna min plats till någon annan och så fick det bli. Men under veckan hann jag dock vara med på ett möte med Indiens ambassadör i Helsingfors där vi utstakade planer för vad Indiengruppen i riksdagen skall göra under året.

Den andra anledningen till att veckan var en ”light version” var att grundlagsutskottet skulle besökt Vasa under onsdagen, och bl.a. Vasa hovrätt m.m., men i sista minuten, eller sent tisdag kväll avbokades resan och allt program. Eftersom det var andra gången resan inställdes kan man fundera på om våra värdar är beredda att en tredje gång ställa upp och förbereda ett besök.

Anledningen till att resan inte blev av den här gången heller var en remissdebatt om förslaget till kommunstrukturlag inte gick att stoppa, utan skulle äga rum just på onsdag, och den var oerhört viktig för de flesta, eller rättare sagt för alla utom för den som kommer från Åland. Men att strukturreformen är uppe i riksdagen, som tur är inte berör Åland, betyder inte att jag kan ta det lugnt och luta mig tillbaka, tvärtom kommer man med stort intresse att följa lagförslagets behandling i grundlagsutskottet. Det kan man läsa om redan nu på Vasabladets hemsida. Kenneth Myntti ställer där frågan ”Hur skall vår riksdag kunna fatta beslut om en kommunreform som ifrågasätts av landets samlade grundlagsexpertis och mer än hälften av landets kommuner?” Och han ställer fler frågor, nämligen bl.a.: ”Ska riksdagsgruppen som en förlängning av SFP:s regeringsposition och proaktivitet ifråga om kommunreformen då be Elisabeth Nauclér tiga stilla i grundlagsutskottet?”

Frågan är absurd. I grundlagsutskottet sysslar vi med juridik och inte politik, även om det skall medges att jag varit kritisk till en del beslut som fattats under den här perioden i just det avseendet att vissa omröstningar byggt på olika politiska åsikter. Jag har också påstått att det inte förekom en enda gång under min tid i grundlagsutskottet under den förra valperioden. Den som är bevandrad i politikens historia vet naturligtvis att på den tiden Sfp inte satt i regeringen röstade den åländske riksdagsmannen med regeringen trots att han satt i svenska riksdagsgruppen med SFPare. Det kan inte ha varit någon avundsvärd situation och inget jag önskar att behöva uppleva.

Den som kan sin politiska historia vet också att Åland inte fick någon säker egen plats i riksdagen innan man röststrejkat i ett antal riksdagsval, och därav den diskussion som nu pågår om att röststrejka i EU-valet om det är enda metoden att få till en egen plats i EU-parlamentet.

Det måste sägas att det pressmeddelande som gavs ut från Justitiekansleräbetet var olyckligt formulerat. JK hade gett regeringen klartecken för att skicka lagförslaget till riksdagen, men förutsatte att vissa utredningar måste tillställas riksdagen innan riksdagen kan färdigbehandla ärendet. Nu fick man intrycket att JK var av en annan åsikt än regeringen och flera frågade sig om JK hade varit inkopplad innan ärendet gick till riksdagen.

Att veckan var ”light version” innebar att jag trodde att jag skulle kunna städa en del allt för höga pappersbuntar och få bort mappar som för länge sedan borde varit tomma, men på något sätt lyckas jag alltid fylla tiden med några nya saker som känns väldigt angelägna just då. Som t.ex. att dricka kaffe och äta tårta för att fira att tre riksdagsledamöter firade att de invaldes för 30 år sedan, nämligen Kari Rajamäki, Kimmo Sasi och Sirkka-Liisa Anttila alla tre kända på Åland, men av olika orsaker. På plats fanns både nuvarande talmannen och den förre, ålandsvännen Paavo Lipponen, som till vardags sliter med fortsättningen på sina memoarer, eller närmare bestämt del två av tre. Och det blev naturligtvis som vanligt en längre pratstund med honom. Jag började delta i samma möten som Paavo 1983, med andra ord för 30 år sedan, så det har blivit några pratstunder under årens lopp.

Möten med olika diplomater hör till vardagen om man sitter i riksdagen. Ukraina vill gärna ha ett avtal med EU och på sikt också bli medlem i EU det kan man räkna ut, men vägen dit är inte lätt, och det krävs många samtal för den sakens skull.
Det arktiska samarbetet är inget jag i vanliga fall sysslar med, däremot prioriterar jag möten med norska parlamentariker. För den som inte är med i det nordiska samarbetet och inte har de naturliga kontakterna till norska parlamentariker kan det vara på sin plats att när tillfälle ges träffa dem för att närmare bekanta sig med deras problem och möjligheter. Tillfälle gavs alltså på grund av den inställda resan till Vasa.

Franska vängruppen fick en alldeles utmärkt genomgång av det politiska läget i Frankrike av Finlands ambassadör i Paris Pilvi-Sisko Vierros-Villneuve som var i Finland. Tyvärr var av riksdagsledamöterna det bara förre utrikesministern Ilkka Kanerva och ordföranden i franska vängruppen som tog tillfället i akt. I Frankrike finns alltid någon eller några affärer på gång. Det som nu upprör de flesta fransmän är den rekorderlige finansministern Jérôme Cahuzacs försäkran om att han inte hade några bankkonton i Schweiz och sedan erkännandet att han hade. President Hollandes popularitet har nått en bottennotering. Ingen tidigare president har haft så låga siffror som Hollande nu har. Hur kommer det att påverka EU och dess politik? Ja, frågorna var många.

Tankesmedjan Magma ordnar lunchmöten med intressanta talare, ofta forskare, men aldrig har jag haft möjlighet att tacka ja, men på grund av inställda resor etc. fick jag denna vecka möjlighet att gå och lyssna på professor ”Amos Andersson” Bengt Kristensson Uggla , som för övrigt är halvdansk och halvsvensk västsvensk som arbetar i Finland. Det känns på något sätt bekant… Jag skall inte här ge mig in på att försöka återge hans inspirerande tal utan hänvisar till hans tidigare böcker och andra texter. Men så mycket kan jag konstatera att det handlade om bildning och inte utbildning. Utbildning skaffar sig de flesta idag, men bildning är det färre och färre som har. Att vara ekonom är att ha en utbildning, men det krävs många andra böcker än de som står på ekonomens litteraturlista innan man skaffat sig bildning.

Torsdag kväll var det Svenska riksdagsgruppens assistenters tur att besöka Ålandskontoret och få sig en dos av det senaste i form av Ålandsinformation, men även en dos historia.

Under veckan behandlade stora utskottet Tobaksdirektivet, och visserligen överensstämde inte riksdagens ståndpunkt helt och hållet regeringens, men det var ändå för långt ifrån den åländska ståndpunkten för att de två skulle kunna förenas till en gemensam finsk åsikt.

Veckan slutade i Mariehamn, med en vacker ceremoni i Eckerö kyrka med vacker musik, och tänkvärda ord över en person som levt ett rikt liv med innehåll utöver det vanliga. Musik som hämtats från livet i en studentstad med körtraditioner, från Ålands hav, från den amerikanska jazzvärlden, och från mycket mer.

And now, the end is here, and so I face the final curtain….

Utblick mot världen, ja I alla fall den värld som just den här veckn kunnat ses från mitt köksfönster

Utblick mot världen, ja I alla fall den värld som just den här veckn kunnat ses från mitt köksfönster

Anförandet från remissdebatten av ramarna för statsfinanserna 2014-2017

april 10th, 2013Tal och anföranden

Ärade herr talman!

Vi hörde finansminister Urpilainen säga att regeringen vill förnya Finland. Det välkomnar vi. Det behövs nya krafttag om vi ska kunna uppfylla de mål vi ställt för vår politik. Statens utgifter måste minska och inkomsterna måste öka, det är målet för regeringens finanspolitiska linje och inte svårt att hålla med om.

Jag tänker för min del inte tala om skattepolitiken, vilka skattesatser vi ska använda oss av, även om jag har synpunkter på den förda politiken. Jag har till exempel väldigt svårt att förstå att ren äppeljuice utan några tillsatser av socker ska råka ut för sockerskatt och undrar om det snart blir skatt på ett vanligt äpple som man plockar i sin trädgård innan man äter det. En annan fråga man kan ställa sig är hur mycket lägre skatt än omgivande regioner inom EU vi kan ha. Ska vi tävla med varandra eller ha en gemensam penning- och skattepolitik inom EU? Det finns det säkert skäl att återkomma till.

Nej, istället tänker jag beröra två budgetposter som inte alltid går att mäta i siffror, i euro och cent, utan i andra värden.

Det ena gäller vår solidaritet. Hur solidariska är vi mot människor i den fattiga delen av världen när vi själva står inför nedskärningar och åtstramningar? Det är då vårt mått på solidaritet ställs på prov. Vi har förbundit oss vid gemensamma europeiska mål. Vi ska 2015 uppnå 0,7 procent av bruttonationalinkomsten, det är ett mål vi förbundit oss vid både inom EU och i FN. Det är ingen idé att här upprepa det som redan sagts om att andra nordiska länder kommit mycket längre än så, att huvudkonkurrenterna om platsen till FN:s säkerhetsråd ger långt mer till fattiga medmänniskor.

Mänskliga rättigheter måste bli en viktigare faktor. Biståndspolitiken behöver förnyas, moderniseras, det är de flesta eniga om, men jag är inte säker på att det här är den rätta metoden. Om inte intäkterna från auktioner av utsläppsrättigheter ger vad som har utlovats är det ett mått på vår solidaritet. Då måste andra åtgärder till.
Den andra posten som inte alltid går att mäta i pengar är kulturella upplevelser. Svåra ekonomiska tider med arbetslöshet medför ohälsa. Det känner alla till och därför har det talats mycket om den sociala sektorn här i dag, men människors välbefinnande är också beroende av kulturell stimulans. Det talas i dag mycket om den mentala hälsan, eller som det numera heter, ”folk mår dåligt”, och det betyder inte att de är förkylda. De nedskärningar som nu görs kan få förödande konsekvenser på människors hälsa i en nära framtid.

Vi har institutioner som byggts upp med skattemedel, institutioner som är en del av Finlands kulturarv och kulturskatt. Finlands opera och finsk operatradition är ett exempel på en sådan institution, men inte det enda. Hur ska den fortsatta finansieringen ut? Ska de institutioner som den offentliga sektorn byggt upp med skattemedel nu sponsoreras med privata medel? Sådan är finansieringsmodellen i vissa länder, men inte här. Tipsfinansiering är en möjlighet som kan verka lockande på kort sikt, men är det en hållbar lösning? Låt oss inte nu i vår spariver dra in på sådant som tidigare generationer haft råd med och som kommer att stå oss dyrt inom andra områden om vi nedrustar.

Riksdagen tisdag 9 april: Nauclér kämpar för kultur och solidaritet i ekonomiskt svåra tider

april 10th, 2013Nyheter och pressmeddelande

Pressmeddelande 10/4 2013
Publiceringsfritt: Genast

*******************************************************************************
Under remissdebatten om regeringens redogörelse om ramarna för statfinanserna 2014-2017 debatterades flitigt den ekonomiska situationen i Finland. Finansminister Urpilainen sade att regeringen vill förnya Finland; sparivern i regeringen går inte att ta miste om. Statens utgifter måste minska och inkomsterna måste öka, det är något som vi alla kan skriva under på. Men i spartider får inte våra medmänniskors välbefinnande eller soldariteten till fattiga länder glömmas bort!

Finland har förbundit sig i EU och FN att år 2015 uppnå 0,7 % av BNI i internationellt bistånd. Men i budgeten för 2013 bestämdes att endast 55 % av BNI skall gå till bistånd, och i redogörelsen för ramarna för statsfinanserna 2014-2017 avser man att sänka anslagen med 29 miljoner jämfört med de föregående ramarna för statsfinanserna 2011-2014. Våra nordiska grannar har kommit mycket längre än oss, och de länder som var Finlands huvudkonkurrenter om platsen till FN:s säkerhetsråd ger långt mer till de mindre bemedlande runtom i världen. Regeringen hoppas dock på att auktionen av utsläppsrätter skall öka andelen internationellt bistånd av BNI.

- Hur solidariska är vi mot människor i den fattiga delen av världen när vi själva står inför nedskärningar och åtstramningar? Det är då vårt mått på solidaritet ställs på prov. Om inte intäkterna från auktioner av utsläppsrättigheter ger vad som utlovats måste andra åtgärder till, underströk Nauclér.
En annan post som det sparas på är kulturen och de kulturella institutionerna, institutioner som vi inte få glömma har byggts upp med skattemedel. Kulturella upplevelser är nästan omöjligt att mäta i ekonomisk vinning. De nedskärningar som nu görs är mycket bekymrande och kan få förödande konsekvenser på människors hälsa i en nära framtid.

- Svåra ekonomiska tider med arbetslöshet medför ohälsa. Det känner alla till och därför har det talats mycket om den sociala sektorn, men människors välbefinnande är också beroende av kulturell stimulans, poängterar Nauclér.
*******************************************************************************
Ni kan hitta Statsrådets redogörelse om ramar för statsfinanserna 2014-2017 här

Elisabeth Nauclérs tal kan ni hitta här

Mer information ges av Gustav Blomberg på tel.nr. 094324047 eller per e-post gustav.blomberg@riksdagen.fi.

Katainen-ärendet rullar vidare i Grundlagsutskottet

april 8th, 2013Veckobrev

Journalister packas utanför Grundlagutskottet utskottsrum

Journalister packas utanför Grundlagutskottet utskottsrum


Vecka 14

Veckan började som sig bör i Mariehamn? Tja, strax före midnatt på måndag kväll. Då hade jag fått nog av det vattenlösa Värmland, packat in allt i bilen och kört tvärs igenom Sverige där det är som bredast för att nå färjan och kunna tillbringa en natt hemma innan det var dags att ta morgonflyget till Helsingfors. Det var första gången jag tagit ett direkt morgonflyg till Helsingfors sedan vi förlorade det egna flygbolaget Air Åland . I vanliga fall blir det till att antingen åka på måndag kväll eller tisdag morgon, men då via Stockholm. Denna tisdag morgon var dock grundlagsutskottets möte inställt och därav möjligheten att ta flyget direkt till Helsingfors. För övrigt kan meddelas att vattnet återkom på måndag, men då var jag långt borta.

Riksdagen besöktes under veckan av presidenten för Europarådets parlamentariska församling Jean Claude Mignon. Han hade möte med talman Eero Heinäluoma, med representanter för Justitieombudsmannens kontor, representanter för det nyinrättade människorättscentrum, med utrikesutskottets ordförande Timo Soini, med grundlagsutskottet, och många fler. Värd för besöket var självfallet riksdagsledamoten Susanna Huovinen i egenskap av ordförande för Europarådsdelegationen, och i egenskap av ordförande för riksdagens människorättsgrupp stod även jag värd för en lunch. Vid samtliga möten tog talman Mignon upp frågan om varför Finland inte ännu ratificerat Istanbul-konventionen. Och det är en fråga för oss riksdagsledamöter att påskynda. Om en Baskienrapport om en baskisk fånge som dött i ett franskt fängelse ville han däremot inte tala. Och det är naturligtvis den stora frågan. Har vi några politiska fångar i Europa, eller handlar det bara om farliga terrorister?

Grundlagsutskottet arbetade som vanligt med olika propositioners förenlighet med grundlagen, eller kanske inte riktigt som vanligt. Det var svårare än vanligt att ta sig ut och in i grundlagsutskottets sammanträdesrum. Korridoren var nämligen ockuperad av journalister som ville höra hur det gick i ärende Ö 2/2013, ”Anmärkning enligt 115 § i grundlagen om lagenligheten i statsminister Jyrki Katainens ämbetsåtgärder” Och det kan meddelas att i ärendet gick så att Justitiekanslern gör färdigt till i början av maj och före det händer ingenting. Vissa journalister ville inte nöja sig med det enkla svaret utan försökte envetet mjölka vissa ledamöter. Jag utsattes inte för några sådana försök kan tilläggas, troligen för att dessa journalister inte vågar tala svenska kan man tänka sig.

Fredagsgruppen hade ett bra möte med tjänstemän från Utrikesministeriet om öppenheten och transparensen i Finlands biståndspolitik och hur kan vi i riksdagen påverka och hjälpa till. Finland har mycket begränsade resurser, och hur kan man då bäst använda pengarna så att man samtidigt kan påverka utvecklingen och synen på mänskliga rättigheter? Vi anser inte att vi skall ge direkt budgetstöd till länder där de mänskliga rättigheterna inte respekteras, men vi kan inte överge människorna i dessa länder utan vi anser det viktigt att fortsätta med biståndet till NGO:s. Vi borde stödja oppositionen för att på så sätt ha ett inflytande, men det är lättare sagt än gjort.

Energi och i synnerhet vindkraft diskuterades under veckan som gick. I den stora energidebatten hade jag mycket små chanser att få ställa någon fråga till ministern, men eftersom minister Vapavuori själv nämnde vindkraften i debatten om ”Regeringens proposition till riksdagen med förslag till ändring av lagstiftningen om el- och naturgasmarknaden” (Rp 20/2013) så valde jag att ställa ytterligare en fråga om den åländska vindkraften, jag vet inte för vilken gång i ordningen. Det är ju ändå fyra år vi hållit på nu och vi är inne på den tredje ministern. Svaret var bra (för mer information läs pressmeddelandet). Men genomförandet när kommer det? Hoppet är det sista som överger människan, ni vet…

Operan!!!!

Ja, kultur- och idrottsminister Arhinmäki gav mig förtroendet att fortsätta för en två-årsperiod, samma gäller för ordföranden Martti Ahtisaari. Däremot byttes de flesta andra riksdagskollegor ut, eftersom de inte längre sitter i riksdagen kan man förmoda. In kom däremot kollegor som jag sitter eller suttit i samma utskott som, och en av dem har ett barnbarn som dansar i operabaletten. Själv har jag tyvärr inga släktingar som dansar i operans balett, men man kan ju vara intresserad ändå.

Redarnas vårmötesmiddag börjar nu bli en tradition i Helsingfors, det som för Ålands del tidigare var en begivenhet som ägde rum på Nautical, men så icke längre. Självfallet blev det som alltid i de här sammanhangen tal om svaveldirektiv och vad det innebär för sjöfarten och finsk industri. En sak kan man åtminstone tacka svaveldirektivet för. Det har väck intresset för sjöfarten. Efter att min företrädare Roger Jansson och hans kollega Martin Saarikangas lämnat riksdagen kände jag ett tag att jag var den enda som talade sjöfartsfrågor i riksdagen, men nu intresset ett helt annat. Och den miljövänliga framfarten i Östersjön har fått stor uppmärksamhet runt om i världen, även om det fortfarande känns som att frågan skulle varit bättre förankrad innan beslutet fattades och att beslutet skulle gällt fler aktörer än vad det nu blev fråga om. Ingen tvekan om att det är ett svårt slag för finsk industri och dess konkurrenskraft.

Och i övrigt då? Jo, det har varit mycket kring det där med skatter och skattesatser. Modigt , men dristigt av regeringen att sänka samfundsskatten så mycket att det blir frågan om skattekonkurrens med omkringliggande områden. Men den svåraste nöten att knäcka var den som redan knäckts i den överenskommelse som regeringspartierna redan enats om, men inte riktigt fått till pappers inom rätt tid, nämligen åtminstone i tid till presskonferensen. Nu fick man börja om för att reda ut vad man kommit överens om och det är aldrig bra. Är man överens så är man överens och då skall det vara klart för alla parter. Det blev många beskyllningar i onödan. Är det småspararna eller de stora aktieägarna som tjänar på reformen? Vem stödjer de små och vem stödjer de stora? Vilka stod bakom idéerna? Tjänstemännen vid finansministeriet eller näringslivet? Ja, så här har det spekulerats och beskyllts under veckan. Nu finns i alla fall svaret svart på vitt.

Aktieutdelning

En orimlig uppmärksamhet har för övrigt ägnats åt beskattningen av dividender, ja i alla avseenden. Till och med den språkliga sidan av frågan har varit uppe i pressen och vi har nu fått lära oss att det är en av de mer omtyckta finlandismerna. Och detta trots att begreppet nu antagligen måste betraktas som felaktigt eftersom det inte ens i skattelagstiftningen längre återfinns, men allmänheten fortsätter oförtrutet att använda det. I landet Sverige betyder dividend ett tal som skall delas. Om detta kan ni läsa om ni i lördagens Hbl sid 2.

Air Åland

Vad gäller flygförbindelserna till och från Åland sedan vårt eget flygbolag Air Åland tvingades sluta så kunde jag, trots att det blivit sommartidtabell vilket innebär att flygen går tidigare på kvällen ändå ta mig hem direkt på fredag, och det berodde på något så ovanligt som att Stora utskottets möte var inställt. Men nästa fredag är allt tillbaka till det normala. Med andra ord så blir det återigen till att åka från Mariehamn till och från riksdagen i Helsingfors tisdag morgon och fredag kväll via Stockholm båda gångerna.

Pressmeddelande: Fortsatt förtroende för ledamot Naucér i operans förvaltningsråd

april 4th, 2013Nyheter och pressmeddelande

Genom beslut den 26.3 av kulturminister Paavo Arhinmäki har riksdagsledamot Elisabeth Nauclér utsetts att fortsätta som medlem av Finlands Nationaloperas förvaltningsråd under perioden april 2013 till april 2016. Ordförande president Martti Ahtisaari fick också förnyat förtroende, nya medlemmar är bland andra riksdagsledmaöterna Tuija Brax och Pertti Salolainen.

- Det har varit intressant och givande att arbeta under president Ahtisaaris ordförandeskap, bland annat har svenskans ställning stärkts under den föregående perioden. Jag ser fram emot att fortsätta och hoppas på mera samarbete med Åland säger Nauclér.

För mer information kontakta riksdagsledamoten på 094323047