Vecka 48

Nu har det hänt.

Veckan började som sig bör i Mariehamn, eller rättare sagt i Ålands lyceum med undervisning i samhällskunskap för elever på media och kommunikationslinjen och därefter bar det av till Ålands yrkesgymnasium kanske och sociala linjens elever. Jag brukar erbjuda mig att komma och berätta hur riksdagen fungerar, hur vi väljs och hur vi arbetar. För att eleverna, barn och unga, inte skall somna brukar jag plåga dem med ett antal frågor i stil med hur många parlament har Finland, vad är definitionen på ett parlament och vad heter Finlands statsminister. Den första frågan brukar någon kunna eller någon gissa rätt på, den andra frågan brukar vi efter lite turer hit och dit också få fram rätt svar på, men den sista frågan kan ingen besvara. Statsministern må heta Vanhanen, Kiviniemi eller Katainen, ingen kan svaret. När jag sedan frågar om någon vet vad Sveriges statminister heter så finns det alltid någon som kan det rätta svaret, men den här gången hände det att någon direkt kunde ge den rätta definitionen på ett parlament, det är en lagstiftande församling, och det svaret följdes av det otroliga att någon svarade att Finlands statsminister heter Jyrki Katainen. Det har aldrig hänt tidigare. Deras egentliga vikarie är min förre assistent Olle Sjöstrand och om det var hans förtjänst eller den ordinarie läraren som i en vänskapsmatch råkat ut för något väldigt ovänskapligt och numer går på kryckor det vet jag inte.

Kroatisk delegation på besök till riksdagen

Den senaste tiden har vi i riksdagen haft en kroatisk delegation på besök och nu kom Kroatiens utrikesminister Vesna Pusić, alla kommer i samma syfte nämligen att övertyga Finlands riksdag om att vi skall godkänna Kroatien som ny medlem i EU. Det är ingen tvekan om att det finns mycket kvar att göra. Som vän av Kroatien måste man tycka att det är glädjande samtidigt som det är sorgligt att tänka på alla dem som till Kroatien aldrig fick återvända, eller som inget har att återvända till. Av dem som lämnade Kroatien och deras barn bor idag 18 stycken på Åland. Personer som är medborgare i ett land de lämnat på grund av sin etniska tillhörighet.

Air Åland

Veckans första dag i Helsingfors började på det besvärliga sättet att jag flög till Helsingfors via Stockholm, annat var det när Air Åland fanns. Det är som en dröm när man tänker tillbaka. Två flyg att välja på för att komma hem på fredag kväll, ett morgonplan som man var i god tid i Helsingfors till mötet på tisdag morgon och en möjlighet att om det behövdes komma hem en kväll för att vara med på något möte och följande morgon ta flyget tillbaka till Helsingfors och komma i tid till mötet, ja allt detta var faktiskt möjligt när vi hade ett eget flygbolag. Som en dröm kan det verka, men det var faktiskt sant.

Veckans internationella händelser

Väl i Helsingfors så blev det vanlig grundlagsutskottet en stund på en nordisk konferens om människohandel och arbetslivet. Där fanns också några ålänningar som sysslar med de här frågorna på plats, men eftersom det handlade om människohandel och arbetslivet så fanns tyvärr också Åland utsatt på den karta som minoritetsombudsmannen Eva Biaudet visade upp över platser i Finland där det förekommit fall av människohandel i arbetslivet, även om ingen dom ännu fallit på Åland har fallen blivit en plats på kartan.

I stan var den här veckan de baskiska representanterna från Bryssel som förbereder en konferens om Baskien i riksdagen, och den här gången blev det ett möte med dem inom ramen för Människorättsgruppen.

Om man tillhör vängruppen för Kina i riksdagen så blir man då och då bjuden till kinesiska ambassaden, ja t.o.m. den som diskuterat autonomilösningar med Dalai Lama, dock icke utan att ambassadören först skickat boken ”Behind the smile” mig med ett personligt brev för att göra klart för mig att jag var på irrvägar. Till de delikata måltiderna hör att det bjuds på Karaoke och det finns några verkligt professionella i riksdagen, men ingen kan mäta sig med ambassadören som sjunger arior från Pekingoperan. Mycket imponerande.

Följande morgon var det Globala gruppens tur att sammanträda och ha Nicaragua som föremål för granskning vågar jag nästan säga. Vi fick höra ambassadör Ricardo Alvarado Noguera berätta om situationen i landet, Hannu Ripatti från utrikesministeriet om varför Finland slutat ge direkt bistånd till staten och slutligen Pauliina Sarvilahti-Jimenez från KEPA som talade om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Nicaragua. Det är ingen tvekan om att det faktum att alla nordiska länder slutat med det direkta biståndet till Nicaragua syftat till att skicka en klar signal till landets ledning att den kritik mot landets regim och landets sätt att efterleva mänskliga rättigheter inte är acceptabel. Det är inte acceptabelt att inte tillåta abort vid incest eller våldtäkt, inte ens i fall där kvinnans liv är i fara. Visserligen är Nicaragua ett av de fattigaste länderna på sin kontinent och visserligen har framsteg nåtts, men det räcker inte. Kritikerna ställer sig också tveksamma till om det verkligen är de fattigaste som får del av hjälpen. Ingen lätt uppgift att vara Nicaraguas ambassadör i Finland, och ständigt vara utsatt för all kritik mot landet efter att ha varit en av de högst prioriterade bidragsländerna för de nordiska länderna. Nicaragua har flyttat sin nordiska ambassad från Köpenhamn till Helsingfors när Finland var det enda landet som inte slutat ge bistånd. Finland fick på det sättet en unik chans att påverka, men istället säger ryktet att även Finland skall stänga sin ambassad i Nicaragua. Det finns dock inget formellt besked och bara den som lever får se.

Åland – 90-åring med energi och framtidsplaner

Ålandsforum bjöd på glögg den här veckan. Gästtalare var lantrådet Camilla Gunell. Det lockade en stor publik trots att det är bråda dagar i riksdagen nu och många olika grupper som skall hinna träffas före julen. Ni kan läsa mer i pressmeddelandet.

Julbjudningar

Julbjudningar är det som sagt var ingen brist på. Hit hör naturligtvis statsministerns julbjudning för regeringspartierna. Den har blivit oformligt stor på grund av att det finns så många partier i den här regeringen. I år fick den för min del ge vika för en middag hos Marockos mycket aktiva ambassadör Mina Tounsi som snart lämnar Finland och nu hade sin chef den marockanske statssekreteraren på besök. Han var på nordisk rundtur, och det var en värdefull kväll med insiktsfull information i synnerhet med tanke på att grundlagsutskottet skall göra ett besök i Marocko i januari. Marocko har lyckats reformera sin grundlag utan folkresning och våldsamheter. Här tog kungen själv initiativ till en reform och grundlagen kunde ändras innan det hölls folkomröstning i motsats till de andra nordafrikanske länderna. Att det alltid funnits ett intresse för Åland från marockanskt håll sammanhänger naturligtvis med deras problem med Västsahara, statssekreteraren var inget undantag, han kände väl till Ålands självstyrelse. Den konflikten är långt ifrån en lösning och det finns all anledning att ställa sig kritisk till det sätt den frågan hanteras av regimen i Rabat.

Julglögg hos försvarskursen hann jag också med och anledningen till att jag var ditbjuden var troligen att jag numer undervisar på kursen. Det har varit värdefullt att få tala om Åland demilitarisering och neutralisering i det här sammanhanget, och förhoppningsvis fortsätter det. Under glöggen fick jag också tillfälle att tala med förra presidenten om läget i världen och läget i Finland och inte minst hur det går framåt med reformeringen av självstyrelsesystemet efter att hon lämnat sin post för att bli en mycket upptagen pensionär.

Möte med Akava samt andra möten under veckan

Svenska riksdagsgruppen ägnade en kväll åt att ta del av Akavas syn på arbetets framtid i Finland. Finns det någon framtid för arbete i Finland? Ja, det hoppas och tror vi alla. Förändringar kommer det att bli, men hur? Kan vi fortsätta att utbilda ungdomar till arbetslöshet? Långa utbildningstider för att de skall passa in i boxar som skapats av, ja av vem? EU? Bologna? Eller vem? Utbildning är en investering och för investeringar kan man ta lån, men frågan är om man skall ge ungdomar förhoppningen att få jobb och investera i långa utbildningar som sedan inte ger det jobb man drömt om. Ja, det här var bara ett av de ämnen vi diskuterade. Vi diskuterade flitfällor, varför det inte går att få fram översättningen av avtal som bevisligen redan finns på svenska, vi diskuterade strukturförändringar inom arbetslivet, de kommande avtalsförhandlingarna, samhällsansvaret, pensionsåldern, och hur det kan komma sig att Åland inte har egen avtalsförhandling även inom den privata sektorn.

Skall det verkligen finnas så många olika intressegrupper inom riksdagen för olika frågor inom social- och hälsovårdssektorn, den frågan diskuterades av ordföranden i grupper som Hjärtgruppen och Reumagruppen. Det kändes som att frågan inte riktigt rör Människorättsgruppen som jag representerade, men koordinering är alltid bra även om det oftast fungerar så att alla vill koordinera, men ingen vill bli koordinerad, kan jag minnas från min tid på Balkan, och alla överlappande organisationer.

Veckan i Helsingfors avslutades med Kvinnonätverkets lunchdiskussion kring Finlands satsning på FN resolutionen 1325 och det passade bra eftersom tidigare i veckan på OSSE-delegationens möte fått höra att Finland tillsammans med Turkiet och Österrike särskilt skall satsa på den frågan också inom OSSE.

Att komma från Helsingfors i fredagens snöyra var lättare sagt än gjort. Bussarna var inställda, spårvagnarna fungerade inte och när man väl fått tag på en taxi var det bara att be att få bli körd till flyget för att inte ta några risker.

Handikampen

I tidningarna kunde man se om ett vad jag inbillade mig helt onödigt och livsfarligt fordon som hette Segway och som några entusiaster ville ha typgodkänt på Åland. Livsfarligt därför att jag inte skulle våga ställa mig på en sådan maskin och följaktligen helt onödigt. Fordonet blev godkänt, och jag har inga planer på att skaffa någon Segway, men när Handikampen höll öppet hus blev jag inbjuden för att prova på en Segwayrullstol, ja det heter inte så, men det är vad det är. Den är godkänd i Sverige och på Åland, men inte i Finland och då uppstår tydligen vissa komplikationer för den på Åland som behöver en. Efter att ha kört den några varv inne i Handikampens lokaler och kört över min lärares fötter ett antal gånger så lät jag mig övertygas att detta nog är ett redskap som borde godkännas i Finland också. Om det lyckas eller inte får vi väl se.

Centern provsmakade

Centern höll sin stämma i Micke Björklunds Smakbyn med ett julbord som var perfekt. Här fanns det mesta och allt var vällagat och gott, inte helt överraskande kunde man tillägga. Svårt att hitta något att klaga på, det skulle möjligen vara att grisfötterna inte fanns på plats, men de kanske kommer när julen närmar sig.

Julbord är viktiga, men det var politik det skulle handla om och det avklarades före julbordet. Jag hade blivit inbjudan att övervara stämman och det var mycket nyttigt för mig. Det finns alltid saker som man måste till riket med för att kunna lösa och då är det bra om vi kan samarbeta. Det talades mycket om landskapets budget och den är så nära sammanknuten med rikets budget på grund av klumpsummesystemet. Hur tänker staten öka sina inkomster? Fanns det något nytt att berätta från riksnivå på den punkten? Nej det är nog så att det mesta finns att läsa i tidningarna, men det ger kanske en säkerhet att också höra det från någon som finns på plats i riksdagen. Jag fick ge min syn på bankskatt och transaktionsskatt, min syn på om landets ekonomi kan återfå sin lyskraft genom innovationer och tillväxt, eller om det krävs strukturförändringar och långsiktiga nedskärningar.

Det talades om problemet med att det talas för lite självstyrelsepolitik i lagtinget och för mycket om kommunala ärenden känns igen från riksdagen. Lagtinget skall inte vara någon kommunal stämma utan lagtingsmännen skall se till hela Ålands bästa och ha en självstyrelsestrategi, och samma kan man säga om riksdagen där skall man inte endast se till de olika landsändorna utan det är Finlands bästa man skall ha för ögonen, och hur Finlands politik skall stå i relation till omgivningens politik och förhållandet till grannländerna. Så sant som det är sagt. Centerns nya partisekreterare Jenny Schuhmeister fanns på plats dagen före hennes första arbetsdag hos Centern.

Centerstämman var den svenske riksdagsledamoten Per Lodenius, som är initiativtagare och ordförande i den nya åländska vängruppen i svenska riksdagen. Den har redan 25 medlemmar och däribland talman Pär Westberg som är mycket intresserad av åländska frågor. Westberg har skrivit en motion, eller flera, om Åland i Sveriges riksdag. Bl .a. en om att resor till Åland skall betraktas som inrikesresor i Sveriges riksdag.